bookzoom

 

Ja, så kom då TVprogrammet som avslöjade Svenska Akademiens unkna inre liv. Välgjort, dokumentärt och talande.

 

Hädanefter behöver vi inte grubbla på om det kan vara så illa som det sägs med den här antika församlingen och dess sätt att förvalta sitt mandat. Nu står det klart.  Det är värre.

 

Vad har vi? Jo, ett antal herrar som skrivit eller tänkt nåt hyfsat nån gång i nåt kulturellt ämne. Dessa herrar har man föst ihop på livstid. Allt eftersom nån i gruppen går hädan väljer de återstående in nån ur bekantskapskretsen. De ska vara 18 alltsomallt, dvs aderton, innan det är bra. 

 

De förvaltar stora pengar från Gustaf IIIs tid, plus fastigheter. Sen får de 13 miljoner kronor från svenska staten att göra vad de vill med; priser till sig sjä´lva och till andra, arvoden till sig själva och andra mm. Sen ska de utse en Nobelpristagare i litteratur - det är därav vi känner till dem.

 

 

Kvinnoföraktet som lyser igenom ibland har ledamöterna försökt måla över genom att välja in en och annan kvinna, men det har visat sig svårt att träna in dem i den dästa självgodhet som råder.

 

Som väntat har Akademiens betjänt vad gäller kontakten med omvärlden visat sig vara en våldsverkare, en våldtäktsman. Honom har SA länge hållit om ryggen, betalt och försörjt. Klagomålen mot mannen har man viftat bort, precis som maktens män gjorde på sjuttonhundratalet i liknande situationer. 

 

När sedan den skyddade verksamheten tvingas öppna portarna för insyn, när den unkna luften börjar vädras ut, då står omvärlden häpet flämtande.  Det fina i kråksången är inte fint längre. Herrarna har inga vackra formuleringar att komma med till sitt försvar. Kvinnorna som höll på att komma med har lämnat det sjunkande skeppet. Kungen står stel och formell i environgerna och försöker förstå om detta kan vara "i tiden". 

 

Annagreta