Forskarna är inte insnöade
Jag läser att Uppsalaforskarna haft författaren/journalisten Magnus Linton på besök ett halvår. Han skulle lära dem uttrycka sig begripligt och fascinerande. Han rekryterades av Idé- och lärdomshistorikerna - som redan kan skriva.
Bra initiativ. Men det var lite optimistiskt att tro att ett halvår skulle göra nån skillnad. Sker det ändå, så är det anmärkningsvärt.
Nu har jag inte valt dagens bild för att antyda att forskarna är insnöade. För det är dom inte. (Det är jag som är insnöad, närmare bestämt i mitt ide här i Uppsalas södra stadsdelar.)
Det där med att som forskare närma sig en annan kategori, tala en annan grupps språk, dela någon annans erfarenhet, det är dubbelriktat, och kräver lite ansatser från båda hållen. Men den grupp som har mer makt och mer fördelar måste börja. Att som forskare bjuda på sig är en sak, att kunna göra det är en annan. Att tillåtas göra det är en tredje (Det finns interna hierarkier). Men den absolut avgörande faktorn är som regel tiden.
Jag har ju jobbat länge med att försöka närma forskarna till allmänheten. Det var roligt och lärorikt. Många forskare tycker det är intressant att tala och skriva för andra än den egna gruppen, många är bra på det också. Publik saknas aldrig. Det är alltid "värt besväret", det är som regel roligare än man tänkt sig, och det ger många impulser, "den oväntade frågans stimulans", som idéhistorikern Gunnar Eriksson uttryckte det.
Men i dagens hårda klimat betyder tid mycket mer än nånsin. Varför ska jag göra en möjligen viktig populärvetenskaplig ansats, som tar allt från flera kvällar till ett par år att förbereda, då familjen behöver mig och jag ingenting får för det - absolut inga glada tillrop från kollegorna? Knappt nån credit alls när jag söker nästa jobb. På sin höjd lite ryggdunk när jag är klar, kanske en blomsterkvast? Och vem tror att det är lätt gjort? Jag måste ju kunna stå för det, och då får man ge järnet.
I mitt förra arbete i FRN hade vi tack vare en statlig budget möjlighet att betala vederbörande forskare för att skriva en aktuell debattartikel (inom en viss tid), eller för att skriva en populärvetenskaplig bok, eller för att resa till en skola och agera inför den publiken, fullfölja en skrift på en debattkväll etc. Vi betalade bra. Det blev saker gjorda; om kärnkraft, skogspolitik, osteoporos, partikelfysik, ungdomsvåld, datorisering, supraledning, opinionsundersökningar, östersjömiljön, genteknikerna, rymdforskning, hållfasthet, etc etc. FRN las ned då Vetenskapsrådet skapades.
Om man nu tror att ersättning är hela grejen så är det fel. Men ersättning ÄR uppskattning. Att få hjälp med publicering och utförsel i olika former är också värt mycket. I dagens medialäge är det inte lätt att placera en artikel eller ge ut en bok om man inte har en agent eller är försedd med mentala broddar och/eller kontakter i den så kallade kulturvärlden.
OBS Jag skriver inte om mina gamla arbeten för att kaxa om det, utan för att dagens artikel var viktig och samtidigt avslöjande. Ett halvårs övertalning utan budget var säkert utomordentligt bra på alla sätt.'
Men det finns en övertro på vad en forskare kan göra utanför sitt brödjobb. Få är de som på eget bevåg orkar göra såna insatser. Och de är värda mycket beröm. De vore också värda mera omsorg och stimulans just i de ambitionerna, fram till dess att jobbet är färdigt.
Annagreta
Biografi skrivs lämpligast på lokal
Alla skriver sina memoarer. Det är en folkrörelse. (Det är redan trångt i den hyllan på bibblan.) Till och med Bernhard ska ut med sitt liv nu. Han är kopplad till en spökskrivare eftersom han behöver draghjälp; någon måste dra ur honom vad han vet om sitt liv. På den punkten skiljer han sig från de flesta andra biograförer.
Bernhard har blivit övertalad av en trött men effektiv människa på förlaget som smickrade honom brutalt och antydde stora förskott på boken. Hon sa att hans dystra och manliga framtoning var grejen och att han såg djup ut. Hon berömde också hans nedärvda mörkgrå yllerock och sa att den måste han ha på sig vid fotograferingen inför releasen. Hon såg boken för sitt inre; en osminkad men berörande berättelse med dyster klangbotten, kryddad med djupt kända naturskildringar från alperna. Då han själv kände starkt för just den där rocken, så sa han ett svagt men ändå hörbart ja.
Hans "spöke" är en ung kulturman, färsk och nyvärpt. Bernhard lägger allt ansvar på honom. Spöket som heter George (engelskt uttal) bär en svart läderkavaj som han säger kommer från Armani ( som Bernhard tror är en av Georges bekanta). George säger att de måste sitta "på lokal" medan de talar med varandra om boken. Han har valt ett kafé på Östermalm med svag bakgrundsmusik och högt i tak. "Så gör Aris Fioretos", säger han med en högtidlig min. Denne George har torrt påpekat att hans syntax behöver kaffe på neutral plats för att komma till sin rätt. Bernhard är nöjd att höra att George har en syntax. Nu har de redan hunnit sitta tretton eftermiddagar på det där kaféet på Karlavägen och Bernhard har gått upp ett par kilo. Nästa vecka ska de resa till Paris och sitta på en inrökt lokal där för att avrunda i Rom bakom Santa Maria in Trastevere där en bekant till Bernhard har en fjälla som har en bar med stolar inomhus. Bernhard funderar nu allt oftare på vad han ställt upp på. Samtidigt har han beslutat sig för att - för en gångs skull - glida med strömmen och uppleva hur kultur skapas. Tids nog, tänker han, får han sitta och tjura på Tante Annas Grüne Ecke i Graz där han brukar ta sin öl.
Annagreta
Vintersim och kineser i Skellefteå
Nästa Olympiad kan komma att inkludera en ny sport, nämligen vintersim. Jaadå. Det är ingen skröna. I Skellefteå, min gamla gymnasiestad med genomgående klokt folk och trevliga omgivningar, där tänker man sig gå i bräschen för denna idé. Jovisst. det är kallt men hälsosamt, sägs det, och det kräver mod och träning samt överlevnadsinstinkt. Kanske är det bra för självförtroendet. Det är ju såpass ovanligt att de få som tävlar i vakar måste ju bli uppmärksammade och den vägen få sina egon klart förstärkta, vilket kan vara bra oavsett var man bor. Kanske blir det också en tillgång i datingbranschen. "Norrlänning med medalj i vintersim önskar träffa fördomsfri dam", eller "Tävlar du i vintersim, vill du kanske bliva min". Möjligheterna ser ut att stå på lut.
Allt detta kommer att färgsätta hela Västerbotten som på sista tiden saknat profilbärande inslag i media. Det ryktas dessutom att kineserna vill köpa upp den del av älven där vaken ska huggas upp, och samtidigt hör jag att den ryska trollfabriken (utan tillstånd, helt fräckt) satt upp en stor och oestetisk sändare intill Burträsk från vilken de kommer att sprida fejkade nyheter. Att de valt just Burträsk har att göra med att de då lättare ska kunna infiltrera i ostfabriken och lära sig det gamla receptet på Västerbottensost; en guldgruva för ekonomiskt sinnade ostsympatisörer. Allt detta har säkerhetstjänsten fått fram efter lång spaning från sitt högkvarter bakom bönhuset där PO Enkvist är döpt.
Annagreta
Min karta över världen, och så Bergmans demoner
Den här bilden visar en bit av en känd trakt i Västerbotten, strax efter ett snöfall som var relativt tunt. Det har töat såpass att de mera trafikerade vägarna blivit bara, liksom många tak. Från Bernhards satellit ser jag det svarta papptaket på konsum och strax intill skymtar skolan och Filadelfia. Det har blåst väldeliga, så några hus är ordentligt täckta av snö på ena sidan. På grund av landlutningen bosatte sig som synes de flesta på södra sidan av vägen - den norra sidan är stenig och kall eftersom den lutar mot norr. Så det är ingenting att ägna en tanke.
Det är tack vare Bernhard jag fått tag på de här bilderna. Han har nämligen tagit ett extraknäck på NASA och skickar upp satelliter vars nedplockade data han sedan tolkar och överför till såna här bilder. Denna remote sensing är egentligen en hemlig specialitet som han likväl är känd och uppskattad för i vida kretsar. Egentligen är ingenting hemligt numera, påstår NASA, eftersom vi har Bernhard. Han har avslöjat det mesta som går att avslöja, --- fast allt det andra har Trump hand om i en kammare bakom Vita Huset som han delar med några pojkar med botoxpräglad uppsyn och rysk brytning.
Den norrländska bybilden är den enda bilden han idag vill släppa ut till allmänheten. Dels är den ju översnöad, säger han, dels har han beskurit den så att man inte ska se de avslöjande bitarna i närheten; närmare bestämt Torgny Lindgrens kända stubbe med det svagt lutande glaset eller P O Enqvists smått frikyrkliga läggning. Såna saker skulle kunna väcka intresse på olämpliga ställen. Andra faktorer som Bernhard (till min stora glädje) tagit hand om i sitt extraknäck, fast på fritiden, är de många bilderna och intervjuerna av Ingmar Bergman som så här års flyter ut ur alla gömmor och till Bernhards och min förtvivlan formligen översvämmar både rymden och massmedia. Bernhard håller nu på att med hjälp av fjärranalysen stuva in detta material i ett hemligt förråd i Longyearbyens närhet i avsikt att aldrig släppa ut dem igen. Han försöker också få med demonerna, "på allmän begäran". Bernhards förordnande går dessvärre ut på fredag.
Annagreta
Bernhards nya uppdrag på Olympiaden
Har ni hört att Bernhard blev uttagen till Olympiaden i år? Han var osäker själv in i det sista, men så kom beskedet: Han ska vara med som dopingmotståndare. Mot något är han ju alltid, och nu har han sannerligen fått ett gediget ämne att motsätta sig. Själv har han ju astma, så han är insatt, och syresatt sig på hög höjd har han ju gjort länge, så han vet allt om dessa saker. Bloddoping är han helt okunnig i, men han har en kusin som bloddopar sig varje gång han väntar släktbesök. Den grejen får hursomhelst nån annan motverka.
Så nu har Bernhard diverse strategier att använda i de Sydkoreanska terrängerna. Om någon vinner måste hen genast andas på Bernhard, rätt länge, faktiskt, direkt efter målgång. Om det då uppstår en astmatisk attack så är vederbörande åkare frisk. Får han ingen attack är det läge att gå till sjukan där en sugen sköterska iförd folkdräkt från Bortre Mongoliets Jurtacentrum står beredd att dra ur åkaren en massa blod för analys.
Eftersom höghöjdsträning inte är förbjuden så bryr man sig inte om den fast Bernhard tycker den är suspekt. Hur förklarar man utan den alla norska vinster genom tiderna, tänker Bernhard. Glittertind ligger ju skyhögt, Galdhöpiggen likaså, och Hardangervidda är ju jättestor. Där har alla norska skidåkare iförda lusekoftor gnetat fram och tillbaka med is i skägget flera säsonger i sträck utan annan mat än klippfisk med lingon. Sånt, det vet Bernhard, ger effekt. Själv har han i all hemlighet doktorerat på temat "Skidåkandets betydelse för framflyttade positioner", medan han svalt och led, och på den avhandlingen fick han högt betyg. Bernhard känner sig mycket kvalificerad, både fysiskt och mentalt; han har nämligen också gått på yoga för att träna avslappningen och andningen och är nu fullständigt beredd att sortera bland de skidåkande damernas andedräkter.
Annagreta
DN-ledare: "Pittoreskt å puttrigt Italien är problemet"
En hastig ledare publicerades idag den 5 februari 2018 i Dagens Nyheter. Den handlar om Italien och dådet i den lilla staden Macerata häromdagen. En galen man sköt då mot 6 personer, alla med mörk hudförg. Ungefär som Ansonius på sin tid här hemma. Ett rasistiskt dåd.
DN försöker sig först på en analys av den lilla Italienska staden Macerata. Där görs försök till marknadsföring av stan (helt naturligt, kanske, sedan stan i en turistanalys häromåret befanns vara Italiens mest trivsamma). Man "säljer in" sin vackra natur och sin kultur. Man har nämligen en celebritet från 1500-talet. DN beskriver det hela lite avmätt.
Sen tycker DN att "det provinsiella är inbyggt i Italiens själva DNA", och att "baksidan av lokalpatriotismen är misstänksamhet och fientlighet mot det annorlunda". Av detta följer enligt DN att den "pittoreska puttrigheten är en del av problemet". Man förstår att det handlar om isolering, en åldrad befolkning etc. Alltså skulle en gammal bymentalitet i Macerata förklara galningen som sköt, om man hårddrar det.
Nu hör det till saken att skytten i Macerata är en känd medlem i Lega Nord, partiet vars ledare Fontana häromdagen offentligt svamlade om att skydda "vår vita ras", vilket naturligtvis väckte avsky. Och under tiden vässar Lega Nord och Forza Italia (Berlusconis hejaklack) tänderna och satsar järnet på det kommande valet i mars. Detta sker inte helt och hållet i det fördolda; synligheten är fortfarande Berlusconis bästa gren. Om detta borde det talas och analyseras. Men att så snabbserverat förknippa den lilla stan Macerata och dess stolta befolkning med problemen bakom skjutningen häromdagen, det är att göra det för lätt för sig och torde vara stötande i Macerata om de läste DN. Problem finns förvisso i Italien, det finns rädsla för det okända, det dräller av korruption, det finns misstänksamhet mot eliten, och det finns främlingsfientlighet. Men dessa problem och deras uttryck i det italienska samhället är en vida mer komplex historia än den som ges i DNs ledare idag.
Annagreta
