"Dubbelgångaren" är Dostojevskijs djupdykning i oss

Dostojevskijs roman "Dubbelgångaren" gör intryck som är svåra att precisera men också svåra att befria sig ifrån. En rysk skildring av en rysk tjänsteman på ett departement är den yttre bilden. Han är rätt vilsen och inbillar sig saker. Han bor med en uppassare som lagar hans mat och sköter hans hem och kläder.

Det som gör hela romanen är denna mans tankevärld. Han pendlar mellan självhävdelse och självdestruktiva tankar, än har han ett starkt tillkämpat ego, än drabbas han av att plötsligt förringa sig själv till max. Han analyserar andras tänkta förakt för honom själv, men han vill betvinga sin tillvaro så att han blir en respekterad man. I sin ambition att nå lyckan väljer han till slut att tvinga sig till att hamna i riskabla sociala situationer - där han i stället för att bli accepterad blir föremål för omgivningens löje eller - ännu värre - dess nonchalans.

Dubbelgångaren dyker upp, det är en kopia av huvudpersonen herr Goljadkin. Han sitter på samma kontor som G, han är en riktig smilfink. Men inledningsvis bjuder G hem honom och de dricker sig berusade och G tror att nu har han fått en vän för livet. Men det är i själva verket tvärtom; G nr 2 är outhärdligt falsk, inställsam mot Gs överordnade, håller sig framme och förlöjligar G så fort det bara ges tillfälle.

På det sättet får huvudpersonen odla sin förföljelsemani och sin misstro mot allt och alla, och samtidigt försöka uthärda en tillvaro där allt bryter ner hans självkänsla. Dostojevskij visste allt om hur vi tänker och vad vi känner i mötet med andra. Han visste hur man kan tvivla, undra, föreställa sig vad andra tänker, och brista i självtillit. Hans skildring blir därför avslöjande säker, drabbande och ändå underhållande tack vare den inlagda ironin över de medverkande administratörernas liv och manér. Överdriven vördnad, leenden och bugningar skildras i en oändligt finmaskig skala från minimum till absolut maximum. De flesta levereras av herr Gs dubbelgångare, men också andra "kollegor" bidrar när det passar.

Man kan anta att den ryska byråkratin stått modell för den yttre ramen. Intressantare är vad denna själlösa, superkontrollerade och maskinliknande tillvaro gör med människan där och hennes tankeliv. Som läsare lever man sig in i herr Gs rädsla för missar i vardagen och svikna förhoppningar. Man får ta del av hans tvekan, fram och tillbaka, ska jag eller ska jag inte? Har jag en integritet eller har jag inte? Är vi ändå kanske vänner? Dubbelgångaren är inte bara "den andre" utan också den andra sidan av herr G, han gör det möjligt att illustrera än fler av tankevärldens kullerbyttor och djupt mänskliga brister.

Jag hade ju stor behållning av Johan Klings bok "Människor helt utan betydelse". Det finns en släktskap här, inte direkt nära, men de delar några gener. Båda romanerna påminner oss om de dagar då allt är motigt och då ändå ingenting stort och avgörande drabbar oss. I Dubbelgångaren hamnar herr G l läkarvetenskapens våld till slut. Som om det skulle göra någon skillnad. Romanen är redan fullödig innan dess.

Annagreta

Ett meddelande från landet utanför

Sedan 2008 bor fler människor i städer än på landsbygden. Urbaniseringen fortsätter. Kristina Mattsson har skrivit en bok om Sverige bortom storstaden. Det Sverige som de flesta av oss i vår generation på något sätt erfarit är på väg att försvinna. I min alldeles speciella del av landet är vi alla rätt gamla. När vi inte längre finns vad händer då med våra hus och öppna ängar? Just nu pågår en diskussion om vindkraft. En rad bolag har hittat till Dalsland och sålt in sina idéer hos markägare som plötsligt kan få inkomster genom att arrendera ut mark till företagen. Det är många som protesterar och ifrågasätter projekten och möjligen kan de värsta "parkerna" förhindras. Nu har vargen fått konkurrens på Dalslänningens insändarsida av vindkraften som också väcker starka känslor.
Kristina Mattssons bok väckte också starka känslor hos mig. VAd skall det bli av vår landsbygd?
Fast det var inte det här jag tänkt mig att skriva om utom om  Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Boken handlar om en palestinsk familj på Västbanken från 40-talet in i vår tid. Det är också vår historia. " Till mellanöstern har Europa testamenterat sina båda mörkaste historiska arv - kolonialismen och antisemitismen - att förvalta efter eget gottfinnande av folken på plats". Så inleder Nils Schwartz sin recension av Nathan Shachars bok "Gaza. Från faraoner till islamister".Morgon i Jenin grep mig av många skäl. Främst kanske för att den tid som skildras också är min tid. Kolonialismen och antisemitismen är vårt arv som vi fortfarande har att förhålla oss till. Nu skall jag läsa Shachars bok och försöka reda ut vad Palestina en gång var och nu är.
Eva

Midvinter, tveklöst!



På sätt och vis passar det att läsa Fjodor Dostojevskij när kvicksilvret sjunker ihop. Den ryska vintern håller oss i ett stadigt grepp alltmedan Bröderna Karamasov sätts upp på Stockholms stadsteater. Själv lånade jag häromdagen "Dubbelgångaren" av samma författare, en liten nätt roman med det berömda allvaret inuti.

Toni Judt har ju samma allvar, om än utan skönlitterär dramatisering, och jag kommer att tänka på min idol Roy Andersson. Han gav ju för några sedan ut en bok om "Vår tids rädsla för allvar" och nu producerar han en film som ska heta "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Men både han och Dostojevskij har humor, den saken är klar. Mitt i kylan, torftigheten och det svarta eländet som de beskriver, och mitt i ondskan, finns en brytning mot det komiska och det stilla försonande leendet.

Ingar och jag såg filmen "Kungens tal" häromsistens. En allvarlig film om ett allvarligt handikapp, gestaltat med extrem finess. Också där behövdes leendet mitt i alltihopa, och allvaret stärktes.

Ja, detta var min lilla betraktelse föranledd av en kort promenad ut i det kalla knarrande vinterlandskapet.

Annagreta, som också tog bilden

Ill fares the land

Upptäcker en dedikation i "Ill fares the land" av den engelske historikern Tony Judt. Den är ställd till hans söner som fått honom att förstå hur mycket dagens ungdomar verkligen engagerar sig i den värld de fått ärva och vilka otillräckliga hjälpmedel de har fått för att försöka förbättra den. Det är därför han har skrivit denna bok om en välfärdsstats eventuella återkomst.

Tony Judt är professor i ekonomisk historia, sprungen ur enkla judiska förhållanden, utbildad som stipendiat vid King´s College i Cambridge, där han också blev fena på franska, och så småningom forskare och föreläsare också i USA, vid Berkeley och New York University. Han är specialist på efterkrigstidens Europa och har skrivit det hyllade vetenskapliga verket "Postwar", om Europas historia efter 1945. Judt har i högsta grad språkets gåva, har bl.a. skrivit många essäer i New York Review of Books. Någon har sagt att han knappast var uppskattad av högern, men heller inte älskad av väntern. I "Ill fares the land" ger han också en icke vetenskapligt skolad läsare en tankeväckande och oroande bild av hur illa det står till i världen efter de senaste 20 årens ekonomiska utveckling mot en allt mer otyglad kapitalism och privatiseringsiver. Detta, menar han, bäddar för ett samhälle i upplösning, där auktoritära krafter lätt kan ta över.

"Something is profoundly wrong with the way we live today" inleder han sin bok. Idag vet vi vad allting kostar, men inte vad det egentligen är värt. I ett gott samhälle är välfärden inte bara av materiell natur. Han redovisar siffror över hur ojämlikheter i inkomster har klara samband t.ex. med hälsotillstånd och kriminalitet i ett land. (I Sverige rapporterar LO i dagarna att en industriledare tjänar ca 40 gånger mer än en arbetare. I USA tjänar the Chief Executive Officer på Wal-Mart 900 gånger mer än den genomsnittliga lönen i samma företag. s 14.) Judt tes är att vi har allt svårare att förstå vad vi behöver ha gemensamt i ett gott samhälle. En kollektiv ansvarskänsla för det gemensamma är en förutsättning för hederliga ledare- det håller undan auktoritära överdrifter, skriver han. Groteskt ojämlika samhällen är också instabila.

Han påminner om hur tilltron till politiska institutioner har minskat under de senaste 20 åren och hur politikerföraktet ökat. Han verkar inte ha någon förhoppning om att vare sig "vänstern" eller "högern" i dagsläget är kapabla att komma med några lösningar, även om en klassisk socialdemokratisk ideologi tycks ha hans sympatier. Men hur man samtalar om klassiska politiska frågor har idag glömts bort i vida kretsar, inte minst inom den nuvarande europeiska socialdemokratin, som får sina kängor, inte minst för bristande internationellt engagemang. T.ex. deras tystnad under kriget på Balkan.

Även om Judt redovisar en pessimistisk ekonomisk och politisk utveckling under senare år så andas hans bok optimism och stor vitalitet. Han sätter sin tilltro till ordets kraft, "i begynnelsen var ordet", och att människor har en intuitiv känsla för vad rättvisa, jämlikhet och moral i djupet står för. Men vi måste finna orden för att både kritisera politiska beslut som inte är i samklang med denna vår inneboende rättskänsla och kunna formulera målen för hur vi vill och kan leva ett anständigt liv.

Judt lär ha dikterat "Ill fares the land" när han låg svårt sjuk i ALS och inte hade lång tid kvar att leva. Vi får vara mycket tacksamma över att kunna ta del av detta hans uppfordrande testamente.

Ingar

Aleksandar Hemon, absolut!

Med några separata brättelser formar Aleksandar Hemon boken "Frågan om Bruno". Utvandrad från Bosnien 1992 är författaren nu bosatt i USA. Jag har läst denna hans första bok och blivit fascinerad av stilen och styrkan. Bruno förekommer i titeln, men finns endast symboliskt på ett par rader i boken. Bruno är imaginär, men har kanske funnits. Så är det med berättelserna i boken också, de har kanske ägt rum.

Verklighetsförankring saknas föralldel inte, men spänningen skapas bl a genom att verkligheten inte får dominera, den är som en undertext i det som berättas. Halvt om halvt vetenskapligt beskrivs en spions liv och öde (han har existerat), sedan handlar det om hur en man sakta och med allsköns trevande grepp startar sitt liv som flykting i USA (man kan tänka sig kraftiga likheter med Aleksandars egna upplevelser), om hur en familj söker sina rötter (nämligen släkten Hemons rötter, ganska sanningsnära kan man tro)- plus andra lite mera drömda kapitel.

Vardagsbeskrivningarna är helt underbara, t ex i släktforskningskapitlet. Hemons humor är skarp och lite eftertänksam, mitt i allt som råkar hända. Ibland ser jag det studentikosa draget, andra gånger är det i stället sorg och ilska över vad som hänt i kriget på Balkan.

Starka känslor för den egna familjens öde ger nerv åt framställningen i kapitlet om spionen Sorge, som övergår i att skildra A:s pappa i rollen som spionen.

Den färgstarka skildringen av släkten Hemons möten och middagar är mitt favoritavsnitt. Farbror Teodor, till vars meriter hör att han krossat ett dragspel i Sarajevo, är nu gammal och ihärdigt fast för att berätta för familjen allehanda släktöden. Det blir för mycket, han avbryts, varpå  "alla bälgade i sig stämningshöjande drycker", orkestern spelade upp, ryggdunkningar utväxlades jämte förkrossande kramar och smackande kyssar, "alltmedan dansandet, om än i ultrarapid, närmade sig rena extasen".

Helt följdriktigt blir berättelsens jag berusad av all slivovice mm och hamnar under ett valnötsträd där han försöker få sitt huvud att sluta rotera. På avstånd hör han ideliga påpekanden om släkten Hemons stora bedrifter och historiska betydelse, ända ned till Napoleons tid. Ja, så går det vidare.

Andra kapitel är inte fullt så hejdlösa, karln kan skriva sansade övervägda stories också, utan den kraftiga ironin som råder när släkten utreds. Aleksandar Hemon är en hyllad författare som skrivit två böcker till, men jag har bara läst den här. Han är en fullfjädrad berättare, med intensitet och elegans, utan slappa mellanspel. Det ska bli intressant att se hans fortsatta författarskap.

Annagreta