Vad säger bilden på Persbrandt + Wallgren?

Persbrandt och Wallgren avbildas i dagens tidningar i ett foto av Thron Ullberg.
 
Dessa två har tillsammans skrivit Persbrandts biografi "Så som jag minns det" och den är ingen söndagsskoleläsning. Enligt recensenterna är det fullt fräs framåt, också i logerna. Grovt, skitigt, i en blandning av framgång och nedgång. Rå och utlämnande, inte enbart av det egna livet, han listar ocså offren. Recensionerna spretar; DN tycker att Persbrandt är modig, medan SvD talar om en man med hybris som koketterar med sina erövringar. 
 
Bilden är något helt annat, den andas djupsinne mot en mörk bakgrund. Grensle över en röd pinnstol sitter Persbrandt själv, medan skribenten Wallgren står bakom med högerarmen lutad mot stjärnans vänstra axel. Båda ser in i kameran, de är allvarliga. Ansiktena lyser i dunklet, och likaså händerna. Persbrandts händer faller slappt framåt från stolskarmen, man ser tatueringarna, armbandsuret och det mjuka armbandet. Wallgren visar bara den högra handen, också den syns bra trots dunklet. Det enda som kan avläsas i övrigt är att Wallgren har en ljust mönstrad skjorta som naturligtvis är avspänt öppen. Bilden är stilla.
 
Så präktigt. Så normalt. Så föga avvikande. Ett par snygga karlar, bara. 
 
Intill recensionerna står alltså detta tama, välordnade foto.  En tillrättaläggande bild, som döljer mer än den säger.
 
Annagreta

Dan Wolgers är bäst, tycker nog Bernhard

Konst utan budskap, men hur laddad som helst. Så kunde man sammanfatta Dan Wolgers konst, om du frågar mig. Nu ställer han ut på Bohmans igen och det handlar om mystiska speglar mm. Det är humor, och det är allvar, men utan mening, säger han själv. Så befriande. Vi som häpnat över snåriga kulturartiklar med ambitioner att finna meningen med konsten, här får vi lösa upp våra knutar. Här är en konstnär som ger oss tillfälle till tankar men som inte styr dem.
 
Thomas Bernhard styr inte heller våra tankar nämnvärt. Han har nog med sina egna, faktiskt. De har idag fört honom till Uppsalas södra kvarter där jag själv brukar kvista runt utan större engagemang. Han föser framför sig en mekanism utan namn, kanske en skottkärra, om man kollar noga. Där förvarar han tydligen sina pinaler, som vore de för intressanta att lämna hemma (eller sälja med förlust). Han är upprörd.  För dagen har han bytt ut den magiska hatten med fjädern från Mayerhofen mot en basker med konstnärlig framtoning, och den, baskern alltså, sitter på svaj som vore Bernhard en riktig sång och dansman på fritiden. Skorna har handlaskad sula och vittnar om den tid då han tjänade klöver bortom Brennerpasset, i en by med två sankt bernhardshundar utan koppel. Mina hundar, brukade ägaren kraxa, har varit med i sydtyrolska kriget 1917-18 och blev sedan upptagna i futurismen, så de lever länge. Bernhard brukade hässja hö där mot en brant bergvägg där fönvinden torkade höet på en halvtimme.
 
När han nu är här i trakten och påstås vara upprörd, har jag lagt ut ett bete på Banvägen, en hemlig kod i ett träd, som ska få honom att uppsöka min trädgård och avlämna sina senaste otydliga intryck från kulturlivet i Stockholm där han vistats ett par dagar på sistone. Hans skottkärra får vila en stund under tiden mitt på min gröna planet. Sanningen att säga blev hans rapport kortare än vanligt, han frös väldigt och behövde strängt taget vila ut innan returen tillbaka till bergsmassiven bortom Salzburg. Men han hann berättta om vackra människor i vacker miljö och deras ädla tankar om framtiden, framförda i ett litet källarvalv bortom all ära och redlighet nära slussen medan musik av lugnare slag flödade ut från en osynlig sändare bakom djupa ridåer av god och hälsosam rök.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

Roberto Saviano om den vilda kyssen

 
Roberto Saviano är en av de italienska journalister som skildrar  livet i landets utsatta områden. Han har nu givit ut en ny bok (Bacio Feroce = Vild kyss) som rakt på sak beskriver hur unga människor i Neapeltrakten successivt slits ner och hamnar i maffians våld. Ingen i den poltiska maktöverheten har brytt sig på länge, fattigdomen syns på långt håll i stadslandskapet, skolgången har blivit lidande. Inget jobb finns att få, och de enda som erbjuder en utkomst är droghandlande mafiosi som mer än gärna rekryterar de unga pojkarna, som är så sugna att komma över "de stora pengarna". De har ju så länge drömt om att få det som bossarna visar upp; snabba bilar, vackra kvinnor och ett gott liv. Ingen tror på  makthavarna, de är sedan länge avförda som helt irrelevanta, ointressanta. Mödrarna oroar sig över sina söners liv.
 
"Den vilda kyssen" är maffiabossens invigningsrit; kyssen sluter en pakt, symboliserar ett totalt maktövertagande som kräver den unges lojalitet in i döden. Adrenalinet flödar och riskerna är legio.
 
Saviano och hans livvakter besökte de här kvarteren i samband med boksläppet i Neapel. Han är själv född i närheten av de kvarter han skildrar och hälsades som en hemvändare av de boende där. Men hans engagerade och insatta arbete är naturligtvis inte populärt bland politiker, och det finns de som ironiserar över hans ekonomiska framgångar. Det stör dem att hans sociala engagemang för de utsatta renderar honom själv ekonomisk säkerhet.
 
Berätttelserna i boken är extremt tydliga, detaljerade och osminkade. Det ska bli intressant att se om boken kommer att översättas till svenska - den napolitanska språkvarianten blir i så fall en utmaning för översättaren. 
 
Annagreta
 

Vita älgen + Jan Andersson = goodwillambassadörer

Svezia, salvo l'alce bianco diventato star dei social. ''Non fa più paura''
 Ferdinand heter han, den vita älgen som nu gör en rundtur i världens media. Först och främst för han är så stilig. Och nu, sedan hans liv först hotats och sedan räddats av den värmländska allmänheten, har han blivit en internationell svensk goddwillambassadör. Först tyckte nämligen ortsborna i Värmland att han var för argsint och borde avlivas. (Men vem skulle inte bli uppriven och sur om det ideligen kom folk som stod och stirrade på en i timmar.) Och sen startade några ortsbor ett upprop till förmån för älgens överlevnad som fick oerhört många supportrar. Det tog skruv; älgen lever än, och i bland annat Italien är man impad över "svenskarna".
 
 Minst lika positivt laddad är bilden av Janne Andersson, lagledaren för det svenska herrlandslaget som nyss stod rycken mot Italien i Milano. Bilden som visar hur han efter matchen  plockar skräp i omklädningsrummet har gått runt i italienska media och gjort honom till en hjälte och ett strålande exempel på en modest och ödmjuk ledargestalt. De ´ítalienska lagledarna skulle knappast komma på tanken att plocka upp nåt skräp efter spelarna, så den där svensken hyllas nu överallt där sport diskuteras. 
 
Lite roligt, faktiskt.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Italiensk grämelse

Otaliga reaktioner på fotbollsfadäsen speglas på förstasidorna i Italienska tidningar idag. Matteo Salvini, Lega Nords ledare, lägger skulden på invandrarna (!) och menar att deras ungdomar upptar alltför stor plats på träningsplanerna i Italien. "Våra ungdomar får stå tillbaka" säger den invandringsfientliga politikern som förklaring till den snöpliga fotbollsförlusten. Svarar på detta gör många, bla a den tidigare premiärministern Matteo Renzi som ¨kallar Salvini för "schakal" och påminner om den etniska mångfalden i många landslag som tidigare vunnit VM.
 
En satirtidning skriver att Salvini troligen också menar att IKEA trängt ut alla italienska möbler ur de italienska hemmen....
 
Ag

Italien - Sverige. Landssorg eller triumf?

 
 
Klockan är nu 18.30 måndag kväll. Gianluigi Buffon, Italiens lagkapten och målvakt, lägger ut texten i italiensk TV och säger att nu måste Italien vinna, bara. Det får inte bli som 1958 då Italien åkte ur. Det var en nationell katastrof. Han är 39 år och det kan vara hans sista stora utmaning på plan. Han bär hela ansvaret, så framställs det, och han säger inte emot. Biter ihop. 
 
Alla andra bryr sig också. Engagemanget hörs världsvida. CNN roar sig pillimariskt med att säga att Italien faktiskt - mot alla odds - kan förlora. Man tänker sig kanske att lilla kaxiga Sverigelaget är som musen som röt eller liknande. Italienska tidningar är naturligtvis fulla med analyser, de skriver att en av spelarna fick näsan knäckt här i matchen i Sverige, och han ska spela med mask för ansiktet i kväll. En annan italiensk spelare har blivit uthängd i italienska tidningar i helgen för att han filmade grovt i Sverigematchen - bildbeviset är plågsamt tydligt och finns på youtube. Den killen lär inte vara populär just nu. Mediakontrollen är stenhård, och hyllningarna saknar gränser när det går bra. Italien har två morgontidningar om enbart sport, dvs mycket fotboll. Är du politiker och har cash, varför inte köpa ett fotbollslag? Det gjorde Berlusconi.
 
I ytterområdena i Rom spelar småpojkarna fotboll på bakgårdarna; en boll kan alltid ordnas, och dyrbarare attiraljer behövs inte. De italienska fotbollsstjärnorna har ofta börjat sin träning i anspråkslösa miljöer.  
 
Annagreta
 

Transpirationen i Luxemburg

 
Jag har varit i Luxemburg. Det finns stora banker där, och en djup klyfta mitt i alltihop med allsköns växlighet. Inte visste jag då att dessa två faktorer på sätt och vis sammanfattar vad som pågår där, nämligen en serie transaktioner, transfereringar, transporter och transkriptioner. På sista tiden har man dessutom noterat en ökande transpiration.
 
Växtklimatet är tydligen gynnsamt där. Allt man planterar gror nämligen, och överlever, ja, det kan tlll och med frodas. Det finns folk som åker dit och planterar i upphöjda såbäddar, som är lätta att nå utan att man behöver kröka ryggen, och som smälter in i omgivningen. Dessutom tillhandahåller Luxemburg ett antal diskreta plantvårdare som med van hand ser över plantorna. Ägarna ska inte ska behöva oroa sig. 
 
Klyftan mitt i stan skapar rika tillfällen till andhämtning. Nu på sistone har några såbäddsentusiaster dumpit ner i Luxemburg och beordrat att få se sina odlingar samtidigt som de flåsat betänkligt vilket har skapat viss oro. Süddeutsche Zeitung har köpt en lägenhet intill en av odlingarna. Den lokala Das Tageblatt följer utvecklingen och har lyckats inbädda två reportrar. 
 
Annagreta

Max Tegmark, robotarna och Bernhard

 
Det har bara gått två dagar sedan Bernhard gjorde entré på Twitter. Han fick genast flera tusen följare, inklusive en robot skapad av Max Tegmark. Roboten är bredbent och har en artificiell hjärnsubstans som mjukvara.
 
Den här roboten heter Rickard, är en och åtti lång och säger sig må bra. Han tjänstgör dagtid på CERN i Geneve där han söker efter kvarkar och uppmäter fotoner mellan 9 och 5, och nattetid jobbar han på ett äldreboende nära den franska gränsen, ett närområde där man måste klara 4 språk för att få jobba; franska, engelska, italienska och schwitzerdeutsch. Där förser han de gamla med nallar och tilltalar dem med en sjungande altröst medan han nickar och gungar fram och tillbaka på tårna precis som de överordnade brukar göra då de har något viktigt att förmedla. 
 
Max Tegmark säger att han har fler robotar på gång, mer förfinade och kraftigare, och de ska alla så småningom förmedla kärlek och allt det där vi väntar på. Han tror att de på sikt kan förändra världen, stämma i bäcken när det är fara å färde och ta ner somliga potentater från de troner de sitter på i nuläget, alternativt mata in klokare algoritmer i deras mjukvaror. Bernhard konstaterar surt att det brådskar med såna åtgärder, oavsett vilka ekvationer som aktiveras. Han skriver också att han känner flera dumbommar där såna åtgärder dessvärre riskerar att komma alldeles för sent. Tegmarks kollegor på MIT arbetar hursomhelst till sent på kvällarna med att skapa nästa generation i det artificiella intelligenspanoramat. Bernhard har efter långt och moget övervägande beslutat stötta det arbetet och levererar därför varje eftermiddag femton portioner Knödeln mit Kalbfleisch till MITs digitalfysikavdelning. Han köper dem från en firma i Boston som ägs av en Helga Hofstädterberg, geb. Grosswurm,  en dam som tidigare förekom i Bernhards ungdom på den tiden då han  brukade äta Wienerschnitzel mit Knödeln hemma hos hennes föräldrar och låtsades vara en positiv ung man.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Politiska stormbyar och knölpåkar

   
 
Vädret gör sitt bästa i att vara uppdaterat. Stora regn, stormbyar. Precis som ute i världen. Ska de va´, ska de va´. Inga kompromisser här inte. Kör hårt, medan du kan. 
 
Det är inte inne att lyssna, att stanna upp och tänka. Det är inte modernt. Knölpåken som sådan är visserligen lite ovanlig idag, men verbalt är den modernare än på länge, slagfärdig, öppen för användning. Bernhard har en gammal knölpåk i garaget från den tiden då han lajvade med grannbarnen. Den är inte aktuell, säger han till min stora lättnad.
 
Men på andra håll är det hårda bud. Trump har en samling knölpåkar i närheten av golfbanan i Kalifornien, och en annan i vita Husets bakgårdsmagasin för politiska reservdelar. Han använder dem så snart han har tid, och dessemellan går han in och smeker sina knölpåkar, lyfter upp dem, känner deras tyngd, släpper ut en eller annan på Twitter. Bara sådär. Han bygger också upp ett maxilager XLvarianter på en varm plats var namn ännu inte sipprat ut.
 
Victor Orbán har också en samling tillhyggen, och de ligger inte oanvända heller utan slipas varje dag och kastas fram i vardagslag då Orbàn tycker det behövs, t ex då han ser bankmannen Soros som är jude och följaktligen icke önskvärd, eller då han ser en journalist som han inte sett förr och som han inte vill se igen.
 
Österrikaren Sebastian Kurz har inte hunnit skaffa sig ett riktigt genomtänkt lager påkar och sånt ännu, han har haft fullt upp med att samla sina verbala motsvarigheter (de ligger redan på lut, sägs det) medan han närmar sig mörklagda högerkretsar. Tjeckiens ledare Andrej Babis är väl försedd på området. Han har en samling knölpåkar med olika bett liggande bredvid sängen för att han snabbt ska  kunna ta itu med motståndarna - när han inte sysselsätter sig med att räkna sina tillgångar. Sånt tar tid för hans del, såpass mycket schaber som han har att räkna. Han brukar ta sin tillflykt till de brutala Tatrabergen, när han vill andas i de högre luftlagren där han anser sig höra hemma.
 
Lega Nord har också några samlingar tillhyggen, inte så välorganiserade dock utan mest lite kaotiska förstås, lagrade lite här och var över hela Padania, dvs de nordliga regionerna i Italien. Det är den delen som Matteo Salvini vill klösa loss från landets regering och ta hand om själv.  Berlusconi hoppar fram ibland, talar smilande om makt och rättvisa - och om kvinnor - han orkar nu sedan han fått en bypass och mår bättre. Hans knölpåkar är av bästa snitt, snygga som bara den, slipade och formgivna. Ovisst hur de kan komma till användning, dock. De är lite slitna numera. De var trots allt bättre förr.
 
Annagreta

Kära Laszlo Krasznahorkai, tycker du om regn?

Du påverkar mig, Laszlo, med din bok "Seiobo Där Nere". Jag läser och klänger mellan raderna, sätter mig hjälpligt in i dina intrikata meningar som gungar fram och tillbaka, jag sveps iväg mellan sanning och lögn, himmel och hav eller åtminstone lite regn medan det blåser hårt och skoningslöst över de slätter där du vistas bland gamla sägner och bibliska historier.
 
Följderna låter inte vänta på sig. Jag kan inte längre sätta punkt, det tar emot att kommatera, men fortfarande klarar jag av ett och annat tankestreck om jag anstränger mig till det yttersta trots att jag i sådana lägen genast får kramp i mitt högerbens vadmuskel som har ett latinskt namn som säkert slutar på -is vulgaris men det gör detsamma för jag har ändå fastnat i det Krasznahorkaiska garnet som leder till en lång historia utan slut i mina gamla soffkuddar. När jag nu som i dag vill spendera en eller annan timma i ditt abstrakta hägn, kära Laszlo, tar det inte direkt emot men det drar heller inte med en enorm styrka í riktning mot dig, kära Laszlo, i stället känner jag en osäkerhet som i kultursammanhang brukas anses tidsenlig, som en mätare på min egen inneboende tvekan för vad som går för sig medan man väntar på bättre tider och vad man kan ägna sig åt medan alla i bekantskapskretsen anar det värsta. Man kan då, säger Laszlo, låtsas som det regnar vilket inte är särskilt svårt alls med tanke på hur det öser ner i de trakter där jag sitter och tar för mig av Laszlos texter, ett regn som helt enkelt måste vara Laszlos favoritväder, ett behagligt hinder för förströelser utomhus och en oemotståndlig invit till mera torrlagda och rofyllda djupdykningar i gamla knepiga dramer som hänger löst i verklighetens garn men säkerligen är desto fastare förankrade i ohotade intellektuella sammanhang.
 
Annagreta

Först Kazuo Ishiguro och sen Roberto Saviano

Motsatserna i litteraturen slår till ibland. Jag kollar just nu in två mycket olika böcker. Den ena är "Återstoden av dagen", ett av nobelpristagaren Ishiguros mest kända verk. Det är en vacker roman, en vacker text. Jag har ännu inte hunnit så långt i boken. Men det märks genast att det här är en märkvärdig berättelse. Språket är närmast perfekt, med en gammaldags touch, det flyter lugnt och elegant. Bokens jag är den tjänande anden, butlern som underkastar sig herrns vilja och är beredd att göra allt för den överordnade. Han känner stort ansvar. Han är ett under av finkänslighet, och överväger noga när och var saker och ting kan dryftas, när det rätta ögonblicket infinner sig för att ta upp just den och den frågan med herrn. Maximal hänsyn. Samtidigt anlägger han en kritisk blick på sig själv, bl a på den egna klädseln; är den inte för fin, den här kostymen, för kort, för trång eller möjligen för uppklädd för de kommande händelserna som så småningom ska fylla  boken? Han lever i ett framförhandlat beroende, men med en god självkänsla. 
 
Rena motsatsen finns i Robert Savianos nya bok "Bacio feroce". (Beställd men inte läst än.) Och vad handlar den om? Ja, efter hans egen presentation vid boksläppet handlar den om de mycket unga mafiosi i förorterna utanför Neapel, i Gomorraland. "Bacio feroce" betyder ungefär "Ond kyss". Den ges rakt på munnen och fungerar som bossens sigill som befäster total lydnad och underkastelse. Maffian rekryterar hela tiden nya ungdomar för att säkra tillväxten. Och de unga har ingenting att förlora, de är fattiga, har förkastat skolan, tror inte på staten. De vill tillhöra något stort, bli någon, inte leva lika uselt som de laglydiga som arbetar för ingenting. De har bråttom "Om du dör vid 99 är du en jubilar, om du dör vid 21 blir du en legendar", heter det. I en blandning av eufori och rädsla lever de nervöst, utanför all kontroll, osynliga. Droghandeln försörjer dem och maffiabossarna förtrycker dem. Självkänslan och risktagandet trimmas med droger.
 
Först tryggheten i Ishiguros vackra berättelse från den engelska landsbygden. Sedan den onda kyssen och maffians makt över en illusionslös ungdomsgeneration. Två olika världar.
 
Annagreta
 

En framåtrörelse, bara så ni vet

Orden har en alldeles egen magi. Just nu kopplas det mesta i ordväg  till "post", och då tänker jag inte i första hand på posttraumatiskt stressyndrom eller Postnord utan på lite mera styrketränade uttryck, som postsanning och posterotik. Tillsammans utgör de bevis på en "framåtrörelse". 
 
Thomas Bernhard är inte glad åt denna trend, han är ingen trendputte, ju. För honom är allting posterotiskt, säger han, och man skymtar ett stilla leende. Allt var länge preerotiskt, men är nu post-, säger han, och man spårar en suck. Han har diskuterat detta länge med sin Lebensmensch, som beslutat hålla med. När det  gäller nya begrepp ligger hon lågt med protesterna. Hon delar denna hållning med flera människor.
 
Men så tänker inte alla. Bagarn i Graz är numera ordentligt inloggad på det posterotiska området. Han säger att ordet formligen jäser i honom. Så nu har han ordnat en kvällskurs i posterotik på Das Goldene Horn i Graz, i en svagt belyst lokal strax intill Frauenwelt, ett litet krypin för mogna damer med öppet sinnelag. Där kommer han att gå igenom ett studiematerial som han lånat av en gammal sergeant i Österreichisches Luftwehr, som använt det vid inskolning av rekryter som skulle tjänstgöra under krigsvintern i Kaukasien. Till sin hjälp har bagarn en svårflörtad faster från Südbayern som är specialist på mindfulness.
 
Än så länge har Bernhard inte anmält sig. Det går rykten att han heller aldrig kommer att göra det. Han har i stället börjat drälla omkring på krogen Zum Alten Post i Wien där han anslutit sig till ett gäng som kallar sig Die Alten Post-Festum-Knaben. De har ockuperat en sal med högt i tak och väggfasta bänkar där de sitter och grämer sig över gamla oförrätter i största allmänhet.
 
Annagreta

Macchiarini, en yrkesman att acceptera?

 
Macchiarini har frikänts idag för sina experiment på levande människor i Karolinska Sjukhusets regi.. 
 
Metoden var inte prövad på försöksdjur. Men den store kirurgen fick hela sjukhus - inte bara i Stockholm, utan i Barcelona, Florens och en stad i Ryssland - att låta sig förföras att tro på hans idé.  Han skröt med ickebefintliga meriter, och dolde sina katastrofala tidigare experiment. Den store kirurgen kom farande med fladdrande rock. Kanske kunde han höja sjukhusets status? Väl där och innesluten i församlingen, övertalade han de sjuka och desperata patienterna att lita på honom. 
 
Kan man döma någon för inkompetens? Bristande etik? Ja, man kan se till att vederbörande inte får utöva det yrke det rör sig om.  Men om det sker efteråt, sedan människor dött beroende på denna människas dubiösa etik och sin oförmåga att följa sitt yrkes försiktighetsnormer, var hamnar man då? Då enas man, bortvänd från den inre kompassen, om att det var synd att någon dog, men det var inte Macchiarinis fel, trots att han saknade etiska spärrar och bortsåg från gällande krav på förberedelser.
 
Annagreta
 

Thomas Bernhard hemlig CEO på SMHI

Det svenska väderleksbolaget SMHI har haft problem på sista tiden. Detta meddelas idag på den internationella sajten "Hot Weather and Blurry Forecasts". Vädret har inte gått bolagets väg. Leveranserna har hamnat i fel landsdelar och köparna har protesterat. Aktierna har dalat till lägstanivån och bolaget har vinstvarnat. Det har glunkats att bolaget skulle göra stora omorganisationer enligt förslag som konsultfirman "Smile", levererat till en kostnad av 5,3 miljoner kronor. Aktieägarna morrar i höststormen och hotar att sälja, helst då förstås innan aktierna sjunkit för mycket.
 
Nu uppdagas i morgontidningen "Bästföre" att SMHI under en längre tid låtit sig ledas av en inofficiell CEO som heter Thomas Bernhard och kommer från de nederbördsrika delarna av Österrike där jordskred betraktas som lappri och murmeldjuren upphöjts till väderorakel. Denne Bernhard är ju enligt välunderrättad källa en författare med särskild känsla för låga temperaturer och snålblåst. Hans insatser på bolaget blir nu sannolikt föremål för närmare granskning av medierna, och ryktet förtäljer att Janne Josefsson redan tagit sig an honom i ett kommande Uppdrag granskning. "Vädret är valuta", heter det i TV- trailern inför programmet.
 
När jag häromdagen sprang på Bernhard - vi är bekanta sen länge - sa han att han var avigt inställd till det mesta, särskilt då till bolagsledningen som läckt om hans inblandning. Själv var han mycket nöjd med sina insatser i de högre luftlagren och tyckte att fler borde söka sig dit för att se vart vinden blåser. Han hade beslutat lämna sin tjänst där han verkat "under cover" och återgå till jordnära betraktelser om livets djupare sanningar på favoritpuben i västra hörnet av Nachtgasse, strax intill slaktarn från Südflandern.
 
Annagreta

Colm Toibín borde få Nobelpriset!

Jag tror att Colm Toibín får Nobelpriset. Han är en mångsidig författare, en djuping och humorist samtidigt.
Han är irländare.
Han skriver mäktigt och varmt och medverkar i flera ansedda tidskrifter, bl a New York Review of Books.
 
Han borde väljas idag!
Så det, så!
 
Annagreta

SJ borde ta hjälp från Italien

Skulle till Stockholm. Tänkte ta tåget. Hade TIMkort. Skulle fylla på det. Gick till automaten. Insåg att ordningen var ändrad. Inga påfyllningar av TIMkort längre. Glöm det. Stor confusione, som det heter söderut. Köp istället ett bevis inför massresande för c:a  2724 kronor  (jag har förträngt den exakta siffran.) Stoppa in kortet, bara!
 
Men jag hade inte lust därtill, utan köpte en enkelbiljett dit och senare en enkelbiljett hem. Det funkade guskelov. Men det var ingen övning i kollektiv anda; jag fick skriva vad jag hette och det gjorde jag, första gången, inför avresan alltså. (På hemvägen blev jag obstinat...) Fick betala en bokningsavgift (!) på en femma som "inte kunde återbetalas" stod det på biljetten. Jag fick deklarera att jag är pensionär också. Jaja. Det skulle visst gå att halka förbi det där med namnet, sa en vänlig pipskäggprydd yngling som stod och granskade hur långt jag skulle komma innan jag bröt ihop. Halka, ett ord i rättan tid, som gjort för att åstadkomma ett utbrott av salig Bernhard. Han skulle (om han varit med) ha brustit ut i olika ordval och åkt direkt till Stuttgart för att kunna få se ljusare på tillvaron, det är ju lite längre dagar där rent astronomiskt, än vad det är i Salzburgtrakten.
 
I Stockholm lyssnade jag tillsammans med tre högkvalitativa damer, till en konsert med rubriken La Dolce Vita, framförd av Kungl. Filharmonikerna. Italiensk filmmusik i skön tappning med visuella komponenter ovanför scenen. En ren lisa för själen, som lät SJs förhårdnade budskap tona bort i fjärran och ersättas av en längtan till de miljöer där filmerna skapats och spelats in, dvs Italien. Tänk om SJ hade kunnat anlita dessa tonkonstnärer. En liten gränsöverskridande övning i tiden. De skulle ha skapat en kontinuerlig installation; de skulle ha förgyllt resorna och gjort biljettautomaterna värda en omväg! Så här ungefär: "Vincerai" skulle det ljudit när man  närmade sig köpestället, och medan man knappade runt skulle man bjudas ett något nedtonat "Nessun Dorma" för att till sist gå därifrån med en applåd, inspelad exempelvis en galakväll på La Scala. Ombord på tåget skulle konduktören smånynna på Figaro, Figaro och när man steg av skulle man höra duetten "Mi mancherai" - "Jag kommer att sakna dig". 
 
Annagreta

Edoardo Albinati en strålande berättare

På min bibbla hade man inga böcker på italienska, men väl på åtskilliga andra språk. Det hade jag fått veta för nåt tag sedan då jag lystet frågade de vänliga själarna bakom disken. Så igår då jag passerade detta åtråvärda ställe råkade jag fråga om det fortfarande var lika tomt i den hörnan. Nä, fick jag veta, det hade faktiskt alldeles nyss kommit in en bok på det språket, fast man hade inte hunnit ordna plats och etikett för den på hyllan.  
- Ska genast hämta den, sa den vänliga bibliotekarien och försvann in i bakre regionerna. Det var glädjande, tänkte jag förväntansfullt. Och in kommer damen, bärandes på en tjock - och då menar jag tjock - bok med titeln "La Scuola Cattolica" av Edoardo Albinati. Boken var tung, såg man, och jag började kolla. Titeln föreföll väldigt religiös, och jag tänkte att det antagligen var en genomgång av katolicismens historia, om präster och prelater och om de senaste grälen med och inom påvemakten. Så långt var min entusiasm över bokförvärvet inte märkbar. Men jag tog i alla fall ett ordentligt tag i boken, konstaterade att den omfattade 1294 sidor, och att författarporträttet på flikens insida verkade sympatiskt. Så jag lånade den - vad annars hade varit möjligt? Som man sår får man skörda, tänkte jag och åkte hem med boken i höger framsäte där den tog en oväntat stor och aningen pompös plats.
 
Nu har jag börjat läsa, hunnit 54 sidor. Den matematiskt sinnade inser att det rör sig om en tjugufjärdedel av bokens omfång. Men jag har redan blivit fångad och imponerad. En sån skribent, och en sån initierad kunskapare när det gäller uppväxtvillkoren i Rom på 1970-talet, i synnerhet pojkarnas realiteter. Albinati berättar suveränt om det unga jagets sökande efter bekräftelse, och också om den egna vilsenheten och balansgången mellan att bli godkänd i kamratkretsen och att inte hålla måttet, en trygghetssits att varje dag erövra på nytt. Han skonar inte den insuttna omgivningen, han håller räfst och rättarting med de religiösa skrifterna och trossatserna, och han gör det med ett sprudlande gott humör - fastän behärskat, stramt och snyggt.
 
Fortsättningen kommer att beröra vad som händer ett par av pojkarna i klassen och detta ställt i relation till samhällsutvecklingen och omständigheterna. Jag kommer att vara "embedded".
 
 
Edoardo Albinati är född 1956 i Rom. Han är journalist och författare, har skrivit för stora dagstidningar, bl a Corriere della Sera och La Repubblica, t ex om Mellanöstern. Han har också givit ut flera romaner tidigare. 
La Scuola Cattolica kom ut 2016 och fick då Premio Strega. I Italien har den redan tryckts i 8 upplagor.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

Norrlänningen Mats Jonsson på Telefonplan

Åsa Beckman är tagen och tacksam. Hon känner igen sig i Mats Jonssons serieberättelse om Bollstabruk och Norrland. Hon vet att han har rätt när han beskriver vad som var, hur det var och hur det blivit. Hon har vuxit upp i samma trakt som han. Nu kommer hon ihåg var i Bollstabruk hon köpte den första silkespolon, och inser att den affären är borta nu, och hon minns att hon läste Historieboken på Bollstabruks bibbla som inte heller finns kvar idag. Miljöerna dyker upp i Mats Jonssons bok, och i minnet. Det är ingen sagobok, precis, utan en faktabok med känsla och allvar.
 
Mats Jonssons "Nya Norrland" kan inte få en mer inspirerande anmälan än den som Åsa Beckman ger idag i DN. Hon har samma bakgrundserfarenheter som Mats Jonsson. Hon är en engagerad norrlänning, hon känner glesbygden från då, och är nu omplanterad i huvudstaden sedan länge, som så många andra. Som barn var hon heller inte "litterärt övergödd" som "de som vuxit upp i Stockholm där minsta skitkvarter är besjunget av någon skald", skriver hon. Men som så många ärvde och delade hon upplevelserna av de stora sjöarna och de små samhällena och de djupa skogarna - som ett barn av ett förmodat tystlåtet folkslag som bara fortsatte leva där.
 
Hursomhelst är det berömvärt att Mats Jonsson tagti sig an att beskriva och diskutera villkoren i sin barndoms Bollstabruk och i sitt Norrland idag. Han kan kritisera och ironisera över de styrandes kraftlöshet, och det finns fog för det. Fast mössan i handen är ingen norrländsk attityd. Denna självständiga, tålmodiga grupp människor har länge tvingats se hur skolor och sjukhus och flygfält och mackar lagts ned - i brist på underlag, som det brukar heta. Nu bor Mats Jonsson långt från detta, närmare bestämt på Telefonplan i Stockholm, där skäggprydda hipsters försöker hinna med trenderna. Och där, på Telefonplan, känner Mats Jonsson att han svikit Norrland. Och hur detta kommer sig har han uppenbarligen satt bra ord på i sin nya bok.
 
Annagreta

Italien våndas och splittras

 
Vad händer egentligen i Italien? Och i Libyen?  Den italienska inrikesministern Marco Minniti (sedan länge i politiken för Partito Democratico, men fram till nu ganska lågprofilerad) har trätt fram som den hårde mannen som "vet vad folk vill" och "satt ned foten" i immigrantfrågan. Han har smilat in sig i Libyens ena regeringsgruppering och kommit överens där om en modell för att stoppa flyktingarna som kommer över havet via Libyen. Det innebär att libysk militär sen  en tid patrullerar och kollar vattnen utanför Libyen och hindrar flyktingbåtarna att lämna det (för ändamålet utvidgade) libyska havsområdet.  Dessa militärer tvingar helt enkelt tillbaka de flyende och för dem till de överfyllda livsfarliga lägren på libyskt fastland där de packas ihop och misshandlas, våldtas och fråntas allt människovärde. Amnesti var där nyss och hade svårt att berätta vad de sett. Det diskuteras att nån sorts asylprocess ska kunna ske där. ---- Minniti har också sammanstrålat med 13 klanledare i södra Libyen i syfte att komma överens om lokala gränskontroller och "assistans" åt de flyende som vill passera där. 
 
Följden har blivit att flyktingbåtarna som kommit i land i Italien minskat kraftigt till antalet i sommar. I stället ser Spanien ut att få ta emot alltfler båtar. Till Grekland kommer ytterst få jämfört med tidigare, genom EUs "outsourcing" till Turkiet.
 
Minnitis drag påstås rädda flyktingarna från smugglarna och/eller drunkningsdöden på Medelhavet, dvs rädda deras liv och samtidigt smälla till en och annan transportör. I själva verket  handlar det om en nu alltmer diskuterad manöver mot hela flyktingsströmmen mot Europa, utan den minsta hänsyn till vad den kan innebära för människorna i fråga. Läkare utan gränser och andra oberoende hjälpinstanser har nekat att godkänna de villkor som enligt överenskommelsen skulle gälla för dem, nämligen att de skulle acceptera att beväpnad militär skulle kunna gå ombord på deras fartyg i sökandet efter flyktingar. Hjälpfartygen är naturligtvis också förhindrade att gå innanför den libyska havsgränsen - som upprättats för detta ändamål.
 
Allt detta som trätt i kraft i sommar har splittrat Italien. Partito Democraticos tidigare premiärminister, dvs den nuvarande partiledaren Matteo Renzi m fl företräder en mjukare linje än Minniti, och så gör delar av regeringspartiet. Nu kan i stället de hårdare grupperingarna applådera Minnitis stränga immigrationspolitik. detta mot bakgrund av både landets hårt ansträngda budget och den stora flyktingströmmen kopplad till EUs handlingsförlamning i flyktingfrågorna. Lega Nord och Berlusconi tar nu sats i stället mot nya höjder, och Beppe Grillo, Femstjärnerörelsens obegripliga ledare och i opposition, fröjdar sig över varje motgång för de styrande.
 
Vad som därtill förmörkar politiken i Italien just nu är de mörkbruna nyfascisterna som absolut vill fira årsdagen för Mussolinis övertag och marschera vitt och brett i Rom den 28 oktober. Om detta har parlamentet satt sig ned för att diskutera, kanske kan man förbjuda sånt.... Jämför gärna vad liknande som verkar planeras i Göteborg att ske på dess gator under Bokmässan... 
 
Annagreta
 
 
 
 

Som i ett mjärde i blåsigt hav

 
Alla gör dom bort sig; presidenterna, landslaget, Postnord, Transportstyrelsen och moderaterna. Vad har hänt? 
 
Thomas Bernhard säger att han har väntat på detta. Han slår fast att vi (i stort sett alla) blivit instängda i en fälla som påminner om ett mjärde från tiden mellan de stora krigen. Mjärdet ifråga är stort och komplicerat, ingen kan förklara dess konstruktion i ord eller bild eller ens i algoritmer, det har bara växt fram. I detta fångstredskap har vi alla hamnat. Vi sitter fast i dess labyrinter, grupperar oss, ser på varandra och beter oss som om vår instängda grupp utgjorde hela världsalltet, eller åtminstone en beroendeframkallande del av det. Vi anser oss ha rätt i allt, vi spelar alltid bäst och vi fördelar allt vad som ska fördelas enligt reglerna. Vi gör aldrig fel, vi kan leda anfallsspelet, vi kan försvara oss och vi säger hela tiden att vi är vackrast. Utseendet är dock inte allt överallt i mjärdet, enligt Bernhard. Det finns uppenbarligen också andra markörer att vårda.
 
När det blåser då guppar allt som tidigare var fast och tydligt. Några fäller en tår, andra absolut inte. Mjärdet som tidigare var en borg, känns plötsligt i behov av reparation. Kraft behövs. Stor kraft; utspel, avspark. Upp till ytan ska vi gå, hörs någon sjunga. Presidenterna håller till i egna fickor i mjärdet där det är lite gulfärgat, som vore omgivningen av guld. 
 
Bernhard är bekymrad över sakernas tillstånd. Han känner några av de drabbade i den här nedgången (ett par brevbärare närmare bestämt) och har tagit ner deras porträtt från väggen i sovrummet där de tidigare prydde den sida där solen lyste mest obarmhärtigt  då det var vackra dagar. 
 
Annagreta
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0