bookzoom

Det är svårt att protestera mot allt då det är plus 30 grader. Viljelös och slak sitter man i stället i sin varma verandastol, en sittmöbel tänkt att brukas då SMHI beslutat om medelvärme och svaga vindar från väster. Bernhard ligger i farozonen i det här läget. Han tappar snart allt sitt vanliga motståndstänk, i stället ligger han i gräset med nosen mot norr där han tänker sig att svalkan ruvar. Han ropar på fönvinden. Det är något uppgivet över honom. Man kan bli orolig för mindre. 

 

I går for han till badet. Där stöp han utan förvarning i vattnet som en delfin, med nosen före. Det blev ett plask som kunnat ge upphov till flera rader i bladet om rätt murvel varit där och sett. Känd motståndsman med diger erfarenhet har dykt ned (obs inte upp) i vår absoluta närhet, kunde det ha stått. På ettan. Med fetstil.

 

Nu dök han guskelov upp också, blöt och intetsägande. Så tyst har han aldrig varit på flera år, konstaterade jag som förföljt honom hela tiden med en badhandduk. (Hans Lebensmensch är ledig och har åkt till Bortre Hebriderna där hon har en släkting till Bernhard som vet bäst.)

 

Bernhard satte sig på handduken och började av allt att döma repa sig. Han muttrade om det kalla vattnet och klottrade ned en protest på ett papper som råkade flyga förbi. "Vattenburen svalka är en mänsklig rättighet". Han satte upp papperslappen på omklädningshytten och stampade med foten så det dånade. Jag tog hand om handduken. Jag tyckte Bernhard var i torraste laget.

 

Annagreta

Det var vid en rätt nödvändig städning av skåpen i köket som det avslöjades. Ingen hade känt till saken. Men nu stundade sanningens minut. 

 

Nu tror du att vi hittade en död mus eller en kraftigt mögelangripen kaka modell 60-tal. Så icke.

 

Det som trädde fram ur dunklet var i själva verket femtielva snapsglas, hur många som helst. Vi plockade ned dem ett och ett, häpnade och plockade vidare. Det fanns små nätta, höga på fot, låga med runda höfter och några mera kavata i klassisk ståuppform, beprydda med nåt krusigt. Fyllde hela diskbänken.

 

Hur hade detta gått till? När drack jag snaps senast? Måste ha varit på sjuttitalet, tänkte jag avvärjande. Jag baxnade, precis som P O Enkvist brukar göra i sina böcker. 

 

Sedan jag insett vidden av det hela gick jag till min grannfru som är fena på återvinning. De ska till brännbart, visste hon meddela. Inte till flaskinsamlingen i kontainrarna utanför ICA - som jag trodde - utan i min vanliga soptunna! Hej å hå! 

 

Stärkt av denna kunskap vidtog sedan ansträngningar med påsar och plock som ni inte behöver känna till i detalj, kära bloggföljare. Kan i alla fall meddela att skåpen nu är rena utställningsobjekten; städade, urtorkade, ordnade. På en hylla återfinns 4 blå snapsglas och ett par ärvda urgamla som jag inte hade hjärta att kasta. Dom kan man hysa ett tag till. 

 

Annagreta

Mångkulturalism är det nya fula. KD vill inte nedlåta sig till att blanda upp vår "kultur". Helt isolationistiskt, egenkärt och dumt. "De ska inte vara på vår bakgård", fast i ny språkdräkt. Äter KD lunch med SD ett par gånger till heter det snart "Släpp inte in fler. Slopa asylrätten. Vi vill dela vårt liv med oss själva, vi vet bäst".

 

Och sedan: "Ingen ska be på arbetstid. Det har vi inte råd med." och "Böneutropare, håll tyst"

 

I USA skiljer Trump flyktingarnas barn från föräldrarna och internerar dem utan given tidsgräns. I Italien stänger inrikesministern Salvini hamnarna för hjälpsökande flyktingar. De internationella och italienska hjälpfartyg som fortfarande räddar desperata människor som sökt sig ut på Medelhavet nekas landstigning och utmålas som människosmugglare. I Ungern kastar man fria journalister i fängelse och rycker undan mattan för ett "opassande" universitet. Egoismen gifter sig med hatet mot det främmande, det annorlunda. Det är kriget mot den svaga parten, den med svag röst. 

 

Vad väntar man sig av "Det renodlade Sverige"? Hur självgoda ska vi bli i kampen mot mångkulturen? Det finns många faktorer som kan bidra. Fler knätofsar, järnrör, dukade lunchbord till ljudet av marschmusik - och så speglar överallt. I vår kultur vill vi bara se "oss själva". 

 

Annagreta

 

Den minnesgoda erinrar sig att det tidigare handlade om Bernhards start som embedded spanare åt antikorruptionisterna i Italien. Orutinerad som han är hade han antagit första bästa jobberbjudande, vilket ledningen dvs Cantone inte gillade. Snabbt kommenderades han i stället till Milano där han skulle smussla in sig hos damerna i Berlusconis hov. De hade nämligen visat sig ha ovanligt mycket pengar som de oskickligt slösade hej vilt med, - och de gick dessutom omkring med plåsterlappar på munnen. Vackra var de fortfarande trots att de var tystlåtna. Måste undersökas, sa Cantone. Koppla på charmen, Bernhard.

 

Dit åkte en något omtumlad Bernhard sedan han tvättat av sig sot och pizzasås, tog in på ett sjapp i norra förorten och börja rota.  Damer hade aldrig varit hans starka sida, det stod nu klarare än nånsin. En preparandakurs i kvinnohantering hade suttit bra, tänkte han där han skred fram och försökte se tuff och charmig ut på samma gång. Det gällde ju att passa in. Något av scenskräck kom över honom. (Innerst inne var han fortfarande anti.)

 

Det var i det läget Berlusconi och hans eskort såg honom. Det var inte bra. Ett par välväxta livvakter lösgjorde sig ur skuggan och verkade dra sig i riktning mot Bernhard. De halvlog illmarigt, kliade sig på diverse ställen och rättade till frisyren, allt skapligt civiliserat. Den ena rökte dessutom nåt som Bernhard tyckte verkade olagligt. Nu var de framme. De var högväxta, kastade skugga. Vi har ett erbjudande, sa de, sakta hummande. Signor Silvio erbjuder er femtitusen euro om ni drar dit pepparn växer. Dvs genast.

 

Det vore orättvist att påstå att Bernhard högg direkt. Nä, han tänkte hela tio sekunder och sen sa han Va bene. Han hörde själv hur ynklig han lät. Hans röst darrade. Pengarna låg i en kasse av återvinningsbar plast som det stod Forza Italia på, målat i rött på svart. Överlämnandet gick som smort; som hade det gällt vilken påse skorpor som helst. I skuggan bakom Bernhard stod en lite större svart Alfa där Berlusconi själv satt och klämde på en välväxt tonåring med ljus hy och röda märken runt munnen. Plåstret var temporärt avlägsnat, munnen log, och politiken var inte prio ett för Silvio.

 

Bernhard fann det lämpligt att bryta kontraktet med Cantone på stört. Rapporten han skrev höll sig på det filosofiska planet. "Jag har tömt min bägare",  men också "Tärningen blev i alla fall kastad", "Allt är inte guld som glimmar", toppat av det mer prosaiska "Min Lebensmensch är mitt rättesnöre".

 

Annagreta