bookzoom

 

Här sitter han på gamsoffan sin, P O Enquist från Hjoggböle, närmare bestämt ´från den lilla byn Sjöbotten. Han var en landsbygdens människa, och en begåvad världsmedborgare. Det skulle komma att bevisas om och om igen.

 

Vad minns man av sina skolkamrater? Rätt mycket om människan i fråga, mindre om det som hänt och förvandlat vederbörande genom åren. Det som är kvar är egentligen samma människa som från början. P O hade en räv bakom örat, men en snäll och lite gudaktig räv, ett arv från en religiös uppväxt. Han var blyg - och orädd. Vi sågs senast vid en klassträff för några år sedan, innan han blev riktigt sjuk. Då och där vilade inga ledsamheter, vi ville varandra väl, precis som man brukar tänka på klassträffar.

 

Annagreta

 

 

Snart ska björken blomma och sen ska den skugga. Under lång tid framöver ska den stå ut med fågelprassel, dito pip och kvitter på olika dialekter. Ofta ska den susa. ibland ska den rassla tungt i stormen och kasta ned torra grenar som i protest mot vädrets makter. Då och då ska den besökas av hackspettar som kliar enormt. Ett tag hade barnen en hänggunga i en gren och det drog lite onödigt i nävret på sina ställen.

 

Björken håller social distans till övriga träd. Det är inget påbud, det blev bara så. Den är lite hängig ibland, fast han känner sig inte som nån hängbjörk, direkt. Dumt uttryck, förresten, hängbjörk.

Ibland hojtar björken lite - mest på höstarna - till en stor bok som växer 50 meter bort, lika isolerad den. Svaren brukar vara lite hesa, men imponerande litterära och tänkvärda. Såna gånger sträcker björken på sig, stolt över sitt fina sällskap, och svänger kokett på toppgarnityret.

 

Annagreta

Tidigare var avstånd nåt man mätte mellan orter av betydelse, som avståndet mellan Vormsele och Åmsele, eller från Blattnicksele till Sorsele. Det kunde också bli aktuellt vid mera högtflygande tankeutbyten att behandla avståndet från jorden till månen, ja , t o m till nåt avlägset slukhål, förutsatt att resan företogs genom en lagom mörk materia. På nåt sätt verkar ett större avstånd ha högre status än ett kortare. 

 

 

Nu, i coronans tid, påbjuds också ett visst fysiskt avstånd människor emellan, noga räknat ett par meter. Mellan oss och mellan oss och de andra. Samtidigt föds ett mänskligt motstånd mot detta avstånd, en motbild där omtanken får ta plats och blomma i form av hjälpsamhet. Och där är inte frågan om vilken omtanke som ger status, den sortens insatser hamnar inte i räknenissarnas härad.

 

Annagreta 

Det är inte alla dagar man får besök av en hackspett. Länge satt han och hackade och hackade. Det föreföll ha varit länge sen han kollade in min gamla björk. Han gick an sin uppgift med frenesi. Inget skulle undgå hans skarpögda blick, tycktes det. Nu skulle allt uppdagas. Näverlagret var tillmötesgående; uppmurknat, åldrat och genomskinligt där det inte var direkt sprucket - det gav intressanta inblickar i stammens inre domäner. Kanske kunde man till och med skapa sig ett inre rum där, tänkte hackspetten som gillar inre rum.

 

Den gamla björken tyckte att det kliade nere på de högra sidan, den sidan som är vänd mot norr, vill säga. Han sneglade neråt, jodå. det var den där högvälborna hackspetten som behagat komma tillbaka på besök efter år av ensamhet - björkens alltså. Nu satt den där skarpnäbbade typen och inbillade sig att han hade nåt att hämta här, efter år av bortovaro. Nä, så ska det inte gå till nuförtiden. Man håller kontakt. Särskilt om man har vingar.

 

Efter en stund flög hackspetten hemåt. Han är lite orolig nu såhär på våren, Det kliar lite i honom också, och nån särskilt bra sångröst har han ju inte så han får charma damer på sitt eget sätt och vifta med sina färger både fram och bak. Men det ska nog ordna sig i år också, tänker han. Det verkar lugnt här. Bara några fjantiga småfåglar som nån ger frön så dom ska fladdra just här. Jaja. Dom var rätt goda, faktiskt, de där fröna. Jag smakade på dem igår, åt mig mätt faktiskt. - Men nu måste jag sluta prata. Jag har en dejt på grannens gamla tall. 

 

Annagreta