bookzoom

Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna - böckerna alltså - har i dagarna fått en liten chans att återuppstå efter den nya budgetproppen som avdelar 15 friska milj till Svenska Artprojektet (utan att hittills detaljstyra användningen). Regeringen tycks vilja lämna över till SLU och ArtDatabanken att själva besluta hur de ökade medlen ska fördelas mellan forskningen, museernas samlingar eller Nationalnyckeln. Öppet fält, alltså. Gammal het potatis, kanske.

 

Efter förra regeringens håglösa nedskärning med samma belopp för 2 år sedan hade ArtDatabanken lagt ned böckerna för allmänheten och i stället startat arbetet med att skapa en digital kortversion för forskare, hittills utan synliga resultat. Kostnaderna för digitaliseringen torde inte vara låga. Kan nu ArtDatabanken backa och tillmötesgå allmänhetens rättmätiga intresse för en fortsättning på bokserien, stöttad på högre ort? Kostar det för mycket i prestige?

 

Vi vanliga människor utan professorskompetens, vi som från tidig ålder strövar i naturen, vi vill ströva i böckerna också, inte höra talas om vad några få forskare kan ha sett på sina skärmar. Allemansrätten till naturen borde vara än mer angelägen just i vår digitaliserade tid. Den rätten gäller ju allmänheten, inte enbart forskarna.

 

Annagreta

Kulturtanten dyker upp nu igen, som fenomen. Hon analyseras överallt, som vore hon nyss framdukad för avsmakning och konsumtion. Det är bara att hugga in. Kultursidor och TV-kanaler ger sig inte förrän hon destillerats fram till sin kärna. Vi måste alla förstå oss på henne. Hon är nutida.

 

Ett exemplar av alla dessa kulturtanter intervjuas på TV, ståendes på (givetvis) ett bibliotek. Hon är ett fullblodsexemplar. Lite till åren, rund och go, inte stajlad, utan klädd i nåt som ser ut som lager på lager, i blida färger. Rätt snyggt faktiskt, men inte pråligt. Hon är "inne" i andra avseenden är de som märks visuellt. Hon representerar kulturkonsumtionen. Hon läser böcker, går på teater och lyssnar på musik, säger hon. Mjukt och behagligt framför hon sin utsaga. En tant av bästa välbekanta virke.

 

Fast kulturtantbilden har börjat breddas. Martina Montelius har nyss gett ut en bok som - efter vad jag förstår av mediabevakningen - belyser fenomenet kulturtanten. Där är tanten ifråga ett ytterst företagsamt fruntimmer med en i det närmaste revolutionär agenda, och rätt så possessivt lagd. Hon tar för sig, helt enkelt. Väcker uppseende, lever farligt, säger ifrån. Det låter lite hippt, för att nu ta detta ord i min mun. Stilen kan skaka om alla de som bara förknippar 60+ade kulturtanter med saktmod, stödstrumpor, broddar och matkasse på hjul. Här möter man den stridbara tanten, med varierande utrustning.

 

Den läsande kulturtanten på bibliotek ska fördenskull inte underskattas på barrikaderna. Hon behärskar både ord och handling men hon väljer sina strider. Saktmodet är bara en kuliss. Vänta bara.

 

Annagreta

Tankar för dagen heter P1s morgonkrönika. Idag, den 22 april var det Carl Otto Werkelid som bjöd på sina tankar.

 

Han kommenterade det som nu händer på Medelhavet, en surreal - men i högsta grad verklig - tragedi. Han kände kontrasten mellan det ödesdigra katastrofala för de desperata, och vår vardagslunkande inneslutna tillvaro här hemma mitt bland vårblommorna.

 

Werkelid formulerar dagens mest angelägna fråga. Läkare utan gränser försöker göra nåt åt den. Tack, båda!

 

Annagreta

Hallå hallå. Horace Engdahl, mångas favorit har hållit ett begåvat tal i Svenska Akademien, idag tryckt i DN. Denna gång med anledning av ett akademipris till litteraturforskaren Thomas Bredsdorff. Horace Engdahl säger med hänvisning till Bredsdorff hur upplysningen i Norden inte som på kontinenten hämtade kraft ur religionsförakt utan ursprungligen byggdes i samklang med ett fromt folkförstånd, gärna kryddat med idealitet.

 

Det är ett spännande tal som DN återger. Samtidigt som vi får veta att vi i Norden var skapligt förnuftiga i sammanhanget på 1700-talet, tycker Bredsdorff att vi också kunde vara "självförgudande" i vår förnuftshyllning. Det fanns alltså självsäkra aktörer även då, - allt annat vore ju märkligt.

 

Intressant är också Engdahls självbelysande erkännande att han alltid - liksom Bredsdorff - valdes som den sista till skolans fotbollslag. "Det är så man blir intellektuell", konstaterar han. Jag är glad att han inte fortsatte på den tråden. Dagens "intellektuella" kan/vill lätt uppfattas som ett modernt frälse med monopol på förnuft och känsla. Ställs de på en annan planhalva än sin egen kan de lätt komma till korta.

 

Engdahl slutar med en hyllning till själen, den särskilda storhet som han menar vistas i litteraturen, okränkbar och onåbar för allt naturvetenskapligt nosande. Den upplysningen provocerar i ett upplyst samhälle.

 

Annagreta

Det är de allra fattigaste som måste ta den här vägen. De har skrapat ihop vad smugglaren ska ha, sen väntar den "sista" biten, färden över havet. Att ta sig hit till den afrikanska nordkusten har tagit lång tid och inneburit umbäranden och risker vi inte ens kan stava till. Ökenfärder i överlastade fordon byts mot överfärder i överlastade båtar.

 

Till Lampedusa och Sicilien har på de senaste tre dagarna kommit över 5000 flyktingar över havet. Räddade av kustbevakningen, delvis i EUs regi, privata båtar och fiskare. Till Palermo  kom över 1000 häromdagen, bland dem också ensamma barn och över 200 kvinnor. En man som dött ombord hade kastats till hajarna, berättades det.

 

Ofta bär inte båtarna sin last ända fram. Man beräknar att drygt 5000 flyktingar drunknade i Medelhavet under 2014.

 

Italiens Lega Nord som är det uttalat främlingsfientliga partiet har drygt 4% av rösterna nationellt, högre i norr, lägre i söder, i kusttrakterna där man ser flyktingarna komma.

 

Läser man Fabrizio Gattis bok "Bilal. På slavrutten till Europa", översatt till svenska 2013, kommer man de flyende närmare. Han skrev den 2007 och redogör där för sin resa (som flyktingen Bilal) från Dakar genom öknen och så småningom mottagen i Lampedusa. Det är en verklighetsskildring, också giltig idag. Ingenting har förändrats till det bättre på 10 år. Flykten är densamma, orsakerna likaså.

 

Annagreta

Det påstås att vi snart får romaner skrivna av datorer, dvs av närapå "livslevande" författarrobotar. Spännande perspektiv. Romaner, säger man. Fast OK, redan nu tränar man sig ju för fullt i reklamens och politikens värld på en digitalt baserad modell. Förenklngen, tunnelseendet och ett koncentrerat budskap. Svart och vitt. Det är redan programmerade riktningar, med små inslag av känsloliv i lagoma doser. Med säljande budskap. Halvvägs till romanen.

 

En sur Svante Weyler säger i dagens tidning att han redan kommit i kontakt med romaner som verkar vara skrivna av robotar. Han nämner inga namn, av behaglig hänsynsfullhet. Men kanske överbryggas ändå sakta klyftan mellan levande författare och en datoriserad sådan, kanske ser vi en sakta övergång åt det hållet och lär oss gilla den. Troligen märker vi det inte, analoga varelser som vi är. Fast om man tänker efter har vi dem nästan här. När skribenten inte kan trycka på stoppknappen blir det långa redogörelser, som t ex i Knausgårds böcker, och om det bär iväg ryckvis och postmodent som i Pynchons "V" -- nog är det väl lite algoritmer över det hela. Pynchon var tidigt ute, och egentligen alldeles för komplicerad och begåvad och intressant för att platsa här.

 

Men hur skulle t ex Lena Anderssons senaste böcker om den förälskade kvinnan kunna skrivas av en robot? Beställningen från förlaget skulle efterlysa en "kvinnlig" robot med programmering åt det kärlekskranka hållet, med potential till verbala utvikningar av filosofisk art. Särskilda finesser fick dessutom efterfrågas; som t ex förmåga att balansera åtrå och förtvivlan med långa körglada bilresor till Östersund och Linköping. Å andra sidan kunde det säkert gå att få fram en manlig intränad robot som beskrev Hugo Rask i hela hans tillyxade format. I det perspektivet får det bli grupparbete, precis som i modern forskning. (Professorn får stå som författare.)

 

Annagreta

 

 

 

 

Jaadå. Det är roligt. Ernst Billgren är underhållande. Han rör sig i sitt eget kaleidoskop, som han nu vridit på ordentligt så att nya namn och mässingsskyltar (Wilhelm von Klöckert) träder fram i nya mönster. Han behövs. Fast nu är det slut på rävar i konsten hans, har jag hört, slut slut slut, fast det finns ju andra djur, halka inte tillbaka på räven, bara. Vad du än gör, gå inte tillbaka till ditt gamla jag, lägg det i malpåse, och härbärgera densamma längst bort i klädkammaren där du förvarar dina glömda klädsuccéer. Ta inget steg tillbaka. Det skulle inte gillas av så många.

 

Imponerar gör den dröjande allvarstyngda rösten med vilken Herr v K kommenterar sitt nya jag. Han förklarar sig i  samma tonläge som om han förklarade ett däckbyte. Bara sådär. Höj inga egna ögonbryn så ska du se att alla andras höjs ordentligt. Ditt konstnärsskap är till för att utvecklas. Det jag gör är komiskt och överraskande, varför då skratta själv? Den största komiken ligger i allvaret hos upphovsmannen.

 

Karln kan ju skapa bilder. Numera ingår han alltså själv i dem, med sin ombytliga själ och kropp och sitt nya klingande namn. Kan det smitta oss andra? Kan det bli en trend? Jag tror att det ligger nära till hands att vi snart lite till mans vrider på våra ynka kaleidoskop, som små konstnärer och beslutar oss för att byta identitet och skippa en och annan räv. Vi kommer att vandra i nya tankebanor, hylla tidigare nonchalerade författare och börja sy krinoliner eller mata fåglarna, välj det som känns mest avlägset. När någon frågar varför, ska vi bara svara "varför inte?". Ernst Billgren visade ju vägen, han har mycket roligare nu, då han heter von Klöckert. Det är jag säker på.

 

Annagreta