Luke Hardings bok Sammansvärjningen

Läser nu Luke Hardings bok Sammansvärjningen. Den är kuslig, Den redogör för de tidiga kopplingarna mellan Trump och Putins gäng, och ger tydliga inblickar i den internationella politikens gyllene mörker. Underrubriken är "Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita Huset". Den prisade journalisten Luke Harding på The Guardian skriver lätt, han levererar omständliga fakta och komplicerade intriger med viss elegans. Och hans berättelse visar på en tid (de senaste 30 åren fram till idag) och en tillvaro där människorna flyter omkring utan nämnvärt ansvar, utan märkbart allvar, men med desto mer känsla för lyx, stora pengar, intriger. Inte minst i Ryssland, där osannolika rikedomar tycks skapas och bytas hela tiden, som i gamla sagor. Allt för maktens skull, för inflytandet, för viljan att räknas bland de stora, rika och mäktiga. Man köper folks välvilja, och säljer den lika gärna. Försåtligt, bevakande.
 
Det är den svage och självupptagne Trump som är "offret", honom kan man uppenbarligen driva in i fållan där de "användbara" springer omkring i väntan på att nyttiggöras. Och omkring honom ansluter sig en annan generation, också den uppfylld av maktstridens hetta.
 
Allt detta utreds nu. Sammansvärjning eller inte, det är frågan.
 
Annagreta

Språklig gympa, Trump och Ohly

Matt och uttänjd av vanlig gympa möter jag plötsligt ordet "språklig gympa". Låter bra, och jämförelsevis skonsamt, känner jag. När jag sedan försöker se vad som menas kommer naturligtvis Donald Trump fram ur dimman. Att han inte står för sina ord är ju redan välkänt. Nu försöker han - för att variera sig - mildra effekterna av sitt rasistiska uttalande mot vissa muslimska länder och säga att orden föll inte riktigt så, plus att han inte menade det han sa. (!!!) Han vrider och vänder på frågan och orden, det är där gympan förs in i sammanhanget. En språklig variant av volter, höga hopp och kullerbytta. Men karln klarar inte den språkliga gympan. Han förstår inte hur allt hänger ihop. Nu är det omgivningens tur att bli matt och svettig.
 
Politisk jympa är ju mera vanligt. Den kan man bli matt av också. Den förekommer lite överallt och kan kombineras med andra trender.. Förre V-ledaren Lars Ohly hoppar nu runt i en blandning av språklig och politisk jympa. Han förefaller vara rätt rörlig, måste man tillstå. Det måste förenkla i både språklig spagat och huvudstupa sidoläge. I den språkliga övningen trängs hans ord betänkligt, lite återhämtning där kan rekommenderas. 
 
 
Ute står tiden stilla. Inga överilade beslut, ingen utmattning. Vila och väntan. 
 
Annagreta

Jag vinner vadet om Trumps avgång

Hallå. För 10 månader sedan slog jag vad om 100 spänn att Trump inte skulle sitta kvar på presidentposten ett år ens utan tvingas bort före 20 jan 2018. Det återstår nu knappa 14 dagar innan vi vet hur mitt vad slår ut. Han, högst densamme, har ju i dagarna bidragit med en självanalys som i all sin glans och tydlighet stärker min sak, så jag har gott hopp.
 
I min mellansvenska vänkrets (astronomisk term som enligt senaste mätningen täcker Bergsbrunna, Krisslinge, Vällingby och Luthagen) råder ett hyfsat lugn, förutom en störande krusning som nyss trafikerade ytorna i denna trakt. Vår kära Bernhard har ju, som det verkade, blivit annorlunda, vi känner om sanningen ska fram inte igen honom. Vi är inte synkade längre.
 
Av allt att döma hotar en ny tid då vi måste stå för det dystra själva. Vi befarar att hjälpen från Bernhard i det avseendet är utebbad. Det kan vara slut med det bortvända och frånvända han bidrog med, slut med klagolåten över gärdena och suckarna över bron. När vi behöver hans stöd att släppa fram det arga och bistra inom oss, då finns han inte där för oss. I stället fortsätter han stryka sina skjortor och gå sådär modernt kaxigt med axeln före på sina promenader på strögen och esplanaderna. Det enda som inger något hopp är - tack å lov - att han fortfarande bär den rosa baskern.
 
För att sköta om oss mentalt har vi därför inom vänkretsen ifråga startat en tantrörelse i baskerfrågan, i syfte att försöka anpassa oss, förnya oss och smälta in i det nya. Olika schatteringar av rosa har dryftats med hög intensitet, och till och med kepsar, modell gubbdito, har kommit på tal i vissa segment av kretsen. Somliga damer har till och med besökt en affär inne i Uppsala där baskrar i olika färger visas i skylten. En sådan följsamhet kan bara tanter åstadkomma. Inom januari månad kommer vi att samlas för att utveckla vår syn på läget i ett seminarium, ovisst hur långt. Agendan är fortfarande i stöpsleven.
 
Om då - vid tiden för vårt seminarium - Trump fortfarande sitter kvar, då lär det inte räcka med att jag får betala min hundring och surna till över det. Då kommer dessutom dystopiska strömningar av svartaste karaktär växa sig allt starkare, kort sagt överallt, och kanske kan då den goda Bernhard återvända till den sköna och fruktbara dysterkvistexistensen som blivit en sådan tillgång i våra olika verksamheter. Det är bara att hoppas. Frågan är bara på vad.
 
Annagreta.

Bernhards nya jag, och Ernst dessutom

Jag är på vippen. säger Bernhard då han meddelar sin snara ankomst till mina kvarter. Vad menar karln, undrar jag i mitt stilla sinne. Vilken då vipp? Vad har hänt? Vad väntar runt mina hörn? Det som först slår mig när jag ser honom komma gående är att han lagt sig till med skägg, en mörk kant runt hakan och en snutt av samma slag under näsan. Kan Bernhard vara uppdaterad, undrar jag i all tysthet.
 
Men det skulle bli mer av den varan. Det visade sig sedan Bernhard kommit på nära håll och satt sig ned att han i realiteten växlat bana. I stället för hans tidigare profession, en till perfektion driven dystopi som i och för sig givit honom rätt många uppdrag genom åren, hade hän förra kvartalet kvalat in som samtidsanalytiker och tagit plats i en think tank på Broadway, med kontor intill den stora börsskylten på fasaden.
 
Han bar nu en kostym av ett italienskt snitt med extremt smala kritstreck både här och där och en tight kavaj med endast en liten knapp knäppt över välmåendet. Hatten var inte den gamla vanliga från Kärnten med fjäder utan nu bar karln en keps i klarrosa och till detta en matchande portfölj i samma färg. O Gud,tänkte jag. Här har det hänt saker.
 
Han var inte längre den som lät frågan komma från en kvinna, utan började direkt berätta om sina uppdrag. Just i dagarna var han rätt upptagen med förhandlingar som gällde försäljning av en stor fin svensk akademi, sa han på direkten. Allt går kinesernas väg, förkunnade han med en röst som lät talpedagogisk. Jinping har länge närt ett gott öga till den svenska smaken. Men han säger sig däremot ha allt snille han behöver redan, därborta i Kina. Kinesbossen har redan köpt halmbocken i Gävle och ser ett slags samband med den senaste akademiska ansträngningen, log Bernhard snett. Nu ska kinesen ta hem det bästa i det västra och sätta ner det i det östra.
 
Thinktanken har än så länge inte så många anställda, sa Bernhard, men intervjuerna har pågått ett tag. Bernhards standin i bolagsstyrelsen är sedan i måndags "förste amanuensen Silvio Berlusconi", mannen som vet hur man ska byta image och när. Det visade sig, sa Bernhard stolt, att Silvio var en baddare på att skapa appar, och nu kör vi apptungt hela vägen. Bernhard säger att han tror att Berlusconi genomgått en metamorfos efter bypassen och beslutat sig för att lämna kvinnorna därhän i sitt nya liv. Han har till på köpet skapat en app för män som heter #taboo och som slår till i solarplexus om man närmar sig en attraktiv kvinna. Innan jag for hit, småler Bernhard, klagade han över att han hade ont i magen.
 
Bernhard hade bråttom för han var på väg till Sveriges Radio för att spela in "nåt i hästväg". Han skulle möta Ernst, sa han. Det var då jag tog mig för pannan och gick å tog en Alvedon. - Säg inte att du ska möta Edward Blom också, frågade jag matt. Det var i det läget som Bernhard svek mig. Han nickade långsamt och gjorde en svag bugning mot väster. Jag tvangs konstatera att det från och med nu inte längre går att begripa sig på Bernhard. Han är för alltid en annan, en ny människa. En ny tid, det är vad vi går till mötes. Annagreta

Schrödingers katt har fått en ersättare

Det är sedan länge känt att katter har stor betydelse, inte minst inom vetenskapen. Katten tänker klart, ser bra ut och meddelar viktiga saker till omvärlden. Den är också lagom gåtfull. Detta begrep fysikern Anton Schrödinger och satte igång att tänka så kreativt som möjligt. Han hade länge velat illustrera det faktum att en liten kvantpartikel kan vara i olika tillstånd samtidigt. Jaja, det är där katten kommer in. Schrödingers illustration blev nämligen den berömda "Schrödingers katt", en väl vald bild av en katt, som påstods vara både död och levande samtidigt. Ordet dubbelnatur hade fått en ny betydelse, och katten tog steget in i vetenskapen.
 
Sen har det bara rullat på. Nu fokuserar kvantfysikerna på att med hjälp av sina partiklar kunna skapa snabb kommunikation med vrålhemliga koder och oåtkomliga budskap till gagn för säkerheten lite varstans.  Och idag behöver man inte längre ta till en katt för att förstå vad kvantfysiska fenomen handlar om. Inte nu, sedan USA fått en president som perfekt illustrerar just detta ogripbara som svajar hela tiden och gärna växelverkar med yttre faktorer. Hans news är ju bevisligen samtidigt fake news, och hans sanning blir snabbt postsanning.
 
Si där, en vikarie för Schrödingers katt, sålänge det varar.
 
Annagreta
 

Tomas Bernhards nyaste dilemma

Idag mitt på blanka förmiddan kom Bernhard förbi. Han hade bråttom och såg mer härjad än nånsin tidigare. I den jäktade skepnaden dolde sig en ilsken mellaneuropé, en man som irrat och irrat vidare i julvimlet med stigande stresshormoner och ohälsosamma anhopningar av mjölksyra i benen. Jag är sur, hojtande han när han fick se mig. Som om det vore nåt ovanligt, tänkte jag, men jag sa nåt behärskat om att han borde komma in å värma sig en stund  "så får vi tala om saken". Jag kände mig oerhört nöjd med min reaktion.
 
Bernhard hade just mött ett antal damer, sa han. De var alla i övre medelåldern (som är mycket lång) och var upprorisk och uppriven och nästan uppgiven. Ingen av dem var min Lebensmensch, fortsatte han, hon skulle ju ha kommit med buss 1045 via Knutby, Almunge, Vaxholm från Bortre Hybriderna. En hopplös kvinna, numera alltså i förskingringen, väste han. I stället strömmade ur bussen en rad fruntimmer, Frauenzimmer noga räknat, som alla bar på otympliga ointressanta påsar som buktade ut i orimliga proportioner, sa han å suckade i tyngsta laget. Ingen hade den hatt jag lånat ut till min Lebensmensch, ingen hade de storvulna helgdagsbyxor jag köpt åt henne innan hon gav sig ut på sin tacksägelseresa till Bortre Hybriderna. Hon var inte med! ropade han hest. Då jag sakta men säkert undrade vad hon hade att haft att tacka för på dessa gudsförgätna men hyllade öar, ville han först inte svara, utan vände bort ansiktet och sniffade som hade han haft världens snuva. Hon har aldrig berättat det, sa han. Hon har blivit så gåtfull sedan i somras då hon var iväg på en mindfulnesskurs i Salzburg. Hon har försökt finna sig själv och allt det där, fortsatte han och kliade sig ihärdigt men oskickligt i håret till vänster. 
 
Det jag såg framför mig var en drabbad man. Hans lågintensiva berättelse grep mig oerhört, jag såg honom praktiskt taget snabbtyna bort framför mina ögon. Strax innan jag hunnit bjuda honom på en stärkande dryck ur mitt barskåp (egentligen ska innehållet serveras kylt, men en sån här gång kan man bortse från det, tänkte jag ) somnade han och sov genast blytungt, hopsjunken på min gamla vitmålade västerbottenssoffa med tyg från Italien. Jag funderar nu vad som är bäst. Ska jag gå till min granne som är polis eller ska jag invänta uppvaknandet (som jag ändå hoppas ska inträffa)? De läsare som har en lösning på detta problem uppmanas höra av sig omgående. För den rätta (!) lösningen utgår ett pris som för närvarande håller på att utstuderas.
 
Annagreta
 
 

Förbjudet ord: "vetenskapsbaserat"

Ordet "troll" har högkonjunktur. Av allt att döma behöver man i dagens obegripliga läge hänvisa till något obegripligt, något att kasta ifrån sig, något avsiktligt mörkt, sprunget ur rymdtiden, något hinsides, -  i allt fler sammanhang. En uppfinning på det språkliga planet, till gagn för det politiska spelet.
 
Men hörni, andra ord är desto mer förbjudna, sedan igår (än så länge bara i Trumps USA). Ordet "mångfald" lär t ex vara absolut förbjudet att använda inom amerikanska folkhälsoinstansen National Institutes of Health. Inte heller orden "vetenskapsbaserad", "transperson" och "foster" får användas. Nu då forskarna t ex ska skriva sina anslagsframställningar ska de akta sig noga för såna begrepp; det kommer att slå tillbaka. Vad är vetenskap värd i sådana sammanhang, ja, överhuvudtaget, tycks Trump fråga sig. En samling nyanställda tjänstemän sägs ha fått i uppgift att scanna inkomna handlingar och ge hals om orden förekommer. Trodde man att nåt sånt skulle hända? Är det alls sant?
 
 
Annagreta
 
 
 
 

Förförelse på olika plan

Donald Trump visste tidigt hur han skulle mixa framtoningen av guldgosse och proletär för att vinna politisk makt. Och det tog bra. Han hade den klädsamma styrka som pengar ger, och han mixade brat-framtoningen med ett "folkligt" språk med vilket han ideligen sa sig företräda  de utsatta och förbigångna. Den förföriska mixen verkade ny, och skapade den nyfikenhet vi tillmäter nyheter. Resten är redan nu en osannolik historia.
 
Trump har kunnat laborera som solitär, låt vara med en samling disciplar med militär bakgrund, redo att dra skarpt.
Fast det där med ömsesidig beundran verkar inte så populärt i Vita Huset, alla verkar ha en bakdörr öppen.
 
Då är det annorlunda i Svenska Akademien. Där sitter en grupp människor sammansvetsade på livstid och beundrar varandra livet ut. För att orka med detta livslånga projekt tar man ut svängarna i en liten källare med dålig belysning. Där kan de pusta ut till tonerna av begåvat folk, gärna med instrument. Själva förförelsen har man delegerat till en manlig bekant med kopplingar till den kreativa verkligheten utanför källarvalven. Hans metoder är urgamla men tydligen odödliga, så de passar i miljön.
 
Jag frågade Bernhard om han kunde ge nån sammanfattande kommentar till dessa fenomen i tiden. Han sa att han inte kände sig ett dugg sammansvetsad med någon grupp överhuvudtaget och att han alltid druckit sin pilsner i ensamhet. Sedan mumlade han något om Kafka, reste sig och försvann bortmot storskogens bryn intill gläntan där sipporna växer om våren.
 
Annagreta

Språk som garanti för finess?

Förr talade man om dränghumor, det var "drängarna" som fick representera det vulgära. Det lantliga folket utan manschetter tilldelades hemvisten för den gammaldags kvinnosynen och de tillhörande sexistiska skämten och trakasserierna. 
 
Bönderna stämplades som den grupp där det "enkla" och vulgära hörde hemma. Enkelt språk, enkel kvinnosyn.
 
De svenska medierna berättar nu om bevis för en unken kvinnosyn och tillhörande sexövergrepp i den garanterat fina/etablerade världen, en värld vars ord och språk ska styra hur vi andra ska tala och skriva. Somliga klumpiga gossar får inte vara med och leka/skriva längre, medan andra får fortsätta leka/analysera i televisionens reseäventyr med en attrakltiv kvinna vid sin sida.
 
Nu läser jag också om Berlusconi som är på väg tillbaka i den italienska politiken. Hans repertoar när det gäller fula kvinnoaffärer lär vara omfattande, och vissa övergrepp dessutom inte juridiskt utredda ännu. Hans flinande nuna lyser återigen i de stora tidningarna, politikerna tycks tvingade att anamma honom som en faktor att räkna med. 
 
Melania Trump har dekorerat Vita Huset inför julen. Hennes färgskala är svart, sägs det. Hennes man bär de dyraste manchetter man kan tänka sig.
 
Annagreta

Fahlström i en manipulerad värld

Moderna Museets utställning "Manipulera världen" fortsätter hylla Öivind Fahlström, dels genom att visa några av hans egna verk, dels genom att visa några kommenterande/vidarebyggande verk av en rad andra konstnärer. 
 
En provokatör blir ofta intressantast ett tag efteråt. Hens eventuella tankar syns bättre när det gått en tid, då en bakgrund hunnit sätta sig i det allmänna medvetandet. Fahlström såg och stördes av tecknen i efterkrigstidens febriga värld, och han hade ork nog att dra sitt belysande och reagerande strå till stacken. Jag ska inte tolka Fahlström, det gör andra. Men han verkar ha lekt medan han protesterade, och var revolutionär på sitt eget otåliga sätt. Han tydde sig till fågelkvitter, sällskapsspel och musikaliska upptåg, bllder och dramer. Upproret gällde också  formerna.
 
I nedre hallen visas en filmslinga av en gatuprocession. Den är typiskt nog osynkad. Ljudet från de enstaka intervjuer som visas hörs först när kameran hunnit en bit därifrån. Man ser några personer som tågar genom New York bärande på flera ohanterligt stora porträtt av Bob Hope plus ett porträtt av Mao. Det är halvbra fílmat, ryckigt och nonchalant. Kommentarerna är naturligtvis inte grejen, men mixen är absurd, tafatt. Ingenting är professionellt gjort, grejen verkar vara att här pågår en klantig och chanslös protest, mitt i den grå verkligheten - som filmen inte får något grepp om.
 
Utställningen på Moderna heter ju  "Manipulera Världen". Inledningen i den lilla utställningsboken frågar sig "Är världen en spelplan?" Om Fahlström såg det bisarra och teatraliska i världens gång på 60-talet, vad skulle han inte ha sett/gjort idag?
 
Annagreta

Snille och dålig smak

 
Det har blivit kvalmigt på Svenska Akademien. En unken källarlukt biter sig fast. Någon har öppnat ett par gistna gluggar som tidigare var stängda och igenbommade. Ut strömmar vittnesmål om det opassande, det brottsliga och det förbjudna, och alla dessa nyöppnade sanningar lägger sig som en smet mitt i finrummet.
 
Vad är bildning? Kommer den av bokläsande? Beror den av bokhyllornas storlek och innehåll, något som ofta brukar sägas då det bränner till om just bildningens bränsle och betydelse. Hur breda och innehållsrika är bokhyllorna nere i kulturprofilens källarvalv?
 
Gapet mellan budskap och verklighet har sällan varit så flagrant. Parollen Snille och Smak lyser stark och högtravande, i ljuset av kandelabrar och kunglighet. Nu kolliderar den identifierande parollen med det sjaskiga livsmönster som pågått och tolererats i dess omedelbara närhet. 
 
Det är som en pjäs av Dario Fo. Han ler säkert lite inåtvänt i sin himmel.
 
Annagreta
 
 

Vad säger bilden på Persbrandt + Wallgren?

Persbrandt och Wallgren avbildas i dagens tidningar i ett foto av Thron Ullberg.
 
Dessa två har tillsammans skrivit Persbrandts biografi "Så som jag minns det" och den är ingen söndagsskoleläsning. Enligt recensenterna är det fullt fräs framåt, också i logerna. Grovt, skitigt, i en blandning av framgång och nedgång. Rå och utlämnande, inte enbart av det egna livet, han listar ocså offren. Recensionerna spretar; DN tycker att Persbrandt är modig, medan SvD talar om en man med hybris som koketterar med sina erövringar. 
 
Bilden är något helt annat, den andas djupsinne mot en mörk bakgrund. Grensle över en röd pinnstol sitter Persbrandt själv, medan skribenten Wallgren står bakom med högerarmen lutad mot stjärnans vänstra axel. Båda ser in i kameran, de är allvarliga. Ansiktena lyser i dunklet, och likaså händerna. Persbrandts händer faller slappt framåt från stolskarmen, man ser tatueringarna, armbandsuret och det mjuka armbandet. Wallgren visar bara den högra handen, också den syns bra trots dunklet. Det enda som kan avläsas i övrigt är att Wallgren har en ljust mönstrad skjorta som naturligtvis är avspänt öppen. Bilden är stilla.
 
Så präktigt. Så normalt. Så föga avvikande. Ett par snygga karlar, bara. 
 
Intill recensionerna står alltså detta tama, välordnade foto.  En tillrättaläggande bild, som döljer mer än den säger.
 
Annagreta

Dan Wolgers är bäst, tycker nog Bernhard

Konst utan budskap, men hur laddad som helst. Så kunde man sammanfatta Dan Wolgers konst, om du frågar mig. Nu ställer han ut på Bohmans igen och det handlar om mystiska speglar mm. Det är humor, och det är allvar, men utan mening, säger han själv. Så befriande. Vi som häpnat över snåriga kulturartiklar med ambitioner att finna meningen med konsten, här får vi lösa upp våra knutar. Här är en konstnär som ger oss tillfälle till tankar men som inte styr dem.
 
Thomas Bernhard styr inte heller våra tankar nämnvärt. Han har nog med sina egna, faktiskt. De har idag fört honom till Uppsalas södra kvarter där jag själv brukar kvista runt utan större engagemang. Han föser framför sig en mekanism utan namn, kanske en skottkärra, om man kollar noga. Där förvarar han tydligen sina pinaler, som vore de för intressanta att lämna hemma (eller sälja med förlust). Han är upprörd.  För dagen har han bytt ut den magiska hatten med fjädern från Mayerhofen mot en basker med konstnärlig framtoning, och den, baskern alltså, sitter på svaj som vore Bernhard en riktig sång och dansman på fritiden. Skorna har handlaskad sula och vittnar om den tid då han tjänade klöver bortom Brennerpasset, i en by med två sankt bernhardshundar utan koppel. Mina hundar, brukade ägaren kraxa, har varit med i sydtyrolska kriget 1917-18 och blev sedan upptagna i futurismen, så de lever länge. Bernhard brukade hässja hö där mot en brant bergvägg där fönvinden torkade höet på en halvtimme.
 
När han nu är här i trakten och påstås vara upprörd, har jag lagt ut ett bete på Banvägen, en hemlig kod i ett träd, som ska få honom att uppsöka min trädgård och avlämna sina senaste otydliga intryck från kulturlivet i Stockholm där han vistats ett par dagar på sistone. Hans skottkärra får vila en stund under tiden mitt på min gröna planet. Sanningen att säga blev hans rapport kortare än vanligt, han frös väldigt och behövde strängt taget vila ut innan returen tillbaka till bergsmassiven bortom Salzburg. Men han hann berättta om vackra människor i vacker miljö och deras ädla tankar om framtiden, framförda i ett litet källarvalv bortom all ära och redlighet nära slussen medan musik av lugnare slag flödade ut från en osynlig sändare bakom djupa ridåer av god och hälsosam rök.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

Roberto Saviano om den vilda kyssen

 
Roberto Saviano är en av de italienska journalister som skildrar  livet i landets utsatta områden. Han har nu givit ut en ny bok (Bacio Feroce = Vild kyss) som rakt på sak beskriver hur unga människor i Neapeltrakten successivt slits ner och hamnar i maffians våld. Ingen i den poltiska maktöverheten har brytt sig på länge, fattigdomen syns på långt håll i stadslandskapet, skolgången har blivit lidande. Inget jobb finns att få, och de enda som erbjuder en utkomst är droghandlande mafiosi som mer än gärna rekryterar de unga pojkarna, som är så sugna att komma över "de stora pengarna". De har ju så länge drömt om att få det som bossarna visar upp; snabba bilar, vackra kvinnor och ett gott liv. Ingen tror på  makthavarna, de är sedan länge avförda som helt irrelevanta, ointressanta. Mödrarna oroar sig över sina söners liv.
 
"Den vilda kyssen" är maffiabossens invigningsrit; kyssen sluter en pakt, symboliserar ett totalt maktövertagande som kräver den unges lojalitet in i döden. Adrenalinet flödar och riskerna är legio.
 
Saviano och hans livvakter besökte de här kvarteren i samband med boksläppet i Neapel. Han är själv född i närheten av de kvarter han skildrar och hälsades som en hemvändare av de boende där. Men hans engagerade och insatta arbete är naturligtvis inte populärt bland politiker, och det finns de som ironiserar över hans ekonomiska framgångar. Det stör dem att hans sociala engagemang för de utsatta renderar honom själv ekonomisk säkerhet.
 
Berätttelserna i boken är extremt tydliga, detaljerade och osminkade. Det ska bli intressant att se om boken kommer att översättas till svenska - den napolitanska språkvarianten blir i så fall en utmaning för översättaren. 
 
Annagreta
 

Vita älgen + Jan Andersson = goodwillambassadörer

Svezia, salvo l'alce bianco diventato star dei social. ''Non fa più paura''
 Ferdinand heter han, den vita älgen som nu gör en rundtur i världens media. Först och främst för han är så stilig. Och nu, sedan hans liv först hotats och sedan räddats av den värmländska allmänheten, har han blivit en internationell svensk goddwillambassadör. Först tyckte nämligen ortsborna i Värmland att han var för argsint och borde avlivas. (Men vem skulle inte bli uppriven och sur om det ideligen kom folk som stod och stirrade på en i timmar.) Och sen startade några ortsbor ett upprop till förmån för älgens överlevnad som fick oerhört många supportrar. Det tog skruv; älgen lever än, och i bland annat Italien är man impad över "svenskarna".
 
 Minst lika positivt laddad är bilden av Janne Andersson, lagledaren för det svenska herrlandslaget som nyss stod rycken mot Italien i Milano. Bilden som visar hur han efter matchen  plockar skräp i omklädningsrummet har gått runt i italienska media och gjort honom till en hjälte och ett strålande exempel på en modest och ödmjuk ledargestalt. De ´ítalienska lagledarna skulle knappast komma på tanken att plocka upp nåt skräp efter spelarna, så den där svensken hyllas nu överallt där sport diskuteras. 
 
Lite roligt, faktiskt.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Italiensk grämelse

Otaliga reaktioner på fotbollsfadäsen speglas på förstasidorna i Italienska tidningar idag. Matteo Salvini, Lega Nords ledare, lägger skulden på invandrarna (!) och menar att deras ungdomar upptar alltför stor plats på träningsplanerna i Italien. "Våra ungdomar får stå tillbaka" säger den invandringsfientliga politikern som förklaring till den snöpliga fotbollsförlusten. Svarar på detta gör många, bla a den tidigare premiärministern Matteo Renzi som ¨kallar Salvini för "schakal" och påminner om den etniska mångfalden i många landslag som tidigare vunnit VM.
 
En satirtidning skriver att Salvini troligen också menar att IKEA trängt ut alla italienska möbler ur de italienska hemmen....
 
Ag

Italien - Sverige. Landssorg eller triumf?

 
 
Klockan är nu 18.30 måndag kväll. Gianluigi Buffon, Italiens lagkapten och målvakt, lägger ut texten i italiensk TV och säger att nu måste Italien vinna, bara. Det får inte bli som 1958 då Italien åkte ur. Det var en nationell katastrof. Han är 39 år och det kan vara hans sista stora utmaning på plan. Han bär hela ansvaret, så framställs det, och han säger inte emot. Biter ihop. 
 
Alla andra bryr sig också. Engagemanget hörs världsvida. CNN roar sig pillimariskt med att säga att Italien faktiskt - mot alla odds - kan förlora. Man tänker sig kanske att lilla kaxiga Sverigelaget är som musen som röt eller liknande. Italienska tidningar är naturligtvis fulla med analyser, de skriver att en av spelarna fick näsan knäckt här i matchen i Sverige, och han ska spela med mask för ansiktet i kväll. En annan italiensk spelare har blivit uthängd i italienska tidningar i helgen för att han filmade grovt i Sverigematchen - bildbeviset är plågsamt tydligt och finns på youtube. Den killen lär inte vara populär just nu. Mediakontrollen är stenhård, och hyllningarna saknar gränser när det går bra. Italien har två morgontidningar om enbart sport, dvs mycket fotboll. Är du politiker och har cash, varför inte köpa ett fotbollslag? Det gjorde Berlusconi.
 
I ytterområdena i Rom spelar småpojkarna fotboll på bakgårdarna; en boll kan alltid ordnas, och dyrbarare attiraljer behövs inte. De italienska fotbollsstjärnorna har ofta börjat sin träning i anspråkslösa miljöer.  
 
Annagreta
 

Transpirationen i Luxemburg

 
Jag har varit i Luxemburg. Det finns stora banker där, och en djup klyfta mitt i alltihop med allsköns växlighet. Inte visste jag då att dessa två faktorer på sätt och vis sammanfattar vad som pågår där, nämligen en serie transaktioner, transfereringar, transporter och transkriptioner. På sista tiden har man dessutom noterat en ökande transpiration.
 
Växtklimatet är tydligen gynnsamt där. Allt man planterar gror nämligen, och överlever, ja, det kan tlll och med frodas. Det finns folk som åker dit och planterar i upphöjda såbäddar, som är lätta att nå utan att man behöver kröka ryggen, och som smälter in i omgivningen. Dessutom tillhandahåller Luxemburg ett antal diskreta plantvårdare som med van hand ser över plantorna. Ägarna ska inte ska behöva oroa sig. 
 
Klyftan mitt i stan skapar rika tillfällen till andhämtning. Nu på sistone har några såbäddsentusiaster dumpit ner i Luxemburg och beordrat att få se sina odlingar samtidigt som de flåsat betänkligt vilket har skapat viss oro. Süddeutsche Zeitung har köpt en lägenhet intill en av odlingarna. Den lokala Das Tageblatt följer utvecklingen och har lyckats inbädda två reportrar. 
 
Annagreta

Max Tegmark, robotarna och Bernhard

 
Det har bara gått två dagar sedan Bernhard gjorde entré på Twitter. Han fick genast flera tusen följare, inklusive en robot skapad av Max Tegmark. Roboten är bredbent och har en artificiell hjärnsubstans som mjukvara.
 
Den här roboten heter Rickard, är en och åtti lång och säger sig må bra. Han tjänstgör dagtid på CERN i Geneve där han söker efter kvarkar och uppmäter fotoner mellan 9 och 5, och nattetid jobbar han på ett äldreboende nära den franska gränsen, ett närområde där man måste klara 4 språk för att få jobba; franska, engelska, italienska och schwitzerdeutsch. Där förser han de gamla med nallar och tilltalar dem med en sjungande altröst medan han nickar och gungar fram och tillbaka på tårna precis som de överordnade brukar göra då de har något viktigt att förmedla. 
 
Max Tegmark säger att han har fler robotar på gång, mer förfinade och kraftigare, och de ska alla så småningom förmedla kärlek och allt det där vi väntar på. Han tror att de på sikt kan förändra världen, stämma i bäcken när det är fara å färde och ta ner somliga potentater från de troner de sitter på i nuläget, alternativt mata in klokare algoritmer i deras mjukvaror. Bernhard konstaterar surt att det brådskar med såna åtgärder, oavsett vilka ekvationer som aktiveras. Han skriver också att han känner flera dumbommar där såna åtgärder dessvärre riskerar att komma alldeles för sent. Tegmarks kollegor på MIT arbetar hursomhelst till sent på kvällarna med att skapa nästa generation i det artificiella intelligenspanoramat. Bernhard har efter långt och moget övervägande beslutat stötta det arbetet och levererar därför varje eftermiddag femton portioner Knödeln mit Kalbfleisch till MITs digitalfysikavdelning. Han köper dem från en firma i Boston som ägs av en Helga Hofstädterberg, geb. Grosswurm,  en dam som tidigare förekom i Bernhards ungdom på den tiden då han  brukade äta Wienerschnitzel mit Knödeln hemma hos hennes föräldrar och låtsades vara en positiv ung man.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Politiska stormbyar och knölpåkar

   
 
Vädret gör sitt bästa i att vara uppdaterat. Stora regn, stormbyar. Precis som ute i världen. Ska de va´, ska de va´. Inga kompromisser här inte. Kör hårt, medan du kan. 
 
Det är inte inne att lyssna, att stanna upp och tänka. Det är inte modernt. Knölpåken som sådan är visserligen lite ovanlig idag, men verbalt är den modernare än på länge, slagfärdig, öppen för användning. Bernhard har en gammal knölpåk i garaget från den tiden då han lajvade med grannbarnen. Den är inte aktuell, säger han till min stora lättnad.
 
Men på andra håll är det hårda bud. Trump har en samling knölpåkar i närheten av golfbanan i Kalifornien, och en annan i vita Husets bakgårdsmagasin för politiska reservdelar. Han använder dem så snart han har tid, och dessemellan går han in och smeker sina knölpåkar, lyfter upp dem, känner deras tyngd, släpper ut en eller annan på Twitter. Bara sådär. Han bygger också upp ett maxilager XLvarianter på en varm plats var namn ännu inte sipprat ut.
 
Victor Orbán har också en samling tillhyggen, och de ligger inte oanvända heller utan slipas varje dag och kastas fram i vardagslag då Orbàn tycker det behövs, t ex då han ser bankmannen Soros som är jude och följaktligen icke önskvärd, eller då han ser en journalist som han inte sett förr och som han inte vill se igen.
 
Österrikaren Sebastian Kurz har inte hunnit skaffa sig ett riktigt genomtänkt lager påkar och sånt ännu, han har haft fullt upp med att samla sina verbala motsvarigheter (de ligger redan på lut, sägs det) medan han närmar sig mörklagda högerkretsar. Tjeckiens ledare Andrej Babis är väl försedd på området. Han har en samling knölpåkar med olika bett liggande bredvid sängen för att han snabbt ska  kunna ta itu med motståndarna - när han inte sysselsätter sig med att räkna sina tillgångar. Sånt tar tid för hans del, såpass mycket schaber som han har att räkna. Han brukar ta sin tillflykt till de brutala Tatrabergen, när han vill andas i de högre luftlagren där han anser sig höra hemma.
 
Lega Nord har också några samlingar tillhyggen, inte så välorganiserade dock utan mest lite kaotiska förstås, lagrade lite här och var över hela Padania, dvs de nordliga regionerna i Italien. Det är den delen som Matteo Salvini vill klösa loss från landets regering och ta hand om själv.  Berlusconi hoppar fram ibland, talar smilande om makt och rättvisa - och om kvinnor - han orkar nu sedan han fått en bypass och mår bättre. Hans knölpåkar är av bästa snitt, snygga som bara den, slipade och formgivna. Ovisst hur de kan komma till användning, dock. De är lite slitna numera. De var trots allt bättre förr.
 
Annagreta

Tidigare inlägg
RSS 2.0