Bernhard kan avgöra Grönlands öde

Jag tänker också köpa Grönland. Så då är vi två om denna fantastiska kalla front. Det är Trump å jag. Snacka om motstånd. Priset har redan gått upp i konkurrensen, alla talar om buden och grönlänningarnas status stiger mot de vita skyarna. Mäklarna har hakat på snabbt: De erbjuder nu bl a  "Historisk timmerkoja på glaciären",  "Medeltidslyx i arktisk miljö. Björnrevir i närområdet" och "Jakternas jaktmarker för den kräsne". Inredningsfirmorna har stridit om vem som ska få anställa Ernst Kirchsteiger, och Mandelman har själv tagit sin ekologiska verksahet till Grönländska västkusten där han beslutat odla det som går, dvs anpassa sig till växternas fria val, strunta i gödsel och följa den biologiska klockan dag ut och dag in. Henrik Ekman är engagerad för att berätta om djurlivet på och under isen för de tänkta chartergrupperna.
 
Hur det ska gå med denna affär till sist beror på Bernhard. Jadå. Det är så. Han har nu i flera dagars tid vägt och våndats över vems anbud han ska anta; mitt eller Trumps. Som bulvan är han ju erkänt skicklig och det är inte småpotatis som står på spel. Jag kan ju bara erbjuda fritt vivre och sovplats på gamsoffan då han är här samt ett par recept på björngryta med fänkål som jag provat ut här hemma i min avskildhet. Men min konkurrent sitter ju på betydligt större resurser, för att ta fram ett gammalt understatement och använda det. Han har ju ett helt land, ett helt parti och en snygg fru. Dessutom kan han påstå vad som helst om Grönland, vilket kan vara attraktivt på lång sikt för grönländarna som inte åtnjutit så stora ord om sig själva på länge. Kanske kommer Trump att anlägga sin egen megaigloo upp på  isen där han kan viska förtroligt med sina parallella höjdare på söndagarna, t ex Putin som sägs älska kyla av alla slag. Kanske kommer han att vilja leka Amundsen och åka skidor tvärsöver ön för att åkalla alla gamla pojkdrömmar som vilar över polartrakternas historia och därigenom göra sig intressant bland historiker. Ackja. Mot såna krafter kämpar även gudarna förgäves.
 
Själv är Bernhard guskelov väldigt tveksam. Efter samråd med Lebensmenschan har han gått in i huvudstupa sidoläge och förväntas stanna så i en veckas tid. Han inser att han kan vara på väg att skapa världshistoria genom att praktiskt taget vända upp och ner på Grönland och göra sig omöjlig i alla danska sammanhang där hans kärlek till smörrebröden känts besvarad. Men idag sågs Trump twittra att han redan köpt över "den enastående begåvningen Bernhard från Euopas mitt. A formidable guy. We get on very well together, he is a dear friend of mine". 
 
Snart vaknar Bernhard. Hur ska det gå? Stay tuned!
 
Annagreta
 
 

Italiens premiärminister tar äntligen ton

Idag, den 15  augusti firar italienarna sommaren. Det är "ferragosto". De lämnar staden, ställer kosan mot nåt bra matställe på landet, äter och mår gott. Som regel är det väldigt varmt och utflykten hälsas som en välsignelse av svettiga mammor och pappor. Också la nonna, il nonno och de vackra barnen samlar sig för den årliga sommarutflykten, välklädda och uppåt. Allt dokumentras på mobilen efter kaffet. 
 
Men i år är det inte enbart avspänt i Italien. Det krisar nämligen däruppe i maktens korridorer. Hetlevrade gräl pågår på högsta nivå, och det finns anledning. Orsaken är ingen överraskning för italienarna. Två människorättsföreträdande skepp ligger ute på Medelhavet, i väntan på att få lägga till vid någon hamn och landa de hundratals flyktingar som de plockat upp ur havet - i skrivande stund för 2 veckor sedan. Läget är prekärt för flyktingarna och besättningarna vädjar sedan många dagar att Italien ska öppna en hamn. Malta och Spanien säger också nej. 
 
Den italienske inrikesministern och tillika vice permiärministern Matteo Salvini vägrar - helt i linje med sin främlingsfientliga inställning - tillmötesgå de två NGOskeppens begäran. Hårdnackat skriver han nedlåtande kommentarer om "invasion" och "illegala invandrare som våldtar". Eller som då Richard Geer tidigare såg till att komma ombord på det ena fartyget, Open Arms, med mat och vatten. Salvinis kommentar var "Hoppas han bir solbränd". 
 
Nu har ändå den riktiga premiärministern satt ned sin välskodda fot. Giuseppe Conte verkar ha fått nog av sina försök att hålla god min i allt politiskt tumult - som pågått länge. Han skriver idag ett öppet brev på Facebook till Salvini och tar bladet från munnen. Så här kan det inte pågå, skriver han apropå de två flyktingskeppen. Jag sade till att minderåriga skulle släppas i land och du nonchalerade ordern. Vad är det för samarbete? En rad reprimander följer och det är inte återhållsam kritik. Tiden håller på att rinna ut för vår regering, skriver han, medan du slirar och pratar. "Jag har länge arbetat för en europeisk gemensam mall för flyktingmottagandet. Innan det finns måste vi inte enbart utöva makt utan också leva upp till vårt ansvar." 
 
Att Conte tar till sådana ord och gör det helt offentligt tas emot med beröm av italienarna. De är överraskade. Kanske beror det på att Conte länge sågs som en färglös jasägare i förhållande till sina högröstade ministrar. Den bilden gäller alltså inte längre. Få se hur länge Italiens regering sitter kvar. Det blir snart nyval, gissar jag. Och då står andra gubbs i startblocken för att ta för sig av maktens sötma. Kanske dags att damma av kvinnotjusaren Berlusconi? PDs snabbpratande förre ledare Matteo Renzi är redan i farten. Snart är de aktuella igen.
 
Annagreta
 

Kottar, spikar och fåglar i min närhet

 
Augustisolen hänger över hörnet och stannar lite extra vid min clematis som sedan länge utvecklat sina fröbollar och tyst och tålig hänger där. Han verkar gilla läget. Det är fridfullt. Min (!) duva behagar uttrycka sig mycket tydligt, hon sitter i björken, högt upp, osynlig för mitt öga. Hahohoo, hohahaha. Grannen spikar lojt på sitt brobygge, det blir ett slag här, ett slag där, kanske några fler innan middan. Högt ibland molnen hörs ett flygplan brumma, säkert på väg mot Arlanda. Plötsligt skäller grannens hund, hon retar sig på förbipasserande, det är ett steck i räkningen för den som  gillar tystnaden.
 
Jag skär ner ett par kottar som hänger lågt på cembratallen; de dryper av kåda. Vi är inte på god fot just nu, tallen och jag, sedan jag nyss råkade passera tallen och snudda vid en sån där kotte. Jag fick kåda i håret. Inte bra. Läste på google om kåda i håret. Fick goda råd. Kammade mig och ångrade mig genast. Har nu kåda i hårborsten också.
 
Snart vidgar sig kottarna, torkar lite och fröna blir attraktiva för sibirisk nötkråka. Ibland hamnar hon här, långt från sitt östra hemrevir, vindpinad, hungrig och desorienterad - men räddas då av mina kottar. Det har hänt en gång; märkligt nog. Jag blev lite ornitologisk en stund på kuppen, medan kråkan satt och försåg sig av mitt öppna erbjudande. Så kan det gå i min naturlåda.
 
Annagreta

USA behöver Pete Buttigieg

Pete Buttigieg är en intressant kille. Han är borgmästare i en liten stad i Indiana, 37 år, vit och gay. Nu kandiderar han till president för demokraterna i USA.  Han är högutbildad, har tjänstgjort i Afghanistan och talar bortåt 8 språk, däribland norska. 
 
Men att tala främmande språk är inget säkert plus i USA. Talar man t ex spanska i officiella sammanhang kan man få höra "tala engelska, du är i USA". Till skillnad från europeisk tradition är det ovanligt att man studerar främmande språk. Det räcker ju med modersmålet, lite överallt i världen. Visa var du hör hemma...
 
Men Buttigieg avviker. Norska lärde han sig för han ville läsa Erland Loes bok "Naiv. Super" på originalspråket. Budskapet om barnets oförvillade syn på saker och ting och vårt behov av att behålla den instinkten fascinerade honom. Att språket i boken var original hade ett nyansernas egenvärde.
 
Den öppna synen på andra människors verklighet präglar Buttigiegs kandidatur. Han är outspoken  och väl förberedd i debatter. Häromsistens tillät han sig anse att de andra demokratiska presidentkandidaterna var för gamla, - inklusive deras språk och idiom får man förmoda. Du är vad du säger. Valet står mellan exkluderande och inkluderande, hörs han säga. USA saknar ju nte brännheta exempel på den frågeställningen.
 
Det är inte sannolikt att Buttigieg lyckas nå presidentposten. Orsakerna har många nyanser. Han är utbildad vid flera toppuniversitet, han är relativt ung och han är gay. Men han har skapat respekt och kommer säkert inte att försvinna obemärkt i valkampen. Vackert så, i en tid av vulgaritet och exkluderande.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Bernhards svalka alltför svag

Det är svårt att protestera mot allt då det är plus 30 grader. Viljelös och slak sitter man i stället i sin varma verandastol, en sittmöbel tänkt att brukas då SMHI beslutat om medelvärme och svaga vindar från väster. Bernhard ligger i farozonen i det här läget. Han tappar snart allt sitt vanliga motståndstänk, i stället ligger han i gräset med nosen mot norr där han tänker sig att svalkan ruvar. Han ropar på fönvinden. Det är något uppgivet över honom. Man kan bli orolig för mindre. 
 
I går for han till badet. Där stöp han utan förvarning i vattnet som en delfin, med nosen före. Det blev ett plask som kunnat ge upphov till flera rader i bladet om rätt murvel varit där och sett. Känd motståndsman med diger erfarenhet har dykt ned (obs inte upp) i vår absoluta närhet, kunde det ha stått. På ettan. Med fetstil.
 
Nu dök han guskelov upp också, blöt och intetsägande. Så tyst har han aldrig varit på flera år, konstaterade jag som förföljt honom hela tiden med en badhandduk. (Hans Lebensmensch är ledig och har åkt till Bortre Hebriderna där hon har en släkting till Bernhard som vet bäst.)
 
Bernhard satte sig på handduken och började av allt att döma repa sig. Han muttrade om det kalla vattnet och klottrade ned en protest på ett papper som råkade flyga förbi. "Vattenburen svalka är en mänsklig rättighet". Han satte upp papperslappen på omklädningshytten och stampade med foten så det dånade. Jag tog hand om handduken. Jag tyckte Bernhard var i torraste laget.
 
Annagreta

Vad hade jag i skåpet, tror ni?

Det var vid en rätt nödvändig städning av skåpen i köket som det avslöjades. Ingen hade känt till saken. Men nu stundade sanningens minut. 
 
Nu tror du att vi hittade en död mus eller en kraftigt mögelangripen kaka modell 60-tal. Så icke.
 
Det som trädde fram ur dunklet var i själva verket femtielva snapsglas, hur många som helst. Vi plockade ned dem ett och ett, häpnade och plockade vidare. Det fanns små nätta, höga på fot, låga med runda höfter och några mera kavata i klassisk ståuppform, beprydda med nåt krusigt. Fyllde hela diskbänken.
 
Hur hade detta gått till? När drack jag snaps senast? Måste ha varit på sjuttitalet, tänkte jag avvärjande. Jag baxnade, precis som P O Enkvist brukar göra i sina böcker. 
 
Sedan jag insett vidden av det hela gick jag till min grannfru som är fena på återvinning. De ska till brännbart, visste hon meddela. Inte till flaskinsamlingen i kontainrarna utanför ICA - som jag trodde - utan i min vanliga soptunna! Hej å hå! 
 
Stärkt av denna kunskap vidtog sedan ansträngningar med påsar och plock som ni inte behöver känna till i detalj, kära bloggföljare. Kan i alla fall meddela att skåpen nu är rena utställningsobjekten; städade, urtorkade, ordnade. På en hylla återfinns 4 blå snapsglas och ett par ärvda urgamla som jag inte hade hjärta att kasta. Dom kan man hysa ett tag till. 
 
Annagreta

Vi vill se oss själva

Mångkulturalism är det nya fula. KD vill inte nedlåta sig till att blanda upp vår "kultur". Helt isolationistiskt, egenkärt och dumt. "De ska inte vara på vår bakgård", fast i ny språkdräkt. Äter KD lunch med SD ett par gånger till heter det snart "Släpp inte in fler. Slopa asylrätten. Vi vill dela vårt liv med oss själva, vi vet bäst".
 
Och sedan: "Ingen ska be på arbetstid. Det har vi inte råd med." och "Böneutropare, håll tyst"
 
I USA skiljer Trump flyktingarnas barn från föräldrarna och internerar dem utan given tidsgräns. I Italien stänger inrikesministern Salvini hamnarna för hjälpsökande flyktingar. De internationella och italienska hjälpfartyg som fortfarande räddar desperata människor som sökt sig ut på Medelhavet nekas landstigning och utmålas som människosmugglare. I Ungern kastar man fria journalister i fängelse och rycker undan mattan för ett "opassande" universitet. Egoismen gifter sig med hatet mot det främmande, det annorlunda. Det är kriget mot den svaga parten, den med svag röst. 
 
Vad väntar man sig av "Det renodlade Sverige"? Hur självgoda ska vi bli i kampen mot mångkulturen? Det finns många faktorer som kan bidra. Fler knätofsar, järnrör, dukade lunchbord till ljudet av marschmusik - och så speglar överallt. I vår kultur vill vi bara se "oss själva". 
 
Annagreta
 

Berlusconis damer och en påse

Den minnesgoda erinrar sig att det tidigare handlade om Bernhards start som embedded spanare åt antikorruptionisterna i Italien. Orutinerad som han är hade han antagit första bästa jobberbjudande, vilket ledningen dvs Cantone inte gillade. Snabbt kommenderades han i stället till Milano där han skulle smussla in sig hos damerna i Berlusconis hov. De hade nämligen visat sig ha ovanligt mycket pengar som de oskickligt slösade hej vilt med, - och de gick dessutom omkring med plåsterlappar på munnen. Vackra var de fortfarande trots att de var tystlåtna. Måste undersökas, sa Cantone. Koppla på charmen, Bernhard.
 
Dit åkte en något omtumlad Bernhard sedan han tvättat av sig sot och pizzasås, tog in på ett sjapp i norra förorten och börja rota.  Damer hade aldrig varit hans starka sida, det stod nu klarare än nånsin. En preparandakurs i kvinnohantering hade suttit bra, tänkte han där han skred fram och försökte se tuff och charmig ut på samma gång. Det gällde ju att passa in. Något av scenskräck kom över honom. (Innerst inne var han fortfarande anti.)
 
Det var i det läget Berlusconi och hans eskort såg honom. Det var inte bra. Ett par välväxta livvakter lösgjorde sig ur skuggan och verkade dra sig i riktning mot Bernhard. De halvlog illmarigt, kliade sig på diverse ställen och rättade till frisyren, allt skapligt civiliserat. Den ena rökte dessutom nåt som Bernhard tyckte verkade olagligt. Nu var de framme. De var högväxta, kastade skugga. Vi har ett erbjudande, sa de, sakta hummande. Signor Silvio erbjuder er femtitusen euro om ni drar dit pepparn växer. Dvs genast.
 
Det vore orättvist att påstå att Bernhard högg direkt. Nä, han tänkte hela tio sekunder och sen sa han Va bene. Han hörde själv hur ynklig han lät. Hans röst darrade. Pengarna låg i en kasse av återvinningsbar plast som det stod Forza Italia på, målat i rött på svart. Överlämnandet gick som smort; som hade det gällt vilken påse skorpor som helst. I skuggan bakom Bernhard stod en lite större svart Alfa där Berlusconi själv satt och klämde på en välväxt tonåring med ljus hy och röda märken runt munnen. Plåstret var temporärt avlägsnat, munnen log, och politiken var inte prio ett för Silvio.
 
Bernhard fann det lämpligt att bryta kontraktet med Cantone på stört. Rapporten han skrev höll sig på det filosofiska planet. "Jag har tömt min bägare",  men också "Tärningen blev i alla fall kastad", "Allt är inte guld som glimmar", toppat av det mer prosaiska "Min Lebensmensch är mitt rättesnöre".
 
Annagreta
 
 
 

Bernhard ska wallraffa

Det har vänt nu. Bernhard är inte sur längre (så verkar det).Vad ska man annars tro då man ser honom stiga ur planet på Pisa flygplats, iförd långa slitna jeansshorts och en T-shirt som det står "Forza!" på i svart på vitt? Nåt måste ha hänt. På de senaste femton åren har det varit en annan och dystrare outfit på karln; den har gått i samma tonfärg som bärarens sinnelag, dvs närmast glåmigt grå, gammaldags och illasittande. Nu var han klädd som en i mängden.
 
Stegen fjädrade, blicken var stadig, och nu klev han ut i landet med de många kontrasterna. Han hälsade avmätt. Jag tappade fattningen som vanligt och stod bara å glodde.
 
Sanningen/förklaringen var den att Bernhard för ett halvår sedan tecknat ett kontrakt med Dottore Cantone som leder arbetet mot korruptionen. Det är en trött man som tror att han ska bli tokig. Så snart han blåst sönder en korrumperad knut dyker nästa upp bakom första bästa hörn. Bernhard ska wallraffa i en känd liga med maffiarötter, och där ska han som embedded spanare uttala de rätta fraserna på rätt dialekt samtidigt som han med dold kamera fäster skumma transaktioner på bild. Han har gått en spaningskurs /tre veckor/ på Elba där han lärde sig göra sig osynlig, och sen har han tagit jägarexamen med pistol som överkurs. Klädseldirektivet hade han tydligen börjat tillämpa, det insåg jag.
 
Bernhard hade verkligen förberett sig ordentligt. Han hade försökt bli en muskelknutte genom grymma träningspass, han hade sänkt rösten en oktav och tillfört den skrovliga inslag, och han hade tillägnat sig ett visst mörkerseende. Nu återstod bara att göra ett självklart intåg i det suspekta gänget. Bernhard som annars aldrig såg sig i spegeln hade nu fått träna in några skrämmande uppsyner, toppade med stora mörka glasögon. Hans Lebensmensch hade blivit starkt berörd av allt detta, hon hade till slut trott att Bernhard fått nippran och sökt sig hemifrån till en syster i Böhmen med gott omdöme.
 
Men spaningen hade redan inletts; Bernhard hade skickats till bergen i Messinatrakten och var i full färd med att tillägna sig lokalsinne och lokalfärg och smälta in. Det gick oväntat bra. Inom loppet av en dag blev han erbjuden ett jobb i pizzabranschen, vars boss gick å svängde med en AKfyra. Kunderna var stora och hungriga och tystlåtna och betalade kontant till en mager man i kostym i bakre hörnet. En liten blaskig radio stod på intill den magre, skränigare än väntat. Bernhard skulle hålla liv i bakugnen, en lyckad placering för en luttrad vandringsman, van vid eld i olika former. Det hade börjat bra.
 
Hur det går kommer antagligen att avslöjas i nästa kapitel.
 
Annagreta

Håkan Hellström griper tag

Jag ser TVsändningen från Göteborg med Håkan Hellström. Publiken är enorm, fyller ut varje centimeter av TVn. Längst fram står alla tonårstjejerna. De viftar och hoppar och hänger på staketet, sjungande, tårfyllda.
 
Jag lyssnar, alla i publiken sjunger med, Håkan Hellström hoppar runt och tar på sig en stor svart hatt - den passar honom - och sveper omkring med en grön sjal av stora mått. Han är en figur med insidan utanpå just nu, helt uppslukad av sitt musikaliska ärende. Musiken upptar hela verkligheten. Rätt vad det är kommer Thomas von Brömsen in och sjunger med. Vem stänger av när den karln visar sig? Inte jag. Det blir en Göteborgsk mix av gott humör, vardagsliv och ordmagi - allt detta gör att jag fortsätter titta, jag blir tagen av alla musikaliska utspel, allt trots och allt kärleksfullt tilltal.
 
Håkan Hellström tillhör Göteborg. Och nog hör vi den göteborgska humorn i Hellströms texter och musik. Fraserna som inte rimmar får låta bli, de vokaler som han låter hänga kvar får långt uppehållstillstånd. Tyngst väger värmen i texterna, ostörd av tillåtet koketteri. Snart skuttar karln med de smala svartklädda benen vidare över scenen, nedför trapporna, mitt framför ögonen på dem som fäller tårar: Det är intensivt, det är galet och uppslukande - och sorgligt att det tar slut.
 
Annagreta

Fint förakt

Boken "K" har nu börjat anmälas i spalterna. Det är Katarina Frostenssons nya bok som tilldrar sig recensenternas intresse. Förakt lär lysa som en låga i boken, det är anklagelser mot de andra i gänget, dvs i Svenska Akademien. I såna sammanhang passar det ju bra om man kan sprida sitt förakt lite bredare än det var tänkt från början. Så då blev det en bok.
 
Förakt brukar färdas muntligt, glida runt, kanske rentav överföras direkt. Eller textas via sociala media. Hur kan man då i en bok paketera och forma föraktet till något som går hem? Finns det ett säljbart sätt?
 
Fru Frostensson kör ett gammalt recept; hon förstärker sina egna fördömanden med vassa citat ur hädangångna storheters verk. Hon kan också låna snygga spetsfundigheter av filosofer och författare från förr om de tillför elegans. Ett drag av förfining tar plats. Man inser att man har med en bildad person att göra. Det elakt sagda blir finkulturellt färgat och mera salongsfäigt.
 
Stilgreppen varierar. Det här var ett exempel ur akademiska kretsar.
 
Annagreta

Hundra år i taget

Vad ser vi om vi kollar i hundraårsintervaller? Jag roade mig med en sån tillbakablick.
 
Året 1519 är välkänt i år. Vi hyllar Leonardo da Vinci, som slutade sina  dagar 1519. En märkvärdig man vars liv skildrats på ett mästerligt sätt i boken "Leonardo da Vinci", av historikern Walter Isaacson. Leonardos mångsidighet vidgade och berikade renässansen. Vetenskap och konst gick samman i hans värld.
 
Året 1619 anlände det första slavfartyget till America. Det kom från det portugisiska Luanda och  gick till delstaten Virginia. Sedan dess pågick en gigantisk slavhandel över Atlanten (och över Indiska oceanen) i dryga 300 år. - Nu vill vi inte hör talas om afrikaner som vill till Europa utan försöker få dem att stanna hemma.
 
Året 1719 drog ryssarna in över Roslagen, brände hus och härjade enligt den krigsstandard som enligt vad vi så småningom insett aldrig har ändrats. De nöjde sig inte med Stockholms skärgård, utan fortsatte att döda och föröda både norrut och söderut längs den svenska ostkusten. Sverige förlorade kriget och Peter den Store vann landområden i sin närhet.
 
Året 1819 kajkade det amerikanska ångfartyget SS Savannah österut och tog så småningom land i Liverpool. Visserligen hade man seglat en stor del av sträckan, men det var i alla fall första gången ett ångfartyg korsat Atlanten. Teknikens framsteg låg i startgroparna. 
 
Året 1919 fick svenska kvinnor rösträtt. Inte en dag för tidigt. 
 
Annagreta

Bernhard lägger beslag på gamsoffan

 
Ni kanske inte har tänkt på det, men Bernhard måste ju ha nånstans att sova. Häromdagen, då han konsultat på livsmedelsverket hela dagen och bedömt söthetsgrader och surhetsdito utan paus och var totalt slut, då la han ett bud på gamsoffan, dvs han ville hyra den på ett par månader, sa han och viftade med några anonyma sedlar, som verkade ha vistats på penningmarknaden en aning för länge.
 
Jag skulle inte bli rik på kuppen, tänkte jag, jag hade ju dessutom ingen koll på de ursprungliga kostnaderna för soffan, en kostnad som om sanningen ska fram betalades för ungefär 95 år sedan av en förfader med cash och ett trängande behov av en soffa. Jag råkar veta att den då skulle placeras i ett kontor där den kom att täcka ena väggen intill ett kassaskåp från anno dazumal. Ovanför denna möbel hängde så småningom en uppstoppad fågel, en tjäderhöna, som de minnesgoda läsarna av dessa rader kanske minns att jag hyllade för ett tag sedan. Den är nu min. Den fågeln vill jag ha ensamrätt till. Bara så ni vet. Det finns gränser för vilka transaktioner man ger sig in på på ålderns höst. Särskilt om de innebär en hantering som - sen jag sett Bernhards sedlar - skulle kallas penningtvätt och föra både mig och Bernhard till karga ställen på kraftig distans till både soffa och fågel.
 
Så vi gjorde en deal. Jag drog nog längsta strået, för Bernhards tid på Livsmedelsverket hade renderat honom en gammal hackmaskin som de inte använde längre beroende på dess hackande läte och bedrövliga resultat. Med den maskinen hackar nu  Bernhard morötter till salladen då han är här och äter morotssallad - han gör det, säger han, som en tribut till Livsmedelsverket som han lämnade utan större saknad men som ändå av nån outgrundlig anledning verkat ha lagt sig lite som bomull runt hans karga hjärta. Kanske får jag förklaringen till detta nån gång i framtiden. 
 
För tillfället måste jag granska sedlarna lite noga; Bernhard var ju i sin ungdom medlem - råkar jag veta - i ett sydtyrolskt gäng av tvivelaktigt rykte som sysslade med "contrabando" bland folket bland dolomiterna. Detta gäng smugglade antagligen både det ena och det andra; även om jag bara hört Bernhard antyda en enda historia. Den rörde sig om en sorts otymplig kärna, dvs en sån där vevdragen volym, en rund sak som man förväntas veva runt tills det blir smör inuti åbäket, dvs om man är tillräckligt uthållig och har stora starka biceps. Han brukade dra den historien på puben i Salzburg som en rutin för att befästa sitt rykte som knäppgök. Ingen förstod vidden av det hela.
 
Mot denna skumma bakgrund är Bernhard för alltid aningen suspekt i mina grumliga ögon, trots hans bibragta hackmaskin och hans oväntat generösa syn på värdet av gamsoffan.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

Med och utan Berlusconis bungabunga

 
Nu har Silvio Berlusconi seglat upp på Europanivå och från och med idag är han "en vanlig syn" i Bryssel. Hur gick det till, frågar man sig. Jo, först och främst ska han ha överkommit sina krämpor. Dessutom är han sedan några veckor inte längre utestängd från den politiska maktsfären, vilket han varit i två år som del i straffet för tydliga skattebedrägerier. Visserligen utreds han nu för givande av mutor och annat i samband med gamla damaffärer men det hindrar honom uppenbarligen inte från att återigen söka politisk makt. Så i söndags var han återigen på gång och toppade Forza Italias lista för EUparlamentet i de flesta italienska valkretsarna. Och in kom han.
 
Forza Italia är ett litet parti på den gamla högerkanten som fört en svajig tillvaro. Det lades ner 2008 och återuppstod 2013 - alltid med Berlusconi i bakgrunden. Nu tilldrar sig partiet nytt ljus, delvis beroende på att den gamle dekadente festprissen vevat igång igen.
 
Ett vidlyftigt leverne med tillhörande kvinnoaffärer har alltid varit Berlusconis life style. Den ändrades inte när hans liv började innebära politiskt ansvar. Reaktionrena var blandade. Italienaren bakom espresson på baren kostade på sig ett smalt leende som skvallrade om både tolerans och förakt. Reaktionerna blev starkare när mutskandalerna och skattebedrägerierna blev kända. Vad skulle man säga? Här hade man en pompös ledare som visste hantera både pengar och kvinnor, en man som leende och välfriserad höll tal till nationen timman innan han övergick till bungabungafester i okända dimmor på Smaragdkusten, och så smet han från skatten. Många italienare frågade sig vad omvärlden tänkte.
 
Den politiska Italienkartan kom att förändras. När Forza Italia lades ner 2008 och Berlusconi tvingades övergå till att svara på diverse brottsanklagelser var tiden mogen för andra konservativa och sedermera rent främlingsfientliga partier att successivt ta över Italiens parlament. 
 
Vissa analytiker anser att Berlusconi under sin första tid som politisk ledare la grunden till den  misstro mot demokrati och demokratins ledare vi nu ser växa i många länder. Må så vara. Men misstron mot poltikens inriktning har ökat på många håll, och orsakerna är väl kända. Italiens Lega, med Matteo Salvini i spetsen, praktiserar en framlingsfientlig och nationallistisk agenda, och hans likasinnada styr och ställer lite varstans, utan hjälp av Berlusconi.
 
Annagreta 

GOT och andra ångestframkallande fenomen

 
Game of Thrones framkallar, enligt vad som skrivs, ångest. Särskilt nu, när serien är slut, härjar ångesten, påstås det.
 
Bernhard har heller inte sett serien, men hans ångestkvot är rätt ansenlig ändå. Han behöver inte GOT för att känna tomheten. Det är snarare hans normaltillstånd. Det enda som kan lätta på undertrycket hans är när hans Lebensmensch spelar Mahlers Lieder - hon har en skiva som hon sätter på då hon ska stryka Bernhards skjortor. I såna lägen sjunker Bernhard ihop i den gamla fåtöljen från Zaarland som han fick av sin faster då hon flyttade till en trång lägenhet i Wien, strax innan hon föll för en gammal officer från Südtyrol med italiensk brytning som hon snabbt flyttade ihop med. Men då var det för sent att ta tillbaka fåtöljen.
 
En dag var han bjuden till Herr Ober som har den lokala puben. Karln fyllde 69 och ville bjuda sina trognaste kunder på en extra förplägnad i sitt sammetsdigra hem där Frau Ober stod för helheten och Herr Ober för resten. Bernhard bar en nystruken skjorta och hade - så gott det gick - förträngt sitt vanliga outhärdliga avståndstagande jag - dvs han var snudd på godmodig när han steg in i det gedigna sammanhanget där traktens välnärda damer och herrar redan tagit plats i diverse plysch.
 
Så snart han stigit in slog det honom hur han avskydde det hela. Han lät blicken gå mellan byns rosiga damer i den bruna soffan; de bildade en mur av moderlig fetma och pratade oavbrutet om sina liv och krämpor. Snart kände Bernhard ångesten stiga inom honom. Hans slips skavde och han fick kämpa för att hitta sin hatt bland allla fjäderprydda skapelser med och utan svettband på hatthyllan. På darriga ben tog han avsked och gick hem till den skonsamma tystnaden hos Lebensmenschan: Det visade sig att hon just lagat Schweinefleisch mit Knödeln, en direkt ångestdämpande rätt. Hur det nu gick till vet vi inte, men den kvällen kände Bernhard något vi andra skulle kalla lycka.
 
Annagreta
 
 
 

RSS 2.0