bookzoom

 

"Ja!". Så heter den Thomas Bernhardbok som nyss översatts och givits ut av Tranan.

 

I min skog, dvs Lunsen, utanför Uppsala, finns några tecken på att han, dvs Thomas Bernhard, nyss varit där eller åtminstone varit där i andanom. En inåtvänd människa gick nämligen omkring där sist jag passerade. Hon visslade samtidigt som hon också försökte sjunga. Det skulle visa sig svårt. I stället kom ett leende - också det svårt att kombinera med visslingen - att breda ut sig till ett omisskännligt Thomas-Bernhard-grin, dvs lite snett, lite grymt och lite trött. Hon ställde sig lutad mot en björk som hade kommit att sätta rot just där. Där stod hon nu och nynnade på vad som verkade vara en förkrigslåt från bergstrakterna runt Böhmen. Varför jag så noga kan ange denna härkomst beror på att jag i min gröna ungdom besökte somliga trakter där och dividerade med en tulltjänsteman om mitt sönderrivna pass, som han inte tålde och som jag inte hade skänkt en endaste tanke dessförinnan. Han lagade det på omisskännligt bömiskt vis, med en tjänstetape av sorten "Starker Kraft" och gick sedan med tillrättavisande steg  tillbaka till mig och sade rakt upp och ned "Bitte!". Varken  mer eller mindre. Sen gick han tillbaka till ett kontrollorgan av nåt slag medan han till min förvåning sjöng på nåt militärt. Han påminde lite om den tulltjänsteman som Bernhard hatade, och som hos honom förknippades med bömiska visor, sjungna i manskör utan uppehåll i ett stadigt crescendo, för att sedan stanna i ett fortissimo. 

 

Men tillbaka till kvinnan med låten. När hon sjungit färdigt vände hon sig mot mig där jag kom gående. Blicken var tunn och mager. Sjöng jag för högt? frågade hon till min förvåning. Ja, hörde jag mig själv säga, förmodligen för att visa att jag minsann hade en kärv uppfattning. Jag beslöt mig ändå för att le mot henne och gjorde det med besked. Av denna vänlighet i kombination med  sångsågningen började hon sucka och packa ihop sina grejer. Jag ska till Berhardmötet, sa hon tyst, där träffas vi som förstår oss på vad som är idiotiskt. Det är en tung visshet att bära, fortsatte hon medan hon på allvar slutade nynna. Det saknas aldrig stoff att bearbeta, sammanfattade hon belåtet och rafsade ihop några samlade dikter.

 

Jag, som försöker vara en PKmänniska så ofta det går, utan heltäckande framgång visserligen, men ändå, jag frågade försiktigt hur man blir medlem i den gruppen.  Hon skakade på sitt burriga huvud och sa aningen snusförnuftigt att det vet man bara, om man är eller inte är. Vi har inget inträdesprov, men om du går och gnager på nåt tillräckligt länge och läser Bernhard då är du med. Då uppstår en inre visshet.

 

Efter detta lugnande besked gick jag rakt fram och passerade kvinnan på två decimeters avstånd medan jag fick ur mig ett litet Grüss Gott. Hon nickade bistert tillbaka och kastade en kotte.

 

Annagreta

Ja, det är inte ofta man läser nåt som sätter igång livsandarna. Men det hände idag då jag läste Aase Bergs kommentar till innehållet i några gamla böcker hon läst. De handlar uppenbarligen om trollerikonster eller andra egendomliga livslösningar i schamanistisk anda. Idéerna finns i några verk av antropologen Carlos Castaneda, skrivna på 1960-talet.

 

Men det är egentligen inte boksnacket eller schamanens besynnerliga trollkonster som ger mig nåt. Det är Aase Bergs hållning och skarpa domar över vardagsfenomenen här hemma. Hon sätter vår tids hysteriska livsstilstrendputteri som bakgrund till trolldomarnas egendomligt förenklade värld i CCs böcker. Hon genomskådar och häcklar våra svagheter eller ska jag säga vanor, vårt beroende av moden som ska göra livet bättre, vackrare och modernare. För egen del säger hon sig till all lycka ha sluppit undan att bli fältbiolog trots att föräldrarna försökte få henne att ansluta sig dit "av karaktärsdanande skäl". Så präktigt skulle man inte motivera kontakten med naturen. Där gick gränsen.

 

Naturen, skriver hon, är fortfarande, ända sedan  hennes barndom alltså, förenat med skönhet och mysterium. Idag hinner inte livspusselslavarna uppleva "det sublimas gåtfullhet". I stället försöker de använda sin fantasi  på vidskapliga saker som mindfulness, karriärcoachning, spakultur, doftljus (!!!) och positiva affirmationer. 

 

Det är inte ofta DNs kritiker orkar lufta ord som "flumtomte" och "blarigt andlig aurakärring" på kultursidan. Kanske allra minst när det handlar om att lägga ett gott ord för fakta, dvs forskning och vetenskap. Dit hinner hon alltså, Aase Berg, i sin artikel, efter att ha hyvlat av oss all vår inbilska tro på att vi vet vad som betyder något, medan vi blint jagar framåt.

 

Någonstans har Aase Berg en viss förståelse för schamanens idéer. De öppnar somliga okända dörrar. Om inte framåt så åt sidan, tänker jag. Aase Berg gillar att stå vid sidan om, och tänka fritt. Uppfriskande, kan jag tycka.

 

Annagreta

 

 

 

 

Vad allt kan inte hända i medelålders människors liv? Vad vet omgivningen, eller - för den delen - maken/makan, om det som är okänt och hemligt, medan ytan är perfekt, otadlig. Den italienska filmen som på svenska fått titeln "Vad döljer du för mig?" ger en intelligent provkarta på vad som kan dölja sig bakom medelålders- och medelklassfasaderna, bakom det yttre som ger uttryck för perfektion, avundsvärd kärlek och framgång. Och med en enkel manöver, där alla får tillgång till varandras mobilhemligheter, avslöjas vad som sker bakom kulisserna.

 

Det är medelålders, det är bedrägligt, det är förargelseväckande - och mänskligt. Samtidigt kommer de små pikarna åt några samtida italienska prydlighetsfenomen; den ekologiska vurmen, den påstådda bögtoleransen, de modersbundna sönerna, och samtidigt en häftig drift med bilden av de alltid frustande italienska älskarna. Betydligt snällare är man - som jag tycker - mot kvinnan som vill förstora brösten, trots all rolig diskussion om vem som ska operera. Beundransvärd är kvinnan som försöker förklara för affärskontakten i telefon att det är hennes kelsjuka storvuxna hund som flåsar henne i nacken medan det i själva verket är hennes man som storvuxet dragit igång bakom henne. En tonårsdotter får representera det sköra och oskuldsfulla i en vacker passus där hennes far talar till henne (i mobilen) om vad som är värt att vänta med.

 

Ja, det är en sevärd film. Den är underhållande och välgjord. 

 

Bilden här ovan är ur filmen. Den hör hemma i avsnittet då man har ätit "gnocchi"och ska till att ta sig an "polpettine" för att till sist avsluta med "tiramisu". Typiska vardagsrätter med gott renommé. Avslöjandena har vid det här laget hunnit bli många. Värmen har stigit, och de flesta börjar bli så upprörda att de lämnar sina partners vid bordet och gör upp här och där i svallvågorna efter de pinsamma detaljerna.

 

Annagreta

 

En varginna, vilken skön symbol för landet där nere på stöveln. Vilken generositet hon visar, trots att de som vill ha hennes hjälp är av en annan sort! Samtidigt står hon å lyssnar uppmärksamt, man vet inte vad som väntar, det kan vara en fara, eller en chans. Bäst att vara beredd.

 

En mur av tunt tegel reser sig så där utan vidare framför oss, intill en kyrka där turister glider runt bland pelarna. Fontänerna på piazzan leder oss in i stans historia, och deras envisa plskande vattenljud hörs på långt håll när inte trafiken tar över. Barnen är uppe till sent, och maten tillåts inte kallna när den väl nått borden med de rutiga dukarna. Bilisterna, de tålmodiga bilisterna, får vackert vänta på sin tur innan vägen är fri, alla springer i vägen, de ser sig inte om, säger taxichauffören. Signoran sveper en lång kaftan om sig där hon står å lyssnar på sångaren som tar i av alla krafter där mitt på Via Frattina, allt medan en svensk signora skaffar sig en snygg ensemble men lagom långa pantaloni och en annan köper en kofta, en tredje en sjal, allt snyggt och inte av svenska märken.

 

Bland allt det gamla finns allt det nya, det har alla insett, både romarna och turisterna, och alla vill ha allt om det går. Musiken är det svårt att klaga på, särskilt med Wang vid pianot och nog gillar man de tre "pupporna" som Renzo Piano skapat, både utifrån och inifrån. En vacker hund och vackra skor och snygga uniformer av militärt snitt, plus en spansk trappa med azaleor, Därtill en petruskyrka framför vilken folk trängts och svimmat och dött tills man satte ut stolar i svart plast för att inte beskyllas för att "hava lättsinnet" som Torgny Lindgren skulle ha sagt, en verklig kardinalsynd att undvika i detta revir. 

 

Lättsinnet är däremot föreskrivet för äldre och mogna romresenärer som går till Cafè Greco och hittar till Dario Fo och sedan tar taxi till en mafioso light som trugar i oss en vansinnigt kall limoncello som plåster på såren efter en lätt överreklamerad och dyr glassinstallation. Helbrägda kom vi hem till sist till gamla Sverige, vi som studsat fram mellan diverse sevärdheter och druckit kaffe på Kapitolium där denna vackra romerska varginnna fortfarande visar sin generositet. Tack Rom!

 

Annagreta