bookzoom

Bernhard har fått jobb på Cambridge Analytica. Han ska agera bromskloss. Det är ett jobb med breda marginaler som han tror sig passa bra för. Han har fått ett hemligt rum från vilket han kan följa alla kundmöten utan att märkas. Verkar då Analytica alltför djärva sätter han in en kloss mellan deras ord och deras handling. Och nu, sedan deras gamla arbetsmetoder blivit lite röjda kommer det att krävas extra mycket energi i att förnya dem. Om ledordet tidigare var under cover är det numera beyond belief. Firmans nya motto är osäkerhet. Efterfrågan har visat sig vara gigantisk.

 

Första projektet - man måste ju börja med ett projekt i måttfull skala - är språkligt. Det går ut på att mecka med tydligheten. Saker ska inte förbli stumma och osagda, nänä, inte så, de ska kunna sägas men de ska inte kunna begripas. Det är själva grejen. Osäkerheten är det nya svarta, säger Cambridge Analytica. Därför har en hel skock utbildningsinsatser startats, där man lär ut språklig ambivalens. Bernhards roll där är att motverka eventuell stringens hos deltagarna. Beställarna är mest politiker - där verkar företaget ha pejlat in rätt kundkrets. Politikerna som anmälde intresse åberopade trista erfarenheter av tydligheter, som de sedan fått äta upp, och ville nu lära sig tänka brett och suddigt.

 

En av lärarna gav då en kurs i sportspråket, som dessutom rent allmänt förknippas med positiva vibbar. Dess mjuka mångtydighet har ju nu senast kunnat avnjutas på OS där bl a vädret och vallningsbetingelserna ändrades hela tiden på herrarnas tremilen. Där fick ju deltagarna och kommentatorerna absolut inte lova för mycket utan i stället hela tiden sätta kryss för dagsformen, kornsnön, vallarteamet, nattsömnen, magen och Gunde Svan. Rena drömexemplet som kursmaterial.

 

Deltagarna fick sedan göra en extratenta. De skulle träna kommunikativ fåordighet, klokt nog som överkurs. Det är ju inte alla förunnat att kunna vara kortfattad och samtidigt otydlig, men kursen visade upp några lysande exempel inpelade vid målgång  efter herrarnas masstart i skidskytte från 2011. Det måste påpekas att det kursavsnittet var frivilligt.

 

Bernhard hade en del att göra också på rasterna då deltagarna trodde sig kunna slappna av och prata hur tydligt som helst. Men si det gick inte för sig, menade Bernhard, tänk på att som politiker måste ni vara beredda att också på fritiden kunna avge svajande svar, helst kryddade med några ord om framtiden som ju brukar ligga långt fram.

 

Annagreta

 

Jag har förstått att nu talar man inte med varann, nu "är man i dialog". Följsam som jag är, började jag med vintern. Är du kvar? frågade jag. Ja, hörde jag vintern säga, med hes röst. 

 

Bernhard som hela tiden avsäger sig all dialog har tagit ledigt och åkt till de tysta vidderna. Där har han "inrett" en gammal hydda åt sig mitt bland enbuskarna, där ingenting av intresse växer, inte ens om somrarna. Där är han nu så isolerad en människa kan vara och där har han i dagarna börjat skriva sitt magnum opus. Han säger att det ska bli nåt i hästväg. 

 

Häromdagen  beslöt jag besöka honom, tog fram snöskorna och vandrade bortöver de där vidderna han bor i. Det var kallt och blåste från ishavet, medan de små snösparvarna flydde söderut till Borås. Polarräven snodde runt mina fötter medan jag tog mig fram, och en renflock hastade förbi så att snön yrde och den vackra hundstackarn sackade efter med tungan hängande. En samekvinna iklädd rött och grönt och blått skvätte förbi på skoter och kastade över ett renhjärta åt mig i förbifarten. Hjärtligt tack, hann jag ropa.

 

Väl framme insåg jag direkt att Bernhard behövde vila. Han hade skrivit hela natten om sina djupaste känslor och formligen hällt ut sin bakgrundsformade tankevärld med djupa spår efter alla grunnor och skär han fastnat i under årens lopp med extra allt ifråga om själsliga dippar och ruelser över missade äventyr och fröjder under varmare betingelser. Han var blek som ett lakan, och såg inte ut som en riktig kulturman ska se ut. Jag hällde upp av mitt medhavda kaffe och gick i systerlig dialog med honom till dess att han somnade mitt i en tugga ur vasabrödsmörgåsen. Vinden fortsatte att rassla i timmerväggen och jag bredde en medhavd filt över den stackars författaren som nu säckat ihop lite lagom formlöst på en bänk intill vedlådan. En kattuggla ropade högljutt bakom hyddan medan drivorna växte lavinartat bakom knuten. Jag insåg att jag skulle tvingas övervintra i hyddan tillsammans med Bernhard. Som tur var hade jag medfört en extrasäng och två jättesköna kuddar från Jysk. Jag bäddade och låste den knakande dörren. Ljuset från lågorna i kaminen började fladdra betänkligt, som om det inte visste nån råd. Norrskenet bedrog inte utan lyste vackert in genom det minimala fönstret på väggen mot söder, strax intill dörren som jag nyss låst. Jag beslöt gilla läget. 

 

Annagreta

De får inte ropa från sina moskéer, inte bada ensamma, inte sjunga sina psalmer, inte bära sina traditionella kläder, och heller inte ta hit sina familjer från kriget. Nu ser det alltså ut att vara läge att - förvånansvärt unisont från alla politiska läger - skärpa reglerna ytterligare för livet i Sverige för dem som lyckats ta sig hit från krig, svält och fattigdom. Vi tolererar minsann inte några utländska modeller för hur de ska leva sina liv. De är ju inte som vi, alltså är de fel ute. Det är vi välbärgade kloka svenskar som ska bestämma åt dem. Vi har problemformuleringsprivilegiet, som det heter. Säg det som det är; vi svenskar vet bäst, helt enkelt. INGEN ska störa våra cirklar.

 

Nu senast, idag 17/3 -18 närmare bestämt, har ett gäng akademiker i SvD funnit att invandringen ökar på utsläppen av växthusgaserna, så invandrarna är alltså inte bra ur miljösynpunkt. Man tror att man läser fel, men inte, då. De "nyanlända" är så många I SVERIGE att de kommer att öka på den globala uppvärmningen.

 

Det är naturligtvis fullt möjligt att med rätt valda ingångsdata sätta upp ekvationer som säger detta. Tesen är att vi skulle bli för många, det skulle behöva byggas så många bostäder och så mycket infrastruktur att utsläppen skulle öka... Men något i allt detta känns pinsamt. Vi talar om flyktingar, asylsökande, krigsdrabbade. Korna är ju också för många för miljön. Den enkla ekvationen kunde vi köpa.

 

Men - vad är det som gör att nya invandringsfientliga argument flockas just nu, lite överallt? Vad tror alla beslutsbenägna kontrollanter att man vinner? Brödernas applåder? Fler röster? Röster från andra mera hårdföra partier? Utgår man till och med ifrån att allmänheten är alltigenom främlingsfientlig? Underskatta man inte sina landsmän?

 

Till skribenterna i SvD vill man säga: Sälj argumentet till Trump. Han kommer att jubla. 

 

Annagreta

Bernhard hade åtagit sig att närstudera vad som händer bakom kulisserna i italiensk politik. Tidningen Baustädtler Tageblatt var oerhört nyfiken på läget och bedömde att Bernhard skulle vara rätt man att hitta något av värde för tidningen i spillrorna efter senaste valet där i söder. Han blev snabbt ackrediterad och embedded som utländsk murvel. Iförd sina bergstravarbyxor och en väst från Borderline Hütte tog han sats och travade iväg mot Palazzo Chigi, då han plötsligt skymtade några härjade människor på en bar.

 

5stjärnerörelsens medlemmar satt och djupandades på den snusförnäma baren West End. De sökte efter varandras blickar och funderade på om det hela verkligen var så kul som de hade drömt om. Mitt emot dem satt PD, dvs demokraterna, och rökte varsin joint medan de väntade på Berlusconi och hans vidlyftiga kompanjoner som skulle dyka upp från Milanotrakten. Bernhard smög smidigt in där (som han trodde att de riktiga murvlarna gör) och visade högdraget sin flerfalt bestämplade badge för bartendern som inte brydde sig.

 

Så kom då också Berlusconi intravande med en polis vid varje sida och en sjuksyster inpå livet. Han hälsade på alla med det vitglimmande leendet han köpt i en dyr makeover-butik mitt i smeten i Milano. Salvini, som inte tål andras leenden, satt å surade på en liten barstol närmast dörren, detta trots att hans Lega fått fler röster än Berlusconi. Han kände sig överkörd, det framgick tydligt, så Bernhard bad om en intervju på stört. Arga gubbar går alltid hem i spalterna, tänkte han. Då kom Matteo Renzi farande som ett jehu, han klampade nervöst på golvet som om han ville skava av sig nån efterhängsen sympatisör från förr, och vände sig till Berlusconi med ett scoutaktigt leende, intränat i ungdomsåren i Toscana. Salve, buon giorno, etc etc. -Jag har ju egentligen avgått, men här är jag i alla fall, sa han och log igen. - Jag är inte den som är den ... Salvini fick då ett hysteriskt utbrott, slängde sin portfölj i läder mot bardisken så det small och frågade hur länge denna fars skulle pågå.

 

Femstjärnorna fick då spader, men de gick ändå samfällt fram till bartendern och bad om varsin strega. Den enda som föreföll oberörd var Berlusconi. Han lutade sig extra tungt mot sjuksystern och såg ut att njuta lågintensivt. Bernhard kröp tätt intill Salvini och fick honom att kräkas på immigrationen och avslöja sina innersta hörn där det var kolsvart. Med den texten i tryggt förvar tog sedan Bernhard ett extratåg till Tageblattet som sedan slog upp artikeln på ettan och fick konkurrenternas avund i finstil. Det är inte var dag man presenterar nåt så motbjudande ur verkligheten, tyckte chefredaktören. Bernhard löste in arvodet, åkte hem och satte sig en lång stund på farstubron.

 

Annagreta

Mary Beard är ett fenomen. Hon vet allt om antikens kvinnor och män, och om villkoren dem emellan - och hon visar hur attityder och värderingar genom årtusenden förblivit oförändrade. Hon är professor i antikens kultur vid universitetet i Cambridge, England, och har alltså kläm på klassisk arkeologi och litteratur. Hon gillar särskilt det gamla Rom, och vet allt om Pompeji, för att nu nämna ett par nedslag i produktionen.

 

Det är hennes berättarkonst som gjort henne berömd och som gjort henne så älskad. Här kommer en dam runt de 60, med flygande grånat hår, utan större petighet vad gäller kläder och framtoning, men med ett desto större glöd i berättandet. Hon skriver böcker, håller föredrag, gör TV och reser runt i sin egen forskning dessutom.

 

Nu har hon gett ut ett par föreläsningstexter under rubriken "Women and Power", finns också på svenska sen nån vecka. Där går hon igenom ett par maktfaktorer med elegans, humor och vass blick. Något som alltid villkorat makt, skriver hon,  är kvinnors röstläge - det måste sänkas till mannens röstläge för att räknas. Så var det i det gamla Aten och så är det än idag, skriver Mary Beard. Att maktinnehav hör ihop med den mörka manliga rösten; det visste Margaret Thatcher, som tog tallektioner för att kunna morra lagom mörkt. För ökad respekt. Rolig är också Beards berättelse om hur Medusagestalten kan användas idag för att ta ned en kvinna från pedistalen. Både Angela Merkel och Theresa May har i ironiska comic strips fått finna sig i att "förväxlas med" Medusa,---hon var ju farlig och helt omöjlig att ha kvar i verkligheten.

 

På den mörkare sidan finns fakta - utanför den här boken - om hur Mary Beard själv förföljs av hot och trakasserier; hon har i en av sina bloggar citerat ett antal av de mailade språkövningarna. Det är skrämmande läsning. Mary Beard hör till dem som inte håller tyst om vad som skrivs om henne i sociala media. Hon sparkar tillbaka så gott det går och ger allmänheten insyn i eländet. Hon menar i boken att Power borde bli ett verb i stället för ett substantiv. Det känns som en tanke utanför boxen, typiskt för den här spännande människan.

 

Annagreta

Bernhard åkte Vasaloppet i år. Det var första och sista gången. Han kom in som nummer 6789 och ansåg det vara en seger över materien. Han hade dessförinnan förtärt två energikakor, druckit fem koppar blåbärssoppa plus te och choklad och ätit en macka från Mockfjärd. Idag är han trött. Aldrig mer, har han skrivit ned på sitt dagboksblad som jag läst.

 

Och som han tränat innan, karln. Han har gått på den numera så populära träningslokalen Zum Kraft Durch Freude på Storgatan och sedan fyllt på orken på Twist and Turn, ett gym i centrala byn. Hur många feberaktiga megadrycker han köpt och druckit det ska vi inte tala om. Hans vältrimmade kusin i vita träningskläder har agerat PT, och det har kostat på, säger Bernhard. Att träna med honom har varit något annat än yogan hemma i Graz, det har betytt sträckningar i både mellangärdet och andra gärden, böjningar utanför boxen och ryggdunkningar med allt annat än burschikosa avsikter. (Den som inte vet vad burschikos betyder får vända sig till SAOL som förmodligen håller på att rensa bort det ordet, så man får skynda sig.) Men så har också muskler dykt upp på de mest oväntade ställen.

 

Ibland har Bernhard varit så övertränad att han inte orkat säga nej när hans Lebensmensch på kvällarna velat ha honom med till baren Alter Ego på fika med damerna. "Såna kvällar får du tillgodoräkna dig som praktisk mental träning", har hans PT förklarat för honom när han låtit svag efteråt. "Du ska inte ångra saker, det tar alltför mycket energi", har han sagt. "Energi- och vätskebalanserna är guld om du ska orka hela vägen". Med så mycket tungt vägande livsvisdom i bagaget är det närmast ett under att Bernhard tog sig hela vägen till Mora. Där stod - hör och häpna - hans damkvartett från Alter Ego och hissade honom högt över målföret så det sträckte extra i hans välsmorda men trötta maskineri. Han såg att folk tittade men det berörde honom inte.

 

Annagreta

 

Bernhard har ingen valplattform. Han säger att han inte behöver någon, han följer bara sin inre kompass. Dessutom behöver han ingen yttre röst, det duger bra med den inre. Som ni märker är han tilbaka i sitt forna jag, där avståndet regerar. Hans ledord är "distans". 

 

Fast i den lilla boken "Ja" beskriver han ett tillstånd där han själv inte längre förmår hålla avståndet. Orsaken är för en gångs skull en kvinna, kallad persiskan, som han stöter ihop med. Han kan inte hålla distansen utan ber henne följa med på en promenad i lärkskogen, varpå hon tillfälligt försvinner utom synhåll. Han är förvånad själv över att han helt spontant föreslog henne denna promenad utan att veta om hon alls gillar promenader, och detta gnager inom honom (och desutom på läsaren). Medan han funderar över detta måste han av ren artighet samtala med "värdinnan" på stället, en pratsam människa som älskar lantbruk. Hon pratar ihärdigt om grispriser, hönspriser, vinstmarginaler, foder och marknadsbesök och ännu fler marknadsbesök, gjorda med eller utan hennes man.

 

Det hela är extremt plågsamt för Bernhard som ingenting högre önskar än att slippa prata om hönspriserna och satsningarna på affärslivet och foderutbudet på marknaden bakom kyrkan även om han, som han betonar, är rätt hemmastadd i lantbrukets vanor och betingelser, född i lantlig miljö som han är. I stället vill han vila i tanken på persiskan som han snart ska promenera i lärkskogen med. Hon borde ta på sig varmt och ta kraftiga skor för det råkar regna (naturligtvis) och då blir lärkskogen blöt och geggig, tänker han, och till slut går de ut på den där promenaden och det sker i lärkskogen och de blir sjöblöta. I lärkskogen bär hon en hatt som hon lånat av värdinnans man och ett par stövlar som värdinnan normalt brukar ha på sig då hon åker till marknaden för att sälja grísar och höns med god marginal. Helt stilenligt hamnar de på lokal efter promenaden och får där varsin konjak av värdinnan som fortfarande älskar lantbruk. Persiskan säger att det var trevligt att promenera i lärkskogen. Sedan får Bernhard lättare att sova på nätterna. 

 

Nu undrar ni vad som hände efter promenaden i lärkskogen. Boken "Ja" ger svaret. 

 

Annagreta