bookzoom

Influencer säger man på engelska, och nu är det översatt till hjältarnas språk; influerare blev det. Känns det bra? Och vad gör en influerare? Hen påverkar andra, helt enkelt.

 

Ta t ex Steve Bannon, den olustiga typen från USA som infiltrerar politiska knutar både här och där i antidemokratisk riktning. Han är en influerare, modell större och farligare. Numera verksam i Europa som är hans nästa projekt sedan han fixat Donald Trump ett alldeles eget härskardöme. Han fikar med Putin och influerar brett.

 

I modevärlden finns andra sorters influerare. Det är ingenting nytt i den branschen, utan det kan sägas vara modets uppgift. Vi ska se ut som vi inte såg ut i fjol, det är själva idén. Senast jag blickade in i ett modeblad såg jag att sjoket är på väg in. Man närmar sig tältmodellen, det böljande perspektivet med en kropp längst inne i det hela, fast utan konturer. Där kan den minnesgoda erinra sig att en av influerarna är Sara Danius och hennes Nobelstass. Så kan det gå.

 

Den nya kulturministern har inte börjat influera än. Men hon har ändå lyckats skapa intresse kring sin person, vilket kan vara av värde inför framtida insatser. Hennes arbetsfält är ju kulturen, och det är inget enkelt härad. I dagarna diskuterar skribenter av olika slag om huruvida kulturen alls har någon betydelse i förhållande till alla andra områden i politikens värld. Hur viktig är kulturen på en skala, frågar sig de politiska kommentatorerna, i samma andetag som de fnyser lite lätt åt den "okända" nya ministern. Influerare kan vara nedlåtande (i långa loppet brukar det dock slå tillbaka på dem själva).

 

Jag kommer att tänka på mötet med en tidig - och speciell - variant i influerarbranschen. I min ungdom fanns det en helbrägdagörare i trakten. Han skulle komma till Filadelfiakyrkan i byn och predika, och vi var några kompisar som beslöt gå dit. Salen var fullsatt. Vi trängde in oss på bakersta bänken där vi sedan med gapande munnar följde förloppet; först en liten predikan, sedan det obegripliga tungomålstalet. Till sist gick den stora talaren ned från podiet för att i tur och ordning - synbarligen stärkt av sin nybefästa status - ogenerat pussa och klämma på de unga damer som satt vid mittgången, inte sällan upplösta i tårar av hela den saliga kombinationen. Det pågick ett tag till orgelmusik. Efter en stund reste vi oss och smög ut, medan helbrägdagöraren fortsatte sin gärning därinne utan att förtröttas.

 

Annagreta

 Den tyske kulturskribenten Thomas Steinfeld skriver ofta om Sveriges kulturella händelser. Han har lång erfarenhet som följare av internationellt kulturliv och kontinentala kulturvolter. Han brukar vara rakt på sak.

 

Nu har han skrivit en drapa i SvD som handlar om Svenska Akademiens uppdrag och inre liv. Han ser hur dess framtoning och agerande alltmer kommit att handla om ledamöterna och akademien själv i stället för om "uppdraget", dvs Nobelpriset i Litteratur. Steinfeld betonar att priset ska gå till en representant för det han kallar "världslitteratur", och ingenting annat.

 

Steinfeld är sur. Han retar sig på Horace Engdahls högfärdiga fnysningar år det svenska rätttsväsendet, för att inte tala om Engdahls nedsabling häromåret av USAs författare generellt. Steinfeld föraktar priserna till Dario Fo och Jelinek. Han fnyser åt Sara Danius skrift om Bob Dylan som han menar visar okunnighet om vad som är lyrik. Han tycker Frostenssons krav på livstidsersättning tyder på att hon tror att Akademien är som vilken arbetsgivare som helst ute i samhället, ett företag som hon haft anställning hos å nu får kräva skadestånd av om hon tvingas gå.  Han liknar också Akademien vid en korg med ruttna grönsaker som man utan vidare rensning fyller på med nyplockade gurkor och verkar tro att det då ska bli sunt alltigenom. Många salvor avlossas. 

 

Engagemanget är det inget fel på; Steinfeld är en Sverigevän. Men här är han arg och besviken. Hans skrivning är en enda anklagelse; skärp er, ta er samman, arbeta hårt och kolla noga ute i världen efter "världslitteraturen". "Ni ledamöter är inte intressanta".

 

Det låter lite gammaldags. Och uppgivet.

 

Men vad Steinfeld uttrycker är också vår egen trötta hållning till den uppburna akademien. Håller vi på att tappa tålamodet med de höga företrädarna? Har Akademien till och med blivit ointressant?

 

Annagreta

 

 Det är inne att skriva om att skriva. Flera böcker om detta ämne är på väg ut. Djupa tankar som lättat ankar, igen. Frågorna blir allt flera. Förstår författarna sig själva bättre då de skriver eller förstår vi oss själva då vi läser, det ska man undra. Och varför skriver vi? Vad är det för inre tryck som lättar?

 

Så kasta loss, skriv! Idag hörde jag en artig radiokommentator tala om en bok som sas handla om att "bli kär som au pair". En annan skrivande människa, läs Knausgård, hade - till sin egen förvåning, tycktes det - för första gången gett sig ut på lösan grund genom att bara dikta ut i det blå och inte ta fasta på upplevda fakta. "Den sköna lögnen" är titeln på Inge Jonssons sköna bok. Det är där Kanusgård vistas numera. Lösgjord från verkligheten. 

 

Andra populära teman är metoo. Jo då, det verkar vara så. Horace Engdahl ger nämligen ut en bok  i ämnet i vår. Den kommer att läsas och begrundas. Publiken kommer att häpna. Lena Andersson kommer att skirva minst en kolumn där hon utifrån boken diskuterar manligt maktspel och mansplaining och samtidigt kontrasterar med Penelope och hennes grepp om vävstolen. En debatt kommer att inledas om Horace´ incitament att skriva på detta tema, och Exfrun kommer att ha svårt att hålla tyst i saken.

 

Sara Danius kommer att uppträda på nästa Nobelfest iförd en klänning sydd i samma tyg som kejsarens nya kläder var vävt av på den tiden då det begav sig. Alla kulturkommentatorer kommer att hylla henne för denna djärvhet och påstå att hon återskapat respekten för kvinnokroppen. Hon får sedan emigrera tlll Bortre Hebriderna en månad medan åsiktskorridoren här hemma genomgår en upprustning. 

 

På ön skriver hon en välresearchad drapa om Fenomenet Nakenkvinnan, och tar med sig den till Bonniers som ger ut den i en liten snygg utgåva som presenteras på en kulturtung hippa på Nedre Manilla. Dit är även Horace inbjuden, Varpå sammanhangen fördjupas ytterligare.

 

Annagreta

Ska du resa till Sydafrika? Undrar du vad du ska läsa på om det landet före resan? 

 

Jag har svaret. Läs Trevor Noahs berättelse om sin uppväxt där. Den heter

"Born a Crime. Stories from a South African Childhood".

 

Trevor Noah är idag Americas främste komiker. Comedy Central i NY sänder vardagar hans dagsaktuella analyser av amerikanskt liv och Trumps politik. De är lysande. Han skriver själv sina texter.

 

Boken är en lättläst och engagerande berättelse om hur det var att växa upp under apartheid - och därefter - som färgad unge, dvs inte vit och inte svart, utan just färgad. Var hörde han hemma? Var fick han visa sig? Hans mor var svart å hans far vit. Texten är informativ, klipsk. Stilen känns igen från hans shower; den är bitsk, intelligent - och varm. Livet var improviserat, oväntat, svårt och lätt. Hans mor var navet, en kvinna av ett särskilt stoff, självständig, religiös, och före sin tid.

 

Boken är en fantastisk läsning som du knappt kan lägga från dig.

 

Väl bekomme!

Annagreta

Europa har två val. Låta de 16 flyktingarna från Sea Watch 3 (tyskt nödhjälpsfartyg) gå i land i Europa, eller neka dem detta. Politikerna i Medelhavsländerna väljer att stänga sina hamnar för dem. Flyktingarna är kvar på fartyget. Där har de suttit i veckor.

 

Är det alls obekvämt för Europas politiker att detta sker? Hur fixar man att leva med den hållningen?

 

 

Jo, i sitt sökande efter rumsrena argument för flyktingsmotståndet landar Europas politiker i frågan om drunkningsdöden på Medelhavet. Man vill förhindra att folk drunknar, heter det. Flyktingarna bör inte ens försöka komma till Europa, för i så fall drunknar ingen. Som en lyckad följd av detta resonemang blir politikerna klassade som omtänksamma. De draperar sin egoism i humanitetens slöjor. Det argumnetet förekommer också i dagens SvD i en ledare. 

 

Annagreta