bookzoom

 

Mitt i den vita rosen pågår ett drama. En spindel har övermannat en tvestjärt och det hela ser ut att gå spindelns väg. Jag stirrar närsynt och fascinerad på det hela - och känner en sorts tvekan mitt i engagemanget; ska jag ingripa eller är det för sent? Bryr jag mig om tvestjärtar alls? Vet jag hur hungrig spindeln är?

 

Rosen som heter Schneewittchen rodnar inför det hela; det är inte varje dag man hyser ett drama, tänker den. Tvestjärten hade säkert blivit övermodig när det regnade småspik, han gillar ju väta har jag förstått, och då blir man lätt kaxig, så han tog å klättrade som om det hade gällt att besegra  Mount Everest. Var det för den väntande utsiktens skull han gjorde det, eller satsade han på att bli känd som den som ensam och allena mot alla odds besegrat sin rädsla och nått så högt man kan komma? Eller ville han kanske kröna sin självbiografi med historien om en toppenbragd i min rabatt?

 

Och den lömska spindeln då? Hur länge hade han suttit där och bidat sin tid och vetat att tvestjärten skulle komma? En timme? Fyra timmar? Är han fatalist? Eller har han ett sjätte sinne? Om det vet vi föga. Men han avgick som segrare.

 

Annagreta

 

 

 

 

Snart blånar det utanför mitt fönster. Små blå druvor som är vackra redan nu, i sin gröna skepnad.

Jag förstår mig inte på vinodling, men det gör tydligen ingenting; plantan växer ohejdat, klänger och tar för sig ända upp till taket. Tack, Ingar, för förtroendet! Du trodde gott om min odlarförmåga - för många år sedan!

 

Man frågar sig mitt i alltihopa; var tar den all saften ifrån? Om jag dömer av hur jag placerat mitt exemplar måste det ha rötter som går ned till Kina (motsv). För torrare plats än där den nu står finns inte. Så är det väl också på de torra sluttningar i t ex Toscana där goda viner växer; med goda rötter fixar dess vinstockar druvor till slut. Ett Herrans under.

 

Det verkar dessutom som om rötter åtnjuter en begreppsmässig popularitet. Det talas påfallande ofta om rot och ursprung och härkomst och källa. Hela biografibranschen sysslar med rötter. De är ofta själva substansen i en biografi. Och en rot är inte att leka med. Om någon har sina rötter i den skånska myllan verkar det ge pluspoäng på en skala jag inte behärskar. Andra sägs ha sina rötter i jazzen, vilket är lättare att greppa. Invandrarna har svårt att rota sig i Sverige, vilket också är helt begripligt. Många av dem vandrar rotlösa i tillvaron, i väntan på besked från högre ort. Ibland möter man i stället människor som är fast rotade - i en eller annan uppfattning, det brukar märkas direkt.  

 

Så håll ut, kära vinrankan min. Snart kommer koltrasten tillbaka. Han har en djupt rotad kärlek till dina bär.

 

Annagreta

 

 

 

Vill ni veta hur återvinningen är upplagd i den italienska staden La Spezia? (En gammal historisk hamnstad söder om Genova) Håll i dig, här kommer reglerna:

 

Matrester och annat komposterbart stoppas i en grönaktig organisk påse, som sedan läggs i den bruna soptunnan. Denna tunna töms måndag, onsdag och lördag.

 

Papper och kartong, hushållspapper mm sånt lägges i den gula tunnan, påse behövs inte. Tunnan töms torsdagar varannan vecka (jämna veckor) I den gula tunnan ska det vara glas, påse behövs inte. Töms varannan torsdag (udda veckor). OBS dessa två tunnor byter plats på parkeringen tisdagar.

 

Plast, kork, plåt, s k multimateriali, läggs i en gul påse och kastas i en blå tunna som töms på fredagar. "Icke identifierbara" sopor läggs i genomskinlig plastpåse och kastas i den mörkgrå tunnan, som sedan töms på tisdagar.

 

Alla sorters påbjudna soppåsar levereras till parkeringen - där tunnorna står, alltså - mellan kl 8 å 9 på morgonen, varför det är högst motiverat med den extra uppmaning som lyder: "Då gäller det att förse sig".

 

Det står också i instruktionen att "På söndagarna är sopgubbarna lediga". Inte mer än rätt. Jag är impad av de olikfärgade påsarna även om endast en ser ut att vara "organisk"....

Salve, amici!

Annagreta

 

Ska du sitta hemma och chilla hela dagen, frågar mig vän av ordning. Ja, svarar jag, jag tycker om att softa. Men ska du inte  ta en promenad? fortsätter frågeställaren, uppenbarligen mån om min fysiska status. Nä, jag prokrastinerar min power walk till i kväll då ingen noterar mig.

 

Varför läser du egentligen Mary Beards bok om antiken? Har hon nåt alldeles eget narrativ? Nä men hon sätter saker och ting i en kontext som jag inte sett förut.  Är det hon som saknar TV-mässig dress code? Exakt, hennes image är nonchalant country style. Inga kläder sitter tight på henne.

 

Det är gott med pasta al dente. Det åt vi på min kick-off uppe i Alperna där korna har två ben längre på höger sida för att kunna gå iväg å beta på sluttningarna. Norrland, en landsdel som de facto leder utvecklingen inom de flesta identifierbara gebit(en) har redan inkluderat ett par såna kor på det nylandade kontinentala subsidiekontot. Fast om det skulle bli konkurrens mellan alpkor och norrlandskor fick antagligen norrkorna lämna walkover. 

 

Innan jag helt tappar tråden, saluterar jag alla trogna följare på behörigt avstånd,

 

Annagreta

 

Tjuren Ferdinand var här och luktade på blommorna. Jag passade på att ta en bild men lyckades tyvärr inte fånga just Ferdinand I stället blev det en bild på perukbusken som lever ihop med en clematis, ett kombo som Ferdinand just hade luktat på. Hej på er!

 

Annagreta

 

Min gamsoffa är ännu inte till salu. Säger jag, som om det vore nåt nytt. Den står där, som förut, vänligt placerad nära väggen i källaren, tyst och försynt. Min farfar hade den på sitt kontor, den föreföll alltid stram och svårflörtad med sin skinnklädsel, som hade den en viss betydelse, mer så än vad en sittmöbel i vanliga fall kunde ha. Men man kunde också, skulle det visa sig senare, sova i den. Man drog bara ut en del av själva frambalken och lyfte bort sittdynan, och plötsligt öppnade sig en bred - nåja - klyfta, ett vedartat utrymme, kort sagt en liggplats. Där kunde man lägga en madrass fylld med halm, en halmmadrass. På den sedan ett underlakan och en kudde och sen en stor fårskinnsfäll. Bättre fanns inte. En äkta upplevelse som upplevelseindustrin idag inte nått fram till än.

 

Ernst Kirchsteiger skulle ha dånat av lycka över detta genuina mys. Han skulle genast ha drällt lite prästkragar över fårskinnet och satt upp ett par kransar ev blomster från hagen att dingla på soffbakstycket. Sedan skulle han ha satt dit en blondin från Skånska slättlandet på kudden och bett henne kamma sitt långa hår medan kameran rullade och en spelmanslåt från Mora tonade i ett avlägset luftrum medan solen sakta dalade bortom granriset i farstun, ditbärgat av en adjutant med seckatör. Sen skulle han ha ställt en grill farligt nära soffan och iförd ett blåblommigt förkläde fråm Svenskt tenn och med blommor i håret lastat på en massa exotiska frukter och grillat utav bara den så att han kunde sniffa och sucka och bjuda en förbifarande gesäll iförd knätofsar på snitsig ekomat skapad av Ernst. När så allt verkade fullbordat skulle han ha krupit in i kameran och ställt oss frågan om inte livet ändå är underbart - till tonerna av Peterson Berger mitt i alltihopa. 

 

Annagreta

 

 

 

 

Härmed meddelas att Bernhard är frisläppt mot borgen. Han hade protesterat mot tingens oordning på en gatstump i Belarus, och pekat finger åt en polis som kommit rusande mot honom.  Jag skickade borgenssumman per mejl till en snubbe som hade hand om nycklarna på det vitryska fängelset. Fråga mig inte hur jag visste göra denna överföring, men iväg gick pengarna (Swedbank), och nu hör jag på den vitryska radion att Bernhard - det måste vara han - frisläppts och är på väg till vad som beskrivs som de sälla jaktmarkerna här hema i Sverige. Detta meddelas av samma budbärare som tidigare var anställd av Trump, du vet mannen med de dubbla budskapen, ett sant och ett fejk, för den händelse man behöver byta snabbt. Han har sina sagesmän och inspiicienter lite varstans, just nu är de av allt att döma i Belarus, på en sedan länge planerad semester som inkluderar dansande derwisher till frukost och små blonda elakheter efter siestan för vederkvickelsens skull. Lite som en aperitif, du vet.

 

Nu undrar du varför jag berättar det här. Jo, ser du, Bernhard har lovat köpa ett broderat munskydd där för min räkning, ett vitryskt munskydd med pärlor och snuttifieringar över näsroten och en längre pärldekoration hängande ner från underkanten, på så vis fås bärarinnan att verka österländsk och intressant. Jag har ju ett stort behov av att verka intressant; det behovet ökade väldans med värmen. Jag kände plötsligt mina begränsningar tydligare än nånsin medan jag svettades och led, och började längta efter gregorianska sånger.

 

Bernhard brukar göra det jag ber honom göra. Han har blivit tam, helt enkelt. Ibland tänker jag sälja honom. Jag tror han kunde inbringa rätt många euro. Är det nån som vill bjuda? Han är så präktig! Kan användas när andan faller på, kan förläggas till gamsofffan. Han kan dessutom underhålla; t ex berätta om sina upplevelser av ölstugor i Graz och om outhärdliga kalas. Han är alltid uppriktig. Bara en sån sak. I dessa tider.

 

Annagreta