bookzoom

Skulle till Stockholm. Tänkte ta tåget. Hade TIMkort. Skulle fylla på det. Gick till automaten. Insåg att ordningen var ändrad. Inga påfyllningar av TIMkort längre. Glöm det. Stor confusione, som det heter söderut. Köp istället ett bevis inför massresande för c:a  2724 kronor  (jag har förträngt den exakta siffran.) Stoppa in kortet, bara!

 

Men jag hade inte lust därtill, utan köpte en enkelbiljett dit och senare en enkelbiljett hem. Det funkade guskelov. Men det var ingen övning i kollektiv anda; jag fick skriva vad jag hette och det gjorde jag, första gången, inför avresan alltså. (På hemvägen blev jag obstinat...) Fick betala en bokningsavgift (!) på en femma som "inte kunde återbetalas" stod det på biljetten. Jag fick deklarera att jag är pensionär också. Jaja. Det skulle visst gå att halka förbi det där med namnet, sa en vänlig pipskäggprydd yngling som stod och granskade hur långt jag skulle komma innan jag bröt ihop. Halka, ett ord i rättan tid, som gjort för att åstadkomma ett utbrott av salig Bernhard. Han skulle (om han varit med) ha brustit ut i olika ordval och åkt direkt till Stuttgart för att kunna få se ljusare på tillvaron, det är ju lite längre dagar där rent astronomiskt, än vad det är i Salzburgtrakten.

 

I Stockholm lyssnade jag tillsammans med tre högkvalitativa damer, till en konsert med rubriken La Dolce Vita, framförd av Kungl. Filharmonikerna. Italiensk filmmusik i skön tappning med visuella komponenter ovanför scenen. En ren lisa för själen, som lät SJs förhårdnade budskap tona bort i fjärran och ersättas av en längtan till de miljöer där filmerna skapats och spelats in, dvs Italien. Tänk om SJ hade kunnat anlita dessa tonkonstnärer. En liten gränsöverskridande övning i tiden. De skulle ha skapat en kontinuerlig installation; de skulle ha förgyllt resorna och gjort biljettautomaterna värda en omväg! Så här ungefär: "Vincerai" skulle det ljudit när man  närmade sig köpestället, och medan man knappade runt skulle man bjudas ett något nedtonat "Nessun Dorma" för att till sist gå därifrån med en applåd, inspelad exempelvis en galakväll på La Scala. Ombord på tåget skulle konduktören smånynna på Figaro, Figaro och när man steg av skulle man höra duetten "Mi mancherai" - "Jag kommer att sakna dig". 

 

Annagreta

På min bibbla hade man inga böcker på italienska, men väl på åtskilliga andra språk. Det hade jag fått veta för nåt tag sedan då jag lystet frågade de vänliga själarna bakom disken. Så igår då jag passerade detta åtråvärda ställe råkade jag fråga om det fortfarande var lika tomt i den hörnan. Nä, fick jag veta, det hade faktiskt alldeles nyss kommit in en bok på det språket, fast man hade inte hunnit ordna plats och etikett för den på hyllan.  

- Ska genast hämta den, sa den vänliga bibliotekarien och försvann in i bakre regionerna. Det var glädjande, tänkte jag förväntansfullt. Och in kommer damen, bärandes på en tjock - och då menar jag tjock - bok med titeln "La Scuola Cattolica" av Edoardo Albinati. Boken var tung, såg man, och jag började kolla. Titeln föreföll väldigt religiös, och jag tänkte att det antagligen var en genomgång av katolicismens historia, om präster och prelater och om de senaste grälen med och inom påvemakten. Så långt var min entusiasm över bokförvärvet inte märkbar. Men jag tog i alla fall ett ordentligt tag i boken, konstaterade att den omfattade 1294 sidor, och att författarporträttet på flikens insida verkade sympatiskt. Så jag lånade den - vad annars hade varit möjligt? Som man sår får man skörda, tänkte jag och åkte hem med boken i höger framsäte där den tog en oväntat stor och aningen pompös plats.

 

Nu har jag börjat läsa, hunnit 54 sidor. Den matematiskt sinnade inser att det rör sig om en tjugufjärdedel av bokens omfång. Men jag har redan blivit fångad och imponerad. En sån skribent, och en sån initierad kunskapare när det gäller uppväxtvillkoren i Rom på 1970-talet, i synnerhet pojkarnas realiteter. Albinati berättar suveränt om det unga jagets sökande efter bekräftelse, och också om den egna vilsenheten och balansgången mellan att bli godkänd i kamratkretsen och att inte hålla måttet, en trygghetssits att varje dag erövra på nytt. Han skonar inte den insuttna omgivningen, han håller räfst och rättarting med de religiösa skrifterna och trossatserna, och han gör det med ett sprudlande gott humör - fastän behärskat, stramt och snyggt.

 

Fortsättningen kommer att beröra vad som händer ett par av pojkarna i klassen och detta ställt i relation till samhällsutvecklingen och omständigheterna. Jag kommer att vara "embedded".

 

 

Edoardo Albinati är född 1956 i Rom. Han är journalist och författare, har skrivit för stora dagstidningar, bl a Corriere della Sera och La Repubblica, t ex om Mellanöstern. Han har också givit ut flera romaner tidigare. 

La Scuola Cattolica kom ut 2016 och fick då Premio Strega. I Italien har den redan tryckts i 8 upplagor.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Åsa Beckman är tagen och tacksam. Hon känner igen sig i Mats Jonssons serieberättelse om Bollstabruk och Norrland. Hon vet att han har rätt när han beskriver vad som var, hur det var och hur det blivit. Hon har vuxit upp i samma trakt som han. Nu kommer hon ihåg var i Bollstabruk hon köpte den första silkespolon, och inser att den affären är borta nu, och hon minns att hon läste Historieboken på Bollstabruks bibbla som inte heller finns kvar idag. Miljöerna dyker upp i Mats Jonssons bok, och i minnet. Det är ingen sagobok, precis, utan en faktabok med känsla och allvar.

 

Mats Jonssons "Nya Norrland" kan inte få en mer inspirerande anmälan än den som Åsa Beckman ger idag i DN. Hon har samma bakgrundserfarenheter som Mats Jonsson. Hon är en engagerad norrlänning, hon känner glesbygden från då, och är nu omplanterad i huvudstaden sedan länge, som så många andra. Som barn var hon heller inte "litterärt övergödd" som "de som vuxit upp i Stockholm där minsta skitkvarter är besjunget av någon skald", skriver hon. Men som så många ärvde och delade hon upplevelserna av de stora sjöarna och de små samhällena och de djupa skogarna - som ett barn av ett förmodat tystlåtet folkslag som bara fortsatte leva där.

 

Hursomhelst är det berömvärt att Mats Jonsson tagti sig an att beskriva och diskutera villkoren i sin barndoms Bollstabruk och i sitt Norrland idag. Han kan kritisera och ironisera över de styrandes kraftlöshet, och det finns fog för det. Fast mössan i handen är ingen norrländsk attityd. Denna självständiga, tålmodiga grupp människor har länge tvingats se hur skolor och sjukhus och flygfält och mackar lagts ned - i brist på underlag, som det brukar heta. Nu bor Mats Jonsson långt från detta, närmare bestämt på Telefonplan i Stockholm, där skäggprydda hipsters försöker hinna med trenderna. Och där, på Telefonplan, känner Mats Jonsson att han svikit Norrland. Och hur detta kommer sig har han uppenbarligen satt bra ord på i sin nya bok.

 

Annagreta

 

Vad händer egentligen i Italien? Och i Libyen?  Den italienska inrikesministern Marco Minniti (sedan länge i politiken för Partito Democratico, men fram till nu ganska lågprofilerad) har trätt fram som den hårde mannen som "vet vad folk vill" och "satt ned foten" i immigrantfrågan. Han har smilat in sig i Libyens ena regeringsgruppering och kommit överens där om en modell för att stoppa flyktingarna som kommer över havet via Libyen. Det innebär att libysk militär sen  en tid patrullerar och kollar vattnen utanför Libyen och hindrar flyktingbåtarna att lämna det (för ändamålet utvidgade) libyska havsområdet.  Dessa militärer tvingar helt enkelt tillbaka de flyende och för dem till de överfyllda livsfarliga lägren på libyskt fastland där de packas ihop och misshandlas, våldtas och fråntas allt människovärde. Amnesti var där nyss och hade svårt att berätta vad de sett. Det diskuteras att nån sorts asylprocess ska kunna ske där. ---- Minniti har också sammanstrålat med 13 klanledare i södra Libyen i syfte att komma överens om lokala gränskontroller och "assistans" åt de flyende som vill passera där. 

 

Följden har blivit att flyktingbåtarna som kommit i land i Italien minskat kraftigt till antalet i sommar. I stället ser Spanien ut att få ta emot alltfler båtar. Till Grekland kommer ytterst få jämfört med tidigare, genom EUs "outsourcing" till Turkiet.

 

Minnitis drag påstås rädda flyktingarna från smugglarna och/eller drunkningsdöden på Medelhavet, dvs rädda deras liv och samtidigt smälla till en och annan transportör. I själva verket  handlar det om en nu alltmer diskuterad manöver mot hela flyktingsströmmen mot Europa, utan den minsta hänsyn till vad den kan innebära för människorna i fråga. Läkare utan gränser och andra oberoende hjälpinstanser har nekat att godkänna de villkor som enligt överenskommelsen skulle gälla för dem, nämligen att de skulle acceptera att beväpnad militär skulle kunna gå ombord på deras fartyg i sökandet efter flyktingar. Hjälpfartygen är naturligtvis också förhindrade att gå innanför den libyska havsgränsen - som upprättats för detta ändamål.

 

Allt detta som trätt i kraft i sommar har splittrat Italien. Partito Democraticos tidigare premiärminister, dvs den nuvarande partiledaren Matteo Renzi m fl företräder en mjukare linje än Minniti, och så gör delar av regeringspartiet. Nu kan i stället de hårdare grupperingarna applådera Minnitis stränga immigrationspolitik. detta mot bakgrund av både landets hårt ansträngda budget och den stora flyktingströmmen kopplad till EUs handlingsförlamning i flyktingfrågorna. Lega Nord och Berlusconi tar nu sats i stället mot nya höjder, och Beppe Grillo, Femstjärnerörelsens obegripliga ledare och i opposition, fröjdar sig över varje motgång för de styrande.

 

Vad som därtill förmörkar politiken i Italien just nu är de mörkbruna nyfascisterna som absolut vill fira årsdagen för Mussolinis övertag och marschera vitt och brett i Rom den 28 oktober. Om detta har parlamentet satt sig ned för att diskutera, kanske kan man förbjuda sånt.... Jämför gärna vad liknande som verkar planeras i Göteborg att ske på dess gator under Bokmässan... 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Alla gör dom bort sig; presidenterna, landslaget, Postnord, Transportstyrelsen och moderaterna. Vad har hänt? 

 

Thomas Bernhard säger att han har väntat på detta. Han slår fast att vi (i stort sett alla) blivit instängda i en fälla som påminner om ett mjärde från tiden mellan de stora krigen. Mjärdet ifråga är stort och komplicerat, ingen kan förklara dess konstruktion i ord eller bild eller ens i algoritmer, det har bara växt fram. I detta fångstredskap har vi alla hamnat. Vi sitter fast i dess labyrinter, grupperar oss, ser på varandra och beter oss som om vår instängda grupp utgjorde hela världsalltet, eller åtminstone en beroendeframkallande del av det. Vi anser oss ha rätt i allt, vi spelar alltid bäst och vi fördelar allt vad som ska fördelas enligt reglerna. Vi gör aldrig fel, vi kan leda anfallsspelet, vi kan försvara oss och vi säger hela tiden att vi är vackrast. Utseendet är dock inte allt överallt i mjärdet, enligt Bernhard. Det finns uppenbarligen också andra markörer att vårda.

 

När det blåser då guppar allt som tidigare var fast och tydligt. Några fäller en tår, andra absolut inte. Mjärdet som tidigare var en borg, känns plötsligt i behov av reparation. Kraft behövs. Stor kraft; utspel, avspark. Upp till ytan ska vi gå, hörs någon sjunga. Presidenterna håller till i egna fickor i mjärdet där det är lite gulfärgat, som vore omgivningen av guld. 

 

Bernhard är bekymrad över sakernas tillstånd. Han känner några av de drabbade i den här nedgången (ett par brevbärare närmare bestämt) och har tagit ner deras porträtt från väggen i sovrummet där de tidigare prydde den sida där solen lyste mest obarmhärtigt  då det var vackra dagar. 

 

Annagreta