bookzoom

Lennart Nilsson har gått bort. Det var en mycket ovanlig människa. De bilder som han presenterade i sin bok "Ett barn blir till" på 60-talet bröt ny mark. Han hade skapat dem i en enkel (och ganska rörig) källarlokal på Karolinska, där han genom en god kontakt på patologen kunde få tillgång till de preparat och underlag han behövde.

 

Allmänheten såg hans unika prestation och boken blev en världssuccé. Han hade visat saker som rörde alla människor på djupet, bilder som ingen skapat förut. Inne bland de medicinska etablissemanget tog det längre tid att acceptera hans storhet. En professor i Uppsala sa på 70-talet med en avvisande min att hans bilder "inte var särskilt märkvärdiga". Han var ju ingen forskare. Fotografer hade ingen status att tala om.

 

Lennart Nilsson förstod aldrig hur man spelar Allan. Han var en ytterst blygsam och vänlig man, samtidigt som han visste vad hans bilder åstadkom. Han var fascinerad av dem, på ett nästan barnsligt sätt, och när jag en gång på 80-talet ville låna en bild till en populärvetenskaplig debattbok som skulle ges ut i regi av dåvarande Forskningsrådsnämnden, ville han påpeka hur mycket det hedrade honom. Han sa sig stå i tacksamhetsskuld till forskarvärlden. Det var tankeväckande. Hur kom det sig att han skrev ned sin egen status så till den grad?

 

Han blev också känd för sin oerhört kräsna granskning av sina kopior. När Moderna Museet planerade sin utställning "Vetenskapens nya bilder" 1972 (Pontus Hultens sista på Moderna) var det självklart att en kollektion av Lennart Nilssons bilder av människan skulle ingå. Min del i det hela var att redigera katalogen. Spänningen steg när det återstod två dagar innan utställningen skulle öppna. Ingen Lennart Nilsson syntes till. Det gick en dag till och till slut kom bilderna. Men Lennart Nilsson godkände inte alla kopior utan kopisten fick återkomma dagen därpå sedan han gjort nya kopior. Och alla kunde dra en lättnadens suck. Bilderna var fantastiska.

 

Med tiden blev han hursomhelst godkänd också i akademiska kretsar som drog nytta av hans arbeten. Japanerna hade ju levererat sitt starkaste mikroskop till denna världsberömda fotograf utan kostnad, och det stod nu i samma källarlokal. Det gjorde att Lennart Nilsson bl a lyckades visa hur SARS-viruset såg ut, en uppmärksammad prestation. På samma sätt studerade och visade han HIV och annat svåråtkomligt material.

 

Annagreta

Det nya spänningsfältet skapar nya ord. Har vi fakta eller alternativa fakta? Är det sant idag, det var ju båg igår?  Eller är vi bara faktaresistenta? Orden attraherar, de kan vara till nytta, som ett slags avspänningsmedicin, om inte annat.

 

Vi lyckas inte le åt det upprepade dystra. Då kom jag att tänka på Thomas Bernhard. 

 

I själva verket behövs Bernhard idag mer än nånsin. Han faller inte i farstun för maktinnehav eller smörade löften. Hans vandring mellan Salzburg och Graz kan till exempel inte sammankopplas med ivriga motionsläror eller friskvårdspropaganda. Hans ölintag, däremot, kan faktiskt bereda även läsaren svalka och tröst. Idag skulle hans svarta kommentarer röra sig i en värld där allt är både postsant och sant på direkten. Hans syn på sakernas tillstånd skulle hela tiden utgöra välbehövliga alternativa fakta, som en salthaltig avspänningsmedicin, utskriven mot missmod och förtvivlan. 

 

Bernhards Lebensmensch skulle - efter flera dagars eftertanke och virkande - ta på sig en rosa mössa och gå ut på torget i byn med näsan i vädret. Den kritiskt lagde Thomas Bernhard skulle åse denna akt med stigande förvåning och ta sig en lång promenad längs den lokala strömfåran för att smälta den uppstudsiga handlingen. Han är ju inte feminist, Bernhard. Han skulle alltså ha gått extra långt, stannat i Graz och tagit sig en Berliner Weisse. Den skulle han ha druckit klunkvis, medan han länge och djupt suckat över tillståndet i världen.

 

Annagreta

För ett tag sedan satt jag på tåget och talade med en yngre tjänsteman på departementet (spelar här ingen roll vilket, fast det är frestande att skriva vilket det var). Han var öppen och talade gärna om sitt arbete. Sånt sker sällan på Uppsalatåget, där var och en brukar försjunka i nåt som mest liknar dvala eller en avancerad form av mindfulness.

 

Den här mannen hade ett vackert språk med redig syntax, präglat av långa diskussioner om saker av vikt. Plötsligt sa han att "man får prokrastinera den saken. Det blir bäst så". Ja, så var det med "den saken". Den skulle prokrastineras av denna unga man, en tjänsteman med alla läsk i boxen.

 

Såna uttryck brukar vi inte använda i mitt kvarter, så jag blev mycket upplyftad, till en högre nivå, då förstås. Jag gick sedan hem och slog upp ordet (jag deltar ju inte i sammanträden på departementsnivå). Fann att det betyder "skjuta upp". På min tid hette det "senarelägga", inte heller det ett ord jag använder i mina kvarter, men ändå fullt begripligt om man kastar om orden litegrann och har en god vilja.

 

Kanske är det så att prokrastinera hör hemma inom politiken. Idag vet jag vad jag skulle vilja prokrastinera, i så fall. Hela Trumpintågandet, naturligtvis. Skjut upp detta, ordentligt, för evigt. Här gäller det inte att senarelägga, det är sent redan.

 

Annagreta

Nu börjar en ny serie med Lars Lerin och hans vänner. Denna vänliga karl träffar några intressanta personer. Ja, det är kanske en bra idé. Men nånting gör mig tveksam. Jag ser en skildring av en känslig människa; inte på bio, inte i litteraturen, utan på riktigt, en dokumentär. Hans djupgående originalitet utgör en perfekt bakgrund: en hemhämtad make, kulturmöten, de magnifika framgångarna som konstnär. Nu har ett barn tillkommit att häfta fast vid den märkligt oskuldsfulla människan. Ibland undrar jag: vet han om att vi glor på honom som på ett fenomen? Att hans bildmässigt väl tillvaratagna "naivitet" ökar tittarsiffrorna, låt vara att tittandet förknippas med beundran och förundran. Ja, varför störs jag av serien? Är det inte ändå något storartat över den här människan? Jovisst. Som den Dostojevskifigur han är får han oss att tänka kloka tankar, vi rörs av skörheten. Vi förundras.

 

Men aningslös är han inte, Lars Lerin. Han ser säkert grynnorna och skären i serien. Det som lockat honom vet vi inte; men kanske är det ändå just mänskliga möten han önskat sig; nya chanser till vänskap. Jag skulle önska att han skrev en liten bok om sina upplevelser av inspelningarna. Den skulle säkert riva och slita i den slöja av förundran vi  hamnat i inför programmen. Jag är nämligen övertygad om att det finns material för en sån bok i Lerins huvud. Den är inte helt politiskt korrekt, inte särskilt artig, men sann. Hans oförblommerade syn på saker och ting är intressantare än en serie intervjuer där allt hålls inom en kontrollerad och förväntad ram av vänlighet och vanlighet. Fängsla inte geniet. Be honom inte dansa. 

 

Annagreta

 

Aase Bergs texter är alltid upplyftande. Hon är ofta arg, alltid rak och aldrig kokett. Nu senast publicerade DN en text ("om falsk godhet och äkta död") där hon utgår från Hervé Guiberts självbiografiska bok "Till vännen som inte ville rädda mitt liv". Giubert led av aids och tog sitt liv till slut.

 

Aase Berg fäster sig vid bårlärkan, dvs den människotyp som hänger sig åt att vara närvarande där döden hotar eller dragit fram. En lysten njutning av att vara nära hot och smärta. Berg försöker förhålla sig till den "spelade godheten". (Nyss hävdade ju den allestädes närvarande Heberlein att vi ger tiggare pengar, inte av empati utan för att känna oss goda; för egen vinnings skull så att säga, för att köpa sig ett samvete.)  "Det är svårt att idag skilja äkta medkänsla från marknadsliberal avlatshandel med skuld och dåligt samvete", skriver Aase Berg. 

 

Hon är djupt tagen av Guiberts bok som i ett starkt språk tycks plädera för en integritetens ensamhet. Berg påstår sig höra Thomas Bernhards attackerande "frenetiska" språk i Guiberts bok. Och Bernhards sätt att envetet gräva i upplevelserna och intrycken, att inte ge sig förrän han detaljerat talat om vad han inte gillar och varför, kräver något alldeles extra av sin skapare. Han gav avståndstagandet sin egen estetik.

 

Aase Berg tar med utgångspunkt i boken avstånd från "de sentimentala gratiskänslornas grummel". I stället vill hon att vi ska orka behålla vår karga kärleksförmåga.

 

Annagreta

Kylan gör nåt med oss. Den utmanar sinnena. Den begär dubbla lager, rödfärgar näsorna, packar in hårtestarna och säger oss att det är vinter. Ha! Men då skulle du ha varit med på lapplandsvidden, säger någon. Där sved det i skinnet och  där skrapade näsan. Där frös du så tanken stelnade och benen ställde sig på tvären. Där kom man av sig men stod på sig. Där hamnade man i farstun där någon fallit. Där frös steget och dallrade luften omkring en medan norrskenet bedrog förbi, fram och tillbaka....knattrande, stickande....

 

Eller så säger man att man har det så bra som det är. Att det är underbart med hög luft, kalla vindar och snålblåst. Att det danar och ger oss och morska män mod. Alla gånger. Och att lite frisk luft har ingen dött av. I stort sett: vet hut. Rör på dig, soffpotatis. Var klok! Ta några steg från det ena till det andra.

 

Också väderleken går från det ena till det andra. Håll ut! Snart är det snöblask och rännilar bakom knuten. Till dess kan man läsa tidningen och boken och sticka och laga mat och gå på bio och se Manchester by the Sea. Det är en bra film, en speciell film. Är man frusen när man går in i salongen blir man snart varm i kläderna och berörd av värmen i filmen. Den rör oss inombords och värmen stannar länge.

 

Annagreta

Ja, han är en lykta i mörkret, den där Victor Banke. Jurist med hjärtat på rätta stället. Han pekar ut de juridiska snårskogar där paragraferna nu utnyttjas till bristningsgränsen för att hålla flyktingarna "på plats". En allmän kyla har lagt sig över de beslutande sinnena. Några orkar påpeka detta. Däribland Victor Banke.

 

Jag läser en bok om Berlusconis uppgång och de krafter och rörelser i tiden som fick honom upp på tronen. Det är den välskrivande Antonio Gibelli som skrivit och boken heter "Berlusconi och den auktoritära demokratin". En väg in i det postindustriella samhället med en växande tjänstesektor utgjorde sceneriet, plus en allt tydligare individualism. En gigantisk korruptionskultur inom politiken gjorde resten; en upprensning gjordes och man ville gärna tro på en affärsman som redan hade egna pengar och inte behövde muta sig till makten…..

 

Ja, det är givande att läsa en så skicklig skribent. Dessvärre omfattar boken endast tiden fram till 2011; man får hoppas att det kommer en fortsättning som nu har mycket brännande nytt material att förklara. Matteo Renzi satsade allt på sina reformer, ordnade folkomröstning om dem, förlorade sedan och gjorde följaktligen sorti i november. Komikern Beppe Grillo vässar framtänderna.  I vassen lurar nu femstjärnerörelsens rufsiga ledarteam, medan allmänheten suckar och känner igen sig; "det har alltid varit så här, men nu är det sämre", säger en romersk analytiker. Förhållandet till EU är spänt, och flyktingarna upphör inte att komma, de flesta når land, många räddas på havet och andra sjunker bokstavligen i ett glömskans hav. Det är tur att den italienska befolkningen är godhjärtad. Men trycket, det omtalade trycket, är stort. Volontärer gör storverk, EU vänder bort blicken, Frankrike och Schweiz och Österrike stänger in sig och lägren fylls.

 

Annagreta