bookzoom

 

Vintermorgon 20 januari 2018. Snön har lagt ett litet lätt lager över gräset och termometern står på minus 4. Lugnet breder ut sig.

 

Då är det andra bullar i bladen. Bråkiga pojkar hamnar alltid i fokus, ta t ex Alexander Bard och Donald Trump. (De har inte mycket gemensamt egentligen, men kanske ändå litegrann). De är båda bråkiga, impulsiva och väldigt synliga. De har makt, om än i olika stora portioner.  Den ena har brokiga kortbyxor och den andra borde också ha kortbyxor om klädseln skulle motsvara hans mentala ålder. De kör båda, på var sitt håll, hårt i sina mansroller. 

 

Såna saker kan vara svåra att mejsla ut. Verkligheten kan sätta käppar i hjulet.

 

Jag kan berätta en nyhet; Thomas Bernhard har fått tillbaka sin mansroll. dvs sin utmejslade svartsyn. Den kom tillbaka igår, mitt under högmässan i Mayerhofen, då Bernhard satt på en ovanligt hård kyrkbänk, ditföst av sin Lebensmensch som tyckte han behövde lite gudsord. Han hade ju konstigt nog verkat ytterst mondän ett tag, vilket retat hans välgörarinna till något som liknade vansinne.

 

Det liksom klack till i honom, där han satt mitt i predikan. Han insåg plötsligt var han hörde hemma, vari hans begåvning bestod och varför han i själva verket var en tillgång för mänskligheten. Han insåg att han måste fortsatta på sin tidigare nedåtsluttande bana och återigen anta den dystra lutningen där tankarna går nedåt. Han slutade alltså plötsligt att sjunga, reste sig och tog helt resolut Lebensmenschan under armen (bokstavligen, till övriga kyrkobesökares stora förvåning). Väl ute ur kyrkan satte han ner henne, tog på sig sin undanlagda hatt och tog ett snabbt farväl. - Jag ska gå till botten med det här, sa han, medan han krängde på sig sin gamla ytterrock och lindade sin gråmelerade halsduk runt sin övre kroppshalva. Sakerna är inte så bra som dom verkar, muttrade han. Förment uppspelta människor måste sansa sig, fortsatte han, medan han svingade sig upp på en urgammal cykel med en pakethållare av gjutjärn, tillverkad i Niederösterreich på 1920-talet då smederna åtnjöt stor respekt. Människorna behöver mig, ropade han rakt ut i den annalkande skogen, medan han skvalpade fram på sin cykel och påminde om en gråsprängd seriefigur ritad av Liv Strömqvist. 

 

Han fortsatte oförtrutet sitt cyklande hela kvällen tills det tog emot i en snödriva i Obersdorf mitt emot Zum Alten Franz, dit han gick in och tog en Weisswurst som han sköljde ned med en  halva lokalt Rotwein av medelmåttig kvalitet.

 

 

Annagreta