bookzoom

Krasznahorkai  skriver i en lång svada, ungeför såhär:

 

Magister Buntertorn steg av bussen med ett stadigt grepp om sin gamla väska i getskinn, erhållen av den manliga bekantskap som suttit intill honom och envist analyserat den långa vägen till Bergsbrunna och nu också klev av men som snart skulle lämna Magistern, vi ses hade han sagt, det kunde bli fler gånger hade han fortsatt i munter ton, han hade alltid en munter ton men man visste aldrig om den var äkta eller inte och sedan hade mannen ifråga sakta promenerat i riktning mot Gårdsvägen där han enligt vad han envist framhärdade i den vanliga muntra tonen hade en släkting i hög position som Magistern inte kände, beklagligt nog, eftersom de brukat dela bekantskaper, mannen och Magistern, denne nyss avstigna magister vars gentrifierade framtoning inte stod i paritet med hans besvikelse då han förväntat sig att bli mött i denna förort av en hel armada skönsjungande damer, eftersom det ju faktiskt var han, Magistern, som startat den lokala Bergsbrunnadamkören på nittitalet, den tid då folk faktiskt sjöng den sortens visor som Magístern bar närmast hjärtat utan att han fördenskull brydde sig om att skylta med sin utomordentliga smak för musikaliska djärvheter och klanger, en musiksmak som han i sitt innersta betraktade som varande utanför det vanliga, men där stod inga välsjungande damer framför bussen som det borde ha gjort eftersom magistern helt självupptaget ansåg sig ha rätt till den sortens uppmuntran i dessa dagar då  det enda han kunde ägna sig åt var att gräva ned sig i allt vad sång och noter hette som den gamla egocentriker han var, med en bakgrund som skönsjungande attraktion, försedd med en väska av getskinn, skänkt av en bekantskap från förr som nu utan att fråga gått över till andra sidan av byn för att frottera sig med vänner i upper class,  en tvivelaktig prioritering som egentligen var vad man kunde förvänta sig av en man uppfödd i närheten av getskinnsberedarna i östra Tjeckien där djurhållningen inte alltid varit den bästa men där man enligt ryktet ändå förstått bättra sig med åren, och där man trots allt hade en sångkör med känsla för både kluckanden och lockrop i enlighet med gamla traditioner, traditioner som Magistern dyrkade och hoppades få höra mer av när hans besök i Bergsbrunnas södra delar avklarats till belåtenhet och han kunde ta sin getskinnspackning söderut mot de blånande Tatrabergen.

 

Annagreta