Jag bryr mig inte om Karl XII
Varför syns Karl XII överallt? Vad tillför han? Är han inte tillräckligt uppmärksammad av somliga gäng på en viss kant? Och vilka hela uppslag tar han inte upp i media? Spaltmeter skrivs om denna kung, och det senaste är att forskarna för cirka femtionde gången vill ta reda på hur han dog. Vetenskapen tror sig kunna förstå nåt mer om kulhålet. Han är död, så mycket är säkert. Målningen där han hemforslas död på en vagn utanför Uppsala finns ju.
Jag undrar om det anses OK att strunta i Karl XII eller om det anses ansvarslöst och världsfrånvänt att lägga allt Karl XII-liknande åt sidan och hellre ägna sig åt nåt annat. Som nåt annat har jag då självklart valt den Sibiriska Enhörningen. Är inte han roligare än Karl XII? Bilden visar honom i sin fagraste blomning ute på tundran sommartid. Han har just ätit och spanar nu efter sällskap. Hornet i pannan bär han med stolthet, forskarna antar att det var bortåt metern långt. Heder åt sådana forskare. De gör vilda tankesprång och tycker sig förstå att den här bjässen levde för cirka 39 000 år sedan, i Sibirien, och dog ut efter ett plötsligt klimatskifte som torkade ut tundran. Det är annat än att tjata om Karl XII.
Bilden är övertygande. Manken är hög. Blicken är sökande; var finns han/hon som jag kan umgås med?
Eller är han aningen trött? Kanske var det livat i går bortåt taigan där såna som han fick tävla i hornstyrka och djärvhet? Kanske vill han bara vara i fred. Och nu då han är fastställd av vetenskapen kan han få vila ett tag. Vi ska inte tjata om hans horn mera på ett tag.
Annagreta
Damerna som det handlar om
Damerna tar för sig av UTRYMMET. De tar sig fram i rampljuset såpass att herrarna NÄSTAN stannar i skuggan.
Anna Maria Corazza Bildt. Ja, jag säger bara det, vilken lljusmagnet. Temperament, frisyr, valbarhet, ja allt detta belyses nu av det mediala sökarljuset. Hon är arg, helt enkelt, och inte att leka med.
Att leka med är däremot Anna Odell som dessutom helt fräckt valt att leka med alfahannen nr ett i Sverige. Mikael Persbrandt, på film. Det lär vara helt utanför tidigare ramar, vilket lockar alla att göra sig en uppfattnning om vad det hela handlar om. Jag är själv rejält nyfiken. Uppståndelsen är hursomhelst redan gigantisk.
Sen har vi Theresa May och Angela Merkel, i de högre luftlagren. Var fanns på samma gång två såna maktdamer i Europas topp? Med sådan pondus. Den ena iförd enkel kavaj, jordnära närapå, den andra stapplande lätt framåtlutad i alldeles för höga klackar. Vilket ansvar de bär. Bredvid står en liten Macron, en antipatisk Orban, och en färglös Conte som inte vet vad han ska säga, --- vad betyder de pöjkera i sammanhanget, inte mycket, nästan nada.
På lite blygsammare nivå finns Annie Lööf, en rödhårig dam med ett till synes fast grepp om den svenska regeringsbildningen. Ett annat lika hårdhänt men raljant grepp tar de maskerade Pussy Riot-damerna, nu företrädd av Maria Aljochina, om sin regering som ändå ligger fast, om man säger så. Maria A är orädd och har något att berätta, inte minst från sin egen tvååriga tid i ett fängelseläger på taigan. I USA handlar det bl a om Nancy Pelosi, som sitter i representanthust för demokraterna. Hon har varit talman, och kan bli talman igen i den nya demokratiska övervikten. Fräsig lady. Anses starkare än somliga män som kan komma ifråga.
Sen har vi ju 3 kvinnliga Nobelpristagare i år, inom naturvetenskaperna, och snart kanske också kvinnlig Augustprisvinnare i den skönlitterära klassen. Det är bara fråga om timmar innan det är klart. Jag skulle gärna se att Karin Smirnoff fick priset för boken "Jag for ner till bror", en tillbakablick i den västerbottniska vardagen där somligt liknar en skröna, somligt är ren poesi och mycket annat är en total avsaknad av sentimentalitet. Mitt i alltihopa då och då en dutt av spontan norrländsk humor som är fångad med precision.
Annagreta
Italiensk samhällsdebatt
Italiens intellektuella för en livlig debatt, och det saknas inte frågor att analysera. Många av dem är också generellt giltiga för resten av Europa. Nu idag såg jag en direktsänd analys på Repubblica TV (via Facebook) som gällde pressens frihet och hoten mot denna frihet. Den handlade därmed också om den växande nyfascismen och dess grepp om Italien - och samtiden. Arrangör var den stora morgontidningen La Repubblica, och talade gjorde bland andra Roberto Saviano och Mario Calabrese, plus två kvinnliga journalister som redogjorde för sina grävjobb om neofascismen - ända inpå kända familjers nätverk. Deras berättelser var skakande.
Karakteristiskt för de nuvarande neofascistiska grupperingarna i Italien är främlingsfientligheten och hatet mot flyktingarna. De ligger nära den mörkbruna neofascistiska Casa Pound, en gruppering som motsvarar bl a Nord. Motst.rörelsen. De har 2 favoritämnen. 1) Säkerhet, statens säkerhet, medborgarnas, allas säkerhet. Deras ord om detta är många och spridda och innötta i alla medier, inte minst i sociala media.
2) Att bedriva en "welfare nero", dvs en hjälpverksamhet som ligger utanför alla statliga och kommunala rågångar, där de delar ut mat och höjer sin moraliska framtoning till gagn för de svaga.
Nu är de också inne i det man kallar "mafia romana", dvs huvudstadens maffia. Där har de sedan 2016 infiltrerat snyggt och prydligt för att deras affärer ska verka "rena". Sedan den nya regeringen också anammat en främlingsfientlig agenda ökar fascisternas utspel mot pressen. Det är naturligtvis inte ofarligt att bevaka de här grupperingarna och deras aktiviteter. Flera av journalisterna har också polisbeskydd.
Annagreta
När genomskådas Jordan Peterson?
Hallå, hur är det möjligt? Upp dyker en kanadensisk man iförd kritstrecksrandig kostym med väst och förför hela omvärlden genom att prata runt - eller är det strunt?
Vad lockar han då med? Jo lite vanligt kvinnoförakt, en portion gammaldags syn på barnuppfostran, väldigt banala livsregler om att ta ansvar för städning, en utnött version av tropådigsjälv-modellen för lycka, - plus en otrolig känslighet för andras kritik mot allt detta. Då det händer stämmer han folk, t ex om de råkar säga att han är misogyn eller att hans kvinnosyn är föråldrad. Det reaktionära skymtar fram rätt ofta i hans budskap, trots hans taktik att så snart han påstått något dumt, genast komma med en sväng runt motsatsen.
Metoo-rörelsen har han ingenting till övers för och anklagar glatt kvinnorna för att de hamnar i prekära situationer.
Att unga män behöver höra att de ska tro på sig själva är inte konstigt. Det behöver ju unga kvinnor också, men då för de lyssna till nån annan än Jordan Peterson. Under hans omsorg om de unga männen skymtar det misogyna, i försåtliga turneringar. "Ni grabbar behöver inte skämmas för att ni känner er överlägsna..."
Jag orkade inte läsa så mycket om karln på nätet nu då jag började fundera vad det är för kuf. Men där står tillräckligt för att man ska undra: när kommer det stora genomskådandet?
Annagreta
