bookzoom

Nu har det gått troll i tiden. Bernhard har blivit influencer. Antagligen - säger jag cyniskt - är det för att han tror att det ligger pengar i det, men än så länge har jag inte hört om några intäkter. Nå! Det som drabbat honom är följande historia: Han har ett tag suttit som klistrad framför gamteven i Obersdorf och systematiskt tagit in en rad svenska hemmahosreportage i TVrutan,  närmare bestämt de om familjerna Wahlgren och Billgren. Han har fallit platt för de två familjernas privata framtoningar på TV och deras obesvärade släntrande från ax till limpa. Han har kommit att se dem som sublima företrädare för dem moderna människan, som livs levande resultat av samtiden. På samma sätt har han fäst sig vid programmen "Pynta med Ernst". Saker i samma härad.

 

Allt detta har gjort honom tagen och direkt sugen på att haka på med en egen verksamhet i samma stil. Bort med negativismen, bli en hel människa, så har han börjat tänka. Hans Lebensmensch har ju alltid fint hemma, tänker han, ordning och reda, inga matsmulor kvar och rara växter i fönstren. Så tänkte han inledningsvis i sin nya fallenhet för populistisk modernitet. Det vill till att vi ska tro att detta är sant. Här skulle alltså en kuf som alltid varit sur och oförblommerat kritisk till det mesta plötsligt vilja bli en modern och insmickrande linslus som alla skulle vilja prata med och se på med beundran, ungefär som vore han Ernst.--- Något så omöjligt hade jag aldrig trott skulle hända. 

 

Men ändå. Nu tänker han se till att synas i sömmarna i sin hemmiljö, säga djupa saker, avslöja lite andra saker och humma runt, med utgångspunkt i sin detaljrika omgivning. Allt i positiv anda med både smil och allvar på plats. Och TV har hakat på.

 

Alltså spelar man in honom, sittande i sin gamstol från artonhundratalet med en klassiker i handen (bok, alltså) och en lång brokig sjal runt om den nystrukna vita skjortan, vars krage han nonchalant öppnat och vänt bakåt på ett sätt som verkar lite radikalt. Hans madame, i detta sammanhang gestaltad av Lebensmenschan alltså, har som vanligt intagit bakgrunden, men syns ändå som den bakgrundsgestalt hon är. Utan henne hade det inte blivit nåt, så mycket vet jag. Också hon bär på ett sug efter berömmelse, om så bara en kvart av den varan. Så hon har bakat och bakat, tvättat persedlar och vänt fram snygga sidan av allting. Det där intellektuella har hon överlämnat till sin läsande protegé, den jämförelsevis unge och oförstörda (nåja) Bernhard, en roll som han öppet gillar. Där sitter han som en biblisk apostel och förkunnar sina planer och ledord för dagen; sedan tar han långa hälsosamma promenader i mossbelupna skogar och - hör och häpna - dricker ett glas juice på Alter Gruss tillsammans med några litterära ungdomar som fallit för hans karisma och bildat klubben "Wohin und warum?" På kvällen återgår han till sin hastigt upprättade hobby, landskapsmålning, och visar blygsamt ett par alster från sina turer till Karesuando i storformat.

 

När han chosefritt stått och duttat med penslarna en stund framför kameran går han med dröjande steg ut till sin blomsteräng och sjunker eftertänksamt ned i en gamstol som stått ute flera år i den österrikiska vintern. Den gnisslar betänkligt vid hans minsta kroppsrörelse och ger därmed TVprogrammet chansen till ett kort ögonblicks eftertanke om tidens gång och alltings förgänglighet. Här skulle Mahlerrs femma passa, tänker redaktören, och låter kameran sakta zooma in en gammal ask vars grenar försöker synas i eftermiddagsljuset.

 

Programmet har fått en preliminär sändningstid, klockan 14 på söndag.

 

Annagreta

 

 

 

En god vän till mig är fascinerad av ordet ytspänning. Först tänkte jag, Vaddå, är det ordet verkligen så spännande? Men så tänkte jag lite till. Min väninna är både djup och klok; hennes fäste i ordet ytspänning är värt att betänka. 

 

Ytan är ju förrädisk, det vet vi. Det vet också skräddarna, de små insekterna som skuttar runt uppe på vattnet, tack vare ytspänningen. De trivs bäst när det är lugnt och överskådligt i vattenbrynet. Då blir skräddaren avspänd och kan köra på.

 

Ibland är jag ytspänd. I sällskapslivets salonger, där jag inte känner mig passa in. Då ler jag ansträngt på ytan medan jag försöker se världsvan ut. Frågan är om jag inte spänner insidan också, för den är ju ändå med i de flesta sammanhang. Då är jag väl antagligen anspänd. För avspänd blir jag nog först då jag kommer hem. Först då kan jag spänna av.

 

 

Idag, mitt i coronans tid, får vi väl göra som skräddarna; trampa på och spana efter nåt som kan engagera och fängsla oss. Kanske smaka på orden mer än vi brukar. Vi har ju alla en ganska decimerad yta att röra oss på, var och en sitt lilla härad, där vi får behärska vår oro och försöka smälta alla spänningsmättade besked som kommer över oss från en skakad omvärld. 

 

Annagreta

---

Det här energiknippet ska jag så småningom skänka till Uppsala Energi. Det ska bli till värme i både slott och koja, utan åtskillnad. Men det fick inte bli en värmande majbrasa, det var inte läge.

 

Om ni funderar på att ta ned en torrbuske, betänk då att den blir mycket större som rishög än den var som "växt". Den hämnas, det är ett trick, helt enkelt. På min väg med riset till återvinningen - i en avlägsen framtid - ska jag hursomhelst njuta av det jag inbillade mig var en seger över materien. 

 

Annagreta