bookzoom

Nya ord slår sig fram. Somliga har egentligen funnits länge och legat dolda för den stora ordströmmen, saliga i sin oftast akademiska hemvist. Tills de en vacker dag hamnar på synlig plats i universum och slår till; blir populära och hamnar i mången mun. Dagens exempel är "narrativ".

 

Narrativ är både substantiv och adjektiv. Det har med berättelse och berättande att göra, och kan härledas till latinets narrare, som betyder berätta eller återge. Ja, vad då? undrar man, varför blev det så populärt att det finns med i all nyhetsbevakning, här och everywhere?  Ja, ett av svaren är att det dök upp inom politiken, som en chans för talaren att få inläggen att låta nya och fräscha, kanske. I konstvetenskapen har det figurerat ett tag som beteckning för det berättande inslaget i bildkonsten.

 

Jag har ett par exempel: "Ett narrativ utöver det vanliga", "Den narrativa stilen är medryckande", och "Hans narrativ hjälper honom inte", de är tagna ur dagspressen. Eller ta ett par exempel ur den amerikanska politiken: "Trump has a deep narrative intuition", eller "Narrative is leadership". "Be the master of your own narrative". Tjusigt.

 

I tyska analyser anses det ha blivit rentav folkligt; "Det är inte längre enbart ett ord för förkättrade akademiker med rykte om sig att uttrycka sig komplicerat även då det går att tala begripligt." Det skriver den tyske ordvetaren och författaren Matthias Heine. Han menar till exempel att man ska hålla sig till ett narrativ, en berättelse, om man vill vinna opinion, dvs skapa förtroende. Detta i stället för att tala om "författningar, avtal, religion och ideologi".

 

"EU behövr ingen nyordning utan ett nytt narrativ" sa den österrikiske kommissionären Franz Fischler. Utan att veta om det kanske man behöver ett nytt narrativ lite till mans.

 

Annagreta

 

bokfeed 

 

Bilden visar en av vakterna vid entren till stora salen i Viminalen, där man idag förhandlar om vilka som ska få bilda ny regering. Viminalen är egentligen namnet på en liten kulle i Rom, och palatset på kullen bär samma namn. Där finns idag Italliens inrikesministerium.

 

I bästa fall har femstjärnorna och demokraterna kommit överens om några dagar.

Den stackars vakten bär en 14 kilo tung hjälm i värmen. Han står stilla hela tiden.

Svetten rinner. Hur ska han klara förhandingarna? 

 

 

Annagreta

Har nu simmat omkring i detta trånga akvarium ett par år. Sett väldigt många människor, men aldrig talat med dem. Fått mat som varit OK men sällan nån höjdare. Frusit ibland, när det varit för få besökare - jag gillar att bli sedd. Det värmer. Min kompis Kalle som också är krokodil brukar hojta till då det kommer många som stannar och glor. Han brukar väsa medan han gapar vilket är svårt att göra samtidigt. Det verkar funka, för när han gör det samlas besökarna i en klump och stirrar och gapar och frustar och kommer nära glaset. Då känner han sig sedd. 

 

Härom dagen såg jag väldens chans att visa mitt rätta jag. En gammal man stod intill glasväggen och gapade. Han gungade fram och tillbaka medan en hög andra gubbar stod och gungade fram och tillbaka nära honom. Det pågick ett tag. Då la plötsligt mannen ena armen över väggkanten, en dinglande slak arm, täckt av svart textil. Jag kunde inte hålla mig, saliven rann. Hur smakar färsk människa? Når jag dit om jag sträcker på mig snabbt? Det var ett tag sedan jag hoppade. Men jag tog mig samman. Och hoppade. Och bet mig fast i armen som dinglade. Det kändes bra. Jag höll mig fast ett tag, tills en svettig människa vispade bort mig från armen med en kvast. En kvast! Det var förnedrande. Jag sjönk ner mot botten och teg. Länge. Utanför buren blev det ett väldans hallå, man rusade hit och dit och snubblade över varandra. Kalle sa att han i alla fall höll på mig. Det var ett ord i rättan tid. Jag behöver nån som håller på mig, inte bara stirrar på mig. Han sa att han skulle berätta en saga för mig. Om djungeln och regnskogens djur. Han sa att en alligator från Costa Rica berättat den för honom. Först hade han inte trott på den, men så småningom hade han börjat misstänka att den höll. Då han var klar med sagan kom maten. Samma som förut. 

 

Annagreta

Jag tänker också köpa Grönland. Så då är vi två om denna fantastiska kalla front. Det är Trump å jag. Snacka om motstånd. Priset har redan gått upp i konkurrensen, alla talar om buden och grönlänningarnas status stiger mot de vita skyarna. Mäklarna har hakat på snabbt: De erbjuder nu bl a  "Historisk timmerkoja på glaciären",  "Medeltidslyx i arktisk miljö. Björnrevir i närområdet" och "Jakternas jaktmarker för den kräsne". Inredningsfirmorna har stridit om vem som ska få anställa Ernst Kirchsteiger, och Mandelman har själv tagit sin ekologiska verksahet till Grönländska västkusten där han beslutat odla det som går, dvs anpassa sig till växternas fria val, strunta i gödsel och följa den biologiska klockan dag ut och dag in. Henrik Ekman är engagerad för att berätta om djurlivet på och under isen för de tänkta chartergrupperna.

 

Hur det ska gå med denna affär till sist beror på Bernhard. Jadå. Det är så. Han har nu i flera dagars tid vägt och våndats över vems anbud han ska anta; mitt eller Trumps. Som bulvan är han ju erkänt skicklig och det är inte småpotatis som står på spel. Jag kan ju bara erbjuda fritt vivre och sovplats på gamsoffan då han är här samt ett par recept på björngryta med fänkål som jag provat ut här hemma i min avskildhet. Men min konkurrent sitter ju på betydligt större resurser, för att ta fram ett gammalt understatement och använda det. Han har ju ett helt land, ett helt parti och en snygg fru. Dessutom kan han påstå vad som helst om Grönland, vilket kan vara attraktivt på lång sikt för grönländarna som inte åtnjutit så stora ord om sig själva på länge. Kanske kommer Trump att anlägga sin egen megaigloo upp på  isen där han kan viska förtroligt med sina parallella höjdare på söndagarna, t ex Putin som sägs älska kyla av alla slag. Kanske kommer han att vilja leka Amundsen och åka skidor tvärsöver ön för att åkalla alla gamla pojkdrömmar som vilar över polartrakternas historia och därigenom göra sig intressant bland historiker. Ackja. Mot såna krafter kämpar även gudarna förgäves.

 

Själv är Bernhard guskelov väldigt tveksam. Efter samråd med Lebensmenschan har han gått in i huvudstupa sidoläge och förväntas stanna så i en veckas tid. Han inser att han kan vara på väg att skapa världshistoria genom att praktiskt taget vända upp och ner på Grönland och göra sig omöjlig i alla danska sammanhang där hans kärlek till smörrebröden känts besvarad. Men idag sågs Trump twittra att han redan köpt över "den enastående begåvningen Bernhard från Euopas mitt. A formidable guy. We get on very well together, he is a dear friend of mine". 

 

Snart vaknar Bernhard. Hur ska det gå? Stay tuned!

 

Annagreta

 

bokfeed.se

 

Idag, den 15  augusti firar italienarna sommaren. Det är "ferragosto". De lämnar staden, ställer kosan mot nåt bra matställe på landet, äter och mår gott. Som regel är det väldigt varmt och utflykten hälsas som en välsignelse av svettiga mammor och pappor. Också la nonna, il nonno och de vackra barnen samlar sig för den årliga sommarutflykten, välklädda och uppåt. Allt dokumentras på mobilen efter kaffet. 

 

Men i år är det inte enbart avspänt i Italien. Det krisar nämligen däruppe i maktens korridorer. Hetlevrade gräl pågår på högsta nivå, och det finns anledning. Orsaken är ingen överraskning för italienarna. Två människorättsföreträdande skepp ligger ute på Medelhavet, i väntan på att få lägga till vid någon hamn och landa de hundratals flyktingar som de plockat upp ur havet - i skrivande stund för 2 veckor sedan. Läget är prekärt för flyktingarna och besättningarna vädjar sedan många dagar att Italien ska öppna en hamn. Malta och Spanien säger också nej. 

 

Den italienske inrikesministern och tillika vice permiärministern Matteo Salvini vägrar - helt i linje med sin främlingsfientliga inställning - tillmötesgå de två NGOskeppens begäran. Hårdnackat skriver han nedlåtande kommentarer om "invasion" och "illegala invandrare som våldtar". Eller som då Richard Geer tidigare såg till att komma ombord på det ena fartyget, Open Arms, med mat och vatten. Salvinis kommentar var "Hoppas han bir solbränd". 

 

Nu har ändå den riktiga premiärministern satt ned sin välskodda fot. Giuseppe Conte verkar ha fått nog av sina försök att hålla god min i allt politiskt tumult - som pågått länge. Han skriver idag ett öppet brev på Facebook till Salvini och tar bladet från munnen. Så här kan det inte pågå, skriver han apropå de två flyktingskeppen. Jag sade till att minderåriga skulle släppas i land och du nonchalerade ordern. Vad är det för samarbete? En rad reprimander följer och det är inte återhållsam kritik. Tiden håller på att rinna ut för vår regering, skriver han, medan du slirar och pratar. "Jag har länge arbetat för en europeisk gemensam mall för flyktingmottagandet. Innan det finns måste vi inte enbart utöva makt utan också leva upp till vårt ansvar." 

 

Att Conte tar till sådana ord och gör det helt offentligt tas emot med beröm av italienarna. De är överraskade. Kanske beror det på att Conte länge sågs som en färglös jasägare i förhållande till sina högröstade ministrar. Den bilden gäller alltså inte längre. Få se hur länge Italiens regering sitter kvar. Det blir snart nyval, gissar jag. Och då står andra gubbs i startblocken för att ta för sig av maktens sötma. Kanske dags att damma av kvinnotjusaren Berlusconi? PDs snabbpratande förre ledare Matteo Renzi är redan i farten. Snart är de aktuella igen.

 

Annagreta

 

 

Augustisolen hänger över hörnet och stannar lite extra vid min clematis som sedan länge utvecklat sina fröbollar och tyst och tålig hänger där. Han verkar gilla läget. Det är fridfullt. Min (!) duva behagar uttrycka sig mycket tydligt, hon sitter i björken, högt upp, osynlig för mitt öga. Hahohoo, hohahaha. Grannen spikar lojt på sitt brobygge, det blir ett slag här, ett slag där, kanske några fler innan middan. Högt ibland molnen hörs ett flygplan brumma, säkert på väg mot Arlanda. Plötsligt skäller grannens hund, hon retar sig på förbipasserande, det är ett steck i räkningen för den som  gillar tystnaden.

 

Jag skär ner ett par kottar som hänger lågt på cembratallen; de dryper av kåda. Vi är inte på god fot just nu, tallen och jag, sedan jag nyss råkade passera tallen och snudda vid en sån där kotte. Jag fick kåda i håret. Inte bra. Läste på google om kåda i håret. Fick goda råd. Kammade mig och ångrade mig genast. Har nu kåda i hårborsten också.

 

Snart vidgar sig kottarna, torkar lite och fröna blir attraktiva för sibirisk nötkråka. Ibland hamnar hon här, långt från sitt östra hemrevir, vindpinad, hungrig och desorienterad - men räddas då av mina kottar. Det har hänt en gång; märkligt nog. Jag blev lite ornitologisk en stund på kuppen, medan kråkan satt och försåg sig av mitt öppna erbjudande. Så kan det gå i min naturlåda.

 

Annagreta