bookzoom

 

Ni kanske inte har tänkt på det, men Bernhard måste ju ha nånstans att sova. Häromdagen, då han konsultat på livsmedelsverket hela dagen och bedömt söthetsgrader och surhetsdito utan paus och var totalt slut, då la han ett bud på gamsoffan, dvs han ville hyra den på ett par månader, sa han och viftade med några anonyma sedlar, som verkade ha vistats på penningmarknaden en aning för länge.

 

Jag skulle inte bli rik på kuppen, tänkte jag, jag hade ju dessutom ingen koll på de ursprungliga kostnaderna för soffan, en kostnad som om sanningen ska fram betalades för ungefär 95 år sedan av en förfader med cash och ett trängande behov av en soffa. Jag råkar veta att den då skulle placeras i ett kontor där den kom att täcka ena väggen intill ett kassaskåp från anno dazumal. Ovanför denna möbel hängde så småningom en uppstoppad fågel, en tjäderhöna, som de minnesgoda läsarna av dessa rader kanske minns att jag hyllade för ett tag sedan. Den är nu min. Den fågeln vill jag ha ensamrätt till. Bara så ni vet. Det finns gränser för vilka transaktioner man ger sig in på på ålderns höst. Särskilt om de innebär en hantering som - sen jag sett Bernhards sedlar - skulle kallas penningtvätt och föra både mig och Bernhard till karga ställen på kraftig distans till både soffa och fågel.

 

Så vi gjorde en deal. Jag drog nog längsta strået, för Bernhards tid på Livsmedelsverket hade renderat honom en gammal hackmaskin som de inte använde längre beroende på dess hackande läte och bedrövliga resultat. Med den maskinen hackar nu  Bernhard morötter till salladen då han är här och äter morotssallad - han gör det, säger han, som en tribut till Livsmedelsverket som han lämnade utan större saknad men som ändå av nån outgrundlig anledning verkat ha lagt sig lite som bomull runt hans karga hjärta. Kanske får jag förklaringen till detta nån gång i framtiden. 

 

För tillfället måste jag granska sedlarna lite noga; Bernhard var ju i sin ungdom medlem - råkar jag veta - i ett sydtyrolskt gäng av tvivelaktigt rykte som sysslade med "contrabando" bland folket bland dolomiterna. Detta gäng smugglade antagligen både det ena och det andra; även om jag bara hört Bernhard antyda en enda historia. Den rörde sig om en sorts otymplig kärna, dvs en sån där vevdragen volym, en rund sak som man förväntas veva runt tills det blir smör inuti åbäket, dvs om man är tillräckligt uthållig och har stora starka biceps. Han brukade dra den historien på puben i Salzburg som en rutin för att befästa sitt rykte som knäppgök. Ingen förstod vidden av det hela.

 

Mot denna skumma bakgrund är Bernhard för alltid aningen suspekt i mina grumliga ögon, trots hans bibragta hackmaskin och hans oväntat generösa syn på värdet av gamsoffan.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

Nu har Silvio Berlusconi seglat upp på Europanivå och från och med idag är han "en vanlig syn" i Bryssel. Hur gick det till, frågar man sig. Jo, först och främst ska han ha överkommit sina krämpor. Dessutom är han sedan några veckor inte längre utestängd från den politiska maktsfären, vilket han varit i två år som del i straffet för tydliga skattebedrägerier. Visserligen utreds han nu för givande av mutor och annat i samband med gamla damaffärer men det hindrar honom uppenbarligen inte från att återigen söka politisk makt. Så i söndags var han återigen på gång och toppade Forza Italias lista för EUparlamentet i de flesta italienska valkretsarna. Och in kom han.

 

Forza Italia är ett litet parti på den gamla högerkanten som fört en svajig tillvaro. Det lades ner 2008 och återuppstod 2013 - alltid med Berlusconi i bakgrunden. Nu tilldrar sig partiet nytt ljus, delvis beroende på att den gamle dekadente festprissen vevat igång igen.

 

Ett vidlyftigt leverne med tillhörande kvinnoaffärer har alltid varit Berlusconis life style. Den ändrades inte när hans liv började innebära politiskt ansvar. Reaktionrena var blandade. Italienaren bakom espresson på baren kostade på sig ett smalt leende som skvallrade om både tolerans och förakt. Reaktionerna blev starkare när mutskandalerna och skattebedrägerierna blev kända. Vad skulle man säga? Här hade man en pompös ledare som visste hantera både pengar och kvinnor, en man som leende och välfriserad höll tal till nationen timman innan han övergick till bungabungafester i okända dimmor på Smaragdkusten, och så smet han från skatten. Många italienare frågade sig vad omvärlden tänkte.

 

Den politiska Italienkartan kom att förändras. När Forza Italia lades ner 2008 och Berlusconi tvingades övergå till att svara på diverse brottsanklagelser var tiden mogen för andra konservativa och sedermera rent främlingsfientliga partier att successivt ta över Italiens parlament. 

 

Vissa analytiker anser att Berlusconi under sin första tid som politisk ledare la grunden till den  misstro mot demokrati och demokratins ledare vi nu ser växa i många länder. Må så vara. Men misstron mot poltikens inriktning har ökat på många håll, och orsakerna är väl kända. Italiens Lega, med Matteo Salvini i spetsen, praktiserar en framlingsfientlig och nationallistisk agenda, och hans likasinnada styr och ställer lite varstans, utan hjälp av Berlusconi.

 

Annagreta 

 

Game of Thrones framkallar, enligt vad som skrivs, ångest. Särskilt nu, när serien är slut, härjar ångesten, påstås det.

 

Bernhard har heller inte sett serien, men hans ångestkvot är rätt ansenlig ändå. Han behöver inte GOT för att känna tomheten. Det är snarare hans normaltillstånd. Det enda som kan lätta på undertrycket hans är när hans Lebensmensch spelar Mahlers Lieder - hon har en skiva som hon sätter på då hon ska stryka Bernhards skjortor. I såna lägen sjunker Bernhard ihop i den gamla fåtöljen från Zaarland som han fick av sin faster då hon flyttade till en trång lägenhet i Wien, strax innan hon föll för en gammal officer från Südtyrol med italiensk brytning som hon snabbt flyttade ihop med. Men då var det för sent att ta tillbaka fåtöljen.

 

En dag var han bjuden till Herr Ober som har den lokala puben. Karln fyllde 69 och ville bjuda sina trognaste kunder på en extra förplägnad i sitt sammetsdigra hem där Frau Ober stod för helheten och Herr Ober för resten. Bernhard bar en nystruken skjorta och hade - så gott det gick - förträngt sitt vanliga outhärdliga avståndstagande jag - dvs han var snudd på godmodig när han steg in i det gedigna sammanhanget där traktens välnärda damer och herrar redan tagit plats i diverse plysch.

 

Så snart han stigit in slog det honom hur han avskydde det hela. Han lät blicken gå mellan byns rosiga damer i den bruna soffan; de bildade en mur av moderlig fetma och pratade oavbrutet om sina liv och krämpor. Snart kände Bernhard ångesten stiga inom honom. Hans slips skavde och han fick kämpa för att hitta sin hatt bland allla fjäderprydda skapelser med och utan svettband på hatthyllan. På darriga ben tog han avsked och gick hem till den skonsamma tystnaden hos Lebensmenschan: Det visade sig att hon just lagat Schweinefleisch mit Knödeln, en direkt ångestdämpande rätt. Hur det nu gick till vet vi inte, men den kvällen kände Bernhard något vi andra skulle kalla lycka.

 

Annagreta

 

 

 

 

Bernhard är i norra Uddevalla just nu. Han har fastnat för det våta elementet och hoppas så småningom komma med i ett stort Vänernprojekt som går ut på att djupanalysera bottenlivet i detta skandinaviska innanhav. Han har länge stått i kö för den här chansen till forskning, en dröm han hyst länge nog.

 

Häromdagen fick han äntligen veta att han kan komma med i julipasset och han gick direkt upp i varv å köpte sig en dykardräkt och diverse finurliga fotografiska finesser. En makalöst komplicerad undervattenskamera vägandes okänt antal kilo har han sedan länge, och den har han blivit väldigt haj på under den här väntetiden, en vecka då han doppat sig hel och hållen i Göta Älv flera gånger och blickat nedåt - utan närmare vetenskapliga avsikter. Visserligen har han fortfarande problem med bländarinställningen, men han räknar lättsinnigt (?) med att det ska ge sig bara han är under ytan. Flera av hans blivande dykarbröder och -systrar kommer till dykprojektet med avsevärda försprång, så Bernhard är lite nervös och har bett mig få vila middag på min gamsoffa som står i källaren. Jag förstår inte varför han känner så starkt för denna gamla soffa, ärvd genom flera generationer, omklädd i Storuman för många år sedan och tung som vore den av bly, men det är ingen idé att säga emot; det kan förstöra stämningen som redan nu är ansträngd p g a den förestående dykningen. 

 

Då jag själv aldrig dykt och heller inte kommer att göra det inom den närmaste tiden kan jag ju inte diskutera professionellt med Bernhard om det som väntar honom. I stället har jag koncentrerat snacket till sånt som jag tror rör sig under ytan (utom dykarna förstås). Jag vet ju inte vilka arter han kommer att råka på men jag brukar dra till med nakensnäckor och lax för att få honom att gå igång. Ibland går det bra. Han verkar guskelov ha ett öppet sinnelag vad gäller nakensnäckor och lax. I morn ska han resa till Trollhättan och (leende, gissar jag) ta på sig dykardräkten under uppsikt av en grupp torrskodda forskare och en dykfärdig dam med hår av guld och långa ben. Han ska - har han lovat - skicka mig dagliga rapporter, som tack för att han fick ockupera gamsoffan. Om de är av stort värde kommer jag att rapportera vidare.

 

Annagreta

 

 

2015 i april befann sig "Barca Nostra" i sjönöd söder om Sicilien. Med på fartyget fanns drygt 800 flyktingar. En fraktbåt som svarat på nödropen från havet klarade inte den tänkta räddningsaktionen utan rammade migrantfartyget så illa att det började sjunka. Bortåt 800 flyktingar dog, endast 27 människor hann räddas ur vågorna. Katastrofens omfattning var oerhörd.

 

Den här fartygskatastrofen blev till en början en europeisk ögonöppnare. Det resulterade i ett humanitärt tänkande och handlande i flyktingmottagandet. Det omedelbara resultatet, sammanfattat i talesättet "Refugees welcome" och en humanitär vilja har numera successivt växlat in på ett helt annat och avsevärt kallare politiskt spår. Italiens vice premiärminister Matteo Salvini är öppet flyktingfientlig, både i ord och handlingar. Samma avvisande attityd uppvisar många andra ledare i många andra länder, där gemene man uppmanas se till det egna intresset.

 

År 2016 tog italienska staten initiiativ till att bärga fartyget och de hundratals innestängda kropparna. Sedan dess har det stått i  den sicilianska staden Augustas hamn.

 

Barca Nostra är i år en del av Biennalen. Det har skett på initiativ av konstnären Christoph Büchel och kuratorn Maria Chiara. De visar Barca Nostra som ett monument från vår tid att begrunda.

 

Annagreta

Jag har en tjäderhöna. Hon sitter på en torr gren intill min dator och heter Alice. Tidigare var hon en fri fågel i de västerbottniska skogarna, men blev skadad av en plogbil och hamnade hos en folkpartist som beslöt bevara henne för framtiden. Hon är förvånansvärt väl monterad, ser lite religiös ut och ådrar sig därför allas beundran.

 

Alice tittar konstant på mig som vore jag i behov av uppmärksamhet. Antagligen vet hon mina innersta drömmar; alla förhoppningar om vackra vyer, god mat ute i värmen, sköna blomster i rabatten, starka ben och berömmelse. Ibland brukar hon hinta om kaffe,- "Du sitter och skriver för mycket rappakalja. - Drick för farao en kopp nu!" Hon vet bedöma sånt. Hon är lite synsk. Fast i själva verket är hon rätt råbarkad; uppfödd som hon är i de dystra skogsbältet där den sträva vinden bar henne fram och tillbaka mellan trädtopparna och de porlande vattenstråken, och allt som gällde var skogig uppmärksamhet, plus from time to time lite fröjd och gamman.

 

Hennes ordval kan inte härledas till SAOL. Ibland hörs i stället ett drag av dialekten hos en urgammal tjädersläkt med självaste prat-roten förlagd till sluttningarna vid potatisbacken i Ammarnäs - byn i fjällets skugga. På sin tid fanns där en starkväxande tjädersläkt med vida vyer som alla var trogna sin kallelse och följaktligen hängivna missionsförbundare. De tjädrar som inte följde det mönstret blev utkylda, vilket inte vill säga lite med tanke på breddgraden. Här kan termometern dyka ned under avläsbarheten. Huruvida Alice hörde till den ena eller andra grupperingen lär jag aldrig få veta. Men med tanke på hennes välbevarade ordsvada har hon sannolikt hört till den ovanliga norrlandsgruppering som talar oavbrutet och såna individer brukar klara sig i alla väder. Jag har tagit hennes robusta idiom till mig. Vem kan förhäva sig? Jag är ju själv en av de där västerbottningarna uppvuxna på ett sluttande plan i närheten av missionsförbundet.

 

Annagreta

Ja, det är ju 500 år nu sedan han dog, den där eleganta typen som så småningom levde upp till begreppet geni. Historikern Walter Isaacson har skrivit en engagerande bok om honom som heter just Leonardo da Vinci. Simon &; Shuster 2017.

 

Det var alltså en ung och nyfiken kille som fick plats i en av de många konstverkstäder som fanns i det rika Florens; han valde den som drevs av konstnären Andrea del Verocchio. I Mediceernas Florens fanns en rad verkstäder sysselsatta med att skapa vackra saker som kunde pryda staden; skulpturer, målningar, silkevävnader, etc. Där fanns en skara unga elever som ivrigt ville lära sig estetiska yrken. Hos Verocchio levde Leonardo loppan i det fria och fördomsfria Florens samtidigt som han tränade sin begåvning, målade och skulpterade.

 

Många unga konstnärer var födda utom äktenskapet - precis som Leonardo. Det var vanligt och accepterat att herrarna tog sig sexuella friheter, och varför inte, även påvarna hittade då och då lämpliga damer att roa sig med och påveättlingar var ingen sällsynthet. På samma fördomsfria sätt roade sig unga homosexuella män, vilket passade Leonardo, själv aktiv i l´amore masculino - även om kyrkan förkastade denna livsform.

 

Så småningom blev livet allvarligare och Leonardo började göra sig känd. T ex blev det sensation då han lyckades förfina och utveckla bilden av den Vitruvianska människan, inspirerad av greken Vitruvius. Det var en ingenjör och arkitekt verksam på Jesu tid, som framställt en bild av människans proportioner. Bilden som varit helt okänd råkade dyka upp i Pavia lagom till att inspirera renässansens analytiska bildskapare.

 

Det lev ett långt och omväxlande liv, han mötte naturligtvis Michelangelo, och grälet dem emellan kunde höras lång väg - Michelangelo var den elegante Leonardos motsats i framtoning; han var bohemen som inte tålde snobben. Men Michelangelo hade ingen anledning att känna sig underlägsen, redan som 23-åring skapade han den förunderliga skulpturen Pietà, nu i Peterskyrkan i Rom.

 

Ödet förde Leonardo till Milano, där familjen Sforza beställde den stora väggmålningen Den Sista Nattvarden. Leonardo ville visa vad som hände när Jesus uttalade orden " I dag ska en av er svika mig". Det tog ett tag innan han blev ovän med Sforza, satte ner foten och reste tillbaka till Florens där han fortsatte måla många nu kända porträtt.

 

Intresset för matematik och optik var annars hans grej, perspektivet som sådant var redan etablerat men tog i bruk inom målarkonsten. Leonardos många experimentella - och ibland förverkligade- tekniska uppfinningar skapade respekt, och han intresse för att utforska människokroppen betydde mycket för det dåtida sjukdomskunnandet, samtidigt som de föreföll skrämmande.

 

Idag är intresset för Leonardo stort. Överallt visas stora utställningar som hyllar honom och hans konst. Det finns mycket att visa om denna man som själv analyserade kreativiteten. Fullt modernt är idag hans konstaterande att "en stor konstnär förenar observation med fantasi". Samtidigt påpekade han magisteraktigt att en bra målning skapas med hjälp av optik, matte och perspektiv.

 

Annagreta