Kolla in transsibiriska järnvägen!
Jag har hört att ryssarna vet hur man ska köra tåg, genom Sibirien, också på vintern. Det är ofta minusgrader där, ganska många till och med. Här har vi då och då lite köldgrader också, idag rent av hela minus 10! Då stannar de svenska tågen. Det är helstopp. Uppsala-Stockholm går inte, i Östergötland sitter folk 6-7 timmar i ett iskallt tåg som stannat. Och detta är ingenting enstaka, dessvärre. Det har hänt flera gånger redan i höst.
Jag föreslår en studieresa för några SJgubbar till Sibirien, gärna nu. De ska kolla ordentligt. Deras kollegor ute på tajgan kan säkert berätta hur man gör så att tågen funkar, även i kyla och snö. Det är inte direkt rocket science, men kan vara svårt ändå. Vår globala uppvärmning slår inte till hela året, så vi behöver veta. Innan de åker bör de investera i varsin krimmermössa.
Jag är rätt säker på att många av de frusna resenärer jag såg idag på perrongen gärna skulle satsa en penning till en sådan studieresa, i den mån vi inte redan gjort det.
Annagreta, som inte kom iväg till Stockholm och missade teaterbesök
Jag föreslår en studieresa för några SJgubbar till Sibirien, gärna nu. De ska kolla ordentligt. Deras kollegor ute på tajgan kan säkert berätta hur man gör så att tågen funkar, även i kyla och snö. Det är inte direkt rocket science, men kan vara svårt ändå. Vår globala uppvärmning slår inte till hela året, så vi behöver veta. Innan de åker bör de investera i varsin krimmermössa.
Jag är rätt säker på att många av de frusna resenärer jag såg idag på perrongen gärna skulle satsa en penning till en sådan studieresa, i den mån vi inte redan gjort det.
Annagreta, som inte kom iväg till Stockholm och missade teaterbesök
Sigrid och Yvonne och Jenny + August
I år firade kvinnorna triumfer på Augustgalan. De vann i alla tre klasserna. Bookzooms favoriter, Yvonne Hirdman och Sigrid Combüchen, och därtill Jenny Jägerfeld ("Här ligger jag och blöder")i barn- och ungdomsklassen, tog hem hela potten.
Det var mycket stor enighet om prisvinnarna i salongen, och alla vinnarna tog också publiken med storm när de skulle kommentera sina priser. Klurigast var Sigrid Combüchen som konstaterade att eftersom hon hade varit favorit skulle de som satsat på henne nu inte få ut nån vinst. Yvonne Hirdman var som vanligt stark och myndig, och ödmjuk.
Arrangörerna hade lagt till ett nytt inslag i programmet; inför varje klass presenterade (väl valda) personer mycket kort en bok var, dvs de sex nominerade böckerna. Susanne Ljung presenterade Spill helt lysande och bejublat. Hon erinrade bl a om att man i England ger pris till årets sämsta sexskildring. En riktigt bra variant fanns nu i stället på sid xxx i Spill, tipsade hon. Hon framhöll också Sigrid C:s förmåga att ge liv och bilder åt sömnadsavsnitten, rosetterna, tyget, knapparna. Hanna Hellquist presenterade barnboken "Tänk om..." av Lena Sjöberg med maximal charm och humor. Bara för att nämna två exempel bland de namnkunniga presentatörerna.
Vad skulle August Strindberg ha sagt om utfallet i år? Vad hade han sagt om att kvinnor vann allt? Kanske hade han fått migrän av det. Hade han kunnat falla för "en damroman". Några av de nominerade böckerna har mörka teman som handlar om sociala problem; tunga rapporter från vår nutid, inte minst bland barn- och ungdomslitteraturen. Den faktorn kanske han hade gillat. Jag tänker gärna på Tina Thunanders bok "Resa i Sharialand" som jag just läst. Tidsglappet på 100 år kan ibland betyda mycket, vad visste man om livet på den arabiska halvön här hos oss på Strindbergs tid? Förmodligen just intet. Inte heller idag har vi ju nån vidare koll, frånsett det som meddelas i den utmärkta skildringen som Thunander skrivit. Nu lär det ta minst 100 år till innan kvinnorna i Saudiarabien har ett hyfsat jämlikt liv. (Vid det laget har säkert Augustpriset ersatts med nationella men globalt Murdochredigerade evenemang som alla kan klicka fram i sina skärmar lite överallt. Små närodlade författare får priser, och kinesiska lagledare fäster leende små minnesmärken på alla funktionärer.)
Förläggarföreningen hade anlitat min favorit på orgel, Gunnar Idenstam, att interfoliera med sitt spel. En grabb från Gällivare med världsrykte, som bugar ned till golvet. Kvällen leddes av Kristofer Lundström från Kobra, mannen med ett enda ögonbryn. Jag träffade P O Enquist, nyss utkommen med en barnbok - igen. Han hade tippat Spill, klokt nog.
Annagreta
Det var mycket stor enighet om prisvinnarna i salongen, och alla vinnarna tog också publiken med storm när de skulle kommentera sina priser. Klurigast var Sigrid Combüchen som konstaterade att eftersom hon hade varit favorit skulle de som satsat på henne nu inte få ut nån vinst. Yvonne Hirdman var som vanligt stark och myndig, och ödmjuk.
Arrangörerna hade lagt till ett nytt inslag i programmet; inför varje klass presenterade (väl valda) personer mycket kort en bok var, dvs de sex nominerade böckerna. Susanne Ljung presenterade Spill helt lysande och bejublat. Hon erinrade bl a om att man i England ger pris till årets sämsta sexskildring. En riktigt bra variant fanns nu i stället på sid xxx i Spill, tipsade hon. Hon framhöll också Sigrid C:s förmåga att ge liv och bilder åt sömnadsavsnitten, rosetterna, tyget, knapparna. Hanna Hellquist presenterade barnboken "Tänk om..." av Lena Sjöberg med maximal charm och humor. Bara för att nämna två exempel bland de namnkunniga presentatörerna.
Vad skulle August Strindberg ha sagt om utfallet i år? Vad hade han sagt om att kvinnor vann allt? Kanske hade han fått migrän av det. Hade han kunnat falla för "en damroman". Några av de nominerade böckerna har mörka teman som handlar om sociala problem; tunga rapporter från vår nutid, inte minst bland barn- och ungdomslitteraturen. Den faktorn kanske han hade gillat. Jag tänker gärna på Tina Thunanders bok "Resa i Sharialand" som jag just läst. Tidsglappet på 100 år kan ibland betyda mycket, vad visste man om livet på den arabiska halvön här hos oss på Strindbergs tid? Förmodligen just intet. Inte heller idag har vi ju nån vidare koll, frånsett det som meddelas i den utmärkta skildringen som Thunander skrivit. Nu lär det ta minst 100 år till innan kvinnorna i Saudiarabien har ett hyfsat jämlikt liv. (Vid det laget har säkert Augustpriset ersatts med nationella men globalt Murdochredigerade evenemang som alla kan klicka fram i sina skärmar lite överallt. Små närodlade författare får priser, och kinesiska lagledare fäster leende små minnesmärken på alla funktionärer.)
Förläggarföreningen hade anlitat min favorit på orgel, Gunnar Idenstam, att interfoliera med sitt spel. En grabb från Gällivare med världsrykte, som bugar ned till golvet. Kvällen leddes av Kristofer Lundström från Kobra, mannen med ett enda ögonbryn. Jag träffade P O Enquist, nyss utkommen med en barnbok - igen. Han hade tippat Spill, klokt nog.
Annagreta
Musik för kropp och själ
Akademiska kapellet och Allmänna sången vid Uppsala universitet är snart på väg till Spanien på turné. Sammantaget en i det närmaste tvåhundrahövdad skara äntrar planet med ett konsertprogram i bagaget, som bäddar för succés. Åtminstone tror jag det, och att döma av applådåskorna i universitetsaulan på lördagseftermiddagen var det många som tyckte som jag.
I programmet har de påpassligt tagit med musik av Maurice Ravel, som hade sina rötter i Spanien, och i vars musik spanska klanger och rytmer ofta genljuder. Tänk bara på den återkommande rytmen i Bolero! På turnéprogrammet står balettmusiken till Daphne och Chloé, och detta mästerliga orkesterverk, där också kören medverkade, uppfattade jag som konsertens höjdpunkt. Det utgjorde också en motpol till det inledande likaså mästerliga orkesterstycke som Kapellet beställt av tonsättaren, tillika pianisten Johan Ullén. Det ligger nästan hundra år mellan verkens tillkomst. Om Ravel med sin balettmusik fokuserar på kroppsliga, konstnärliga uttryck för myten om den antika guden Pan och förvecklingarna i spåren av hans magiska flöjt, så tar Ullén sin utgångspunkt i hjärnvindlingarnas mysterier, närmare bestämt de som utspelas i amygdala, den lilla mandelformade delen av tinningsloben, som lär styra uppkomsten av både fruktan och njutning i hjärnan. De extatiska danserna som guden Pan hyllas med i Ravels balettmusik hör jag ekon av i den larmande mellandelen i Amygdala. Om det är förklädda gudar som hyllas i Ravels musik är det kanske naturvetenskapens landvinningar i Ulléns? I båda fallen gestaltas en idyll med fågelsång/harpospel som avbryts av förtvivlan/mardröm för att ändå sluta lyckligt? Eller en ständig växling mellan njutning och fruktan? I båda fallen storslagen, omtumlande, färgrik och spännande musik för både kropp och själ.
Ingar
Antimateria och svarta hål i november
November är ingen munter månad. Dystra saker infinner sig, t ex mörker och negativt tänkande. Det nyaste är att man också upptäcker svarta hål och antimateria just i dessa dagar. Är det inte passande?
Det är bl a några svenska partikelfysiker som framkallat lite antimateria på anläggningen Cern i Geneve. Fenomenet var inte långlivat, visserligen, enligt uppgift stannade antimaterien endast en bråkdel av en sekund, men ändå. Antimateria i november. Känns rätt.
Närapå samtidigt meddelas från NASA att man siktat ett svart hål i vardande ganska nära oss - avståndsbeteckningen ska dock inte övertolkas. Hålet beskrivs som ett ungt svart hål, "a baby black hole". Det verkar vara resultatet av en kosmisk explosion år 1979 som en amatörastronom såg och rapporterade. Nu har långvariga (professionella) studier av bl a röntgenstrålningen på ort och ställe visat att det rör sig om ett svart hål, dit rester från explosionen mm rasar in.
Forskarna som jobbat med hålet kom loss på en nätsänd presskonferens från Kalifornien och sa saker som "vi har att göra med det ultimata fängelset". Låter det muntert? Fastän, det måste jag säga, forskarna som uppträdde verkade taggade. Hålet heter numera 1979C och ligger 50 miljoner ljusår bort. På behörigt avstånd, alltså. Lika bra det. Eller hur?
Annagreta
Det är bl a några svenska partikelfysiker som framkallat lite antimateria på anläggningen Cern i Geneve. Fenomenet var inte långlivat, visserligen, enligt uppgift stannade antimaterien endast en bråkdel av en sekund, men ändå. Antimateria i november. Känns rätt.
Närapå samtidigt meddelas från NASA att man siktat ett svart hål i vardande ganska nära oss - avståndsbeteckningen ska dock inte övertolkas. Hålet beskrivs som ett ungt svart hål, "a baby black hole". Det verkar vara resultatet av en kosmisk explosion år 1979 som en amatörastronom såg och rapporterade. Nu har långvariga (professionella) studier av bl a röntgenstrålningen på ort och ställe visat att det rör sig om ett svart hål, dit rester från explosionen mm rasar in.
Forskarna som jobbat med hålet kom loss på en nätsänd presskonferens från Kalifornien och sa saker som "vi har att göra med det ultimata fängelset". Låter det muntert? Fastän, det måste jag säga, forskarna som uppträdde verkade taggade. Hålet heter numera 1979C och ligger 50 miljoner ljusår bort. På behörigt avstånd, alltså. Lika bra det. Eller hur?
Annagreta
Vindlande trappa i pyreneiskt slott
Foto: A DyringMurgröna på pyreneiskt slott
Foto: A DyringTorgny Lindgren i inspirerande reklam
Jovisst, jag härstammar ju från skogarnas och lantbrukens Västerbotten, jag också. Närmare bstämt från en plats fågelvägen cirka 5 mil från Raggsjö, där den världsberömde Torgny Lindgren växte upp bland bönder och skogsfolk och åt sig stark på pölsa och potatis. Så långt har vi mycket gemensamt.
I dag fick jag Böckernas Klubbs månadserbjudande; "Minnen" av Torgny Lindgren, och jag greps genast av den recensionstext som åtföljer erbjudandet. Eva Johansson hade läst och bedårats, och hon skriver så engagerat om bokens innehåll att jag är fast, redan nu, innan jag alls håller boken i min hand. Hon lyckas förmedla precis de ingredienser som väcker också mina minnen, det är t ex farbror Hjalmar, moster Hildur och kalvlever med lingon. Det är storspionen Stig Wennerström plus Göran Tunström och Erik Saedén.
Jag riktigt känner hur Hjalmar och Hildur seglar in i handlingen, hur matoset lägger sig i köket och hur författaren så småningom lämnar sin by för att ägna sig åt författarmöten, spionstudier och musik, kanske Gustaf Mahler, efter vad jag kan anta. Det märkliga med den lilla säljtexten är att den ger mig så mycket, den skapar igenkänning, stämning och förväntan.
Steget är inte långt till att jag själv minns min barndoms blinkningar; farbror Gustafs berättelser om vittrans dans över tjärnens svarta spegel, faster Bertas upprörda skrik då vi spelade hartzfiol på hennes fönster, farbror Knuts högfärdiga men nedsjunkna gestalt bakom ratten på sin Studebaker. Det amerikanska fläsket och pölsan hörde också dit, och nybakta pepparkakor utspridda över hela köket före jul. Mina minnen av vittran är centrala, och de flesta ljudminnen jag har består av motorljud, allt ifrån ljudet från en gengasmotor till den PV 444 som jag som nittonåring tog körkort med i Umeå. Livet var bilberoende. Mina kusiner spred så småningom både skräck och beundran med en Volvo Amazon som körde så fort i kurvorna att gruset stänkte ut i skogen. Alla omkring mig pratade bilar. Min mamma brukade säga att "det var många som hade fel på chassit".
Så tack på förhand, Torgny Lindgren, för att du fick mig att minnas min ungdoms vilda framfart i en skog nära dig!
Jag ska läsa noga när jag får boken.
Annagreta
I dag fick jag Böckernas Klubbs månadserbjudande; "Minnen" av Torgny Lindgren, och jag greps genast av den recensionstext som åtföljer erbjudandet. Eva Johansson hade läst och bedårats, och hon skriver så engagerat om bokens innehåll att jag är fast, redan nu, innan jag alls håller boken i min hand. Hon lyckas förmedla precis de ingredienser som väcker också mina minnen, det är t ex farbror Hjalmar, moster Hildur och kalvlever med lingon. Det är storspionen Stig Wennerström plus Göran Tunström och Erik Saedén.
Jag riktigt känner hur Hjalmar och Hildur seglar in i handlingen, hur matoset lägger sig i köket och hur författaren så småningom lämnar sin by för att ägna sig åt författarmöten, spionstudier och musik, kanske Gustaf Mahler, efter vad jag kan anta. Det märkliga med den lilla säljtexten är att den ger mig så mycket, den skapar igenkänning, stämning och förväntan.
Steget är inte långt till att jag själv minns min barndoms blinkningar; farbror Gustafs berättelser om vittrans dans över tjärnens svarta spegel, faster Bertas upprörda skrik då vi spelade hartzfiol på hennes fönster, farbror Knuts högfärdiga men nedsjunkna gestalt bakom ratten på sin Studebaker. Det amerikanska fläsket och pölsan hörde också dit, och nybakta pepparkakor utspridda över hela köket före jul. Mina minnen av vittran är centrala, och de flesta ljudminnen jag har består av motorljud, allt ifrån ljudet från en gengasmotor till den PV 444 som jag som nittonåring tog körkort med i Umeå. Livet var bilberoende. Mina kusiner spred så småningom både skräck och beundran med en Volvo Amazon som körde så fort i kurvorna att gruset stänkte ut i skogen. Alla omkring mig pratade bilar. Min mamma brukade säga att "det var många som hade fel på chassit".
Så tack på förhand, Torgny Lindgren, för att du fick mig att minnas min ungdoms vilda framfart i en skog nära dig!
Jag ska läsa noga när jag får boken.
Annagreta
Sorgen är randig
Jag promenerar på Gamla kyrkogården en kylig söndag efter alla helgons dag. Här och var lyser gravlyktor blekt i solskenet. Många gravar är prydligt krattade med breda ränder, horisontala och vertikala och stundom i mer fantasirika mönster i form av kors, stjärnor och vågor. Ett tunt lager av gnistrande frost följer i rändernas spår och förmedlar ett extra lager av svärta och ljus. Läste nyligen att barnpsykologer brukar tala om barns randiga sorg och med det menar att ett barn inte orkar med att uthärda en sorg så långa stunder i taget. De måste varva med lek och glädje. Så är det nog för människor i de flesta åldrar. Är det kanske det som ränderna på kyrkogårdens gravar symboliserar? Och som Magnus Florin gestaltar så vackert i sin bok om ränder?
Ingar
Inspirationskällor
Femklövern bevistade i år Bokens dag tillsammans för tredje gången. Vi var eniga om att det var ett ganska dåligt regisserat evenemang även om de medverkande författarna gav intressanta inblickar i sina respektive författarskap. Jag tyckte Henrik Berggren toppade tillställningen när han berättade om sin Palmebiografi, där han bl.a. sa sig vilja beskriva 1900-talets Sverige i nytt ljus efter Palmes död och fånga människan och politikern Palme i rörelse. Det var också intressant att höra vilka skönlitterära författare som fungerat som inspirationskällor till biografin. Walt Whitman nämndes och dennes gestaltning av den framväxande nationen Amerika under 1800-talet. Det kanske inte är en tillfällighet att Berggren tar avstamp hos denne amerikanske diktare vars liv förflöt parallellt med presidenten Abraham Lincoln, vars liv ju ändades på samma tragiska sätt som Olof Palmes. Lincoln och Whitman var också varandras inspirationskällor, möttes många gånger men lär aldrig har utbytt ett enda ord. De hälsade dock på varandra kväll efter kväll under tystnad i samma gathörn.
Jag tänker på dessa paralleller och erinrar mig en tonsättning av Walt Whitmans stora dikt When Lilacs Last in the Dooryard Bloom´d av Steve Dobrogosz. "Of all Whitman´s works Lilacs cried out to be sung as a choral symphony" skriver kompositören på skivomslaget. Ett gripande verk som bl.a. präglas av en rikedom på melodier, som Steve menar "hamnat" väldigt nära Whitmans fria vers, trots dess avsaknad av rim. Lyssna gärna på cd:n med Uppsala kommarorkester, S:t Jakobs kammarkör med Gary Graden som dirigent och kompositören själv vid pianot!
Whitman skrev sin dikt när han mottagit budet om mordet på Lincoln och inleds med känslan av djup sorg:
When lilacs last in the dooryard bloom´d
and the great star early droop´d in the western sky in the night
I mourn´d, and yet shall mourn with ever-returning spring.
Dikten ger därefter en självlysande panoramabild över olika sidor av det Amerika som Lincoln bidrog till att ena efter inbördeskrigets fasor. På ett märkligt sätt omvandlas denna sorgehymn till en gripande kärleksdikt där ljuset kommer åter och symboliseras just av syrenens blomning, fågelsången och den brinnande aftonstjärnan. Kanske samma aftonstjärna som Whitman mindes att han såg glänsa över Capitolium, när Lincoln höll sitt installationstal 1861. Men Whitman mindes också att han tyckte sig se ett mörkt moln över presidentens huvud. I november 1863 höll Lincoln sitt berömda Gettysburg-tal där han slog an försonande tongångar inom nationen men den 15 april 1865 föll alltså skotten på teatern i Washington och ändrade historiens gång.
Berggren uppehåller sig bland mycket annat kring Palmes stora skönlitterära intresse och hur detta påverkat hans berömda talarkonst. Berggren anser att Palme höll sitt allra bästa tal vid Tage Erlanders begravning. Den inträffade bara några veckor före skotten på Sveavägen.
Ingar
