bookzoom

Tänk dig två nunnor, den ena heter Mary och den andra Lana. De jobbar sedan länge i Los Angeles på en katolsk skola, St James (lite utanför stan). Mary är rektor å Lana "vanlig lärare". 

 

Men så går de i pension, båda två, och då uppdagas att de i cirka tio år levt loppan ute i det fria. De har syndat. De har stulit avsevärda belopp ur skolans budget (och dessutom ur donerande pengar som trillat in), och sedan har de glada i hågen åkt till Las Vegas och spelat.

 

När det hela räknades ihop fann man att damerna ifråga hade knyckt en halv miljon dollar sammanlagt. Det var speldjävulen, står det i La Repubblica, som gripit dem. 

 

Nu ser jag framför mig hur de åkte iväg iklädda nunnedok och allt. När väl tåget satt igång smög de iväg å bytte om, och väl framme i Vegas steg de av som vilka spelsugna turister som helst, fyllda av lättsinne. Vilken spänning, - blev det en vana? Varje gång en stark förväntan om storkovan, eller kanske drogs de bara till den täta atmosfären bland de spända ansiktena runt rouletten? Jag tror de hade väldigt roligt, skrattade halva natten på rummet sedan första spelomgången var avklarad. Det finns porträtt på dem i den artikel jag läst, och de ser ut som ett par käcka damer ur vilken bekantskapskrets som helst, även min. Inga dok där inte, helt samstämmigt med storyn.  Nu har de tydligen bett om förlåtelse och säger sig ångra allt, och det verkar som om menigheten och skolledningen är beredda att förlåta dem med tanke på "det utmärkta arbete de gjort i skolan under alla år". 

 

Men vann de aldrig? Eller spelade de tills pengarna var slut och gick sen till baren? Vissa frågor förblir obesvarade. Det står i bladet att historien hade kunnat vara skapad i Hollywood. Onekligen.

 

Annagreta

 

Ja, så kom då TVprogrammet som avslöjade Svenska Akademiens unkna inre liv. Välgjort, dokumentärt och talande.

 

Hädanefter behöver vi inte grubbla på om det kan vara så illa som det sägs med den här antika församlingen och dess sätt att förvalta sitt mandat. Nu står det klart.  Det är värre.

 

Vad har vi? Jo, ett antal herrar som skrivit eller tänkt nåt hyfsat nån gång i nåt kulturellt ämne. Dessa herrar har man föst ihop på livstid. Allt eftersom nån i gruppen går hädan väljer de återstående in nån ur bekantskapskretsen. De ska vara 18 alltsomallt, dvs aderton, innan det är bra. 

 

De förvaltar stora pengar från Gustaf IIIs tid, plus fastigheter. Sen får de 13 miljoner kronor från svenska staten att göra vad de vill med; priser till sig sjä´lva och till andra, arvoden till sig själva och andra mm. Sen ska de utse en Nobelpristagare i litteratur - det är därav vi känner till dem.

 

 

Kvinnoföraktet som lyser igenom ibland har ledamöterna försökt måla över genom att välja in en och annan kvinna, men det har visat sig svårt att träna in dem i den dästa självgodhet som råder.

 

Som väntat har Akademiens betjänt vad gäller kontakten med omvärlden visat sig vara en våldsverkare, en våldtäktsman. Honom har SA länge hållit om ryggen, betalt och försörjt. Klagomålen mot mannen har man viftat bort, precis som maktens män gjorde på sjuttonhundratalet i liknande situationer. 

 

När sedan den skyddade verksamheten tvingas öppna portarna för insyn, när den unkna luften börjar vädras ut, då står omvärlden häpet flämtande.  Det fina i kråksången är inte fint längre. Herrarna har inga vackra formuleringar att komma med till sitt försvar. Kvinnorna som höll på att komma med har lämnat det sjunkande skeppet. Kungen står stel och formell i environgerna och försöker förstå om detta kan vara "i tiden". 

 

Annagreta