En cembratall gör som den vill

 
 
Det blev plötsligt lugnt, och solen sken på de dyvåta växterna. Regnet, det envisa regnet hade gett med sig. Jag gick ut.
 
Cembratallens långa barr hade samlat på sig av vätan. Stora droppar hängde längst ut på barrspetsarna. Men så skulle det inte förbli. Mitt i lugnet och solskenet började den jättehöga tallen egensinnigt - och utan  hjälp av vindarna - röra på grenspetsarna, som ville den frigöra sig från vätan, och dropparna började falla, och de föll allt snabbare, medan tallen agerade lite mer. Jag stod mitt under det tjocka grenverket och hann inte undan utan fick en kaskad av vatten över mig. Kvar av det vackra vattenskimret över tallen var bara den bild jag hann ta innan allt förändrades.
 
Annagreta
 
 

Rumpmuskelträning, lårklapp och klang

I Skavlan föreslog man häromkvällen (utan den minsta förvarning) vissa träningsmoves för rumpmusklerna. Innan man hunnit inse vad som hände förevisades dessa moves av en reslig indier som naturligtvis var PRpredikant för just rumpmuskeltränng. Passa på din rumpmuskel, i morgon kan det vara för sent, hette det. En häpen panel flyttade undan fötterna så  vi skulle se ordentligt.
 
Det är nåt obegripligt tidsenligt med den här sortens läror. De är många, och Skavlans redaktion verkar älska dem. Senast var det Peterson från Kanada som Skavlan visade upp i all sin prakt. Han ville nåt med vårt "mående" som det heter. Jag såg en lista på vad man skulle göra för att må bra, det var delvis skruvade veckotidningsråd, skåpmat om du frågar mig, harmlösa tips, men så kom den sista punkten: "att klappa en katt". Jag andades ut. Nåt rätt hade han i alla fall.
 
Vad f d lantbruksministern får ut av att klappa ett kvinnolår då och då vet jag inte. Kanske mår han bra av det. Vad vet man? Det finns så många läror därute. Vi andra får träna vad vi vill och gilla våra muskler. Ha det gott därute!
 
Annagreta

Phantasticus heter hon


Jättesköldpaddan Chelonoidis phantasticus (på bilden) är alltså inte utrotad.
 
Hon är över hundra, jättesköldpaddan. Nyss funnen på Galapagos. Över metern lång. Ingen trodde att hon fanns längre. Hon har snygga ben, ett gediget skal och är i största allmänhet välväxt. Blicken är skarp och klar. Hon intar gärna sin favoritställning; tillbakadragen observant. 
 
Denna dam vet hur man bör leva. Hon går dagligen korta promenader, och badar lite då och då. Hon äter rätt saker och håller sig hyfsat informerad om vad som sker här i världen. Numera är hon singel och filosofiskt lagd.
 
Men så blev hon ju häromdagen funnen av några vetenskapare som häpnade stort och bar hem henne till sin forskningsstation. Det är inte lika trevligt där som hemma, tycker Phantasticus. Forskarna kollar på henne utan avbrott - och nu har hon hamnat i Science. Dvs bilden på henne, den fantastiska gamla damen som ingen trodde fanns.
 
Annagreta
 
 
 

Nancy Pelosi, heja heja


 
Det här är en hyllning till den dam som inte bugar för Trump. Hon är sedan i höstas representanthusets talman. Hon är 78 år, och har fem barn. Det är nu andra gången hon är talman, en bedrift, inte minst för en kvinna.
 
Hon gör Trump nervös. Hon är för smart för honom, och för etablerad. Hennes ordval är vasst och slipat, ibland tillåter hon sig skarpare ammunition; vid ett tillfälle kallade hon Busch d y för knäppgök. 
Nu senast förbjöd hon (i sin talmansroll) Trump att hålla sitt tal till nationen under the government shut-down. Han kunde bara lyda.
 
Som bevis på Trumps respekt (nåja) är hon tydligen den enda politiska motståndaren som han hittills inte förmått ge nåt öknamn - en vana som han annars njuter av att praktisera. Media älskar deras möten. Lite som mötena mellan David å Goliat. Fast nu är det en kvinna som har övertaget.
 
Annagreta
 

"Landet Utanför", ute i kylan

 
I dessa kyliga dagar läser jag Henrik Berggrens lysande bok om Sverige och kriget 1939-40. Så ska historia återges. Författaren tillåter sig ofta att lämna det stora skeendet och vidga berättelsen. Tack vare en av allt att döma intensiv research bjuder HB på massor av små och stora intressanta utvikningar. Allt i en lätt och rak prosa. Rolig läsning, trots det tunga sakinnehållet.
 
Det var en kall vinter 1939-40. Kvarken frös till och isen blev tillräckligt tjock för att tillåta tunga transporter över till Finland. Ett antal åkare från norra Sverige körde över där med sina lastbilar på väg till Karelen i januari 1940. Som volontärer hjälpte de sedan finnarna att evakuera hus och hem i det område som Ryssland hade tillskansat sig. Min pappa var en av dem.
 
Annagreta

Fjäderlätt politik

 
Har man färggranna fjädrar i nacken och vingar med snygga pennor blir man betrodd och stiger i graderna. Det är en gammal sannning utan modifikation. I dagarna tickar det in ny kunskap om hur befjädringen utvecklats genetiskt och vad den ställt till med.
 
Det visar sig till exempel att dinosaurierna kunde vara oerhört fjäderpråliga. Enligt en sjukt krånglig genetisk modell tror sig nu forskarna veta att det utvecklades mer fjäder på dessa stora djur än man hittills vetat. Forskarna har till och med vågat sig på att i bild återge sina slutsatser. Jag är väldigt tagen av den här återgivna dinons färgval och estetiska framtoning. Vilken status han måste haft bland gråtonade storheter och brutala köttätare. Så kaxig han må ha varit. Vilka intressanta fjäderprydda ben!
 
Vi människor saknar motsvarande utveckling. Vi stannade på en mera slätstruken nivå. Men det hade varit trevligt med fjädrar i de mera tupptäta områdena, t ex i politiken. Det hade livat upp. Ingen politiker hade velat bli påkommen med att gnola "Jag ska köpa vingar för pengarna". Högtflygande planer skulle alla få ha, i sann blocköverskridande anda, och alla skulle burra upp sig inför motståndaren.  "Störst och vackrast" skulle vara en politisk slogan, till och med i Sverige.
 
Annagreta

Influerare, nu och då.

Influencer säger man på engelska, och nu är det översatt till hjältarnas språk; influerare blev det. Känns det bra? Och vad gör en influerare? Hen påverkar andra, helt enkelt.
 
Ta t ex Steve Bannon, den olustiga typen från USA som infiltrerar politiska knutar både här och där i antidemokratisk riktning. Han är en influerare, modell större och farligare. Numera verksam i Europa som är hans nästa projekt sedan han fixat Donald Trump ett alldeles eget härskardöme. Han fikar med Putin och influerar brett.
 
I modevärlden finns andra sorters influerare. Det är ingenting nytt i den branschen, utan det kan sägas vara modets uppgift. Vi ska se ut som vi inte såg ut i fjol, det är själva idén. Senast jag blickade in i ett modeblad såg jag att sjoket är på väg in. Man närmar sig tältmodellen, det böljande perspektivet med en kropp längst inne i det hela, fast utan konturer. Där kan den minnesgoda erinra sig att en av influerarna är Sara Danius och hennes Nobelstass. Så kan det gå.
 
Den nya kulturministern har inte börjat influera än. Men hon har ändå lyckats skapa intresse kring sin person, vilket kan vara av värde inför framtida insatser. Hennes arbetsfält är ju kulturen, och det är inget enkelt härad. I dagarna diskuterar skribenter av olika slag om huruvida kulturen alls har någon betydelse i förhållande till alla andra områden i politikens värld. Hur viktig är kulturen på en skala, frågar sig de politiska kommentatorerna, i samma andetag som de fnyser lite lätt åt den "okända" nya ministern. Influerare kan vara nedlåtande (i långa loppet brukar det dock slå tillbaka på dem själva).
 
Jag kommer att tänka på mötet med en tidig - och speciell - variant i influerarbranschen. I min ungdom fanns det en helbrägdagörare i trakten. Han skulle komma till Filadelfiakyrkan i byn och predika, och vi var några kompisar som beslöt gå dit. Salen var fullsatt. Vi trängde in oss på bakersta bänken där vi sedan med gapande munnar följde förloppet; först en liten predikan, sedan det obegripliga tungomålstalet. Till sist gick den stora talaren ned från podiet för att i tur och ordning - synbarligen stärkt av sin nybefästa status - ogenerat pussa och klämma på de unga damer som satt vid mittgången, inte sällan upplösta i tårar av hela den saliga kombinationen. Det pågick ett tag till orgelmusik. Efter en stund reste vi oss och smög ut, medan helbrägdagöraren fortsatte sin gärning därinne utan att förtröttas.
 
Annagreta

Thomas Steinfeld häcklar Svenska Akademien

 Den tyske kulturskribenten Thomas Steinfeld skriver ofta om Sveriges kulturella händelser. Han har lång erfarenhet som följare av internationellt kulturliv och kontinentala kulturvolter. Han brukar vara rakt på sak.
 
Nu har han skrivit en drapa i SvD som handlar om Svenska Akademiens uppdrag och inre liv. Han ser hur dess framtoning och agerande alltmer kommit att handla om ledamöterna och akademien själv i stället för om "uppdraget", dvs Nobelpriset i Litteratur. Steinfeld betonar att priset ska gå till en representant för det han kallar "världslitteratur", och ingenting annat.
 
Steinfeld är sur. Han retar sig på Horace Engdahls högfärdiga fnysningar år det svenska rätttsväsendet, för att inte tala om Engdahls nedsabling häromåret av USAs författare generellt. Steinfeld föraktar priserna till Dario Fo och Jelinek. Han fnyser åt Sara Danius skrift om Bob Dylan som han menar visar okunnighet om vad som är lyrik. Han tycker Frostenssons krav på livstidsersättning tyder på att hon tror att Akademien är som vilken arbetsgivare som helst ute i samhället, ett företag som hon haft anställning hos å nu får kräva skadestånd av om hon tvingas gå.  Han liknar också Akademien vid en korg med ruttna grönsaker som man utan vidare rensning fyller på med nyplockade gurkor och verkar tro att det då ska bli sunt alltigenom. Många salvor avlossas. 
 
Engagemanget är det inget fel på; Steinfeld är en Sverigevän. Men här är han arg och besviken. Hans skrivning är en enda anklagelse; skärp er, ta er samman, arbeta hårt och kolla noga ute i världen efter "världslitteraturen". "Ni ledamöter är inte intressanta".
 
Det låter lite gammaldags. Och uppgivet.
 
Men vad Steinfeld uttrycker är också vår egen trötta hållning till den uppburna akademien. Håller vi på att tappa tålamodet med de höga företrädarna? Har Akademien till och med blivit ointressant?
 
Annagreta

Naket författarskap

 
 Det är inne att skriva om att skriva. Flera böcker om detta ämne är på väg ut. Djupa tankar som lättat ankar, igen. Frågorna blir allt flera. Förstår författarna sig själva bättre då de skriver eller förstår vi oss själva då vi läser, det ska man undra. Och varför skriver vi? Vad är det för inre tryck som lättar?
 
Så kasta loss, skriv! Idag hörde jag en artig radiokommentator tala om en bok som sas handla om att "bli kär som au pair". En annan skrivande människa, läs Knausgård, hade - till sin egen förvåning, tycktes det - för första gången gett sig ut på lösan grund genom att bara dikta ut i det blå och inte ta fasta på upplevda fakta. "Den sköna lögnen" är titeln på Inge Jonssons sköna bok. Det är där Kanusgård vistas numera. Lösgjord från verkligheten. 
 
Andra populära teman är metoo. Jo då, det verkar vara så. Horace Engdahl ger nämligen ut en bok  i ämnet i vår. Den kommer att läsas och begrundas. Publiken kommer att häpna. Lena Andersson kommer att skirva minst en kolumn där hon utifrån boken diskuterar manligt maktspel och mansplaining och samtidigt kontrasterar med Penelope och hennes grepp om vävstolen. En debatt kommer att inledas om Horace´ incitament att skriva på detta tema, och Exfrun kommer att ha svårt att hålla tyst i saken.
 
Sara Danius kommer att uppträda på nästa Nobelfest iförd en klänning sydd i samma tyg som kejsarens nya kläder var vävt av på den tiden då det begav sig. Alla kulturkommentatorer kommer att hylla henne för denna djärvhet och påstå att hon återskapat respekten för kvinnokroppen. Hon får sedan emigrera tlll Bortre Hebriderna en månad medan åsiktskorridoren här hemma genomgår en upprustning. 
 
På ön skriver hon en välresearchad drapa om Fenomenet Nakenkvinnan, och tar med sig den till Bonniers som ger ut den i en liten snygg utgåva som presenteras på en kulturtung hippa på Nedre Manilla. Dit är även Horace inbjuden, Varpå sammanhangen fördjupas ytterligare.
 
Annagreta

Trevor Noahs bok är alldeles särskilt bra

Ska du resa till Sydafrika? Undrar du vad du ska läsa på om det landet före resan? 
 
Jag har svaret. Läs Trevor Noahs berättelse om sin uppväxt där. Den heter
"Born a Crime. Stories from a South African Childhood".
 
Trevor Noah är idag Americas främste komiker. Comedy Central i NY sänder vardagar hans dagsaktuella analyser av amerikanskt liv och Trumps politik. De är lysande. Han skriver själv sina texter.
 
Boken är en lättläst och engagerande berättelse om hur det var att växa upp under apartheid - och därefter - som färgad unge, dvs inte vit och inte svart, utan just färgad. Var hörde han hemma? Var fick han visa sig? Hans mor var svart å hans far vit. Texten är informativ, klipsk. Stilen känns igen från hans shower; den är bitsk, intelligent - och varm. Livet var improviserat, oväntat, svårt och lätt. Hans mor var navet, en kvinna av ett särskilt stoff, självständig, religiös, och före sin tid.
 
Boken är en fantastisk läsning som du knappt kan lägga från dig.
 
Väl bekomme!
Annagreta

Kan man blunda humanitärt?

Europa har två val. Låta de 16 flyktingarna från Sea Watch 3 (tyskt nödhjälpsfartyg) gå i land i Europa, eller neka dem detta. Politikerna i Medelhavsländerna väljer att stänga sina hamnar för dem. Flyktingarna är kvar på fartyget. Där har de suttit i veckor.
 
Är det alls obekvämt för Europas politiker att detta sker? Hur fixar man att leva med den hållningen?
 
 
Jo, i sitt sökande efter rumsrena argument för flyktingsmotståndet landar Europas politiker i frågan om drunkningsdöden på Medelhavet. Man vill förhindra att folk drunknar, heter det. Flyktingarna bör inte ens försöka komma till Europa, för i så fall drunknar ingen. Som en lyckad följd av detta resonemang blir politikerna klassade som omtänksamma. De draperar sin egoism i humanitetens slöjor. Det argumnetet förekommer också i dagens SvD i en ledare. 
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nunnorna som for till Las Vegas

Tänk dig två nunnor, den ena heter Mary och den andra Lana. De jobbar sedan länge i Los Angeles på en katolsk skola, St James (lite utanför stan). Mary är rektor å Lana "vanlig lärare". 
 
Men så går de i pension, båda två, och då uppdagas att de i cirka tio år levt loppan ute i det fria. De har syndat. De har stulit avsevärda belopp ur skolans budget (och dessutom ur donerande pengar som trillat in), och sedan har de glada i hågen åkt till Las Vegas och spelat.
 
När det hela räknades ihop fann man att damerna ifråga hade knyckt en halv miljon dollar sammanlagt. Det var speldjävulen, står det i La Repubblica, som gripit dem. 
 
Nu ser jag framför mig hur de åkte iväg iklädda nunnedok och allt. När väl tåget satt igång smög de iväg å bytte om, och väl framme i Vegas steg de av som vilka spelsugna turister som helst, fyllda av lättsinne. Vilken spänning, - blev det en vana? Varje gång en stark förväntan om storkovan, eller kanske drogs de bara till den täta atmosfären bland de spända ansiktena runt rouletten? Jag tror de hade väldigt roligt, skrattade halva natten på rummet sedan första spelomgången var avklarad. Det finns porträtt på dem i den artikel jag läst, och de ser ut som ett par käcka damer ur vilken bekantskapskrets som helst, även min. Inga dok där inte, helt samstämmigt med storyn.  Nu har de tydligen bett om förlåtelse och säger sig ångra allt, och det verkar som om menigheten och skolledningen är beredda att förlåta dem med tanke på "det utmärkta arbete de gjort i skolan under alla år". 
 
Men vann de aldrig? Eller spelade de tills pengarna var slut och gick sen till baren? Vissa frågor förblir obesvarade. Det står i bladet att historien hade kunnat vara skapad i Hollywood. Onekligen.
 
Annagreta

Svenska Akademien avslöjad med besked

 
Ja, så kom då TVprogrammet som avslöjade Svenska Akademiens unkna inre liv. Välgjort, dokumentärt och talande.
 
Hädanefter behöver vi inte grubbla på om det kan vara så illa som det sägs med den här antika församlingen och dess sätt att förvalta sitt mandat. Nu står det klart.  Det är värre.
 
Vad har vi? Jo, ett antal herrar som skrivit eller tänkt nåt hyfsat nån gång i nåt kulturellt ämne. Dessa herrar har man föst ihop på livstid. Allt eftersom nån i gruppen går hädan väljer de återstående in nån ur bekantskapskretsen. De ska vara 18 alltsomallt, dvs aderton, innan det är bra. 
 
De förvaltar stora pengar från Gustaf IIIs tid, plus fastigheter. Sen får de 13 miljoner kronor från svenska staten att göra vad de vill med; priser till sig sjä´lva och till andra, arvoden till sig själva och andra mm. Sen ska de utse en Nobelpristagare i litteratur - det är därav vi känner till dem.
 
 
Kvinnoföraktet som lyser igenom ibland har ledamöterna försökt måla över genom att välja in en och annan kvinna, men det har visat sig svårt att träna in dem i den dästa självgodhet som råder.
 
Som väntat har Akademiens betjänt vad gäller kontakten med omvärlden visat sig vara en våldsverkare, en våldtäktsman. Honom har SA länge hållit om ryggen, betalt och försörjt. Klagomålen mot mannen har man viftat bort, precis som maktens män gjorde på sjuttonhundratalet i liknande situationer. 
 
När sedan den skyddade verksamheten tvingas öppna portarna för insyn, när den unkna luften börjar vädras ut, då står omvärlden häpet flämtande.  Det fina i kråksången är inte fint längre. Herrarna har inga vackra formuleringar att komma med till sitt försvar. Kvinnorna som höll på att komma med har lämnat det sjunkande skeppet. Kungen står stel och formell i environgerna och försöker förstå om detta kan vara "i tiden". 
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

Jag bryr mig inte om Karl XII

 
Varför syns Karl XII överallt? Vad tillför han? Är han inte tillräckligt uppmärksammad av somliga gäng på en viss kant? Och vilka hela uppslag tar han inte upp i media? Spaltmeter skrivs om denna kung, och det senaste är att forskarna för cirka femtionde gången vill ta reda på hur han dog. Vetenskapen tror sig kunna förstå nåt mer om kulhålet. Han är död, så mycket är säkert. Målningen där han hemforslas död på en vagn utanför Uppsala finns ju. 
 
Jag undrar om det anses OK att strunta i Karl XII eller om det anses ansvarslöst och världsfrånvänt att lägga allt Karl XII-liknande åt sidan och hellre ägna sig åt nåt annat. Som nåt annat har jag då självklart valt den Sibiriska Enhörningen. Är inte han roligare än Karl XII? Bilden visar honom i sin fagraste blomning ute på tundran sommartid. Han har just ätit och spanar nu efter sällskap. Hornet i pannan bär han med stolthet, forskarna antar att det var bortåt metern långt. Heder åt sådana forskare. De gör vilda tankesprång och tycker sig förstå att den här bjässen levde för cirka 39 000 år sedan, i Sibirien, och dog ut efter ett plötsligt klimatskifte som torkade ut tundran. Det är annat än att tjata om Karl XII.
 
Bilden är övertygande. Manken är hög. Blicken är sökande; var finns han/hon som jag kan umgås med?
Eller är han aningen trött? Kanske var det livat i går bortåt taigan där såna som han fick tävla i hornstyrka och djärvhet? Kanske vill han bara vara i fred. Och nu då han är fastställd av vetenskapen kan han få vila ett tag. Vi ska inte tjata om hans horn mera på ett tag. 
 
Annagreta
 

Damerna som det handlar om

Damerna tar för sig av UTRYMMET. De tar sig fram i rampljuset såpass att herrarna NÄSTAN stannar i skuggan. 
 
Anna Maria Corazza Bildt. Ja, jag säger bara det, vilken lljusmagnet. Temperament, frisyr, valbarhet, ja allt detta belyses nu av det mediala sökarljuset. Hon är arg, helt enkelt, och inte att leka med.
Att leka med är däremot Anna Odell som dessutom helt fräckt valt att leka med alfahannen nr ett i Sverige. Mikael Persbrandt, på film. Det lär vara helt utanför tidigare ramar, vilket lockar alla att göra sig en uppfattnning om vad det hela handlar om. Jag är själv rejält nyfiken. Uppståndelsen är hursomhelst redan gigantisk.
 
Sen har vi Theresa May och Angela Merkel, i de högre luftlagren. Var fanns på samma gång två såna maktdamer i Europas topp? Med sådan pondus. Den ena iförd enkel kavaj, jordnära närapå, den andra stapplande lätt framåtlutad i alldeles för höga klackar. Vilket ansvar de bär. Bredvid står en liten Macron, en antipatisk Orban, och en färglös Conte som inte vet vad han ska säga, --- vad betyder de pöjkera i sammanhanget, inte mycket, nästan nada.
 
På lite blygsammare nivå finns Annie Lööf, en rödhårig dam med ett till synes fast grepp om den svenska regeringsbildningen. Ett annat lika hårdhänt men raljant grepp tar de maskerade Pussy Riot-damerna, nu företrädd av Maria Aljochina, om sin regering som ändå ligger fast, om man säger så. Maria A är orädd och har något att berätta, inte minst från sin egen tvååriga tid i ett fängelseläger på taigan. I USA handlar det bl a om Nancy Pelosi, som sitter i representanthust för demokraterna. Hon har varit talman, och kan bli talman igen i den nya demokratiska övervikten. Fräsig lady. Anses starkare än somliga män som kan komma ifråga.
 
Sen har vi ju 3 kvinnliga Nobelpristagare i år, inom naturvetenskaperna, och snart kanske också kvinnlig Augustprisvinnare i den skönlitterära klassen. Det är bara fråga om timmar innan det är klart. Jag skulle gärna se att Karin Smirnoff fick priset för boken "Jag for ner till bror", en tillbakablick i den västerbottniska vardagen där somligt liknar en skröna, somligt är ren poesi och mycket annat är en total avsaknad av sentimentalitet. Mitt i alltihopa då och då en dutt av spontan norrländsk humor som är fångad med precision.
 
Annagreta
 
 
 

Italiensk samhällsdebatt

Italiens intellektuella för en livlig debatt, och det saknas inte frågor att analysera. Många av dem är också generellt giltiga för resten av Europa. Nu idag såg jag en direktsänd analys på Repubblica TV (via Facebook) som gällde pressens frihet och hoten mot denna frihet. Den handlade därmed också om den växande nyfascismen och dess grepp om Italien - och samtiden. Arrangör var den stora morgontidningen La Repubblica, och talade gjorde bland andra Roberto Saviano och Mario Calabrese, plus två kvinnliga journalister som redogjorde för sina grävjobb om neofascismen - ända inpå kända familjers nätverk. Deras berättelser var skakande.
 
Karakteristiskt för de nuvarande neofascistiska grupperingarna i Italien är främlingsfientligheten och hatet mot flyktingarna. De ligger nära den mörkbruna neofascistiska Casa Pound, en gruppering som motsvarar bl a Nord. Motst.rörelsen. De har 2 favoritämnen. 1) Säkerhet, statens säkerhet, medborgarnas, allas säkerhet. Deras ord om detta är många och spridda och innötta i alla medier, inte minst i sociala media.
2) Att bedriva en "welfare nero", dvs en hjälpverksamhet som ligger utanför alla statliga och kommunala rågångar, där de delar ut mat och höjer sin moraliska framtoning till gagn för de svaga.
 
Nu är de också inne i det man kallar "mafia romana", dvs huvudstadens maffia. Där har de sedan 2016 infiltrerat snyggt och prydligt för att deras affärer ska verka "rena". Sedan den nya regeringen också anammat en främlingsfientlig agenda ökar fascisternas utspel mot pressen. Det är naturligtvis inte ofarligt att bevaka de här grupperingarna och deras aktiviteter. Flera av journalisterna har också polisbeskydd.
 
Annagreta

När genomskådas Jordan Peterson?

 
Hallå, hur är det möjligt? Upp dyker en kanadensisk man iförd kritstrecksrandig kostym med väst och förför hela omvärlden genom att prata runt - eller är det strunt? 
 
Vad lockar han då med? Jo lite vanligt kvinnoförakt, en portion gammaldags syn på barnuppfostran, väldigt banala livsregler om att ta ansvar för städning, en utnött version av tropådigsjälv-modellen för lycka, - plus en otrolig känslighet för andras kritik mot allt detta. Då det händer stämmer han folk, t ex om de råkar säga att han är misogyn eller att hans kvinnosyn är föråldrad. Det reaktionära skymtar fram rätt ofta i hans budskap, trots hans taktik att så snart han påstått något dumt, genast komma med en sväng runt motsatsen.
 
Metoo-rörelsen har han ingenting till övers för och anklagar glatt kvinnorna för att de hamnar i prekära situationer. 
 
Att unga män behöver höra att de ska tro på sig själva är inte konstigt. Det behöver ju unga kvinnor också, men då för de lyssna till nån annan än Jordan Peterson. Under hans omsorg om de unga männen skymtar det misogyna, i försåtliga turneringar. "Ni grabbar behöver inte skämmas för att ni känner er överlägsna..."
 
Jag  orkade inte läsa så mycket om karln på nätet nu då jag började fundera vad det är för kuf. Men där står tillräckligt för att man ska undra: när kommer det stora genomskådandet?
 
Annagreta

Paddlande politiker och hästar med hovskägg

 
Nu är Bernhard tillbaka med ovanligt skarpa intryck från Svartahavskusten där han badat sin lekamen när inpå ryssen och tankat energi på ryska. Han säger sig vara ladddad nog att göra avtryck i den svenska historien. 
 
Jag känner alltså igen den oborstade Bernhard då han plötsligt utbrister: "Nu får de svenska regeringsaspiranterna skärpa sig! Vad är detta för lekstuga utepå den svenska åkern?" Nä, ta och samla ihop sällskapet, fortsätter han. - Sätt dem i varsin eka å be dem paddla från Harpsund över till den obebodda ön. Ta sedan reda på vem som kommer iland först och kolla om de kan förankra sin eka i skogsbrynet så att den står kvar efter höstregnen. Ge dem sedan fem dagar att bygga varsin koja och starta varsin brasa. Bernhard menar att det är så man vaskade fram dugliga soldatämnen på hans tid, och tycker sig veta att metoden var utslagsgivande. Själv kom han ju inte med men det är en annan historia.  När så aspiranterna äntligen - after some time - hunnit värma upp sina hjärnor och söka sig ett och annat blåbär, ska de odla upp varsin plätt på ön. Detta är den ultimata utmaningen. Man vet nämligen att deltagarna snart,  efter diverse privata prestigeförluster och skämkuddar, kommer att börja tänka klokt, lossa på grindarna till passerade vägskäl och samlas inför en gemensam eld mitt på en öppen plätt där man (efter vånda) skymtar en möjlighet att skapa varsina sångstämmor och en gemensam utkikspost mot varsina väderstreck. De kommer samtidigt inse att det är lättare att odla upp en åker om några drar plogen och några andra håller kursen. Arbetshästar med hovskägg kan i det läget behöva rekvireras från fastlandet.
 
Bernhard låter lite skamsen när han drar det här för mig. Han vet att en lek med skarpslipade politiker utmanar det karska svenska kollektiva medvetandet, men han säger sig vara beredd att bli kallad romantiker. "Tillvaron är redan alltför full med hårda bud och skarpa bullkanter", säger han med ett av sina snea leenden bakom hattkanten  innan han samlar ihop sig och drar söderut. 
 
Annagreta

Allt kan inte sägas

 Samtalsämnena är som dagsländor. Det som är "nyast" vinner utrymmet. I media, i samtalen och i våra hjärnor. Och det verkar inte betyda så mycket om det vi diskuterar är stort eller smått. Det har sitt givna utrymme, oavsett. Och utrymmet är som regel kort. 
 
På sista tiden har det varit lite trångt i etern. Ett långt tag måste vi helt enkelt tala om Svenska Akademien, med Horace och allt. Energitillskott i ämnet kom snart genom förhören med Arnault och talet om nya akademiledamöter, och allt detta höll sig kvar som ett halvkulturellt bakgrundsbrus ett bra tag. Men sen fördes intresset över till en amerikansk jurist med tvivelaktiga sexualmeriter. Hans sexoffer avlade vittnesmål under ed för öppen massmedial ridå i USA. Det intressanta var att mannen sedan direkt valdes till ny ledamot i högsta domstolen. Det var en av #metoos svartare dagar.
 
Under tiden lärde vi oss följa de svenska eftervalsbesöken hos talmannen, och ta del av ideliga massmediala partitekniska taktikprognoser. Snart blev också inrikespolitikens låsningar ett bakgrundsbrus - som håller i sig än. Men under tiden, jodå, då fanns det andra saker att ta till. Klimakteriet var stort och intressant i flera dagar. Det fick uppmärksamhet, t o m av moderna män som skrev drapor i saken på läsbara platser i flera tidningar. Så mördades en journalist på order från Saudiarabien, och dagsljuset spreds tills det nådde maktens män i väst. Horrörerna växte i berättelsen och dröjde kvar länge i slott och koja. Mr Trump spred sin vanliga självcentrerade svada  och landade i att inkomsterna från Saudiarabien var viktigare än moralen, så protesterna mot mordet fick inte bli för högljudda.
 
Under tiden blev det bekant att bankerna både här och där deltagit i stora penningtvätterier, fast där kan man notera att diskussionerna avtog betänkligt snabbt. Sedan kom bomberna i USA, tillverkade och spridda av en hatisk man som var DJ till vardags och bodde i en husbil. Trump väntade i det längsta innan han avfyrade sina tillhörande skott i etern, utan effekt. Samtidigt blev Augustnomineringarna kända i lilla Sverige; och den skönlitterära kollektionen som juryn valt ut fick skällning å det grövsta. Upprörda finlirare i bladen blev nästan illamående; så mycket saknade de sina favoriter som är jättekända.
 
En stor folkmassa flyr från Mellanamerika och är nu på väg mot USA genom Mexiko. De flyr våld och fattigdom. Trump kallar dem illegala flyktingar och har skickat soldater som ska mota bort dem. I Italien sitter Matteo Salvini och motar ilsket bort de båtflyktingar som eventuellt klarar sig ut ur libyskt havsområde. De får inte gå i land i hans Italien. Folket protesterar, men han fick nyss beröm av Mr Trump för sin "starka" hållning.
 
Annagreta 
 

Robot oder nicht Robot das ist die Frage

Bernhard  har tagit anställning på en cykelverkstad i Tyskland, nära gränsen till Tjeckien. Han har nämligen tack vare sin berömda kyla blivit upptäckt av den gryende cykelrobotsektorn som visar sig behöva utvärderare. Han låter sig som bekant inte förföras i brådrasket av tvärsäkra påståenden från olika fakulteter. Som hittat, sa fru Breuerfeld som sköter HR-avdelningen på detta snart nog berömda Robotfahrradgestaltungsaktiengesellschaft. 
 
Cykeltillverkningen sker efter en algoritm som man fått fram i närgångna studier av köpvanor, inkomstlägen, växelspakar, nederbördstäthet, boendeformer och trottarkanter. Robottekniken sägs (i tyska tidningar) vara praktiskt taget färdig, tester pågår i byarna i Böhmen. Den självgående roboten i form av en cykel hämtar och lämnar allt möjligt. Inga restriktioner. En robotcykel har en stor pakethållare, stor nog att rymma ett paket med en halv elefant. Detta ökar risktagandet. Det blir nu Bernhards uppgift att noga följa utvecklingen och ge hals om han ser något oroande med dessa omänskliga roborcyklar och deras framfart. Till sin hjälp har han 4 doktorander på cyklar enligt gårdagens normer med pannlampor. Ämnesrådet i Universität Göttingens sociologiska fakultet har generöst anvisat ett engångsbelopp på 300 euro till projektet som fått namnet "Robot oder nicht Robot, das ist die Frage". I november ska de lämna sin första rapport. 
 
Annagreta

Tidigare inlägg
RSS 2.0