Assia Djebar: "Kärleken, kriget"

Undertiteln till Djebars bok är "En algerisk mosaik". Den är välfunnen, ordet mosaik stämmer. Jag har ju tyckt mig läsa en kaleidoskopisk text. Handlingen är bred, omfattar många öden, däribland hennes egna minnen, går framåt och bakåt i tiden, blir ibland språkligt poetisk. Hon vill berätta både om det algeriska kriget på 1830-talet och om kvinnornas liv och villkor under samma krigstid i Algeriet och norra Sahara.

Djebar skriver med stor känsla. Hon är inblandad, hon vet vad som hände, hon "var där". Hon föddes i Algeriet med en far som var fransklärare, hon lärde sig alltså franska som barn, talade alltså också angriparnas språk. Boken handlar både om hennes uppväxt - hon var gynnad vad gäller relativ frihet - och om de olika folkgruppernas motståndsmän och -kvinnor. Kriget är hänsynslöst, de franska trupperna dödar män och familjer som tagit sin tillflykt till grottorna genom att tända eld i öppningen och kväva offren. Det är ingen avspänd skildring, språket riktigt ångar av engagemang och avståndstagande. Grymheterna staplas på varandra, mitt bland kärleksfunderingar och ömhetsbetygelser. Hon blandar självsvåldigt.

Andra halvan av boken gäller kvinnorna och kriget. Jag fäster mig vid kapitelrubrikerna; "Röster", "Viskningar", "Sorl".
Det handlar om "kvinnans kollektiva resignation", ett liv i underkastelse, i en formaliserad värld. Författarinnan skriver om de inombords medfarna kvinnorna, som inte fick använda ordet "jag", utan alltid måste ta till omskrivningar, fabler, gåtor, fragment som antydde vad som varit. Det gällde att "inte blottlägga". När det outhärdliga hände, när någon våldtagits, frågade kvinnorna "Du har väl inte kommit till skada?"

När Assia Djebar vill kommentera, blir det en särskild stil, inte bara typografiskt. I kursiva avsnitt skriver hon sina reflektioner, som känselspröt ut i historien och barndomen. Det är en stil som avviker från de mera sakliga berättelserna, de är ibland lite drömmande, ibland skrämmande minnen, andra gånger upprorstexter.

Men mest är detta en roman om de nordafrikanska kvinnornas styrka och svagheter, och om europeernas nedlåtande syn på dem. De gick "som vita vålnader i staden", skriver hon och berättar hur deras vita svepande kläder gjorde dem alla till synes utbytbara.

Engagerad författare. inkännande skildring, stark protest. Läses helst i ett svep. Då hänger allt ihop bättre. Men också läst som det kaleidoskop jag tyckte mig läsa är den ytterst läsvärd.

Annagreta




Fjunhuvade boklusar och språklig förbistring

Vilka oändliga världar äro icke fördolda för oss tills dess de uppenbaras t.ex. genom Nationalnyckeln eller norsk-dansk-svenska ordböcker! Annagretas uppfriskande kommentar här nedan till de knappt urskiljbara stövsländorna som den senaste Nationalnyckeln handlar om, gav upphov till en liten språklig diskussion oss emellan. Vad kan detta "stöv" komma sig av? Jag trodde mig komma ihåg att dammsugare heter "stövsuger" på danska /norska och röstade för "damm" , särskilt som vissa av arten i fråga tycks trivas i dammiga vrår. Så jag började härja bland eventuella fjunhuvade boklusar i en bakre rad i en bokhylla nära mig på jakt efter en dansk-svensk ordbok. Och vilken värld uppenbarade sig inte där! Den ena ordboken gav den andra. Efter en lätt nysning i dammolnet kunde jag till en början konstatera att "stöv" (ska förstås vara ett danskt ö men det hittar jag inte på datorn) betyder damm och stoft men även frömjöl. I den betydligt tjockare norsk-svenska ordboken hittar man betydligt mer nyanserade förklaringar till "stöv" . Sägs t.ex. att det också kan kan handla om litterärt stoft. (Där är jag inte riktigt överens med ordboksförfattaren. Säger inte vi "litterärt stoff"? Lappri!) Man kan också "ryste stövet av sine fötter" där vi ju kör med en betydligt ålderdomligare vändning! Kan ni gissa hur gammal man är i Norge när man befinner sig i "stövets år".

Mina fjunhuvade boklusar hade också skonat en språklig hjälpreda som Föreningen Norden gav ut 1955, "Svensken i Norge". Den kostade då 3 kronor och författaren heter Sten Malmström. Där finns det också ett lite avsnitt om hur man benämner djur och växter i Norge. T.ex. att groda heter "frosk". Ligger ju farligt nära Daniels "frog", men det blir en annan tonart, eller hur? Ha nu en skön sommar men ta er i akt för "hvepser" och "slanger" och "kregger" men gå gärna ut och plocka lite "mark" och dra upp en och annan firre!

GLAD MIDSOMMAR önskar Ingar, "i stövets år"

Dysterbrun sorgstövslända & boklus

Nu har Nationalnyckeln kommit med en bok om stövsländor. Man får veta allt om dessa kryp.

Jag slår upp och ser genast att det finns boklöss, en art heter Fjunhuvad boklus. Den lever som sina släktingar gärna band papper och böcker, och i dammiga vrår. Sannolikt har jag en och annan boklus, fjunhårig eller inte. Det finns några arter till att välja bland; Luffarboklus verkar av den proffsiga beskrivningen att döma vara lätt rufsig, kanske därav namnet.

Det finns kommittéer som namnger alla arter, det lär inte alltid vara helt lugna församlingar, nån kan vilja driva igenom sitt favoritnamn, utan att finna gehör. Man kan få kämpa för sitt förslag. 

En annan stövslända tilldrar sig min nyfikenhet. Det är den "Dysterbruna sorgstövsländan". Där kan det ha varit en intressant namngivardiskussion. Den är brunlila, elegant, cirka 3 mm lång. Hannen har större ögon än honan, vilket verkar vara vanligt bland stövsländor, och den här arten finns bland annat på tall- och grangrenar.

Jag undrar nu om det kunde vara en stövslända som jag plockade upp mitt på körbanan här nära mig häromdagen. Den var inte riktigt dysterbrun, och inte sorgtyngd heller, snarare fläckig och rätt uppåt. Det kan ha varit en Frackstövslända, på väg till sitt bröllop. Vem vet hur alla dessa stövsländor har det? Nationalnyckelns utgåva ger många svar. 

Annagreta

Att ha eller inte ha en vuvuzela

Jag är villrådig. Vill jag ha en vuvuzela? Bara namnet är tilldragande, och ljudet (på avstånd, måste påpekas, de brukas på VM i Sydafrika) låter som en myggsvärm en julikväll i Lycksele. Jag vurmar för vuvuzelorna. Men hör nu. De är mobbade! De är föremål för medias dubbelmoraliska intresse, och några politiker vill rösta bort dem. Bjud motstånd!

De väcker i alla fall minnen. Utanför Lycksele får myggen svärma, gärna för mig, mig biter dom ändå inte. Mitt blod är inte gott nog, som det verkar. Men ljudet av myggornas dans är makalöst, det för med sig hjortrondoften, det blandas med ljudet som uppstår av mina steg, aningslöst placerade ned i myrmossan. Ljudet bjuder på en ordentlig nostagitripp, det tar mig med till sommarsurrets tid. Himmel och pannkaka, vuvuzelor, blås på! Ni har en trogen vän uppe i det nordiska klimatet. Bzzzz.

Annagreta