Svavelpionen och Sommaren med Monica
Den är svårslagen, svavelpionen. Tidig, oväntat naturlig, enkel, lite högdragen.
Kanske beror min beundran för svavelpionen på att den är lite exotisk, ovanlig, sydländsk och - vacker.
En recension i dagens SvD berättar om nåt liknande. Den handlar om Le Clézios beundran av Bergmans tidiga filmer. I sin nya bok "Färder i filmens värld" har Clézio bekänt sin "dyrkan" av Harriet Andersson och sin inlevelse i filmen "Sommaren med Monica". Recensenten Michel Ekman reflekterar över denna fascination och tror att vi behöver sydlänningens blick för att förstå den specifikt nordiska verklighetsuppfattningen. Avståndet ger ett slags klarsyn, medan vi blir hemmablinda.
Jag kommer att tänka på en händelse som också gällde "Sommaren med Monica" och inkluderar samma beundran för den nordiska Bergman-stämningen. En god vän i Milano ville att jag skulle hjälpa henne att få tag på en dvd med just den filmen. Hennes gamla pappa var sjuk och hade uttryckt att han önskade sig att få se den filmen en gång till. Han hade betonat att den var Bergmans bästa skapelse, och att den förmedlade något äkta, utöver det vanliga.
Jag gick igång och försökte få tag på den. Det gick bara inte. "Det fanns ingen efterfrågan" hette det. När jag till slut tvingades meddela detta till dottern, kändes det naturligtvis snopet. Efter någon dag kom ett mejl som meddelade att den gamle mannen hävdat att vi inte begriper viken konstnärlig filmskatt vi har. Han visste värdera filmen, men inte vi.
Denna långsökta utvikning p g a min kärlek till svavelpionen. Vi i Bookzoom har ju fastnat för Le Clézio så vi får kanske ta och läsa denna senaste i hans produktion.
Annagreta
Torkel Rasmusson och Sten Bergman
Idag avslutade radions P1 sitt program "Gomorron världen" med ett kåseri av Torkel Rasmusson.
Rasmusson berättade om Sten Bergmans radioföredrag på 50- och 60-talen. Han sa sig minnas den entoniga uppläsningen, fullständigt uppvägd av den fascinerande texten, en text där fortfarande verben hade pluralformer. Det var den entusiastiska tonen i själva texten som Rasmusson minns, allt berättades med upptäckarens oförställda, kanske häpna, glädje över vad han sett och upplevt. Färden gick längs ögruppen Kurillerna mellan Japan och Kamtjatka, och Bergman förmedlade sin förtjusning över allt som där bjöds; ogenomträngliga bambuskogar, branta stup och farliga björnar och annat ur en okänd fauna och flora.
Själv kommer jag ihåg när jag lyssnade på Sten Bergman på Norrlands Nation i Uppsala - kanske var det på femtitalet. Det var gask, alla var uppklädda, stämningen steg och steg. Det sjöngs och slamrades alltmer. Nu var det nästan omöjligt at höra vad bordskavaljeren sa, någon försökte hålla ett tal utan nämnvärd effekt. Ett norrländskt kaos hotade. Då reser sig kurator och påannonserar Sten Bergman. Han ska berätta om en upptäcksfärd i Asien.
Det blir plötsligt alldeles tyst i salen. Någon sveper för säkerhets skull sin sista klunk ur glaset. Sen börjar Bergman sitt föredrag, han berättar lite nasalt om en resa där han mött tigrar och björnar, vandrat över berg och dalar, druckit ur iskalla vattenfall och nästan gått vilse.... Han är själv fortfarande förtjust över vad han upplevt, uttalar varje "r" med precision, och svajar lite bakåtlutad fram och tillbaka där han står vid bordet.
Studenterna fortsätter att sitta tysta under hela fördraget, och jag vill minnas att det var bortåt trekvart långt. Att någon kunnat uppnå denna uppmärksamhet mitt i allt glam och stök var närmast ett mirakel. Efteråt blev han väl förmodligen utsedd til nån slag hedersknyffel, men det har jag i så fall glömt.
Precis som Rasmusson påpekade var Sten Bergman en positiv berättare, han förmedlade sin upplevelser med personlig stolthet. Han var ett barn av sin tid. Det fanns fortfarande saker att upptäcka. Men han var också före sin tid; hans "cliffhangers" blev med tiden hans "varumärke". Lång tid efter hans framträdande drogs samma Sten Bergman-vits i stan: "Nästa gång ska jag berätta om när jag träffade en elefant".
Annagreta
Rasmusson berättade om Sten Bergmans radioföredrag på 50- och 60-talen. Han sa sig minnas den entoniga uppläsningen, fullständigt uppvägd av den fascinerande texten, en text där fortfarande verben hade pluralformer. Det var den entusiastiska tonen i själva texten som Rasmusson minns, allt berättades med upptäckarens oförställda, kanske häpna, glädje över vad han sett och upplevt. Färden gick längs ögruppen Kurillerna mellan Japan och Kamtjatka, och Bergman förmedlade sin förtjusning över allt som där bjöds; ogenomträngliga bambuskogar, branta stup och farliga björnar och annat ur en okänd fauna och flora.
Själv kommer jag ihåg när jag lyssnade på Sten Bergman på Norrlands Nation i Uppsala - kanske var det på femtitalet. Det var gask, alla var uppklädda, stämningen steg och steg. Det sjöngs och slamrades alltmer. Nu var det nästan omöjligt at höra vad bordskavaljeren sa, någon försökte hålla ett tal utan nämnvärd effekt. Ett norrländskt kaos hotade. Då reser sig kurator och påannonserar Sten Bergman. Han ska berätta om en upptäcksfärd i Asien.
Det blir plötsligt alldeles tyst i salen. Någon sveper för säkerhets skull sin sista klunk ur glaset. Sen börjar Bergman sitt föredrag, han berättar lite nasalt om en resa där han mött tigrar och björnar, vandrat över berg och dalar, druckit ur iskalla vattenfall och nästan gått vilse.... Han är själv fortfarande förtjust över vad han upplevt, uttalar varje "r" med precision, och svajar lite bakåtlutad fram och tillbaka där han står vid bordet.
Studenterna fortsätter att sitta tysta under hela fördraget, och jag vill minnas att det var bortåt trekvart långt. Att någon kunnat uppnå denna uppmärksamhet mitt i allt glam och stök var närmast ett mirakel. Efteråt blev han väl förmodligen utsedd til nån slag hedersknyffel, men det har jag i så fall glömt.
Precis som Rasmusson påpekade var Sten Bergman en positiv berättare, han förmedlade sin upplevelser med personlig stolthet. Han var ett barn av sin tid. Det fanns fortfarande saker att upptäcka. Men han var också före sin tid; hans "cliffhangers" blev med tiden hans "varumärke". Lång tid efter hans framträdande drogs samma Sten Bergman-vits i stan: "Nästa gång ska jag berätta om när jag träffade en elefant".
Annagreta
Läsplatta och åldersnoja
-Inte än! Bodil Malmsten värjde sig mot läsplattor i Babel i veckan. - De luktar äldreboende och handikapphjälpmedel. Övriga medverkande i programmet sjöng inte heller läsplattans lov precis och diskussionen kom mer att handla om det digitala språket med dess välsignade lättillgänglighet för forskare och författare och kanske också vanliga läsare.
Men jag för min del är redo för Plattan och skäms inte för att uppskatta den som just ett handikapphjälpmedel! Kanske den rent av kan bidra till att flytten till äldreboendet skjuts upp en tid? Har inte haft tillfälle att testa min Letto så särskilt länge men tycker det är en skön pryl som klart underlättar mitt läsande. T.ex. genom att bokstävernas storlek kan ändras. På så vis kanske man slipper att sitta med förstoringsglas när skumögdheten tar över allt mer? Och har man svaga handleder är det skönt att sitta med en förhållandevis lätt Letto i knät. Kanske den inte är så idealisk när man vill navigera i texten och hoppa lite hit och dit, men det går i alla fall bra att lägga in bokmärken på ställen man vill återkomma till. Men inte heller jag kan förstå att man skickat med Göran Sonnevis diktsamling Oceanen i samband med inköpet av Letto. Dikternas radindelning förvanskas nämligen på det mest vanprydande sätt när man ökar textstorleken ...
Jag kommer i fortsättningen att i likhet med Snusmumriken resa med lätt kappsäck trots en fulladdad Letto i bagaget. Har just laddat upp Blodläge av Johan Theorin, en deckare som råkar utspela sig på en plats på Öland dit vi förhoppningsvis ska ta oss i sommar! Har köpt den på Ad libris (kostar lite mindre än en inbunden nyutgiven tradroman) men det går också att ladda gratis från bibliotek. Den utlåningen lär öka med stormsteg. Inte minst bland bokslukande barn. Måste väl erkänna att själva nedladdningen av Blodläge var en smula komplicerad. Krävde i mitt fall mycket tålamod innan jag fattade galoppen! Men Mackompetensen var också dålig på Ad libris, det erkände de själva. Hur som helst är det nog bra att ha laddat så mycket som möjligt innan man flyttar in på äldreboendet!
Ingar
Just nu läser jag Kerstin Ekmans Mordets praktik på Plattan och det fungerar alldeles utmärkt. Sjunker in i hennes som alltid så underbara språk (här med verben i pluralis!) och fastnar i berättelsen om Doktor Glas tillkomst.
Jag kommer i fortsättningen att i likhet med Snusmumriken resa med lätt kappsäck trots en fulladdad Letto i bagaget. Har just laddat upp Blodläge av Johan Theorin, en deckare som råkar utspela sig på en plats på Öland dit vi förhoppningsvis ska ta oss i sommar! Har köpt den på Ad libris (kostar lite mindre än en inbunden nyutgiven tradroman) men det går också att ladda gratis från bibliotek. Den utlåningen lär öka med stormsteg. Inte minst bland bokslukande barn. Måste väl erkänna att själva nedladdningen av Blodläge var en smula komplicerad. Krävde i mitt fall mycket tålamod innan jag fattade galoppen! Men Mackompetensen var också dålig på Ad libris, det erkände de själva. Hur som helst är det nog bra att ha laddat så mycket som möjligt innan man flyttar in på äldreboendet!
Ingar
- 80
Mäktig tussilago märklig läsning
Ibland blir min läsning ojämn. Det kan bero på mig och mitt rastlösa sinnelag, eller också beror det på boken i fråga, ibland på båda. Maja Lundgrens bok Mäktig Tussilago drabbades, till exempel.
Oscar Riktelius heter huvudpersonen, och hans öde är inte lätt. Han lever i en modern tid, har sambo och 2 barn. Han har psykiska problem, som går som en röd tråd genom boken. Andra får resonera om, med och omkring honom, om det som händer och om gångna rubriker, dvs stora händelser av olika slag. En psykiater dyker upp. Småpratets tyranni härskar hela tiden. Då och då bryter författaren av prosan och hemfaller åt poesi.
Det hela är trots poesin mycket vardagligt om det inte vore för mängden nutidsironier, förpackade i fyndiga ordväxlingar och -kombinationer. De är ibland svårt ansträngda, men ibland också intressanta, de bildar en speciell barock genre. Författarinnan önskar påminna oss om att världen av idag är full av orättvisor, där finns människor med hybris, adlig börd, där begås ministermord och rättsliga övergrepp. Vissa kända samtalsämnen får artigt utrymme, som t ex begreppet klassresa, behovet av svenskar i Afganistan, integrationen av invandrade i Sverige, etc. Därtill berörs rondellhundar, Janne Josefsson och indianernas öden. De senare får särskild uppmärksamhet genom att en person bär en indiandräkt, köpt i Överkalix.
Det låter roligare än det är. Jag tror att Maja L har en aldrig sinande talang att hitta fyndiga ordkombinationer, och det når hon långt med i sin samtidsironiska genre. Men jag fastnar inte, utan läser bitvis, stannar upp, fortsätter, och till slut läser jag hela boken. So what? Poesin kanske är bättre än prosan, om jag tar i. Det blir för min del överdos av ironin.
Det går utför med stackars Oscar. Han blir bara sämre, stannar på psyket och kan inte åka hem till sina föräldrar. Sen rymmer han och hittas död i Paris, under ett träd i Bolougnerskogen med ett fågelbo i knät. Några snusförnuftiga uttalanden i gruppen ackompanjerar. Till sist en dikt med ordet Mäktig Tussilago invävt.
Annagreta
Oscar Riktelius heter huvudpersonen, och hans öde är inte lätt. Han lever i en modern tid, har sambo och 2 barn. Han har psykiska problem, som går som en röd tråd genom boken. Andra får resonera om, med och omkring honom, om det som händer och om gångna rubriker, dvs stora händelser av olika slag. En psykiater dyker upp. Småpratets tyranni härskar hela tiden. Då och då bryter författaren av prosan och hemfaller åt poesi.
Det hela är trots poesin mycket vardagligt om det inte vore för mängden nutidsironier, förpackade i fyndiga ordväxlingar och -kombinationer. De är ibland svårt ansträngda, men ibland också intressanta, de bildar en speciell barock genre. Författarinnan önskar påminna oss om att världen av idag är full av orättvisor, där finns människor med hybris, adlig börd, där begås ministermord och rättsliga övergrepp. Vissa kända samtalsämnen får artigt utrymme, som t ex begreppet klassresa, behovet av svenskar i Afganistan, integrationen av invandrade i Sverige, etc. Därtill berörs rondellhundar, Janne Josefsson och indianernas öden. De senare får särskild uppmärksamhet genom att en person bär en indiandräkt, köpt i Överkalix.
Det låter roligare än det är. Jag tror att Maja L har en aldrig sinande talang att hitta fyndiga ordkombinationer, och det når hon långt med i sin samtidsironiska genre. Men jag fastnar inte, utan läser bitvis, stannar upp, fortsätter, och till slut läser jag hela boken. So what? Poesin kanske är bättre än prosan, om jag tar i. Det blir för min del överdos av ironin.
Det går utför med stackars Oscar. Han blir bara sämre, stannar på psyket och kan inte åka hem till sina föräldrar. Sen rymmer han och hittas död i Paris, under ett träd i Bolougnerskogen med ett fågelbo i knät. Några snusförnuftiga uttalanden i gruppen ackompanjerar. Till sist en dikt med ordet Mäktig Tussilago invävt.
Annagreta
De sticker ut, men med olika resultat
Jag läser dagens DN och lyssnar på filosofiska rummet. Ordets makt, formuleringens konst betyder mer än vi kan tänka oss. Deltagarna i filosofiska rummet talar klokt och uppskattande om aforismens mästare Pascal, mannen som ibland gör sig påmind när vi hör talas om extrema hög- eller lågtryck (måttenheten heter hektopascal). Denna mångkunniga fransos kunde säga saker kort och kärnfullt. Tänkvärda saker. Men skulle han ha twittrat? Knappast, även om han oftast höll sig inom de tillåtna antalet nedslag.
I dagens DN finns två artiklar med speciella formuleringar. Den ena artikeln handlar om den gamle C D af Wirsén som var Svenska Akademiens ständige sekreterare efter 1905. Jan Myrdal har läst en bok om honom och tar chansen att spy galla över minnet av denna karl och hans agerande i det litterära Sverige vid förra seklets början. Orden, ja. Det är ingen måtta på Myrdals förakt, och verbaliseringen sker därefter. Det ("bestående") "svenska intellektuella eländet" är en direkt följd av Wirséns agerande i den tid "då Sverige var kontinentens eländiga kråkvinkel", heter det. Många ledamöter i Svenska Akademien påstås ha varit "eländiga". Och i Frankrike är det inte mycket bättre. Där har dess akademi sett till att den franska litteraturen fått ett "bestående konstnärligt nageltrång".
Bäva månde gudarna inför så mycket elände. Koketteriet trycker på och tycks vädja om uppmärksamhet.
Den andra artikeln handlar om författaren Björn Ranelid. Det sägs i rubriken att han sticker ut och att detta blivit hans varumärke. Han säger sig sporras av motstånd och kritik. Hans utseende och hans bilskyltar redovisas. Men, artikeln som kunde blivit en sågning blir i stället en sansad presentation av denna främmande fågel i den svenska litteraturrabatten. Han framställs visserligen som en skapligt kokett kille, men killen ifråga verkar besitta en sund själ i vad som verkar vara en sund kropp. Under den läsningen hämtar jag mig sakta från det myrdalska "eländet".
"Den som sticker ut bjuder på en träffyta", säger Björn Ranelid. Pascal hade kunnat säga så, eller hur?
Annagreta
I dagens DN finns två artiklar med speciella formuleringar. Den ena artikeln handlar om den gamle C D af Wirsén som var Svenska Akademiens ständige sekreterare efter 1905. Jan Myrdal har läst en bok om honom och tar chansen att spy galla över minnet av denna karl och hans agerande i det litterära Sverige vid förra seklets början. Orden, ja. Det är ingen måtta på Myrdals förakt, och verbaliseringen sker därefter. Det ("bestående") "svenska intellektuella eländet" är en direkt följd av Wirséns agerande i den tid "då Sverige var kontinentens eländiga kråkvinkel", heter det. Många ledamöter i Svenska Akademien påstås ha varit "eländiga". Och i Frankrike är det inte mycket bättre. Där har dess akademi sett till att den franska litteraturen fått ett "bestående konstnärligt nageltrång".
Bäva månde gudarna inför så mycket elände. Koketteriet trycker på och tycks vädja om uppmärksamhet.
Den andra artikeln handlar om författaren Björn Ranelid. Det sägs i rubriken att han sticker ut och att detta blivit hans varumärke. Han säger sig sporras av motstånd och kritik. Hans utseende och hans bilskyltar redovisas. Men, artikeln som kunde blivit en sågning blir i stället en sansad presentation av denna främmande fågel i den svenska litteraturrabatten. Han framställs visserligen som en skapligt kokett kille, men killen ifråga verkar besitta en sund själ i vad som verkar vara en sund kropp. Under den läsningen hämtar jag mig sakta från det myrdalska "eländet".
"Den som sticker ut bjuder på en träffyta", säger Björn Ranelid. Pascal hade kunnat säga så, eller hur?
Annagreta
Skymd sikt
Har länge funderat på om inte Blaise Pascal ändå tar priset som tidernas bloggare och twittrare. Ser i DN:s programtablå att just denna fråga kommer att diskuteras i Filosofiska rummet idag. "Hans tankar ryms ofta inom 140-teckenformatet, han förstod alltså knapphetens fördelar" påpekas det i programinformationen. Där citeras också ett exempel på de berömda tankarna: "Vi störtar bekymmerslöst raka vägen mot avgrunden, men först placerar vi något framför oss som skymmer sikten." Tyckte denna formulering lät besynnerligt bekant och nu vet jag varför. Den är hämtad från Blaise Pascal "Tankar" (Bakhåll 2006). Min blygsamhet förbjuder mig att nämna i vems översättning men vill gärna rekommendera klöversystrarna att hämta inspiration till kommande inlägg på Bookzoom i nämnda bok! Apropos "zoom" kommer här ett citat till: "Flugorna har makt - de vinner drabbningar, de hindrar våra tankar, och de går till attack mot vår kropp."
GLAD VÅR!
Ingar
