bookzoom

Begreppet kultur finns med i många sammanhang; vi talar t ex om kulturliv, kulturell bakgrund, kultursnobberi, kulturskatter och kultursidor. Ordet kultur bär en positiv betydelse; det som odlas i begreppet kultur anses vara av positiv betydelse för människan. Finkultur är ett begrepp som ligger farligt nära det pretentiösa, det skiljer sig från något annat mera alldagligt, kan man tänka. Annan kultur har svagare röst och alltså mindre betydelse.

 

För några år sedan, ganska länge sedan faktiskt, skickade Statens Kulturråd ut några poeter till den svenska landsbygden för att där läsa ur sina verk och alltså tillföra landsbygdens folk "kultur". Det ansågs av många som en gudi behaglig gärning. Jag kände mig besvärad av attityden; fast jag begrep inte varför, det bara gnagde i mig. Här skickades kulturen till folk som man antog behövde densamma. Staten skulle höja tankehöjden på folk i periferin. Hade man i förväg gjort klart att folk utanför stadsgränsen hade kulturella luckor? Och skulle poesi verkligen stärka deras andar? 

 

Idag känner många som bor på den svenska landsbygden att de ligger långt nere på statusstegen, och det gäller såväl kulturellt som rent allmänt. De ser livsvillkoren försämras. Skolor läggs ned, Konsum flyttar. Morgontidningen kommer inte alla dagar. Några ihärdiga själar protesterar sedan 2 år mot ett nedlagt BB. Den lantliga livsformen och den egna stoltheten nonchaleras, en gammal kultur blir ointressant.

 

Kanske är det dags att skicka landsbygdens poeter till storstan? Statens Kulturråd kunde få arrangera det hela, de har ju redan koll på hur man gör, även om det var i andra riktningen.

 

Annagreta

 

 

 

 

Jag ser en intervju på TV med en ung konstnärinna som ska ställa ut. Hon har skapat stora målningar som ser ut som foton - eller också är det foton. De är stora, - jag ser inte hela intervjun utan kommer in mitt i alltihopa, så jag vet inte vad det är hon ställer ut, rent teknsikt alltså, vilken teknik hon jobbat med. Bilderna är föreställande, en visar henne själv med sina barn varav ett på hennes arm, vardagligt och avspänt, en annan stor bild visar en vit bergsrygg med några bergsbestigare, ren och kylig. Hon får den vanliga frågan om vad hon vill säga med sina verk, och hon säger att hon inte har något budskap, hon vill bara visa sina bilder som hon tycker har ett visst djup, det enda som förenar dem, säger hon, är att det är hon som skapat dem, det finns en enda upphovsman, och det är hon. Hon visar upp scener som hon tycker om. Jag blir fascinerad av hennes självklara hållning till frågan, den obligatoriska, enträgna och tydligen ofrånkomliga frågan om "vad man vill säga".

 

Bildkonsten är särskilt utsatt för frågan om verkets avsikt eller mening eller roll eller betydelse. Men inte frågar man idag, t ex, Kjell Espmark vad han menat med sina dikter i samlingen "En sky av vittnen", utan där försöker konsumenten, läsaren själv begripa vad han läser. Läsaren betraktas som kompetent att förstå och reagera utan att upphovsmannen lär honom hur han ska tänka eller vad som egentligen finns bakom orden. 

 

Inte undra på att somliga bildkonstnärer gillar att provocera sin publik. Banksy, t ex, har ju nått långt i sina bildprovokationer. Vad menas, undrar vi tolkningssugna, när hans tavla visar sig innehålla en raffinerad självdestruktion precis då klubban faller och någon är beredd att betala vad som helst för tavlan ifråga på Sothebys. Rauschenbergs stora puttrande lermodd (finns på Moderna Museet) var en tidig provokation av samma slag. Det puttrade och puttrade i den stora lerbassängen medan söndagsbesökarna omringade konstverket med en blandning av andakt och fniss. Konstnären hade rest till baka till New York och lämnat åt oss att "förstå verket".

 

Bilden är från idag, 17 februari 2020. 

 

Annagreta

Krasznahorkai  skriver i en lång svada, ungeför såhär:

 

Magister Buntertorn steg av bussen med ett stadigt grepp om sin gamla väska i getskinn, erhållen av den manliga bekantskap som suttit intill honom och envist analyserat den långa vägen till Bergsbrunna och nu också klev av men som snart skulle lämna Magistern, vi ses hade han sagt, det kunde bli fler gånger hade han fortsatt i munter ton, han hade alltid en munter ton men man visste aldrig om den var äkta eller inte och sedan hade mannen ifråga sakta promenerat i riktning mot Gårdsvägen där han enligt vad han envist framhärdade i den vanliga muntra tonen hade en släkting i hög position som Magistern inte kände, beklagligt nog, eftersom de brukat dela bekantskaper, mannen och Magistern, denne nyss avstigna magister vars gentrifierade framtoning inte stod i paritet med hans besvikelse då han förväntat sig att bli mött i denna förort av en hel armada skönsjungande damer, eftersom det ju faktiskt var han, Magistern, som startat den lokala Bergsbrunnadamkören på nittitalet, den tid då folk faktiskt sjöng den sortens visor som Magístern bar närmast hjärtat utan att han fördenskull brydde sig om att skylta med sin utomordentliga smak för musikaliska djärvheter och klanger, en musiksmak som han i sitt innersta betraktade som varande utanför det vanliga, men där stod inga välsjungande damer framför bussen som det borde ha gjort eftersom magistern helt självupptaget ansåg sig ha rätt till den sortens uppmuntran i dessa dagar då  det enda han kunde ägna sig åt var att gräva ned sig i allt vad sång och noter hette som den gamla egocentriker han var, med en bakgrund som skönsjungande attraktion, försedd med en väska av getskinn, skänkt av en bekantskap från förr som nu utan att fråga gått över till andra sidan av byn för att frottera sig med vänner i upper class,  en tvivelaktig prioritering som egentligen var vad man kunde förvänta sig av en man uppfödd i närheten av getskinnsberedarna i östra Tjeckien där djurhållningen inte alltid varit den bästa men där man enligt ryktet ändå förstått bättra sig med åren, och där man trots allt hade en sångkör med känsla för både kluckanden och lockrop i enlighet med gamla traditioner, traditioner som Magistern dyrkade och hoppades få höra mer av när hans besök i Bergsbrunnas södra delar avklarats till belåtenhet och han kunde ta sin getskinnspackning söderut mot de blånande Tatrabergen.

 

Annagreta

Nu har jag läst Lena Einhorns bok Ninas resa, en detaljerad skildring av 30- och 40-talens judejakt i Polen och Tyskland. Berättandet går kronologiskt framåt, man får följa huvudpersonen Nina vecka för vecka, månad för månad fram till krigsslutet. Det faktum att hon överlever är ett under, att döma av det som sker runt omkring henne. Einhorn återger hoten, svälten, förflyttningarna, flykterna och dödandet, men också hundraprocentiga lojaliteter mitt i alla hot.

 

Det handlar samtidigt om människans möjlighet att bemästra rädslan, ta chanserna, att gå när man kunnat stanna.  Ta risker, stå ut. Samtidigt med den här personligt hållna berättelsen - Nina är författarinnans mor - får man implicit en rak och saklig skildring av antisemitismens mekaniska syn på människovärdet. Existensberättigandet kunde avgöras på gatan, på arbetet, i gömställena, eller i hemmen. Avbryta sitt liv, få tio minuter att avrunda.

 

Åsikten att andra människor, andra grupper, saknar värde - som Einhorns bok handlar om - börjar skymta i dag. Den är inte alltid framme i dagsljuset, men den gror och värmer upp sig i många komposter. Det man inte kan göra med vapen gör man än så länge med ord. Så började det också på 1930-talet.

 

Annagreta

 

Lavar och mossor är skogens höjdare. Om man nu måste sitta och skogsbada kan man passa på att kolla in de här fenomenen; de tar inte för sig, står inte i vägen och blir bara snyggare när det regnar. Den här mxen trivs på en sten vid min brevlåda.

 

Annagreta 

 

 

Stora tänkare brukar propagera för balans och eftertanke - om man inte nödvändigtvis måste ryta till, förstås, då får man ta till storsläggan, bara för att det ska ha effekt. Det finns alltså en gräns för vad man ska behöva tåla. 

 

Bernhard är ett särfall; hans eftertankens kranka blekhetsperiod är nedkrympt till ett minimum redan från början. Det betyder att han lever med en numera nedsliten storslägga. Hans nyaste släggmål är en storvuxen tankesmedja där ljudet av mörkbruna stöveltramp ingår i samlingsritualen. Den tänker han avsky för dess skrämmande och obegåvade  tankemönster. Sen har han fortfarande inte gjort upp med Kalle Halvarsson, längdskidåkaren som svikit Sverige och inte vunnit ett enda lopp i vinter. Han har ju ändå åkt där det fanns snö. 

 

Sen är Bernhard på kant med SMHI. Han menar att de missköter sitt uppdrag att hålla koll på årstiderna, och att några av de mest obalanserade typerna i den övre maktsfären på institutet bör tas ur tjänst och skickas till bortre Hebriderna på en utomhusyogakurs för att få en bättre väderkontroll och adekvatare wellness. Den släggan har följande - egentligen välmenande - bakgrund. Bernhards faster Amalia hade just återkommit från en sejour i franska alperna och klagat på att hon sånär fått tilbringa hela slalomkursen (3 dar) under en smältande driva skapad av en regndrypande snökant, allt detta  innan Amalia hann säga halvsju. Som tur var räddades hon innan hon säckat ihop i vätan av en medelsålders snobb från Paris som fascinerades av hennes oväntat chica framtoning där hon låg. 

 

Fakturm är att Amalia hade läst SMHIs rapport innan hon reste iväg (SMHI.se) och sett fram emot en slalomkurs av en fransos på säkert underlag. Apropå underlag så har Bernhard bokat in sig på gamsoffan nästa vecka. 

 

Annagreta