bookzoom

Först hade vi Arnault, mannen med den fina kanten och de många övergreppen på kvinnor i hans stockholmska närhet, numera rätt väl kända i media. Han står nu inför rätta, och domen faller snart. Ingen vet om han blir dömd. Ord står mot ord. Kultursverige följer det hela med en blandning av avsmak och lysten vetgirighet. Ingen kommer att vinna på det hela, utom möjligen rättvisan. Ett kotteri runt Arnault - som länge ordnat lyckade kultursammankomster i ett av Svenska Akademien bekostat källarutrymme - har backat och verkar fortsätta backa upp den åtalade, även om stödet sakta avtagit i styrka. Han kommer antagligen att dömas skyldig, och det verkar befogat. Kvinnorna i sammanhanget har lidit nog och får i så fall viss upprättelse. Den yttre effekten, ute i kultursverige, där hans verksamhet hyllades, är bedrövelse och ilska.

 

Sen har vi den republikanska juristen Brett Kavanaugh som är Trumps kandidat till att väljas in i USAs högsta domstol. För ett trettital år sedan ska han - då 16 år - ha överfallit en då fjortonårig Blasey Ford i ett sovrum hos bekanta. Nu har det hela blivit en politisk tuppfäktning i senaten; en strid mellan republikanerna och liberalerna, där republikanerna håller på sin kandidat och liberalerna tror på kvinnan. Att det bränt till beror på att Blasey till slut tvingades vittna inför senatorerna och därefter bli förhörd av resp sida. Det hela direktsändes av CNN. Sen följde Brett K:s vittnesmål, också det direktsänt. Medan kvinnan lämnade sin berättelse lugnt och sakligt, visserligen djupt berörd men ändå samlad och utan ironiska eller nedsättande nyanser, kom en ilsken och mycket upprörd Brett K till vittnesbåset. Han ropade och grät och förnekade allt med gliringar åt olika håll.

 

Efter att ha sett båda kostar jag på mig att gissa utgången; Det finns ingen möjlighet att kvinnan hittat på detta; hon minns för mycket, hon pekar ut Brett K ---- och det finns ett vittne - som inte kallats. Mannen kämpar för sin chans till en plats i högsta domstolen, som han hade inom räckhåll men ser ut att kunna förlora, på målsnöret. 

 

Resultatet då: Min gissning är att Brett Kavanaugh väljs till ledamot i USAs Högsta domstol. Den lilla numerära övervikten för republikanerna i senaten avgör. Ett fall som gäller sexuellt övervåld avgörs som en rent partipolitisk fråga. Det lär inte uppmuntra andra kvinnors mod som hamnat i liknande situationer. 

 

Annagreta

Politiken är inte direkt from längre. Dess representanter har numera ett ogudaktigt perspektiv, de vill fortsätta respektive kamp "ända in i kaklet". Den här vändningen är inte helt banal. Därför har en professor i hållfasthetslära anställts /utan upphandling/ och hen håller nu föreläsningar på ett rullande schema för att intensivutbilda partiernas kakelansvariga i vad hen kallar "tillämpad hållfasthet". Frågestunderna spelas in och kommer att sändas i svartvitt på SVT24 under rubriken  "Hjärnsläpp och hjärnskakning. Ett nollsummespel." Det leds av en uttråkad Leif G W Persson (som brukar inleda med en suck om kakel spektakel och kusin vitamin).

 

Jag känner en kakelmakare i Portugal. Om det värsta skulle hända kan jag knyta ihop regeringsbyggnadscheferna med den mannens företag. Den killen kan, med kort varsel, vidta mått och steg. Hans kakel är mönstrat i en tradition som kan härledas tillbaka till morerna.Det andas historia, styrka och elegans och uppvisar vanligen djur och växtlighet. Om man vill kan han också tillföra nån vikingasymbol eller nån liten blomma av nåt slag. Fast vänta;  vilken blomma man då väljer kan i sig öka spänningarna på nytt, (ros, blåklint eller maskros eller ...) så det kanske är bäst att man håller sig till morernas mönster med påfåglar och tuppar - och egentligen blir det också perfekt.

 

Annagreta

 

Bernhard har blivit medlare, med många uppdrag, han frilansar. Ett komplicerat uppdrag gäller Svenska Akademien där han jobbar varje fredag, dagen efter torsdagssammanträdena alltså, och där han sammanfogar och jämkar mellan olika ståndpunkter. Det går sådär. Fru Lugn sägs inte vara lugn längre, och Herr Engdahl har aldrig varit det. Lugna puckar är heller ingenting som SAOL rekommenderar, åtminstone inte såhär långt. Då är man i stället fast för fenomen som "puckelpist". Bernhard väntar sig inga under i sammanhanget. Kan vara klokt. 

 

Nästa uppdrag för Bernhard är att se till så att Sverige får en regering. Det kommer att bli hans svåraste knäck.

Han har gjort lite research inför jobbet och funnit att han bör ta 100% påslag på honoraret. På grund av komplikationsgraden, deltagarnas sinnesstämning (upprörd), och maktfaktorn. Å andra sidan är ju Bernhard en klok man med lång erfarenhet av uppförsbackar i alperna och djupa dippar i humöret. Han har laddat med stora lager Obst und Gemüse från Bidermeierlager i Kärnten, och bokat in sig hos en ung slaktare på Östermalmshallen (samma som ledamöterna anlitar). Med lite tur och en god magkondition ska det nog bli bra, tänker han hoppfullt. Fru Lugn visar sig ha en kakmoster på Söder, vilket känns bra, tänker han, oss emellan. 

 

 Vi håller tummarna. Det svåraste för Bernhard blir antagligen själva slutdragningen på riksdagen. Jag kommer att bevaka utgången. Hur det går där är tiotusenkronorsfrågan. Bernhard har vässat både pennan och intellektet. 

 

I  båda fallen är det ju några som ska in och några som ska ut. Det handlar om transporter, vägval, vajrar och och laster. Bernhard bävar lite. I värsta fall tänker han anlita en gammal kontakt på Transportstyrelsen. Där vet man hur man kör i puckelpisterna.

 

Annagreta

Om ett lands ledning betraktar invandrarna som en kostnad, en belastning att befria sig från i möjligaste mån, kan man då bli förvånad om vardagsrasismen ökar? 

 

Om politiker till och med säger att utlänningar "inte passar in här i Sverige", hur omtolkas det nästa dag på gatan, i affären, på arbetsplatsen? Känns det till och med som ett personligt styrkebevis att haka på? 

 

I Italien har den nya Lega-regimen en uttalat negativ syn på invandringen - och våldet och trakasserierna mot flyktingar har ökat. Hur det är i t ex Ungern i den saken är inte känt. 

 

Civilsamhället, civilkuraget och civilisationen har ett kraftigt motlut. 

 

Annagreta

 

Har du hört på alla debatterna nu, så du kan rösta? Är du redo? Vet du vad du vill? Eller prägas ditt sinne av tvivel, tvekan och förtvivlan? 

 

Då tänker du inte som Bernhard, för han är optimist (han har mycket riktigt en optimistjolle hemma i en tjärn utanför Salzburg som han seglar när vinden ligger på).  Han förstår sig inte på politiker, säger han, men han vill ändå att dom ska trivas på de höga podierna så att de kan tänka höga tankar och lösa världsgåtorna på hög höjd. Samma hållning intar han gentemot Svenska Akademien. Fast han tycker att ledamöterna där har dålig höjd och verkar klena och nervösa. Kanske har de bettskena allihopa, gissar han.

 

Bernhard har glatt noterat att Thomas Steinfeld kallade SA-ledamöterna för en klick "pretentiösa småstadsbusar" häromsistens i DN, Såna träffande uttalanden livar upp, säger Bernhard, som har sinne för dramaturgi. Nu idag är han inne på galenskapen i Vita Huset och Bob Woodwards bok "Fear" som river och sliter i de rätt glesa ridåerna. Även här är Bernhard optimist. Han tror att den trumpne gossen Ruda får kasta in handduken ungefär till Lucia. Det, om något, skulle liva upp, säger Bernhard i en av sina lättsinnigare stunder, där han sitter och påtar och petar i blomkrukorna på sin balkong. 

 

Annagreta

 

 

Då Marco Polo störtade iväg mot öster, då ungefär började Medeltiden. Året var 1271 och nu skulle han kolla Kina och se vad som kunde röra sig därborta. Hans pappa hade varit iväg tidigare så han hade lite att gå på.

 

På den tiden var elefanten viktig. Han fanns verkligen "i rummet". Han fanns på krigsfältet, han fanns i palatsen - och han fanns på båten. Den här bilden sägs föreställa Marco Polo då han tar en paus i närheten av sidenvägen på väg österut. Marco har övergett landvägen och lastat över sitt pick och pack plus kamel och häst och elefant på en segelbåt - även om den ser ut att vara i minsta laget. Nu har det snart blivit kväll och han måste stanna och övernatta och kanske bunkra. Elefanten trumpetar och de välklädda männen på land diskuterar vad detta kan vara för följe. Snart kommer Marco stiga iland, hälsa och få en macka och lite vin och sen ska han diskutera världsläget med nya kompisarna på stranden.

 

Hur kom det sig att det blev Marco idag? Jo så här är det. Jag har nyss läst en bok om vår tids slavmarknader längs flyktingvägarna i Libyen och den internationella tystnad som råder om detta. Efter den oroande upplevelsen behövde jag en mental avledningsmanöver, helst en titt in i en idyll, gärna långt borta, in i en annan tid än vår. Därför anslöt jag mig till Marco Polos resa, i fantasin. 

 

Annagreta