Kafka och jag

Fascinerad av Kafkas "Processen" sitter jag här. Den gavs ut 1925 efter Franz Kafkas död och är inte helt fullbordad, men det spelar ingen roll. Jag är helt bedövad av den. Fullbordad eller inte.

Bokens huvudperson, kring vilken allt kretsar, kallas K. Han lever i en gåtfull värld, eller rättare sagt i ett surrealistiskt samhälle, där allt verkar OK på ytan, men i själva verket är irrationellt, undanglidande och försåtligt. Ingenting stämmer med vad man förväntar sig, K. blir häktad, men vad han anklagas för får han aldrig veta. Förhören duggar tätt, tjänstemän i olika valörer uppträder i hans närhet, dörrar öppnas i trånga utrymmen, somliga personer drar täcket över huvudet och ingen verkar förstå K.´s situation. Advokater verkar vara de allra värsta, hala som ålar, tjatigt ointresserade även om de försöker prata i det oändliga, runt, runt, om K.´s "fall". Själv blir han alltmer konfys, vilket inte är att undra på. Också läsaren blir successivt allt mer konfunderad, vad pågår, egentligen? Vart leder det?

Det är samtidigt rolig läsning. Under allt detta, i denna överdrivet galna värld, finns humorn. Guskelov, kanske man utbrister, längst inne i sympatin. Direkt humoristisk är scenen där han träffar en italienare som pratar och gestikulerar avbrutet, och som väntar att K. ska guida honom till stadens sevärdheter (K. har ett vanligt kneg på en bank). Denna italienare njuter av att prata, flaxar med händerna, avbryter direktören och har en djärvt skräddad kavaj, - bara den detaljen, den bryter så snyggt mot all tristess. Till saken hör att K. inte förstår italienska, han för en inre monolog om huruvida det kan tänkas bero på att italienaren talar en dialekt. Som guide måste ju K. kunna åtminstone några glosor, så han skriver ned några väl valda ur en ordbok, men är samtidigt oerhört irriterad över att alls behöva visa katedralen (som italienaren prioriterar) för denna oönskade gäst. Men gästen dröjer och dröjer. Sen hamnar K. hos prästen... och i kyrkan är det mörkt. Arkitekturen verkar feltänkt på sina ställen och till slut flyr han ut.

K. blir successivt alltmer nedstämd över att ingenting få veta om sin process, om sin framtid och om sitt brott. Han känner sig obetydlig, sänkt till botten. När han frågar advokaten om sin framtida dom, får ha svaret att det kommer att dröja flera år, och han liknas vid andra anklagade som fortfarande väntar på att få träffa domaren efter flera år.

Kafka var jurist. K.´s maktlöshet fyller bokens text. Men det sker i drömda former, utan att man egentligen känner av en planerad synopsis; allt sker till synes på måfå. Slutet är abrupt, kanske hade Kafka tänkt sig ett mera genomarbetat slut. Men vad spelar det för roll. Det är en alltigenom spännande roman, med ett elegant språk, mitt i allt det snubblande händelseförloppet. Boken påminner - trots stora skillnader - om Johan Klings "Människor helt utan betydelse" som också gjorde ett starkt intryck på mig. Händelserna är nedtonade, allt synes ske på gränsen till det undermedvetna, fastän ändå i en stilla framskridande berättelse.

Annagreta






Berglins! Ni genomskådar oss!



Annagreta

Fotografiska, vilken succé!

Fotografiet börjar nå hög status, allteftersom skickliga och konstnärliga fotografer kommer åt en alltmera kräsen publik. Nu har också Sverige fått ett ställe där det kan råda höga krav och dit många kommer att vallfärda.

Häromdagen besökte jag denna nya publikmagnet i Stockholm, Fotografiska vid Stadsgårdskajen. Det var bråttom att hinna se Annie Liebowitz´ utställning där. Den tas ned den 20 september.

Först något om själva huset och lokalerna. Det var förut tullhus, ritat av Ferdinand Boberg, och är nu renoverat extra skickligt och vackert, omgjort till museum. Snygga färger, vackra tekniska lösningar. Tre våningsplan.

Och så var det Leibowitz. Hennes urval är dels porträtt, dels stora landskap, dels (mestadels små) familjebilder. Det är en personlig ton över det hela, tack vare familjebilderna. Några verk är i färg, de flesta är svartvita. De stora porträtten i svartvitt är mycket imponerande, engagerande och vackra: Först ser man blicken. Man möter människorna i bilden. AL framhäver händerna.

Formatet är stort, ungefär 60x 80 cm och hon inkluderar filmens svarta utkanter.

Bilderna är mer än avbildningar, de är personlighetsuttryck. Hon är lika bra som Richard Avedon, den uppburne ikonen. Färgbilderna gör sig sämre än de svartvita, färgerna framstår som grälla i motsats till de svartvita bilderna som är så överlägsna, de är lugnare, mera avskalade, mera koncentrerade. De flesta som porträtteras i stort format är kända kulturpersonligheter eller politiker. Man behöver inte känna igen dem för att uppskatta dem, de är fascinerande utan igenkänningseffekten. En kille med en svan runt halsen - !! - är helt absorberande för sin värme och skönhet, en bild av Annie L´s mamma är oerhört gripande. En bild av några generaler med hela skrotupplaget gradbetecknignar fäst på bringan sätter sig också på näthinnan.

Vilken bragd att ordna med allt detta! Jag kan bara hoppas att det fortsätter lika bra och att det går ihop. Moderna museets ansträngningar i branschen har fått en stenhård konkurrent.

Annagreta

Att gaffla

Lärde mig ett nytt ord häromdagen, "att gaffla." Det trodde jag mest betydde att vara påstridig i ett samtal, att ständigt  käfta emot ungefär, men det är ursprungligen en militär term som enligt  NE betyder "att stegvis flytta artillerield så att den slutligen ligger i målet". Ordet används också  av orienterare har jag förstått,  och de "gafflar" när de ifrågasätter en given kurs och  prövar om den ligger någorlunda rätt i förhållande till  orienteringens mål. Det bör man göra ganska ofta annars är det stor risk att man hamnar långt ut i spenaten!

Att "gaffla" borde också vara tillrådligt  när man skriver manifest. I vissa dagsaktuella politiska sådana undrar jag ibland om man har "gafflat"  tillräckligt innan man satte dom på pränt. Tycker det verkar som om  de grundläggande politiska idéerna har tappats ur sikte och att manifestmakarna är på väg ut i periferin där man riskerar att stöta ihop med motståndarens dito  på ett överraskande sätt, och  så börjar de  "gaffla"  där i stället: "Det är vi som är det riktiga arbetarpartiet!" "Nej, det har vi monopol på, har vi alltid varit!"  Men vad vilja partierna egentligen  med sin politik? I grunden? Vad är värt att kämpa för? Det bör tydligare framgå av deras manifest.

Ingar

Lars Lerin igen...

Jag greps också av Lars Lerins bilder på museet  i Munkfors. Allra först kanske av Karin Bros proträtt av honom som vi säg på Länsmuseet i Värmland innan vi gav oss ut på vår värmlandstur. En gripande bild av en plågad man....
Och sedan mängden av bilder på museet. Tavlan från Amman var magnifik, oerhört vacker och samtidigt typisk. Så många av Lars Lerins tavlor visar miljöer, eller snarare hus eller boningar, men massor av fönster pch dörrar som i Amman. Eller bara några få, men innanför levs människors liv. Mot Amman kan man ju ställa nattbilder från Munkfors eller tomma fabriker vid Lofoten. Människorna finns där - man bara inte ser dem. På golvet, nedanför en bild från Lofoten, låg drivor skor och tofflor,Inga par, var och en unik, slitna, illa medfarna, förmodligen vrakgods från många stränder. Skor som använts av någon och som till sista landat på golvet i den där fabrikslokalen i Munkfors.
Vad som mest upptar mig när jag tänker på Lars Lerin är allt han ser, hans blick, och hur det här genom hans händer (och hans blick igen) hamnar på en duk, i en bild och att detta tycks pågå hela tiden. Liksom Annagreta fäste jag mig också vid de små bilderna som en dokumentation av möten i vardag och fest. Hela tiden pågående. Så kan man tydligen också leva...Och vad ger det inte oss andra!
Eva

Har vi en plattform, eller åtminstone ett manifest?

Har vi en gemensam plattform, vi i Bookzoom? Om inte, bör vi skaffa en? Vi är ju en sorts alians, eller förenad skara, i varje fall. Vi har samma intressen, åtminstone till stor del. Vi läser ibland samma böcker, rent av, och sen diskuterar vi på samma gång, tillsammans. Vi tar avstamp från samma idé om bokläsning.

Så grubblar jag, och gläds åt den gemenskap vi har, platt eller inte. Kanske ska vi ha ett manifest? Det är nog lättare. Då skriver man ned några väl valda viljeyttringar, eller hur, och sen slår man fast dem, öppet och ärligt.

Igår läste jag Dostojevskij. Närmare bestämt den lilla novellen "Den anspråkslösa". Det tog en timme. Den går liksom andra Dostojevskijs texter rakt in i själslivet och räds inte att ordentligt beskriva högmod, översitteri, mobbing och själviskhet. Sen kommer ångern, huvudpersonens alltså, men då är det för sent. Dostojevskij är skrämmande  insiktsfull om våra inre liv och tillkortakommanden. Den var helt OK för min eventuella plattform i går.

Sen lånade jag också Processen av Kafka igår. Kan man begripa något av den utan att ha ett manifest? Vad tror ni, kära systrar?

Annagreta