bookzoom

Ibland kan själva orden och deras upprepning göra bokläsningen spännande. Thomas Bernhard var expert på såna erbjudanden - plus kritik över allt det som kom i hans väg. Först tycker man att stilen är tjatig och lite irriterande, sen upptäcker man greppet, och upprepningarna får ett angenämt övertag över läsaren. Då är man fast i den självsvåldiga berättarens klor, där humorn lurar bakom hörnet, mitt i det absurda.

 

I boken Utplåning ställer Thomas Bernhard Österrikes lantliga håla Wolfsegg - där han är född - mot Rom, storstaden som han älskar, i en kontrasterande känsloblandning. Rom har allt och Wolfsegg erbjuder bara pinsamheter. Till de senare bidrar aktivt svågern, dvs vinflaskkorkfabrikanten, en fullkomligt medelmåttig man som får en rätt stor plats i berättelsen. Han tvingades av sin fästmö gifta sig iförd Lederhosen och en gammal motbjudande officiell jacka som farfadern haft på sig för urlänge sen då han ramlade i skogen på en tallrot och skadades så att han dog av skadorna. Den här svågern blir sedan en ständig källa till nedlåtande kommentarer, även systern börjar snart förakta honom.

 

Sedan har vi "den födde kyrkofursten", italienaren Spadolini, ett romerskt fenomen med ena foten inne i Vatikanen som lyckas förena sin katolska fromhet med skumma möten med berättarens mor "på ett mycket märkvärdigt sätt". Denna mor beskrivs översvallande kärleksfullt av Spadolini: hon är till exempel en gästvänlig ärrskarinna (som italienare kunde han inte starta ett ord med ett h). Denna italienarnas oförmåga att få fram ett h i början av ett ord blev så småningom Spadolinis kännemärke, han surrade gärna om Österrikes ärrliga sjöar och berg, och dess ärrliga slott. Det var upptäckter Spadolini erbjudits tack vare berättarens mor, som outtröttlig tagit med honom till Europas sevärdheter; Paris, Florens, Salzkammergut. För att inte tala om resan till Überösterreich där modern plockat läkande örter som sedan läkte hela Spadolinis krämpaarsenal. Då han sa sig vilja ta med en knippe av dessa läkande örter till Påven tystnade omgivningen i något som liknade vördnad. - Då och då återvänder berättaren till Rom där han bor i ett rum vid Piazza Minerva. Där kan  han andas ut och umgås med en vetgirig student som heter Gambetti. Ett och annat positivt ord skrivs om denna figur, som vill veta allt om österrikiskt litteratur.

 

En tveklöst rak prosa är det som gäller när Bernhard kritiserar hemlandet och dess hymlande kring krigets våldsverkare. Där blir prosan rak och handlar om en gammal vän som aldrig fått någon ersättning för sina två år i koncentrationsläger, medan krigsherrarna fortlöpande pryddes med medaljer och officiell grannlåt.

 

Annagreta

Bernhard vill inte vara övervakad. Den inställningen delar han med många, men intensiteten han visar i sitt avståndstagande är nåt extra. Han har föralldel alltid varit hemlighetsfull och sur samtidigt. Han är egentligen den mest oförutsägbara och självständiga människa jag känner, och de få försök som gjorts att snoka var han är och vad han gör där har alltid gått i kvav. Hans grej är att njuta enskildheten och självständigheten till fullo.

 

Att vissa nördar hemma i soffan nu kan kolla vad du är för person, vilka vanor du har och var du håller till har - inte helt oväntat - retat upp Bernhard till max. Han har slängt in sin dator i garderoben där han förvarar sina gamla vandrarkängor och ryggsäckar från anno dazumal plus en del foton av damer i likadana kängor, färggranna förkläden och hopsnörda Dirndlkleider, leende som dekorationer uppställda på alpsluttningar. Det var länge sen han tittade på dem men det har hänt att han tagit sig en titt på gårdagens damer i garderoben när sinnet tyngts av världens dumheter. Allt detta gör att han nu fått mixed feelings för den där garderoben och förbjudit sin Lebensmensch att alls öppna den. 

 

Men provokationerna lät inte vänta på sig. En gång skulle Bernhard besöka en gammal vän som han inte sett sedan Salzburgerwoche 1981. Upp dök en idog yngling med rutiga byxor och bar överkropp. Det skulle visa sig vara en riktig ITdrömmare som körde högljudda ordbroderier om framtida datalagringar och vissheter. Han verkade vilja omvända den lilla skara som samlats i den gamle vännens lya intill en dyster nöjespark och göra dem och deras liv tillgängliga - kanske i all välmening - för en förmodat intresserad omvärld. Ordsvallet fick dessvärre inte avsedd effekt på Bernhard som i stället började må dåligt. Det som då hände var - såvitt jag vet - enda gången han faktiskt burit sig dumt åt.

 

Bernhard hade alltså helt sonika "nitat sin motståndare", som inom parentes inte kom från Salzburg utan irriterande nog från en schweizisk by som heter Appenzell. (Det kanske ska sägas att Bernhard boxats ii en träningslokal vid Brennerpasset tre gånger i veckan under ett års tid - det hade passat honom eftersom han då hade en St Bernhardshund som kände starkt för att rastas vid tunnelmynningen.)  Nåja. Värdinnan hade, trogen sin kvinnliga ambition att alltid ställa allt till rätta, kallat på sin kraftiga storebror som årets dessförinnan vunnit en utdragen kvarterskamp i brottning, och som hon ansåg lämpad att använda som olja på Bernhards vågor. Det hela hade slutat rätt snöpligt, konstaterade Bernhard. Appenzellarn hade dunstat och Bernhard hade fått sova över på en gammal soffa på bakgården där han konstigt nog hade gillat läget och funnit sig väl till rätta.

 

Annagreta

 

 

Kim Jon-Un ska möta Vladimir Putin. Grabbarnas get together. Prata kärnvapen, enligt ryktena. Lite avskilt, sådär. Omvärlden ställer sig i vänteläge. Vad månde komma ut av detta?

 

Såhär i förväg kan man gissa: Efter diverse samtalsövningar ställer sig de två potentaterna framför pressen och säger några små ord av kärlek och några större ord om framtiden som de värnar om. Sedan åker han med de stora kinderna hem till sitt land och smörjer kråset, samtidigt som den lite smalare mannen störtar iväg till sin datja där han först gör tio armhävningar och sedan suckande sjunker ned på den stora ottomanen som han fått av sin senaste svärmor Valentina, en rundnätt kvinna av folket med smak för vodka och små knapriga piroger (levererade från en by i närheten av Omsk).

 

På kvällen, efter en god middag nersköljd med några glas vodka (en gåva från överståthållaren i Kazakstan), sammanfattade Putin sina intryck av dagen. Det hade inte varit någon höjdare. Egentligen brydde han sig inte om den lille koreanen. Men vad gör man inte för att stärka sitt varumärke, tänkte han.. Hans svärmor däremot, alltid lika nyfiken, frågade envist om sanktionerna och vapnen och tjatade extra länge om de där missilerna som visats på TV, tills Putin fick nog. Han beslöt att så snart som möjligt överföra henne till begåvningsreserven i det Östsibiriska området vid floden Aral, känt för sina höga berg och ett klimat som tyst och effektivt tagit livet av en del meningsmotståndare.

 

Sent på kvällen ringde Kim Jon-Un och ville kallprata. Det gick sådär. Putin hade hunnit ta på sig flanellpyjamas och utanpå den sin favoritmorgonrock, en bylsig sak med medaljer från andra världskriget dinglande på magen. Han var redan inne i mysstadiet och ville förbli där då Kim ringde. Så han ljög friskt och sa utan att tänka sig för att en frusen väninna från utlandet kommit på besök och att hon behövde omhändertas. Då bröts samtalet av ryska statens säkerhets- och etikkontrollant, som följt det riskabla förloppet på övertid och nu ingrep på mandat av den ortodoxa kyrkans högsta moralist, bosatt i Vladivostok i ett palats som han fått av en oligark som sa att han trodde på en högre makt.

 

Annagreta

Varuhuset Granngården vill att jag ska skaffa mig en robotgräsklippare. De har skickat mig en bild på en som kostar 11000. Häromsistens köpte jag en piassavakvast på detta ställe och sedan dess är jag "vän" med Granngården och blir hela tiden bearbetad att närma mig det jordnära segmentet en bit till.

 

Bernhard brukar gå dit rätt ofta; det var faktskt han som pekade ditåt när min gamla kvast la av. Han har ett favoritobjekt där; det är en en viss typ av stövlar. De är vattentäta (jaja) varma (!) och långa plus försedda med tjocka sulor som man kan stå stadigt på till exempel vid smärre jordskalv eller på hala klippor i närheten av hoppeligen laxrika vatten. Bernhard anser att vi alla utgör målgruppen.

 

När det gäller robotgräsklippare och mina behov så avråder Bernhard. Allt sedan han tjänstgjorde som robotassistent på ett italienskt jordbruk i Toscana, inloggat som del i landets Agriturismo, tar han skarpt avstånd från allt vad robotar heter. Folk tror att man avlastas, säger han bistert, men sanningen är den att robotarna har blivit rena primadonnor som bara behöver hosta och kvirra så tvingas alla i närheten knäböja och åberopa högre makter för att eländet ska börja gå igen. Bernhard höll på att bli utbränd medan han assisterade roboten i Italien. Ägorna som skulle klippas sträckte sig från kant till kant runt horisonten. Det hjälpte föga att landskapet var besjunget för sin skönhet. Det enda som var lite försonande var att signoran i huset visade sig förstå Bernhard till punkt och pricka. Hennes taktik var att i prekära situationer bilda som en mur mellan honom och roboten, en prestation som är svår att beskriva i detalj. Tack vare dessa räddningaktioner stannade Bernhard en vecka extra. Signoran kvitterade med flera leenden och extra stora portioner Pasta all'Amatriciana ackompanjerade av årgångsChianti.

 

Annagreta

 

Jag läser att när järnvägen kom ökade bokförsäljningen. Den som säger detta är Tim Parks, en svårflörtad amerikan som skriver essäer bland annat i New York Review of Books. I Sverige har han blivit känd för sina kritiska kommentarer om Nobelpriset som han fick tillfälle att uveckla i samband med akademiens kris i fjol. Ett helt ointressant pris, anser han. Onödigt högfärdigt.

 

Nu har han alltså tyckt sig se hur förra sekelskiftets litteraturkonsumtion på tåg fick kulturella ringar på vattnet. Han menar nämligen att dåtidens samband tåg-bok inspirerade författare världen över till att börja inkludera tåg, tågsätt och tågsex i sina romaner. Exemplen är många. Anna Karenina spanar in Vronskij på tåget "medan hon läser en bok", "Idioten" genomlider en plågsam tågresa, DH Lawrence blir alldeles till sig över spårvagnarnas skramlande färd över industridistrikten i norra England, och Giovanni Verga skriver hur en siciliansk bondpojke inte kan se sig mätt på tåget som kränger uppför Etnas sluttning. Att Dickens hölll på att omkomma i en tågkrasch nämner Parks lite förstrött, liksom i förbigående, eftersom det inte hör dit. 

 

Så vad är det speciella med tågresan, frågar sig Parks, och svarar själv att tågresan är som en bok, en berättelse. Vi färdas nära marken; hjulen rullar ju direkt på rälsen. Utsikten byts hela tiden.  En fysisk närhet till den värld vi passerar förbi, medan vi sitter skyddade, fråntagna allt ansvar, funderar Parks. Som att skriva - eller läsa - en bok. Så nära den yttre sanningen är vi, så iakttagande, och så ansvarslösa. 

 

Annagreta

 

Den här bilden på ett gigantiskt svart hål är både ny och het. Den har kunnat skapas tack vare ett långt samarbete mellan jätteobservatorier och forskare i jordens alla hörn. Hålet beter sig av allt att döma som ett typiskt svart hål, dvs det antas kunna sluka allt som råkar komma i närheten och samtidigt virvla och glöda på intressanta sätt. 

 

Bernhard som ingått i den inre gruppen av forskare har levererat metadata hela tiden till Svartahålscentralen "Black is Beautiful", beläget i Gobiöknen. På så sätt är han involverad i själva upptäckten och förbereder sig nu lite i hemlighet för att få komma med till Nobelfestligheterna i Stockholm där den märkvärdiga upptäckten av allt att döma kommer att belönas och hyllas i höst. Han har beställt en ny frack redan och beordrat sin Lebensmensch att putsa lackskorna som han köpte för 35 år sedan då han var betuttad i en Mädchen vars far var en högreståndsskomakare som råkade erbjuda rabatt på lackskor i Bernhards storlek.

 

I Stockholm hoppas han träffa en annan fjälla från studenttiden i Salzburg där han studerade både det ena och det andra på sextitalet. Hon var nämligen också djupt involverad i kosmiska sanningar så det är inte helt osannolikt att hon dyker upp I Stockholm i december. Bernhard laddar nu för dessa begivenheter. I går gick han till barberaren i Graz och blev som en ny människa.

 

Annagreta

 

 

Måste bara skriva några rader om Micael Dahlen. Professor vid Handelshögskolan, och lyckodebattör. 

 

Bilden berättar. En okonventionell man med långt hår och jeans sitter uppflugen på sitt arbetsbord och tänker. Eller vilar han? Han lutar sig i varje fall ordentligt mot väggen och håller höger hand på vänster knä för balansens skull. Hans datorskärm stör inte; den är bildlös och tyst. Men omgivningen är invaderad av böcker och papper. På bokhyllorna en aldrig skådad oordning, allt verkar trotsa tyngdlagen - när som helst kan de översta papperslagren rasa i golvet. Gömmer sig gör en stukad skrivbordslampa. Det enda som lyser upp är en klarblå plastmugg som står farligt nära bordskanten som hade den landat där i det vi kallar förbigående. Rummet är kalt, inga gardiner, en rund ljuskälla i taket. Scenen andas lugn.

 

Denna avspända karl ska snart framträda på Dramaten med en talkshow, eller en performance lecture som han kallar den. Medspelare är Johan Ulveson. Den kommer sannolikt att handla om vår jakt på lyckan - ett tema som är Micael Dahlens specialämne. Som liten var han ett egensinnigt barn, mobbad och ensam. För några år sedan brände han ut sig - han satt aldrig stilla, jagade hela tiden efter nya inspirerande händelser eller prestationer. Nu är han frilansande guru på halvtid och delar med sig av sina uppfriskande tankar om frihet i vår tvingande tid. 

                                                                                              Foto: Beatrice Lundborg

Annagreta

Ja då fick vi alltså till slut i dagens DN veta att "Horace var inget geni" då han träffade Ebba. Än sen då? Vad är det med det där finkulturella genibegreppet? Är det överhuvudtaget aktuellt? Nog är vi också lite trötta på alla familjära avslöjanden från exfrun i denna "kungliga familj"? Känner hon sig drabbad fortfarande? Är det i så fall för att exmannen gick över på andra sidan gatan då de riskerade att mötas på stan, - som det står att läsa.

 

Fast det finns en annan variant på min metoo-relaterade exposé; Bernhard har nämligen tagit anställning som konsult på Svenska Akademien. Han ska förbättra stämningen, och då gäller det inte pianot utan den stämning som råder mellan vissa ledamöter och andra. Ett tag trodde Nobelstiftelsen att allt höll på att ordna sig, men en kväll på Gyllene Freden skar det sig ordentligt och inte helt oväntat var det Lugn och Engdahl som kom ihop sig precis när de grep sig an med den marinerade hjortfilén. Engdahl som inte längre får välja Nobelpristagare sa nåt syrligt om tanters okunnighet om manliga geniers betydelse varpå fru Lugn fick ett långvarigt skrattanfall och måste föras ut ur lokalen av två servitörer. Engdahl som inte tål att skrattas åt gick då in i väggen. Bernhard är nu fullt upptagen med samtalsterapier. Hans tyska brytning är en fördel enligt Engdahl som gillar att sluddra om sina språkkunskaper, medan fru Lugn i stället tänder på Bernhards karisma. Bernhards höga arvode kommer inte att märkas nämnvärt i den akademiska budgeten, och Bernhard odlar nu en grön kvist att sitta på i framtiden.

 

Annagreta