Hundarna i Sibirien och ömheten

En dag i dessa varma tider kom jag att tänka på hundar som drar slädar i snö. Det hände sedan tidskriften Science skrivit att man funnit bevis för att inuiternas förfäder redan för 9500 år sedan hade draghundar, där uppe i norra Sibirien. Jag ser framför mig ett koppel vita spetsar som strävar fram i väldigt vit snö. De gillar läget. Njuter av uppgiften och nöjet att färdas i kall nederbörd. De gillar varandra (nåja) och håller inget nämnvärt avstånd från varandra. Men i Sibirien kanske inte avstånd är det man mest vill öka. 
 
När den engelske missionären Henry Lansdell reste runt Sibirien 1879 var det en vidsynt och nyfiken karl som färdades fram. Han skulle egentligen dela ut biblar i fängelser och sjukhus, och det gjorde han förvisso. Men hans intresse för folket och deras liv och villkor verkar ha varit minst lika stort som evangeliegrejen. Han träffade bland annan korjakerna, ett nomadiserande renskötarfolk i nordost och på Kamtjatka. Det var människor med stor integritet, som ofta kom i blåsväder; myndigheterna tyckte att de var svåra att ha att göra med. Deras rykte var inte det bästa, de ansågs korkade. När Lansdell träffade dem slogs han av deras kloka livsstil och framför allt av deras sätt att förhålla sig till djuren. "De såg på sina djur med något som liknade ömhet", skriver han.
 
Så var det alltså på Sibiriska tundran 9350 år efter hundflocken i Science-artikeln. Åren har gått men mycket är säkert sig likt. Kanske borde man skicka ut fler nyfikna missionärer runt omkring i världen. Vem vet vad de skulle kunna berätta, om människorna, och om ömheten. Kunde vara värt en mässa.
 
Annagreta
 
 
 

Hur länge kommer Gretas staty att stå kvar?

 
Sibirien har 30 grader varmt. Vår midsommarafton: 27 grader.
 
Greta hade sommarprat idag; klok och outspoken, Inte det minsta självupptagen, trots de osannolika event hon deltagit i som huvudperson och trots den enorma uppmärksamhet hon fått världen över. Hennes budskap är huvudsaken, och det var inte inlindat. Kejsaren är naken. Men vi måste skärpa oss och göra nåt åt klimatet. Vakna upp, gott folk och lyssna på IPCCs forskare. De är överens, påpekade Greta.
 
Världen har ju lyssnat, kan det tyckas. Men vad är det i hennes agerande som har fascinerat världen? Är det först och främst hennes låga ålder, hennes brådmogenhet och hennes sätt att våga - och kunna - tala? Hur häpna är vi inte över detta fenomen till barn, det är ju bara en tonåring? Hur är det möjligt, är det inte fantastiskt! --  Eller är det hennes budskap som fångar oss? Hon tydliggör ju det vi anar, hon överblickar och sätter sifffror på problemen, hon levererar djärva utsagor till kostymtäta församlingar. Hon säger dessutom "How dare you?" Förmodligen har båda dessa faktorer fått oss att lyssna. Men responsen då? Det är långt till storskalig verkstad. Klimatet har hamnat i vänteläge. 
 
Att det finns uppskattning av Gretas budskap därute, så mycket är ändå klart. Hon porträtteras i storformat på vissa väggar, och hennes ordval är redan historia. 
 
Snart kommer det att resas bronsstatyer över Greta; där hennes person fångats med stor skicklighet och omgivningen fyllts med grönska. Återstår att se hur länge de statyerna får stå kvar. Omvärderingarna är som bekant inte ovanliga; de kommer i skov. Vad kommer folk om 100 år att veta om vår tid och hur ser de i så fall på vår klimatdiskussion? Var finns framtidens beslutsfattare - eller sköts statsfunktionerna av algoritmer? Är man nöjd med klimatet, eller inte? Står Gretastatyerna kvar? Kommer någon att våga fråga "How dare you?"
 
 Annagreta
 

Murkantens eviga attraktion

 
 
 
Även den enklaste lilla murkant kan slå till så här. Mitt i alltihopa har en roskvist funnit för gott att sätta sig, som vore det självklart att slå sig ner just där. Den stora gula saken fick jag av Agneta för några år sedan och den ger sig ut på äventyr å hittar nya boplatser lite här och där. Hon minns inte själv vad den heter. De vita sakerna påminner om ett envist ogräs men är i själva verket ditplanterade, antagligen med möda, av mig själv nån dag för hundra år sedan. Timjan är ju färgstark och ber inte om ursäkt för sin invasiva läggning, men vem skulle kunna ogilla henne? Det som inträffar när man börjar kolla på en sån där murkant är att man blir lite inåtvänd och oanvändbar i sällskapslivet. Sätt mig bara framför murkanten så är jag nöjd. 
 
Annagreta

Vad kan man le åt, nuförtiden?

 
Goddag, kära vänner! Vad händer? Inte mycket, här åtminstone. En lten ensam harpalt skuttade förbi i går, syrenerna har slagit ut och idag vattnade grannen en nyplanterad växt intill sin bil - som är ny, blanksvart och har spegel bak. På gatan går det några långsamma patruller, som vore det påkallat att inte gå ut samtidigt som grannen. Hunden Sally i granngårn har inte vant sig vid mig på 8 år, hon skäller fortfarande till när jag dyker upp, som vore jag Skurken med stort S. Jag brukar försöka le. Hon tror då att jag visar tänderna.
 
På TV vet dom inte vad dom ska säga om Tegnell, är han en klippa eller en veligpetter - just nu tycks det bara finnas dessa två alternativa omdömen. Varför krångla till det? Svart eller vitt, om jag får be. Ska man skratta eller gråta? Jag håller mig fortfarande till epitetet klippa. Känns stadigt.
 
När Tegnellfrågan väl klingat av i mitt öra, vad ska man då göra? Ska man sluta tänka på smittan och följa nån hajpad TVserie natt å dag, eller satsa på nån bok som fått DNs kritiker att go bananas? Läste föralldel nyss en bra bok - om den italienska nyfascismens sätt att locka ungdomar till sig. Det var tungt. Jag blev matt, blev stel i ryggen. Då övergick jag till att kolla DNs Namn å Nytt-sida, där det brukar finnas avslappnande blandningar av ansträngda ordlekar och gamla obsoleta talesätt som ingen numera förstår. Den grejen gjorde gott. Då log jag också, flera gånger.
 
Ja, det här var en liten suck från periferin. Så brokigt blir det i coronatider! Men hej då!
 
Annagreta
 
 

RSS 2.0