bookzoom

 

En god vän till mig är fascinerad av ordet ytspänning. Först tänkte jag, Vaddå, är det ordet verkligen så spännande? Men så tänkte jag lite till. Min väninna är både djup och klok; hennes fäste i ordet ytspänning är värt att betänka. 

 

Ytan är ju förrädisk, det vet vi. Det vet också skräddarna, de små insekterna som skuttar runt uppe på vattnet, tack vare ytspänningen. De trivs bäst när det är lugnt och överskådligt i vattenbrynet. Då blir skräddaren avspänd och kan köra på.

 

Ibland är jag ytspänd. I sällskapslivets salonger, där jag inte känner mig passa in. Då ler jag ansträngt på ytan medan jag försöker se världsvan ut. Frågan är om jag inte spänner insidan också, för den är ju ändå med i de flesta sammanhang. Då är jag väl antagligen anspänd. För avspänd blir jag nog först då jag kommer hem. Först då kan jag spänna av.

 

 

Idag, mitt i coronans tid, får vi väl göra som skräddarna; trampa på och spana efter nåt som kan engagera och fängsla oss. Kanske smaka på orden mer än vi brukar. Vi har ju alla en ganska decimerad yta att röra oss på, var och en sitt lilla härad, där vi får behärska vår oro och försöka smälta alla spänningsmättade besked som kommer över oss från en skakad omvärld. 

 

Annagreta

---

Det här energiknippet ska jag så småningom skänka till Uppsala Energi. Det ska bli till värme i både slott och koja, utan åtskillnad. Men det fick inte bli en värmande majbrasa, det var inte läge.

 

Om ni funderar på att ta ned en torrbuske, betänk då att den blir mycket större som rishög än den var som "växt". Den hämnas, det är ett trick, helt enkelt. På min väg med riset till återvinningen - i en avlägsen framtid - ska jag hursomhelst njuta av det jag inbillade mig var en seger över materien. 

 

Annagreta

 

 

Här sitter han på gamsoffan sin, P O Enquist från Hjoggböle, närmare bestämt ´från den lilla byn Sjöbotten. Han var en landsbygdens människa, och en begåvad världsmedborgare. Det skulle komma att bevisas om och om igen.

 

Vad minns man av sina skolkamrater? Rätt mycket om människan i fråga, mindre om det som hänt och förvandlat vederbörande genom åren. Det som är kvar är egentligen samma människa som från början. P O hade en räv bakom örat, men en snäll och lite gudaktig räv, ett arv från en religiös uppväxt. Han var blyg - och orädd. Vi sågs senast vid en klassträff för några år sedan, innan han blev riktigt sjuk. Då och där vilade inga ledsamheter, vi ville varandra väl, precis som man brukar tänka på klassträffar.

 

Annagreta

 

 

Snart ska björken blomma och sen ska den skugga. Under lång tid framöver ska den stå ut med fågelprassel, dito pip och kvitter på olika dialekter. Ofta ska den susa. ibland ska den rassla tungt i stormen och kasta ned torra grenar som i protest mot vädrets makter. Då och då ska den besökas av hackspettar som kliar enormt. Ett tag hade barnen en hänggunga i en gren och det drog lite onödigt i nävret på sina ställen.

 

Björken håller social distans till övriga träd. Det är inget påbud, det blev bara så. Den är lite hängig ibland, fast han känner sig inte som nån hängbjörk, direkt. Dumt uttryck, förresten, hängbjörk.

Ibland hojtar björken lite - mest på höstarna - till en stor bok som växer 50 meter bort, lika isolerad den. Svaren brukar vara lite hesa, men imponerande litterära och tänkvärda. Såna gånger sträcker björken på sig, stolt över sitt fina sällskap, och svänger kokett på toppgarnityret.

 

Annagreta

Tidigare var avstånd nåt man mätte mellan orter av betydelse, som avståndet mellan Vormsele och Åmsele, eller från Blattnicksele till Sorsele. Det kunde också bli aktuellt vid mera högtflygande tankeutbyten att behandla avståndet från jorden till månen, ja , t o m till nåt avlägset slukhål, förutsatt att resan företogs genom en lagom mörk materia. På nåt sätt verkar ett större avstånd ha högre status än ett kortare. 

 

 

Nu, i coronans tid, påbjuds också ett visst fysiskt avstånd människor emellan, noga räknat ett par meter. Mellan oss och mellan oss och de andra. Samtidigt föds ett mänskligt motstånd mot detta avstånd, en motbild där omtanken får ta plats och blomma i form av hjälpsamhet. Och där är inte frågan om vilken omtanke som ger status, den sortens insatser hamnar inte i räknenissarnas härad.

 

Annagreta 

Det är inte alla dagar man får besök av en hackspett. Länge satt han och hackade och hackade. Det föreföll ha varit länge sen han kollade in min gamla björk. Han gick an sin uppgift med frenesi. Inget skulle undgå hans skarpögda blick, tycktes det. Nu skulle allt uppdagas. Näverlagret var tillmötesgående; uppmurknat, åldrat och genomskinligt där det inte var direkt sprucket - det gav intressanta inblickar i stammens inre domäner. Kanske kunde man till och med skapa sig ett inre rum där, tänkte hackspetten som gillar inre rum.

 

Den gamla björken tyckte att det kliade nere på de högra sidan, den sidan som är vänd mot norr, vill säga. Han sneglade neråt, jodå. det var den där högvälborna hackspetten som behagat komma tillbaka på besök efter år av ensamhet - björkens alltså. Nu satt den där skarpnäbbade typen och inbillade sig att han hade nåt att hämta här, efter år av bortovaro. Nä, så ska det inte gå till nuförtiden. Man håller kontakt. Särskilt om man har vingar.

 

Efter en stund flög hackspetten hemåt. Han är lite orolig nu såhär på våren, Det kliar lite i honom också, och nån särskilt bra sångröst har han ju inte så han får charma damer på sitt eget sätt och vifta med sina färger både fram och bak. Men det ska nog ordna sig i år också, tänker han. Det verkar lugnt här. Bara några fjantiga småfåglar som nån ger frön så dom ska fladdra just här. Jaja. Dom var rätt goda, faktiskt, de där fröna. Jag smakade på dem igår, åt mig mätt faktiskt. - Men nu måste jag sluta prata. Jag har en dejt på grannens gamla tall. 

 

Annagreta

 

En episod i coronatider:

 

Igår droppade det vatten ur min värmeväxlare.

Ringde Vattenfall. Fick tala med Dante.

Vi gör inga reparationer nu, p g a corona, om det inte är risk för översvämning. Hur mycket droppar det? frågade Dante.

Tja, sa jag, kanske en droppe varannan sekund, tyckte jag.

Ja, det är  nog ett gränsfall, tyckte Dante. 

Jag öppnar garagedörren, sa jag, sen är det bara att gå rakt in och åtgärda felet, tyckte jag. Hur farligt kan de va? Vi behöver inte ha nån kontakt.

Vi la på under ömsesidiga hövlighetsfraser. Jag gillade Dante.

Jag gick ned och tömde den skål jag satt under värmeväxlaren.

Sen dröjde det ett par timmar, och så ringer Kjell nånting och säger att han står vid min garageport. 

Jag går ned och öppnar dörren, men ser ingen Kjell.

Då hör jag Kjell ropa: Jag går in nu!

Jag skymtar mannen ifråga och drar mig tillbaka och efter en stund ringer Kjell. Jag är klar. Det var en packning som behövde bytas. Du hade ju garanti på den där.

Jag går ner och ska låsa garagedörren, då jag hör Kjell ropa: Jag var hos dig förut en gång, minns du det? Kände du igen mig?

Ja, det gjorde jag, ropade jag tillbaka.

Du hade en gammal historia som behövde bytas ut, skriker han.

 

Den glömmer jag aldrig, fortsätter han. Vi pallade upp den med en bräda! Han verkar uppspelt vid minnet av min gamla värmeväxlares öde.

Ja, det minns jag, ropar jag. Och tack för att du kunde komma!

Hej då, ha det bra, ropar Kjell.

Hej och tack.

 

Annagreta

 

 

 

Mitt filosofiska utbrott överlämnas härmed, tillsammans med en hälsning till Italien.

Annagreta

 

När solen ligger lågt kommer ljuset på den gamla veden, så mossan som tronar på toppen får finna sig i att inte hamna i fokus. Att det sedan finns ett svart hål med mörk energi där bakom mossan, det vet bara de riktigt insatta, de som ägnar sig åt det obegripliga. 

 

Det var länge sedan det stod en gran på den här stubben; den var oerhört stor och hög och tog över allt solljus som fanns att tillgå, - allt detta för att kunna leverera skugga åt omgivningen, en skugga som idag saknas av ingen - såvitt jag vet. För sisådär en femton år sedan satt det en stor padda intill stubben, stilla kurande i sina försök att smälta in i omgivningen. Kanske bebor hen det stora svarta hålet idag. Det skulle jag göra om jag var padda och sökte bostad utan insyn.

 

Annagreta

 

 

Det humanitära anlaget som vi alla har är nu på väg att tillbakabildas, kollektivt och politiskt. Grekerna skjuter mot flyktingarna vid gränsen för att tvinga dem tillbaka. Turkiet vill ha mer betalt av EU för att "behålla" migranterna på sitt territorium. EU säger att det är besvärligt men att grekerna gör rätt i att förhindra flyktingarna att ta sig in i landet.

 

Hur ser utvecklingen ut? Kanske kommer EU endera dagen att gå in i flyktingskarorna och efterfråga specialister och högutbildade; "Vem av er kan utveckla algoritmer? Finns det någon här som är kirurg eller ekonom? Stig fram bara, högutbildade får komma in i mitt land, ni är värdefulla och godkända. Ni andra får stanna kvar, ni är inte intressanta".

 

Eller kanske, en vacker dag, kommer världssamfundet att gå in i Assads guldskimrande vardag och säga ifrån; Kom hit, ta dina barn, din matreserv och din sängmadrass med dig. Nu ska du ansluta till en flyktinggrupp som är på väg över till Turkiet, och går inte det får du sätta dig i en överfylld gummibåt och försöka ta dig till Lesbos. Du får två timmar på dig att packa. Det lönar sig inte att protestera. Ingen hör dig i alla fall. Annagreta

Begreppet kultur finns med i många sammanhang; vi talar t ex om kulturliv, kulturell bakgrund, kultursnobberi, kulturskatter och kultursidor. Ordet kultur bär en positiv betydelse; det som odlas i begreppet kultur anses vara av positiv betydelse för människan. Finkultur är ett begrepp som ligger farligt nära det pretentiösa, det skiljer sig från något annat mera alldagligt, kan man tänka. Annan kultur har svagare röst och alltså mindre betydelse.

 

För några år sedan, ganska länge sedan faktiskt, skickade Statens Kulturråd ut några poeter till den svenska landsbygden för att där läsa ur sina verk och alltså tillföra landsbygdens folk "kultur". Det ansågs av många som en gudi behaglig gärning. Jag kände mig besvärad av attityden; fast jag begrep inte varför, det bara gnagde i mig. Här skickades kulturen till folk som man antog behövde densamma. Staten skulle höja tankehöjden på folk i periferin. Hade man i förväg gjort klart att folk utanför stadsgränsen hade kulturella luckor? Och skulle poesi verkligen stärka deras andar? 

 

Idag känner många som bor på den svenska landsbygden att de ligger långt nere på statusstegen, och det gäller såväl kulturellt som rent allmänt. De ser livsvillkoren försämras. Skolor läggs ned, Konsum flyttar. Morgontidningen kommer inte alla dagar. Några ihärdiga själar protesterar sedan 2 år mot ett nedlagt BB. Den lantliga livsformen och den egna stoltheten nonchaleras, en gammal kultur blir ointressant.

 

Kanske är det dags att skicka landsbygdens poeter till storstan? Statens Kulturråd kunde få arrangera det hela, de har ju redan koll på hur man gör, även om det var i andra riktningen.

 

Annagreta

 

 

 

 

Jag ser en intervju på TV med en ung konstnärinna som ska ställa ut. Hon har skapat stora målningar som ser ut som foton - eller också är det foton. De är stora, - jag ser inte hela intervjun utan kommer in mitt i alltihopa, så jag vet inte vad det är hon ställer ut, rent teknsikt alltså, vilken teknik hon jobbat med. Bilderna är föreställande, en visar henne själv med sina barn varav ett på hennes arm, vardagligt och avspänt, en annan stor bild visar en vit bergsrygg med några bergsbestigare, ren och kylig. Hon får den vanliga frågan om vad hon vill säga med sina verk, och hon säger att hon inte har något budskap, hon vill bara visa sina bilder som hon tycker har ett visst djup, det enda som förenar dem, säger hon, är att det är hon som skapat dem, det finns en enda upphovsman, och det är hon. Hon visar upp scener som hon tycker om. Jag blir fascinerad av hennes självklara hållning till frågan, den obligatoriska, enträgna och tydligen ofrånkomliga frågan om "vad man vill säga".

 

Bildkonsten är särskilt utsatt för frågan om verkets avsikt eller mening eller roll eller betydelse. Men inte frågar man idag, t ex, Kjell Espmark vad han menat med sina dikter i samlingen "En sky av vittnen", utan där försöker konsumenten, läsaren själv begripa vad han läser. Läsaren betraktas som kompetent att förstå och reagera utan att upphovsmannen lär honom hur han ska tänka eller vad som egentligen finns bakom orden. 

 

Inte undra på att somliga bildkonstnärer gillar att provocera sin publik. Banksy, t ex, har ju nått långt i sina bildprovokationer. Vad menas, undrar vi tolkningssugna, när hans tavla visar sig innehålla en raffinerad självdestruktion precis då klubban faller och någon är beredd att betala vad som helst för tavlan ifråga på Sothebys. Rauschenbergs stora puttrande lermodd (finns på Moderna Museet) var en tidig provokation av samma slag. Det puttrade och puttrade i den stora lerbassängen medan söndagsbesökarna omringade konstverket med en blandning av andakt och fniss. Konstnären hade rest till baka till New York och lämnat åt oss att "förstå verket".

 

Bilden är från idag, 17 februari 2020. 

 

Annagreta

Krasznahorkai  skriver i en lång svada, ungeför såhär:

 

Magister Buntertorn steg av bussen med ett stadigt grepp om sin gamla väska i getskinn, erhållen av den manliga bekantskap som suttit intill honom och envist analyserat den långa vägen till Bergsbrunna och nu också klev av men som snart skulle lämna Magistern, vi ses hade han sagt, det kunde bli fler gånger hade han fortsatt i munter ton, han hade alltid en munter ton men man visste aldrig om den var äkta eller inte och sedan hade mannen ifråga sakta promenerat i riktning mot Gårdsvägen där han enligt vad han envist framhärdade i den vanliga muntra tonen hade en släkting i hög position som Magistern inte kände, beklagligt nog, eftersom de brukat dela bekantskaper, mannen och Magistern, denne nyss avstigna magister vars gentrifierade framtoning inte stod i paritet med hans besvikelse då han förväntat sig att bli mött i denna förort av en hel armada skönsjungande damer, eftersom det ju faktiskt var han, Magistern, som startat den lokala Bergsbrunnadamkören på nittitalet, den tid då folk faktiskt sjöng den sortens visor som Magístern bar närmast hjärtat utan att han fördenskull brydde sig om att skylta med sin utomordentliga smak för musikaliska djärvheter och klanger, en musiksmak som han i sitt innersta betraktade som varande utanför det vanliga, men där stod inga välsjungande damer framför bussen som det borde ha gjort eftersom magistern helt självupptaget ansåg sig ha rätt till den sortens uppmuntran i dessa dagar då  det enda han kunde ägna sig åt var att gräva ned sig i allt vad sång och noter hette som den gamla egocentriker han var, med en bakgrund som skönsjungande attraktion, försedd med en väska av getskinn, skänkt av en bekantskap från förr som nu utan att fråga gått över till andra sidan av byn för att frottera sig med vänner i upper class,  en tvivelaktig prioritering som egentligen var vad man kunde förvänta sig av en man uppfödd i närheten av getskinnsberedarna i östra Tjeckien där djurhållningen inte alltid varit den bästa men där man enligt ryktet ändå förstått bättra sig med åren, och där man trots allt hade en sångkör med känsla för både kluckanden och lockrop i enlighet med gamla traditioner, traditioner som Magistern dyrkade och hoppades få höra mer av när hans besök i Bergsbrunnas södra delar avklarats till belåtenhet och han kunde ta sin getskinnspackning söderut mot de blånande Tatrabergen.

 

Annagreta

Nu har jag läst Lena Einhorns bok Ninas resa, en detaljerad skildring av 30- och 40-talens judejakt i Polen och Tyskland. Berättandet går kronologiskt framåt, man får följa huvudpersonen Nina vecka för vecka, månad för månad fram till krigsslutet. Det faktum att hon överlever är ett under, att döma av det som sker runt omkring henne. Einhorn återger hoten, svälten, förflyttningarna, flykterna och dödandet, men också hundraprocentiga lojaliteter mitt i alla hot.

 

Det handlar samtidigt om människans möjlighet att bemästra rädslan, ta chanserna, att gå när man kunnat stanna.  Ta risker, stå ut. Samtidigt med den här personligt hållna berättelsen - Nina är författarinnans mor - får man implicit en rak och saklig skildring av antisemitismens mekaniska syn på människovärdet. Existensberättigandet kunde avgöras på gatan, på arbetet, i gömställena, eller i hemmen. Avbryta sitt liv, få tio minuter att avrunda.

 

Åsikten att andra människor, andra grupper, saknar värde - som Einhorns bok handlar om - börjar skymta i dag. Den är inte alltid framme i dagsljuset, men den gror och värmer upp sig i många komposter. Det man inte kan göra med vapen gör man än så länge med ord. Så började det också på 1930-talet.

 

Annagreta

 

Lavar och mossor är skogens höjdare. Om man nu måste sitta och skogsbada kan man passa på att kolla in de här fenomenen; de tar inte för sig, står inte i vägen och blir bara snyggare när det regnar. Den här mxen trivs på en sten vid min brevlåda.

 

Annagreta 

 

 

Stora tänkare brukar propagera för balans och eftertanke - om man inte nödvändigtvis måste ryta till, förstås, då får man ta till storsläggan, bara för att det ska ha effekt. Det finns alltså en gräns för vad man ska behöva tåla. 

 

Bernhard är ett särfall; hans eftertankens kranka blekhetsperiod är nedkrympt till ett minimum redan från början. Det betyder att han lever med en numera nedsliten storslägga. Hans nyaste släggmål är en storvuxen tankesmedja där ljudet av mörkbruna stöveltramp ingår i samlingsritualen. Den tänker han avsky för dess skrämmande och obegåvade  tankemönster. Sen har han fortfarande inte gjort upp med Kalle Halvarsson, längdskidåkaren som svikit Sverige och inte vunnit ett enda lopp i vinter. Han har ju ändå åkt där det fanns snö. 

 

Sen är Bernhard på kant med SMHI. Han menar att de missköter sitt uppdrag att hålla koll på årstiderna, och att några av de mest obalanserade typerna i den övre maktsfären på institutet bör tas ur tjänst och skickas till bortre Hebriderna på en utomhusyogakurs för att få en bättre väderkontroll och adekvatare wellness. Den släggan har följande - egentligen välmenande - bakgrund. Bernhards faster Amalia hade just återkommit från en sejour i franska alperna och klagat på att hon sånär fått tilbringa hela slalomkursen (3 dar) under en smältande driva skapad av en regndrypande snökant, allt detta  innan Amalia hann säga halvsju. Som tur var räddades hon innan hon säckat ihop i vätan av en medelsålders snobb från Paris som fascinerades av hennes oväntat chica framtoning där hon låg. 

 

Fakturm är att Amalia hade läst SMHIs rapport innan hon reste iväg (SMHI.se) och sett fram emot en slalomkurs av en fransos på säkert underlag. Apropå underlag så har Bernhard bokat in sig på gamsoffan nästa vecka. 

 

Annagreta

Efter många påtryckningar har nu slutligen Bernhard och hans sambo beslutat släppa in TV i sin vardag och låta svenska folket se hur de har det. Sedan TVbolaget viftat med åtskilliga sedelbuntar (=cash) och bedyrat att Bernhards liv skulle vara en unik verklighetsinjektion i det svenska folkhemmet, gav Bernhard vika, tätt följd av Lebensmenschan, här kallad Damen, som länge tjatat om nya gardiner och nu såg dem fladdra vid budgethorisonten. 

 

Bernhard & Damen fick veta att de skulle bete sig normalt. Det kändes inte bra, tyckte Bernhard, som aldrig hyllat några särskilda normer utan gärna förkastat dem i den mån de kommit i hans väg. Så han bestämde att han skulle vara som vanligt, dvs sur å tvär och negativ och långrandig. Han gick direkt å satte sig i gamfåtöljen och lyssnade på Beethovens sjua på högsta. Lebensmenschan, däremot, bestämde sig för att "spela med". Hon log lite ansträngt åt allting och bakade genast en stor Kaiserschmarrn iklädd ett sammetshölje som hon ärvt från en gammelfarmor i Bern som ansetts ha bra smak. Med bästa porslinet framme kan det inte gå fel, tänkte hon strategiskt och slamrade extra för att visa sig alert. Bernhard å sin sida sjappade till Gasthaus Lilian så snabbt att teamet hade svårt att hinna med, och drack ett par Berliner Weisse så ivrigt att skummet yrde och några droppar föll på TVredaktörn. Så gick dagarna.

 

Så nu går serien "Hemma hos Bernhard" på TV och kommentarerna låter inte vänta på sig. Johan  Croneman skriver att serien avslöjar en "fet negativism bland bortskämda föredettingar" och SvD har en "Hennes krönika" som däremot tycker sig se en växande förståelse för äldre gentlemän med smak för skogspromenader, allt passande sidans strävan efter ett bättre mående i jämvikt och jämlikhet i en värld som inbjuder till flykt. Damernas värld beskriver nyktert att som kvinna är man alltid utsatt för männens överhöghet och dominans och berömmer Damen för hennes delvis självständiga Kaiserschmarrn, en "klassisk efterrätt som speglar dagens längtan efter aromer", varpå man återger receptet på sidan fyra.

 

Annagreta

Bernhard har börjat tävla i skidskytte. Han har - om sanningenn ska fram - länge tvekat, men nu är han med i det svenska landslaget.  De ska först tävla i Obershof och sedan i norditalienska Val di Fiemme, till helgen. Fast egentligen avskyr han skidåkning, allt sedan han föll för en jänta i Sydtyrolen i sin ungdom, mitt på en utförslöpa i Arosa. Den taggen satt i länge. en förödmjukelse av stora mått. Han har bara delvis rest sig efter den.

 

Men det som oroar Bernhard nu är inte själva åkningen eller skjutningen. Det är intervjuerna före och efter loppet. Han är som bekant mycket otränad i djupanalyser och eftersnack. Därför har han förlagt sin sportsliga hårdträning till Norrlands skidskyttefästen Jörn och Boden, och där tränat in några kärnfulla uttryck som han tänker använda om han behöver, t ex "Nä, de stämde int på vallen", och "Nä, de va motit i motlute och ja fick inge fäste", eller "Nä, de va en isfläck - ja vet int, kroppen fungera bra, men ...". 

 

Björn Ferry - expertkommentatorn - ger skidskytterelaterade kallpratkurser på Storumanmål, både till andra kommentatorer och till åkare som vill verbalisera sig. Bernhard har anmält sig och antyder att han behöver lugn å ro dessförinnan, för att samla sig. Han tar spjärn mot sin egen ovilja. Den tekniken har han hämtat ur en bok om preparationsångest, som en vinglig skidåkare skrev för ett år sedan och gav ut som fallstudie.

 

Annagreta