bookzoom

Jag läser att när järnvägen kom ökade bokförsäljningen. Den som säger detta är Tim Parks, en svårflörtad amerikan som skriver essäer bland annat i New York Review of Books. I Sverige har han blivit känd för sina kritiska kommentarer om Nobelpriset som han fick tillfälle att uveckla i samband med akademiens kris i fjol. Ett helt ointressant pris, anser han. Onödigt högfärdigt.

 

Nu har han alltså tyckt sig se hur förra sekelskiftets litteraturkonsumtion på tåg fick kulturella ringar på vattnet. Han menar nämligen att dåtidens samband tåg-bok inspirerade författare världen över till att börja inkludera tåg, tågsätt och tågsex i sina romaner. Exemplen är många. Anna Karenina spanar in Vronskij på tåget "medan hon läser en bok", "Idioten" genomlider en plågsam tågresa, DH Lawrence blir alldeles till sig över spårvagnarnas skramlande färd över industridistrikten i norra England, och Giovanni Verga skriver hur en siciliansk bondpojke inte kan se sig mätt på tåget som kränger uppför Etnas sluttning. Att Dickens hölll på att omkomma i en tågkrasch nämner Parks lite förstrött, liksom i förbigående, eftersom det inte hör dit. 

 

Så vad är det speciella med tågresan, frågar sig Parks, och svarar själv att tågresan är som en bok, en berättelse. Vi färdas nära marken; hjulen rullar ju direkt på rälsen. Utsikten byts hela tiden.  En fysisk närhet till den värld vi passerar förbi, medan vi sitter skyddade, fråntagna allt ansvar, funderar Parks. Som att skriva - eller läsa - en bok. Så nära den yttre sanningen är vi, så iakttagande, och så ansvarslösa. 

 

Annagreta

 

Den här bilden på ett gigantiskt svart hål är både ny och het. Den har kunnat skapas tack vare ett långt samarbete mellan jätteobservatorier och forskare i jordens alla hörn. Hålet beter sig av allt att döma som ett typiskt svart hål, dvs det antas kunna sluka allt som råkar komma i närheten och samtidigt virvla och glöda på intressanta sätt. 

 

Bernhard som ingått i den inre gruppen av forskare har levererat metadata hela tiden till Svartahålscentralen "Black is Beautiful", beläget i Gobiöknen. På så sätt är han involverad i själva upptäckten och förbereder sig nu lite i hemlighet för att få komma med till Nobelfestligheterna i Stockholm där den märkvärdiga upptäckten av allt att döma kommer att belönas och hyllas i höst. Han har beställt en ny frack redan och beordrat sin Lebensmensch att putsa lackskorna som han köpte för 35 år sedan då han var betuttad i en Mädchen vars far var en högreståndsskomakare som råkade erbjuda rabatt på lackskor i Bernhards storlek.

 

I Stockholm hoppas han träffa en annan fjälla från studenttiden i Salzburg där han studerade både det ena och det andra på sextitalet. Hon var nämligen också djupt involverad i kosmiska sanningar så det är inte helt osannolikt att hon dyker upp I Stockholm i december. Bernhard laddar nu för dessa begivenheter. I går gick han till barberaren i Graz och blev som en ny människa.

 

Annagreta

 

 

Måste bara skriva några rader om Micael Dahlen. Professor vid Handelshögskolan, och lyckodebattör. 

 

Bilden berättar. En okonventionell man med långt hår och jeans sitter uppflugen på sitt arbetsbord och tänker. Eller vilar han? Han lutar sig i varje fall ordentligt mot väggen och håller höger hand på vänster knä för balansens skull. Hans datorskärm stör inte; den är bildlös och tyst. Men omgivningen är invaderad av böcker och papper. På bokhyllorna en aldrig skådad oordning, allt verkar trotsa tyngdlagen - när som helst kan de översta papperslagren rasa i golvet. Gömmer sig gör en stukad skrivbordslampa. Det enda som lyser upp är en klarblå plastmugg som står farligt nära bordskanten som hade den landat där i det vi kallar förbigående. Rummet är kalt, inga gardiner, en rund ljuskälla i taket. Scenen andas lugn.

 

Denna avspända karl ska snart framträda på Dramaten med en talkshow, eller en performance lecture som han kallar den. Medspelare är Johan Ulveson. Den kommer sannolikt att handla om vår jakt på lyckan - ett tema som är Micael Dahlens specialämne. Som liten var han ett egensinnigt barn, mobbad och ensam. För några år sedan brände han ut sig - han satt aldrig stilla, jagade hela tiden efter nya inspirerande händelser eller prestationer. Nu är han frilansande guru på halvtid och delar med sig av sina uppfriskande tankar om frihet i vår tvingande tid. 

                                                                                              Foto: Beatrice Lundborg

Annagreta

Ja då fick vi alltså till slut i dagens DN veta att "Horace var inget geni" då han träffade Ebba. Än sen då? Vad är det med det där finkulturella genibegreppet? Är det överhuvudtaget aktuellt? Nog är vi också lite trötta på alla familjära avslöjanden från exfrun i denna "kungliga familj"? Känner hon sig drabbad fortfarande? Är det i så fall för att exmannen gick över på andra sidan gatan då de riskerade att mötas på stan, - som det står att läsa.

 

Fast det finns en annan variant på min metoo-relaterade exposé; Bernhard har nämligen tagit anställning som konsult på Svenska Akademien. Han ska förbättra stämningen, och då gäller det inte pianot utan den stämning som råder mellan vissa ledamöter och andra. Ett tag trodde Nobelstiftelsen att allt höll på att ordna sig, men en kväll på Gyllene Freden skar det sig ordentligt och inte helt oväntat var det Lugn och Engdahl som kom ihop sig precis när de grep sig an med den marinerade hjortfilén. Engdahl som inte längre får välja Nobelpristagare sa nåt syrligt om tanters okunnighet om manliga geniers betydelse varpå fru Lugn fick ett långvarigt skrattanfall och måste föras ut ur lokalen av två servitörer. Engdahl som inte tål att skrattas åt gick då in i väggen. Bernhard är nu fullt upptagen med samtalsterapier. Hans tyska brytning är en fördel enligt Engdahl som gillar att sluddra om sina språkkunskaper, medan fru Lugn i stället tänder på Bernhards karisma. Bernhards höga arvode kommer inte att märkas nämnvärt i den akademiska budgeten, och Bernhard odlar nu en grön kvist att sitta på i framtiden.

 

Annagreta

 

Vissa texter får en att känna sig mossbelupen. Ta t ex Lena Anderssons eminenta analyser av samtidens hyss och händelser. När jag läser dem blir jag mer än vanligt osäker på mina förståndsgåvor samtidigt som jag desperat försöker hänga med och greppa vad som greppas kan. Nu hör det till saken att jag är impad av denna dam; inte bara för att hon ger sig i kast med ovanligt kryptiska och outredda fenomen, utan ännu mer för hennes kokettbefriade framtoning. Hon verkar inte vara den som hänger framför spegeln ett par timmar innan hon ska framträda nånstans. Skönt. På den punkten - men den är också den enda -  påminner Lena Anderssom om Leif G W Persson. Orden är viktigare än den yttre framtoningen - och den okonstlade yttre framtoningen ökar vederbörandes trovärdighet.

 

Häromdagen läste jag Wähäs bok Testamente. Den har besvär med trovärdigheten. Storyn är gammal klassisk hembygdstragik. Läsaren förflyttas till riktigt gamla finska miljöer från förr, eländiga förhållanden, tragiska händelser, mystiska kopplingar, utflyttade och tillbakaflyttade familjemedlemmar, allt detta om vartannat. Kursiva tänkespråk inför varje kapitel syns vilja höja den finkulturella nivån på berättandet.  På DNs boklista beskrivs boken som rolig. Det är den inte. 

 

Fast ändå. Vi vet ju att de kan omvandlas till guld, de gamla miljöerna som det växt mossa på. Tänk bara på Torgny Lindgren. Han kunde, han. 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Det blev plötsligt lugnt, och solen sken på de dyvåta växterna. Regnet, det envisa regnet hade gett med sig. Jag gick ut.

 

Cembratallens långa barr hade samlat på sig av vätan. Stora droppar hängde längst ut på barrspetsarna. Men så skulle det inte förbli. Mitt i lugnet och solskenet började den jättehöga tallen egensinnigt - och utan  hjälp av vindarna - röra på grenspetsarna, som ville den frigöra sig från vätan, och dropparna började falla, och de föll allt snabbare, medan tallen agerade lite mer. Jag stod mitt under det tjocka grenverket och hann inte undan utan fick en kaskad av vatten över mig. Kvar av det vackra vattenskimret över tallen var bara den bild jag hann ta innan allt förändrades.

 

Annagreta

 

 

I Skavlan föreslog man häromkvällen (utan den minsta förvarning) vissa träningsmoves för rumpmusklerna. Innan man hunnit inse vad som hände förevisades dessa moves av en reslig indier som naturligtvis var PRpredikant för just rumpmuskeltränng. Passa på din rumpmuskel, i morgon kan det vara för sent, hette det. En häpen panel flyttade undan fötterna så  vi skulle se ordentligt.

 

Det är nåt obegripligt tidsenligt med den här sortens läror. De är många, och Skavlans redaktion verkar älska dem. Senast var det Peterson från Kanada som Skavlan visade upp i all sin prakt. Han ville nåt med vårt "mående" som det heter. Jag såg en lista på vad man skulle göra för att må bra, det var delvis skruvade veckotidningsråd, skåpmat om du frågar mig, harmlösa tips, men så kom den sista punkten: "att klappa en katt". Jag andades ut. Nåt rätt hade han i alla fall.

 

Vad f d lantbruksministern får ut av att klappa ett kvinnolår då och då vet jag inte. Kanske mår han bra av det. Vad vet man? Det finns så många läror därute. Vi andra får träna vad vi vill och gilla våra muskler. Ha det gott därute!

 

Annagreta

 

Hon är över hundra, jättesköldpaddan. Nyss funnen på Galapagos. Över metern lång. Ingen trodde att hon fanns längre. Hon har snygga ben, ett gediget skal och är i största allmänhet välväxt. Blicken är skarp och klar. Hon intar gärna sin favoritställning; tillbakadragen observant. 

 

Denna dam vet hur man bör leva. Hon går dagligen korta promenader, och badar lite då och då. Hon äter rätt saker och håller sig hyfsat informerad om vad som sker här i världen. Numera är hon singel och filosofiskt lagd.

 

Men så blev hon ju häromdagen funnen av några vetenskapare som häpnade stort och bar hem henne till sin forskningsstation. Det är inte lika trevligt där som hemma, tycker Phantasticus. Forskarna kollar på henne utan avbrott - och nu har hon hamnat i Science. Dvs bilden på henne, den fantastiska gamla damen som ingen trodde fanns.

 

Annagreta

 

 

 

 

Det här är en hyllning till den dam som inte bugar för Trump. Hon är sedan i höstas representanthusets talman. Hon är 78 år, och har fem barn. Det är nu andra gången hon är talman, en bedrift, inte minst för en kvinna.

 

Hon gör Trump nervös. Hon är för smart för honom, och för etablerad. Hennes ordval är vasst och slipat, ibland tillåter hon sig skarpare ammunition; vid ett tillfälle kallade hon Busch d y för knäppgök. 

Nu senast förbjöd hon (i sin talmansroll) Trump att hålla sitt tal till nationen under the government shut-down. Han kunde bara lyda.

 

Som bevis på Trumps respekt (nåja) är hon tydligen den enda politiska motståndaren som han hittills inte förmått ge nåt öknamn - en vana som han annars njuter av att praktisera. Media älskar deras möten. Lite som mötena mellan David å Goliat. Fast nu är det en kvinna som har övertaget.

 

Annagreta

 

Influencer säger man på engelska, och nu är det översatt till hjältarnas språk; influerare blev det. Känns det bra? Och vad gör en influerare? Hen påverkar andra, helt enkelt.

 

Ta t ex Steve Bannon, den olustiga typen från USA som infiltrerar politiska knutar både här och där i antidemokratisk riktning. Han är en influerare, modell större och farligare. Numera verksam i Europa som är hans nästa projekt sedan han fixat Donald Trump ett alldeles eget härskardöme. Han fikar med Putin och influerar brett.

 

I modevärlden finns andra sorters influerare. Det är ingenting nytt i den branschen, utan det kan sägas vara modets uppgift. Vi ska se ut som vi inte såg ut i fjol, det är själva idén. Senast jag blickade in i ett modeblad såg jag att sjoket är på väg in. Man närmar sig tältmodellen, det böljande perspektivet med en kropp längst inne i det hela, fast utan konturer. Där kan den minnesgoda erinra sig att en av influerarna är Sara Danius och hennes Nobelstass. Så kan det gå.

 

Den nya kulturministern har inte börjat influera än. Men hon har ändå lyckats skapa intresse kring sin person, vilket kan vara av värde inför framtida insatser. Hennes arbetsfält är ju kulturen, och det är inget enkelt härad. I dagarna diskuterar skribenter av olika slag om huruvida kulturen alls har någon betydelse i förhållande till alla andra områden i politikens värld. Hur viktig är kulturen på en skala, frågar sig de politiska kommentatorerna, i samma andetag som de fnyser lite lätt åt den "okända" nya ministern. Influerare kan vara nedlåtande (i långa loppet brukar det dock slå tillbaka på dem själva).

 

Jag kommer att tänka på mötet med en tidig - och speciell - variant i influerarbranschen. I min ungdom fanns det en helbrägdagörare i trakten. Han skulle komma till Filadelfiakyrkan i byn och predika, och vi var några kompisar som beslöt gå dit. Salen var fullsatt. Vi trängde in oss på bakersta bänken där vi sedan med gapande munnar följde förloppet; först en liten predikan, sedan det obegripliga tungomålstalet. Till sist gick den stora talaren ned från podiet för att i tur och ordning - synbarligen stärkt av sin nybefästa status - ogenerat pussa och klämma på de unga damer som satt vid mittgången, inte sällan upplösta i tårar av hela den saliga kombinationen. Det pågick ett tag till orgelmusik. Efter en stund reste vi oss och smög ut, medan helbrägdagöraren fortsatte sin gärning därinne utan att förtröttas.

 

Annagreta

 Den tyske kulturskribenten Thomas Steinfeld skriver ofta om Sveriges kulturella händelser. Han har lång erfarenhet som följare av internationellt kulturliv och kontinentala kulturvolter. Han brukar vara rakt på sak.

 

Nu har han skrivit en drapa i SvD som handlar om Svenska Akademiens uppdrag och inre liv. Han ser hur dess framtoning och agerande alltmer kommit att handla om ledamöterna och akademien själv i stället för om "uppdraget", dvs Nobelpriset i Litteratur. Steinfeld betonar att priset ska gå till en representant för det han kallar "världslitteratur", och ingenting annat.

 

Steinfeld är sur. Han retar sig på Horace Engdahls högfärdiga fnysningar år det svenska rätttsväsendet, för att inte tala om Engdahls nedsabling häromåret av USAs författare generellt. Steinfeld föraktar priserna till Dario Fo och Jelinek. Han fnyser åt Sara Danius skrift om Bob Dylan som han menar visar okunnighet om vad som är lyrik. Han tycker Frostenssons krav på livstidsersättning tyder på att hon tror att Akademien är som vilken arbetsgivare som helst ute i samhället, ett företag som hon haft anställning hos å nu får kräva skadestånd av om hon tvingas gå.  Han liknar också Akademien vid en korg med ruttna grönsaker som man utan vidare rensning fyller på med nyplockade gurkor och verkar tro att det då ska bli sunt alltigenom. Många salvor avlossas. 

 

Engagemanget är det inget fel på; Steinfeld är en Sverigevän. Men här är han arg och besviken. Hans skrivning är en enda anklagelse; skärp er, ta er samman, arbeta hårt och kolla noga ute i världen efter "världslitteraturen". "Ni ledamöter är inte intressanta".

 

Det låter lite gammaldags. Och uppgivet.

 

Men vad Steinfeld uttrycker är också vår egen trötta hållning till den uppburna akademien. Håller vi på att tappa tålamodet med de höga företrädarna? Har Akademien till och med blivit ointressant?

 

Annagreta

 

 Det är inne att skriva om att skriva. Flera böcker om detta ämne är på väg ut. Djupa tankar som lättat ankar, igen. Frågorna blir allt flera. Förstår författarna sig själva bättre då de skriver eller förstår vi oss själva då vi läser, det ska man undra. Och varför skriver vi? Vad är det för inre tryck som lättar?

 

Så kasta loss, skriv! Idag hörde jag en artig radiokommentator tala om en bok som sas handla om att "bli kär som au pair". En annan skrivande människa, läs Knausgård, hade - till sin egen förvåning, tycktes det - för första gången gett sig ut på lösan grund genom att bara dikta ut i det blå och inte ta fasta på upplevda fakta. "Den sköna lögnen" är titeln på Inge Jonssons sköna bok. Det är där Kanusgård vistas numera. Lösgjord från verkligheten. 

 

Andra populära teman är metoo. Jo då, det verkar vara så. Horace Engdahl ger nämligen ut en bok  i ämnet i vår. Den kommer att läsas och begrundas. Publiken kommer att häpna. Lena Andersson kommer att skirva minst en kolumn där hon utifrån boken diskuterar manligt maktspel och mansplaining och samtidigt kontrasterar med Penelope och hennes grepp om vävstolen. En debatt kommer att inledas om Horace´ incitament att skriva på detta tema, och Exfrun kommer att ha svårt att hålla tyst i saken.

 

Sara Danius kommer att uppträda på nästa Nobelfest iförd en klänning sydd i samma tyg som kejsarens nya kläder var vävt av på den tiden då det begav sig. Alla kulturkommentatorer kommer att hylla henne för denna djärvhet och påstå att hon återskapat respekten för kvinnokroppen. Hon får sedan emigrera tlll Bortre Hebriderna en månad medan åsiktskorridoren här hemma genomgår en upprustning. 

 

På ön skriver hon en välresearchad drapa om Fenomenet Nakenkvinnan, och tar med sig den till Bonniers som ger ut den i en liten snygg utgåva som presenteras på en kulturtung hippa på Nedre Manilla. Dit är även Horace inbjuden, Varpå sammanhangen fördjupas ytterligare.

 

Annagreta

Ska du resa till Sydafrika? Undrar du vad du ska läsa på om det landet före resan? 

 

Jag har svaret. Läs Trevor Noahs berättelse om sin uppväxt där. Den heter

"Born a Crime. Stories from a South African Childhood".

 

Trevor Noah är idag Americas främste komiker. Comedy Central i NY sänder vardagar hans dagsaktuella analyser av amerikanskt liv och Trumps politik. De är lysande. Han skriver själv sina texter.

 

Boken är en lättläst och engagerande berättelse om hur det var att växa upp under apartheid - och därefter - som färgad unge, dvs inte vit och inte svart, utan just färgad. Var hörde han hemma? Var fick han visa sig? Hans mor var svart å hans far vit. Texten är informativ, klipsk. Stilen känns igen från hans shower; den är bitsk, intelligent - och varm. Livet var improviserat, oväntat, svårt och lätt. Hans mor var navet, en kvinna av ett särskilt stoff, självständig, religiös, och före sin tid.

 

Boken är en fantastisk läsning som du knappt kan lägga från dig.

 

Väl bekomme!

Annagreta

Europa har två val. Låta de 16 flyktingarna från Sea Watch 3 (tyskt nödhjälpsfartyg) gå i land i Europa, eller neka dem detta. Politikerna i Medelhavsländerna väljer att stänga sina hamnar för dem. Flyktingarna är kvar på fartyget. Där har de suttit i veckor.

 

Är det alls obekvämt för Europas politiker att detta sker? Hur fixar man att leva med den hållningen?

 

 

Jo, i sitt sökande efter rumsrena argument för flyktingsmotståndet landar Europas politiker i frågan om drunkningsdöden på Medelhavet. Man vill förhindra att folk drunknar, heter det. Flyktingarna bör inte ens försöka komma till Europa, för i så fall drunknar ingen. Som en lyckad följd av detta resonemang blir politikerna klassade som omtänksamma. De draperar sin egoism i humanitetens slöjor. Det argumnetet förekommer också i dagens SvD i en ledare. 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk dig två nunnor, den ena heter Mary och den andra Lana. De jobbar sedan länge i Los Angeles på en katolsk skola, St James (lite utanför stan). Mary är rektor å Lana "vanlig lärare". 

 

Men så går de i pension, båda två, och då uppdagas att de i cirka tio år levt loppan ute i det fria. De har syndat. De har stulit avsevärda belopp ur skolans budget (och dessutom ur donerande pengar som trillat in), och sedan har de glada i hågen åkt till Las Vegas och spelat.

 

När det hela räknades ihop fann man att damerna ifråga hade knyckt en halv miljon dollar sammanlagt. Det var speldjävulen, står det i La Repubblica, som gripit dem. 

 

Nu ser jag framför mig hur de åkte iväg iklädda nunnedok och allt. När väl tåget satt igång smög de iväg å bytte om, och väl framme i Vegas steg de av som vilka spelsugna turister som helst, fyllda av lättsinne. Vilken spänning, - blev det en vana? Varje gång en stark förväntan om storkovan, eller kanske drogs de bara till den täta atmosfären bland de spända ansiktena runt rouletten? Jag tror de hade väldigt roligt, skrattade halva natten på rummet sedan första spelomgången var avklarad. Det finns porträtt på dem i den artikel jag läst, och de ser ut som ett par käcka damer ur vilken bekantskapskrets som helst, även min. Inga dok där inte, helt samstämmigt med storyn.  Nu har de tydligen bett om förlåtelse och säger sig ångra allt, och det verkar som om menigheten och skolledningen är beredda att förlåta dem med tanke på "det utmärkta arbete de gjort i skolan under alla år". 

 

Men vann de aldrig? Eller spelade de tills pengarna var slut och gick sen till baren? Vissa frågor förblir obesvarade. Det står i bladet att historien hade kunnat vara skapad i Hollywood. Onekligen.

 

Annagreta

 

Ja, så kom då TVprogrammet som avslöjade Svenska Akademiens unkna inre liv. Välgjort, dokumentärt och talande.

 

Hädanefter behöver vi inte grubbla på om det kan vara så illa som det sägs med den här antika församlingen och dess sätt att förvalta sitt mandat. Nu står det klart.  Det är värre.

 

Vad har vi? Jo, ett antal herrar som skrivit eller tänkt nåt hyfsat nån gång i nåt kulturellt ämne. Dessa herrar har man föst ihop på livstid. Allt eftersom nån i gruppen går hädan väljer de återstående in nån ur bekantskapskretsen. De ska vara 18 alltsomallt, dvs aderton, innan det är bra. 

 

De förvaltar stora pengar från Gustaf IIIs tid, plus fastigheter. Sen får de 13 miljoner kronor från svenska staten att göra vad de vill med; priser till sig sjä´lva och till andra, arvoden till sig själva och andra mm. Sen ska de utse en Nobelpristagare i litteratur - det är därav vi känner till dem.

 

 

Kvinnoföraktet som lyser igenom ibland har ledamöterna försökt måla över genom att välja in en och annan kvinna, men det har visat sig svårt att träna in dem i den dästa självgodhet som råder.

 

Som väntat har Akademiens betjänt vad gäller kontakten med omvärlden visat sig vara en våldsverkare, en våldtäktsman. Honom har SA länge hållit om ryggen, betalt och försörjt. Klagomålen mot mannen har man viftat bort, precis som maktens män gjorde på sjuttonhundratalet i liknande situationer. 

 

När sedan den skyddade verksamheten tvingas öppna portarna för insyn, när den unkna luften börjar vädras ut, då står omvärlden häpet flämtande.  Det fina i kråksången är inte fint längre. Herrarna har inga vackra formuleringar att komma med till sitt försvar. Kvinnorna som höll på att komma med har lämnat det sjunkande skeppet. Kungen står stel och formell i environgerna och försöker förstå om detta kan vara "i tiden". 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Damerna tar för sig av UTRYMMET. De tar sig fram i rampljuset såpass att herrarna NÄSTAN stannar i skuggan. 

 

Anna Maria Corazza Bildt. Ja, jag säger bara det, vilken lljusmagnet. Temperament, frisyr, valbarhet, ja allt detta belyses nu av det mediala sökarljuset. Hon är arg, helt enkelt, och inte att leka med.

Att leka med är däremot Anna Odell som dessutom helt fräckt valt att leka med alfahannen nr ett i Sverige. Mikael Persbrandt, på film. Det lär vara helt utanför tidigare ramar, vilket lockar alla att göra sig en uppfattnning om vad det hela handlar om. Jag är själv rejält nyfiken. Uppståndelsen är hursomhelst redan gigantisk.

 

Sen har vi Theresa May och Angela Merkel, i de högre luftlagren. Var fanns på samma gång två såna maktdamer i Europas topp? Med sådan pondus. Den ena iförd enkel kavaj, jordnära närapå, den andra stapplande lätt framåtlutad i alldeles för höga klackar. Vilket ansvar de bär. Bredvid står en liten Macron, en antipatisk Orban, och en färglös Conte som inte vet vad han ska säga, --- vad betyder de pöjkera i sammanhanget, inte mycket, nästan nada.

 

På lite blygsammare nivå finns Annie Lööf, en rödhårig dam med ett till synes fast grepp om den svenska regeringsbildningen. Ett annat lika hårdhänt men raljant grepp tar de maskerade Pussy Riot-damerna, nu företrädd av Maria Aljochina, om sin regering som ändå ligger fast, om man säger så. Maria A är orädd och har något att berätta, inte minst från sin egen tvååriga tid i ett fängelseläger på taigan. I USA handlar det bl a om Nancy Pelosi, som sitter i representanthust för demokraterna. Hon har varit talman, och kan bli talman igen i den nya demokratiska övervikten. Fräsig lady. Anses starkare än somliga män som kan komma ifråga.

 

Sen har vi ju 3 kvinnliga Nobelpristagare i år, inom naturvetenskaperna, och snart kanske också kvinnlig Augustprisvinnare i den skönlitterära klassen. Det är bara fråga om timmar innan det är klart. Jag skulle gärna se att Karin Smirnoff fick priset för boken "Jag for ner till bror", en tillbakablick i den västerbottniska vardagen där somligt liknar en skröna, somligt är ren poesi och mycket annat är en total avsaknad av sentimentalitet. Mitt i alltihopa då och då en dutt av spontan norrländsk humor som är fångad med precision.

 

Annagreta