bookzoom

Men allvarligt, Bernhards karriär på SMHI började inte bra. Rent socialt var han en total katastrof, och vad beträffar hans väderprognoser är det bäst att avstå från kommentarer för att inte skada känsliga språkpurister.

 

Hans regn, ja, jag kallar det hans regn, så själviskt som han propagerat för det i alla medier, kom ju till Uppland till slut, men vad var det för regn? Ett ynka strilande, en droppendripp och droppendrapp som knappast vättte ner våra surt förvärvade plantor. Ett kapitalt misslyckande för en prognosmakare som spått en formidabel veritabel och allt annat än aimabel syndaflod. Han hade av allt att döma blivit carried away, fast på tyska.

 

Hans öde har sett mörkt ut hela eftermiddagen idag. Det var vid pass klockan 18 som vändningen kom. Han såg ut över nejden - ja det heter så när man närmar sig poesin - och vips kom några förhatliga göktytor skrikande. De skrek och betedde sig, mitt i naturen. En skata sänkte garden och närmade sig slagfältet. Bernhard höll andan, hans andedräkt bar spår av den vitlök vi alla kryddar med då och då. Sedan andades han själviskt. Solen gick ett extra varv på himmelen och fåglarna slocknade.

 

Så långt in i poesin hände något förbluffande. En regndroppe föll på Bernhards hand, samma hand som brukade höjas till hälsning i de få fall då någon som han höll för att vara en värdig människa kom honom till mötes. Droppen var tung. Bernhard satte sig ned på en sten och tänkte klart. Vad göra? Vad betydde allt detta? Skulle hans regn komma? Han beslöt bryta upp och bege sig hem till sin Lebensmensch för att få sig en portion Eisbein mit Sauerkraut. Till det ville han dricka en gammeldansk, följande en vana som han tillägnat sig i ungdomsåren innan han blev en surkart.

 

Annagreta

Samtidigt får vi nu här förklaringen, när för en gångs skull någon tar sig för att berätta sanningen om denne Bernhard.

 

En kaffefläck!!

 

Här har man ställt in sig på ett rejält åskväder. Vid pass kl 02.00 skulle det passera Ljugarn enligt SvD:s timme-för-timme-sight. 

 

Jag tog en sömntablett, satte proppar i öronen och drog en mörk T-shirt över huvudet för att slippa störas av skådespelet. Så vaknar man på morgonen och altangolvet är knappt fuktat.

 

Jag är upprörd. Jörgen är upprörd, han går och spanar efter det stora molnet som fanns på datorskärmen men inte på himlen. Det saknas! Han är beredd att göra en efterlysning. "Ett större molnområde över Östersjön spårlöst försvunnet."

 

En kaffefläck!

 

Vad skulle inte ett försvunnet Håhåjaja kunna ställa till med. Och en Lebenssturm på villovägar...

 

Ajajaj! Då räcker det inte med öronproppar och T-shirt över huvudet.

 

Väck den där Bernhard, nu får han skärpa sig!

 

Ulla

 

 

För en gångs skull ska jag berätta sanningen. Igår värvade SMHI Thomas Bernhard som sin meteorologiska dysterkvist, dvs med särskild uppgift att varna. Han kvalade in på denna nyinrättade tjänst utan att behöva visa sin CV. Redan vid en första ytlig kontakt mellan självaste självasten på SMHI och Bernhard stod det klart att rätt man hade sökt.

 

Sedan han inrättat sig på ort och ställe - utan att bry sig om vilka nedsuttna möbler man ställde in på hans rum - tog Bernhard itu med sin uppgift. Genast såg han ett mörkt moln på satelitbilden, ett moln som de andra på SMHI inte identifierat utan trott vara en gammal kaffefläck. Det stora "nya" molnet döpte han omedelbart till Håhåjaja efter ett gammalt uttryck han ofta hört då han var vapenvägrare och satt på den österrikiska kåken i Salzburg.

 

Efter den första kafferasten då Berhard inte tagit något kaffe utan tjurigt stirrat på de andra som sakta drog i sig kaffet satte han sig uppe på vinden i det stora huset där SMHI är inneslutet. Där satt han länge och förkastade teorier tills han blev såpass hungrig att han var tvungen ge sig ner och äta bland de andra. Han gick sedan ut, kollade på molnen och satte sedan igång att varna för Håhåjaja. Han njöt obeskrivligt av att varna, och uppfann nya varningstecken i skyn, som han namngav, bl a Lebenssturm, Lebenswahrheit och grejtblåsen, det sista som en hommage till de norrmän som en gång lärt honom varna för grejtblåsen på Hardangervidda.

 

När han satt in allt detta på varningskartan föll han i djup sömn och låg länge utan att vakna.

 

Annagreta

 

Thomas Bernhard sågs om aftonen promenera på Strandvägen i Ljugarn. För dagen hade han antagit gestalten av en pudel. En kungspudel. Ingen fjantig liten knähund à la Mefistos kumpan, alltså, utan mera tvärtom. En Kungspudel.

 

Värdigt, för att inte säga högdraget, lät han sig framföras mellan Bruna Dörren och Pighuset. Eller om det var han, som framförde den som fanns i andra änden av kopplet, en lätt kutryggig person i den vita övre medelåldern. 

 

Han, alltså Bernhard, skred en bit över marken och ägnade sig åt ett intensivt icke-betraktande av mötande flanörer. 

 

Det är oklart vad som sedan hände. Var det vid den timanderska villan? Eller var det dofterna från lammgrillningen i Pighuset? Elller möjligen den apelsinklyfta till måne, som steg ur havet? 

 

Han sågs senast vid raukfältet ett par kilometer norrut, där han i sitt raseri över orättvisorna i världen manat fram ett makalöst åskväder över Östersjön.

 

SMHI har påpassligt utfärdat en klass 1-varning.

 

Hur ska det gå??

 

 

Ulla

Just när jag inser att Thomas Bernhard tidigare hade flytt till Gotland där han enligt ryktet aningen leende försökte värva läsare, hör jag en signal från utrymmet intill min tall. Det är ingen lätt signal utan en stark, gäll och burdus signal. Där sitter han, Bernhard, snabbt återkommen hit, som vore han sin egen antimateria.

 

Surmulet berättar han att hans Lebensmensch, Frau X, nerstänkt av kaffe efter sin intensiva serveringsaktivitet i Närakar, Ljugarn och Hemse inte stått ut att se honom sakna Upplands steniga sanningshalt, och tillåtit honom återvända. Här är han nu, hitrest i rödaste rappet - hur det än har gått till - nedtyngd av sina gotländska upplevelser men såvitt jag kan begripa vid friskt mod ända ut i fingerspetsarna. Han har bevarat sitt kritiska tänkande, och är därför modern fastän på ett gammaldags sätt. Han vill inte höra talas om antimateria när jag för denna term på tal, utan hänvisar till mina tidigare felslut och ideliga missar inom geometri och annan fysik, vilket solkat mitt rykte i hans inre kretsar (liksom i mina).

 

Just när jag tycker mig se ett avspänt ansiktsuttryck hos Bernhard, vänder han sig ilsket om efter min katt, den outgrundliga pälsklädda skapelse som utan att engagera sig alltför mycket med ojämna mellanrum fungerar som min Lebensmensch. Bernhard ifrågasätter högljutt djurets existens, varpå jag inte ser någon annan råd än att be Herr Thomas Bernhard dra till ett betydligt varmare ställe, alternativt i samma syfte utnyttja tillgången på antimateria.

 

Vi skiljs utan hedersbetygelser, han ser sig inte om, inte ens i vrede. Något säger mig att jag gått för långt.

 

Annagreta

Bakom cembratallen satt du ju, kära Godot, kvällen lång, och lyssnade. Du lyssnade på samma podcastsnutt om och om igen. Var det Alex Schulman? Svante eller Dante?

 

En stilla vindil drog fram över det vissnade gräset, jag tyckte jag hörde Alex Schulmans röst. Fortfarande var Godot orörlig.

 

Jag hade trott att han var på Gotland. Men det var han inte, han var här i Uppland, på visit. Bakom cembratallen satt han men jag nådde honom inte. Jag bara förnam hans podcast,  och undrade om det var Alex Schulman.

 

Jag viskade till Bernhard: kan inte du få tag på Godot? Han glider undan när jag försöker nå honom, han är inte nåbar, upplyste jag. Men han är vid medvetande ändå, det är hans specialitet att vara både-och, hela tiden.

 

Då fick Bernhard spader. Han tog tag i min T-tröja, såg nedlåtande på mig och hotade med att ropa på sin Lebensmensch. "Du vet inte vad du håller på med", väste han. Jag frigjorde mig, utan att känna mig frigjord, och bad honom sansa sig. Han sa att han var likgiltig inför Godot, eftersom han till sist givit upp och slutat vänta på honom. En fantasiskapelse, en irländsk tankeflykt, en spiritistisk hägring, - så fortsatte Bernhard, medan han kliade sig på hakan.

 

Jag hoppades i mitt stilla sinne att Bernhard skulle dra iväg till sin Lebensmensch, men han fortsatte att gorma om Godot, nu i ett återhållet mummel, som hindrade mig från att höra nåt mera från Godots podcast. Jag beslöt sätta mig och vänta på Godot intill mina digitalis, och såg då hur en skugga drev bort från cembratallens östra sida, den som är vänd mot Gotland.

 

Vart är han på väg? Vänder han hemåt? Tog han med sig Alex Schulman? 

 

Annagreta

 

I eftermiddag ska vi vänta på Godot. I När. En liten plats inte så långt från Lau.

 

Det är lite osäkert hur man tar sig till platsen där han kanske väntas dyka upp. När hittar man på kartan, men fortsättningen...?

 

Biljett kan lösas i handelsboden. I När. Vid ostdisken. Finns det ett dolt meddelande i detta? Från Godot?

 

Den fortsatta vägen är liten och oskyltad, får vi veta. Man kan också ro uppströms - eller nedströms?- på När-ån. Då kommer man till en åker, Näraker, som det heter här, och där kan vi vänta på Godot. Sägs det.

 

Om han någon gång ska dyka upp någonstans, så bör det nog vara där, i När. Frågan är bara när.

 

Vi ska vara där vid tretiden.

 

Ulla 

 

 

 

 

Nu är det "Heldenplatz". Den lämnar mig i ett tillstånd av förvirring och undran. 

 

Detta malande. Dessa hiskeliga överdrifter. Denna passionerade svartsyn!

 

Vad är det som trollbinder mig i dessa texter? Utöver språket, det musikaliska, och humorn? Det humoristiska är för övrigt inte så framträdande i den här begravningsskildringen. Men språket dansar och störtar om vartannat. Man kan bli förbannad för mindre!

 

Det var på Heldenplatz i centrala Wien, som jublande österrikare tog emot Hitler 15 mars 1938. Anschluss! Bernhard fick i uppdrag av dåvarande chefen för Burgtheater, tysken Claus Peymann, att skriva en pjäs inför 50-årsminnet.

 

Vi befinner oss alltså i Wien 1988. Och jubelropen från Heldenplatz vill inte tystna. Entusiasmen inför den nationalsocialistiske ledaren - som ju faktiskt är österrikare - vill inte lägga sig. Man har inte ropat så högt decennierna efter 1945, inte alla uppfattar ropen, men Bernhard tycker sig märka hur de tilltar i styrka. Han skildrar ett land, vars president heter Kurt Waldheim och det framgångsrika Frihetspartiet leds av Jörg Haider.

 

Det blev ett hallå kring denna text, det kan man förstå. Det är en av Bernhards sista - han dog 1989 - och pjäsen kan i ett europeiskt perspektiv, enligt baksidestexten, sorteras in under rubriken moderna klassiker. Men den har hittills aldrig satts upp i Sverige.

 

Bernhards texter är aldrig entydiga eller ens lätta att begripa. Här är han ovanligt tydlig: var på er vakt, rasismen och antisemitismen lever. Och inte bara under den civiliserade ytan. Jubelropen på Heldenplatz har inte tystnat, Bernhard förutsäger att de ska tillta i styrka.

 

Så långt är Bernhards pjäs ett lärostycke, han har ett klart budskap. En varning. Ett MEMENTO! Men sedan blir det svårare. Varifrån hämtar wienarna/österrikarna sin entusiasm, hur växer sig de rasistiska stämningarna starka, hur turneras situationen av en intellektuell judisk överklassfamilj, som lyckades rädda sig till Oxford och Cambridge 1938?

 

Här trassalr det till sig och tillvaron framstår just så komplicerad och motsägelsefull som den troligen i själva verket är.

 

Bernhard lämnar mig i ett tilstånd av förvirring och undran. Upprördheten!

Jag tror att det är hans passion som smittar. Han är måttlös i sin strävan att blottlägga en sanning.

 

Ulla

 

Andreas Nyblom skriver i dagens understreckare i SvD om skrivbordet som "litteraturens heliga relik". Han forskar i berömmelsens kulturhistoria och diskuterar hur författares möbler nått kultstatus. Särskilt skrivbordet, där pennan nött träytan och händerna darrande fört denna penna fram och tillbaka - särskilt denna möbel, menar Nyblom, tycks vara kapabel att överföra enormt starka vibbar till dem som är mottagliga nog, och känner tillräckligt starkt för resp. författare.

 

Han startar i den friggebod där ABBA satte ihop sina stora hits, och konstaterar att en kopia finns att beskåda i det nya museet över gruppen, och glider sedan förbi Ingmar Bergmans "möbelrea" på auktionshuset, där t ex skrivbordet fick en storartad pekuniär uppskattning. Den bild som visas i tidningen är bilden på sagda skrivbord. Inte särskilt snyggt, inte modernt, inte från nån särskild stilepok. Trist men märkvärdigt, alltså.

 

På 1800-talet, skriver Nyblom, fick författaren en alltmer framträdande position, litteraturen fylldes med nya hjältar, det blev ett skaldernas tidevarv. Historia skrevs inte längre enbart av krigsherrarna, kungarna och kyrkans män. Också prestationerna vid skrivbordet hade  börjat räknas.

 

Nyblom skriver roligt om hur beundrarna av t ex Tegnérs gamla skrivbord föll i trans när de fick se möbeln ifråga och hur senare Böttiger detaljerat berättade om sitt besök i skaldens boning i Lund. Särskilt intressanta blir här två fördjupningar i golvets två motsatta hörn. "Det är på dessa punkter som skalden vändt sig under sina kammarvandringar: sjelfva bräderna ha emottagit intryck af hans poesi".

 

Nu när vi medför allehanda skrivdon ut i det fria får man fråga sig: Hur kommer framtidens diktarmuseer att klara denna behövda rumsliga kontakt med mästaren? Står man fast vid den traditionella idén? Blir det trots allt en samling "skrivarlyor" som ställs på rad: Knausgaards hytte, Guillous uppländska härbre (uppkopplat), Liza Marklunds lägenhet på Manhattan. Man kommer i så fall att behöva stora museer.

 

Eller så smäller man upp en stor skylt intill järnvägen mellan Stockholm och Uppsala där det står: "Här skrev Peter Englund Ofredsår", syftandes på den mobila skrivmaskinens digitaliseringsepok. ("Här skrev jag fackboken utan täckning" är ingen bra rubrik.) Intresset torde i alla fall kulminera i det kommande litteraturmuseum som får nåden att hysa och uppvisa några analoga bräder ur det kvistfria furugolv där P O Enqvists Liknelseboken kom till.

 

Annagreta

 

 

 

 

I dagens DN diskuteras både Håkan Hellström och Lasse Stefanz, låt vara i olika artiklar. Niklas Wahllöf konstaterar att Håkan Hellström, denna fenomenala artist, suddar ut gränserna mellan fin- och fulkultur, han är både nationalromantiker och urban realist. Kort sagt, han når alla. Det blir fina tittarsiffror i TV också.

 

I samma tidning diskuterar Mathilda Svensson en ny avhandling (Eva Kjellander) som redovisar hur olika musiksmak slår tillbaka på vår status. Bach och Beethoven - högstatusstämpel på lyssnaren, Lasse Stefanz och hårdrock - lågstatus. Det slås fast att många som gillar den där lägre sortens musik tvingas hålla tyst och inte röja sin låga smak.

 

Även om jag inte köper avhandlingens resultat till hundra procent, så finns det något av sanning i den. Vi vill alla tillhöra dem som har god smak. Vi vill inte bli utpekade som obildade enkla typer utan musikaliskt förstånd. I nästa ögonblick kan ju resultatet av vår musiksmak betyda att hela vår förståndsuppsättning ifrågasätts; gillar vi inte Schostakowitj är det illa ställt med hela hjärnuppsättningen.

 

Då och då händer det att en Håkan Hellström eller en Evert Taube dyker upp och bygger bryggor mellan det fina och det fula. Men det är mindre vanligt. Andra utvecklingar dyker upp minst lika ofta. Då blir det fula fint efter en tid, kanske behöver det gå en generation. Vi upptäcker kvaliteter i musiken som var före sin tid eller missförstådda när de var nya. Motsatta utvecklingen finns också; då tröttnar vi och inser att det vi gillade en tid i själva verket är skräp.

 

Omdömet får sina törnar. Just nu kräver tiden att vi försöker förstå oss själva. Det kan vara tillräckligt ansträngande. Då kan Håkan Hellströms musik ge lindring och tröst, det är numera ett säkerställt faktum.

 

Annagreta

 

 

 

 

Italienska politiker är en blandad skara. Där finns clowner, fuskare, och avdankade kvarsittare. Men där finns också nyinvalda unga, skarpa akademiker, jurister och intellektuella. Till de sistnämnda hör den nuvarande statsministern Enrico Letta, utbildad jurist och författare. Han skrev för ett par år sedan en bok som också nu säljs och läses; "Costruire una cattedrale. Perché l´ Italia deve tornare a pensare in grande". (Att bygga en katedral. Varför Italien måste börja tänka stort") Det är en medborgares analys av läget, elegant och lättskriven. Han berör många frågor, både ekonomin och arbetslösheten (annat vore obegripligt) men också den låga nativiteten (det föds färre barn per familj i Italien  än i de flesta andra länder), utvandringen och hotet från Berlusconismen, dvs motståndargänget, eftersom Letto tillhör Pd, Partito democratico.

 

Den andre författaren är min favorit, Matteo Renzi, borgmästaren i Florens som i denna sin position för en fri debatt - utanför parlamentet - också han på Pd:s sida. Han är frispråkigare än många, och vältalig. Hans senaste bok heter "Oltre la rottamazione. Nessun giorno è sbagliato per provare a cambiare". (ung. Efter utrensningen. Ingen dag är fel dag när det gäller att försöka förändra)

Ordet rottamazione /ung.utrensning/ har blivit Renzis slagord, han slår fast att parlamentet och de styrnade överhuvudtaget i Italien har suttit för länge och rotat sig i privilegierna. Det är dags att röja ut bland de avdankade, menar han, och förnya och intensifiera arbetet i politiken. I senaten sitter t ex folk på livstid. När jag läst allt han skriver ska jag berätta. Men redan nu kan jag se att han följer sin instinkt och fortfarande skriver som han talar, hans tal är förhållandevis vardagligt, det ligger nära den kulturella jargongen och han skämtar gärna drastiskt. Florens är hans arena, men som frispråkig ideolog har han Italiens öra och hans böcker säljer.

 

Den vidlyftige Grillo är också på bokhandelsdiskarna, han är clownen som inte passar in; det är hans grej, att backa, vägra och tjura. Sånt gör naturligtvis statsministern i den nuvarande svåra situationen tokig, det gäller ju att försöka få ihop en fungerande regering. På den andra kanten är ju ledargestalten dömd till 7 års fängelse (i första instans) och nästa rättegång för nästa brottsanklagelse följer den 30 juli för denna "Cavaliere" som man envisas med att kalla Berlusconi; mannen som gav botox ett ansikte.

 

Tidningen Micromega skriver om ateismen och den "andra politiken". Savianos nya bok om drogmaffian har kommit ut.

 

Ganska mycket att läsa.

 

Annagreta

 

 

Till slut kom påven till Lampedusa, ön söder om Sicilien, mest känd som målet för de desperata båtflyktingarna från Afrika. Biskopen på Lampedusa hade skrivit två gånger till förre påven, utan resultat, men Papa Francesco kom, redan efter första brevet. Det blev ett minnesvärt besök. På många sätt.

 

Jag såg besöket i morgontidningen La Repubblicas TVsändning på nätet. Det sändes utan kommentarer, respektfullt nog. Man hade lätt kunnat prata sönder det hela.

 

Inramningen: En stor öppen plats, sannolikt en stadion utan läktare, intill havet, öppen mot hamnen. Påven framträder bakom ett "kor" byggt av vattenslipade vrakbitar med ett styrhjul i mitten. Officianterna håller till bakom en liten italiensk livbåt, dekorerad med blommor. Som skydd mot den skarpa solen har man spänt upp 5 olika små segel som fladdrar i vinden. Mot hamnen syns strandade båtvrak.

 

Publiken är av allt att döma en blandning av volontärer, sjöräddare, hjälparbetare och flyktingar. Skulle tro bortemot 3000 personer, och vidare ner mot hamnen ytterligare folkmängder. Alla (mer eller mindre) i publiken bär keps, några bär vita, andra gula. Markerar troligen grupptillhörighet i flyktinghjälpen. Sceneriet är enkelt, arrangemanget andas lågmäldhet. God stilkänsla präglar det hela.

 

Så var det då påven, Francesco, från Sydamerika. En kort mässa inleder, och bibelorden läses av en kvinna, enkelt klädd, och en man i kostym. En damkör sjunger och musiken spelas på en synt, mitt i solskenet.

 

Sen kommer påvens tal, man har väntat mycket på det. Han bygger det på orden solidaritet och ansvar. Vältaligt, klokt och ödmjukt talar han om sina bröder som flyr fattigdomen och söker ett bättre liv, och sörjer dem som miste livet i vågorna. Snart vänder han sig till publiken och tackar dem, han vänder sig i tur och ordning till volontärerna, sjöräddarna och medborgarna i Lampedusa, ön som han kallar ett litet stycke verklighet mitt i den globaliserade världen. Det blir ett politiskt tal som vädjar om medkänsla och motstånd mot likgiltigheten. Han talar om lidandet utan ansikte, mitt i välståndets och likgiltighetens globaliserade värld.

 

Kören i vita blusar sjunger lite svängigare nu. Påven avrundar med en arabisk hälsning, och publiken applåderar. Nu ska han åka båt. Det uppstår lite confusione bland småbåtarna i hamnen när påven åker iväg. Naturligtvis. En unik händelse avslutas med ett ordnat kaos.

 

"Han sa de ord vi hade hoppats på," säger den färgstarka kördirigenten som intervjuas efteråt. "Jag hoppade in och dirigerade för jag gillar att sjunga. Nu ska jag tillbaka till Agrigento och försöka vara präst igen."

 

Vardagen väntar också på Lampedusa. 166 nya båtflyktingar hjälptes i land innan påven lämnat ön.

 

Annagreta