bookzoom

Robotarna väntar inte längre bakom hörnet. De är redan etablerade. Det finns bland annat en kvinnlig robot som heter Sophia, skapad av en man (!) som heter David Hanson. Hon är alldeles märkvärdigt övertygande, sägs det. Kan allt och ser trevlig ut. Har visat upp sig i amerikansk TV och fallit i god jord. Men andra varianter är häftigare.

 

Nu är nämligen en manlig specialvariant på gång i robotfabriken. Man har inledningsvis börjat med en del tester och provar attrapper ute i samhällslivet. Själva utseendet bearbetas av mjukvaruingenjörer som vet hur viktig looken är i verkligheten. Det har visat sig vara en utmaning av stora mått. Själslivet skapas av en grupp högutbildade akademiker eftersom man fått för sig att själen har med utbildning att göra. Egenskaper som egoism kontra empati är svårbalanserad så där är man extra hemlighetsfull vad gäller både upplägget och avsikterna. Kultur och kulturbegrepp och sånt är dessutom något som man väntar med; det har visat sig vara en undanglidande materia, svår att få grepp om. Ett par konstnärer är ändå med, som "en förtroendeskapande åtgärd".

 

Bernhard är just nu i Washington DC för att byta ut ett batteri i presidenten. Trump gör ju nu sitt andra år som maktmänniska - den speciella robottyp vars marknad ser ut att växa. Efterfrågan ökar i många länder, fast utvärderingarna tar tid. Bernhard har tidigare bytt centralbatteri i Erdogan-attrappen som slaknat på sista tiden och förbereder nu att leverera ett nytt dubbelbatteri för de två "pezzi grossi", Di Maio och Salvini i Italiens regering, som gått ut extra hårt redan från början och förbrukat dubbelt så mycket energi som man förväntat sig. Utvärderingen där har haltat redan i inledningsskedet, beroende på en skarp markering från n´dranghetan.

 

Robotfabriken spanar nu också mot Skandinavien där man tycker sig ana en marknad och planerar en depå här. Den ryska marknaden tillgodoses redan av en annan, inhemsk fabrikation som enligt ryktet (fejk eller inte) hunnit fram till den "perfekta roboten", en aningen religiös varelse försedd med en finess som kallas politiskt dubbelseende. Bernhard har gjort ett studiebesök där och kom tillbaka utan att vara sig själv längre.

 

Annagreta

Jesper Högström skriver i dagens DN att Horace är förbundskapten i Akademien. Det är fullt möjligt. Allt verkar fullt möjligt i dessa dagar. Jag läser nu i Jesper Svenbros diktsamling "Ekeby trafikförening" en dikt som heter "Straff". Den handlar mycket riktigt om fotboll - närmare bestämt om poeten Bengt Emil Johnsons försök på 60-talet att med en Tandbergsbandpelare samla in ljudet från en fotbollsmatch till "ett försokratiskt språkspel", och detta ska ske  på fotbollsläktaren i Landskrona. Det hela ska heta "Die Blüte des Lallens". Det är såna saker som imponerar på en vanlig människa. Och det blåses mycket riktigt till straff och Hasse Persson ska slå den och innan den slås blir det alldeles kosmiskt tyst, vilket bevaras  i Tandbergsbandspelaren. Ett kosmiskt uppehåll i andningen.... sedan en straff, ett straff, en betalning för tystnaden enligt en gammal teori... 

 

 

Det är sådär i den klassiskt skolade poesin. I verkligheten sitter Horace nånstans i Mellaneuropa och grubblar. Han vill inte vara tyst och han vill inte ha nåt straff. Han har ringt Svenbro för att höra hur man blir av med tystnaden utan att straffas för det. Vi får väl se och höra hur det går med den saken.

 

Annagreta

Det kändes bra att börja läsa Krachts bok "De döda" - jag hade ju läst en entusiastisk recension i en morgontidning och känt att det här kunde vara nåt för mig; den sades vara mystisk, underhållande och originell. Jaha, då så! Då var det bara att sätta sig tillrätta, söka fram läsglasen och starta.

 

Det var lätt frustrerande, redan från början; vad handlade det om, egentligen? Var det en tysk och en japan som skulle mötas och skapa nåt? Kanske. (Kändes nästan som om "Bellman" saknades) Var det en begravning, ja, absolut, det var en far som gått hädan. Lite barndomsminnen, jodå, den delen var inte så pjåkig. Men se språket! Språket är vältrande, neurotiskt mångordigt. Ibland komiskt med eller utan avsikt. I de avsnitten får man lite energi och läser vidare.

 

Andra delen (boken delas i 3 delar) visar sig innebära en utspädd planering av en filminspelning. Vem ska spela huvudrollen? Går det att stå ut med karln som förefaller påtänkt? Nä, han väljs bort. Tysken åker till Japan där det faktiskt ska filmas å där är tyskens girlfriend, Ida. Helt ointressant, fast hon är otrogen, förstås. Japanerna bugar ihärdigt så fort det kan passa, oerhört ofta. Jag blir snabbt trött på den saken. Det tjatas om smink, biobesök och en hand på Idas knä.Så hamnar sällskapet(?) på en färja som går till Kurilerna, jag vaknar till, den ögruppen är vild och spännande, kan man få stifta bekantskap med en sån miljö? Men inte, då, det blir bara mera bugningar, plus möten med rysk polis, och sedan ska tysken fotvandra å få blåsor på fötterna. Sist men inte minst begår Ida självmord. Innan dess har jag - hör å häpna - faktiskt läst ut romanen, följt de snirklande språkövningarna, gillat några av dem, och retat mig på tankens hopp och skutt som man får försöka följa med i. Helt enkelt en märklig roman. Inte likt nåt annat. Tröttsam. Konstigt att jag läste ut den.

 

Annagreta

 

 

Medan de två berömda maktmänniskorna Donald och Kim sitter på den sydostasiatiska ön och samlar sig inför matchen i den politiska ringen slår pionerna ut i Bergsbrunna. Som i protest mot det spända världsläget. Som en fredsmarkering i vitt. Samtidigt smyger grannens katt fram över den beigefärgade gräsmattan och undrar vilken fågel som är roligast att förödmjuka med en skrämselattack. Den är känd för att också kunna sluka ett byte på nolltid. 

 

Om en vecka har pionen blommat ut men grannens katt är kvar. Vad tror vi ska ha hänt under den här veckan? Vad kan de två antagonisterna i Singapore ha hittat på? Ska de alls ha försökt tala allvar? Eller har de bara suttit å chillat och knaprat på traktens skaldjursspecialiteter till tonerna av österländsk folkmusik från 800-talet? Mina indiskreta sagesmän vet redan berätta att Herrarna inledningsvis beskådade malajiska damer och skrattade åt sina vakter efter några glas vin. 

 

Men sen då? Ja, i kristallkulan är det lite skumt, vad det nu beror på. Men det ser ut som om Donald och Kim efter dessa inledande uppmjukningar kommer att ryka ihop, dessvärre. Donald börjar grymta. Han ler samtidigt som han tar sats mot Kim. Den där lille, han kan ju ett antal österländska jitsugrepp som ingen kan vara förberedd på, och då händer det som inte får hända, den äldre storgubben hamnar i underläge och blir naturligtvis fruktansvärt störd. Hans impulskontroll är som bekant nonexisting, så han kastar han sig morrande fram och biter den yngre i benet. Det handlar nu inte längre om en fight för freden. I detta läge lösgör sig de välväxta kumpanerna från USA ur bakgrunden och fritar den lille, borstar av honom och rätar ut hans kavajslag i något som liknar en ursäkt. Under tiden har den äldre rest sig, strykt tillbaka frisyren som tagit uppenbar skada i fighten  och börjat twittra. Han skriver till världen att han just vunnit en svår kamp och segrat över den nordkoreanska materien som den förste och den störste. Han skriver och övertalar sig själv att detta är sanningen. Kim däremot, han haltar blödande ut och sätter sig på en skuggad parkbänk i det övervakade komplexet. Därifrån blir han upplockad och hemskickad till en väntande hustru i Nordkorea som lägger ett växelvarmt bandage om benet.

 

Det syns tydligt i kristallkulan att CNNs gäng under tiden sitter fast i en välbevakad cell i Singapore sedan de tilltalat en vakt med flera guldknappar och ett svärd som stod och vägde upp och ner på tårna på kajen närmast ön där världshändelserna hade sitt centrum. Fox News tog tweeten rakt av och åkte hem.

 

 Annagreta 

Den italienska regeringen inväntar nu sin undergång; det ska bli nyval snart, så mycket är klart. I den sitsen måste topparna se över sina domäner och slipa fasaden inför nästa drabbning. Så nu har Salvini/Di Maio tagit ett djärvt beslut. De kallar in Bernhard som tidsbegränsad palatskonsult. Han ska inför det kommande valet tillföra de styrande nåt man skulle kunna kalla förstånd. Själv har han ännu inte insett vilken upphöjelse som har kommit honom till del, det får sjunka in har han sagt till sin dessvärre helt oförstående (och jordnära) Lebensmensch som tror att det hela måste vara ett missförstånd från ax till limpa.

 

Nu gick Bernhard i alla händelser händelserna lite i förväg och inköpte en snygg kostym i svart och en knippe skjortor, vita som snö, med stiliga manschetter. Han besökte - efter viss betänketid -  en känd frisör och fick håret ansat, men betonade samtidigt att lite vilt och okammat måste håret få vara, annars blir det ingen tjänstgöring i Rom. Man har väl sin integritet, säger han och närmar sig det vokabulär som han från å med nu måste visa sig behärska i tjänsten.

 

Salvini som leder La Lega har ju i dagarna avslöjats vara direkt sammanvuxen med n´dranghetan, dvs Milanogrenen av den maffia som egentligen hör hemma i Kalabrien. En sådan bakgrund och sådana innsyltningar är aldrig smickrande, inte ens för Lega. Bernhard som är en snabb herre med alla läsk i backen har genast agerat och läckt den alternativa sanningen att Salvini i själva verket är utsatt för en komplott som kommer från Kina och härrör från en kärlekshistoria som Salvini hade med en kinesisk sångerska på en politisk andhämtningsresa 2016. Denna kinesiska - bild finns också, skickligt konstruerad av Bernhard - har nu hämnats. Bakgrunden - inte helt osannolik om du frågar mig - skulle vara att Salvini är en inbiten kvinnokarl som dessvärre inte kan hejda sig och därför tillhör en utsatt grupp, inte bara i politiken utan som är "generellt misshandlad i vår tid, präglad av #metoo". Bernhard trodde förresten när han började sitt nya kneg att han sett det mesta, men det har han nu omformulerat. Han berättar att det är hejsvejs i Palazzo Madama där Senaten sitter, trots att många senatorer är väldigt gamla och borde veta bättre. 

 

Di Maio som numera hela tiden låter sig förflyttas i en liten blygsam taxi som han abonnerat på för att verka folklig, han säger sig inte veta vad som gäller när han blir tillfrågad om nånting, vilket ändå är hederligt, anser en numera alltmera iskall och tjänstemannalik Bernhard. Själv unnar han sig endast två bitar pizza bianca till lunch. Det sker däremot - till skillnad från Di Maios enkla taxival, helt utan bifogade avsikter; han är ju så jäktad och dedicated i sin gärning och prioriterar sitt ämbete. "Fast: på så mycket högre ort än den här kan jag väl knappast komma att arbeta", tänker han häpet medan han unnar sig ett glas vitt från Frascati. Han vandrar sakta tillbaka till sitt kontor och väjer då och då skickligt för de snabba vesporna.

 

Annagreta