Svenska Akademien avslöjad med besked

 
Ja, så kom då TVprogrammet som avslöjade Svenska Akademiens unkna inre liv. Välgjort, dokumentärt och talande.
 
Hädanefter behöver vi inte grubbla på om det kan vara så illa som det sägs med den här antika församlingen och dess sätt att förvalta sitt mandat. Nu står det klart.  Det är värre.
 
Vad har vi? Jo, ett antal herrar som skrivit eller tänkt nåt hyfsat nån gång i nåt kulturellt ämne. Dessa herrar har man föst ihop på livstid. Allt eftersom nån i gruppen går hädan väljer de återstående in nån ur bekantskapskretsen. De ska vara 18 alltsomallt, dvs aderton, innan det är bra. 
 
De förvaltar stora pengar från Gustaf IIIs tid, plus fastigheter. Sen får de 13 miljoner kronor från svenska staten att göra vad de vill med; priser till sig sjä´lva och till andra, arvoden till sig själva och andra mm. Sen ska de utse en Nobelpristagare i litteratur - det är därav vi känner till dem.
 
 
Kvinnoföraktet som lyser igenom ibland har ledamöterna försökt måla över genom att välja in en och annan kvinna, men det har visat sig svårt att träna in dem i den dästa självgodhet som råder.
 
Som väntat har Akademiens betjänt vad gäller kontakten med omvärlden visat sig vara en våldsverkare, en våldtäktsman. Honom har SA länge hållit om ryggen, betalt och försörjt. Klagomålen mot mannen har man viftat bort, precis som maktens män gjorde på sjuttonhundratalet i liknande situationer. 
 
När sedan den skyddade verksamheten tvingas öppna portarna för insyn, när den unkna luften börjar vädras ut, då står omvärlden häpet flämtande.  Det fina i kråksången är inte fint längre. Herrarna har inga vackra formuleringar att komma med till sitt försvar. Kvinnorna som höll på att komma med har lämnat det sjunkande skeppet. Kungen står stel och formell i environgerna och försöker förstå om detta kan vara "i tiden". 
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

Jag bryr mig inte om Karl XII

 
Varför syns Karl XII överallt? Vad tillför han? Är han inte tillräckligt uppmärksammad av somliga gäng på en viss kant? Och vilka hela uppslag tar han inte upp i media? Spaltmeter skrivs om denna kung, och det senaste är att forskarna för cirka femtionde gången vill ta reda på hur han dog. Vetenskapen tror sig kunna förstå nåt mer om kulhålet. Han är död, så mycket är säkert. Målningen där han hemforslas död på en vagn utanför Uppsala finns ju. 
 
Jag undrar om det anses OK att strunta i Karl XII eller om det anses ansvarslöst och världsfrånvänt att lägga allt Karl XII-liknande åt sidan och hellre ägna sig åt nåt annat. Som nåt annat har jag då självklart valt den Sibiriska Enhörningen. Är inte han roligare än Karl XII? Bilden visar honom i sin fagraste blomning ute på tundran sommartid. Han har just ätit och spanar nu efter sällskap. Hornet i pannan bär han med stolthet, forskarna antar att det var bortåt metern långt. Heder åt sådana forskare. De gör vilda tankesprång och tycker sig förstå att den här bjässen levde för cirka 39 000 år sedan, i Sibirien, och dog ut efter ett plötsligt klimatskifte som torkade ut tundran. Det är annat än att tjata om Karl XII.
 
Bilden är övertygande. Manken är hög. Blicken är sökande; var finns han/hon som jag kan umgås med?
Eller är han aningen trött? Kanske var det livat i går bortåt taigan där såna som han fick tävla i hornstyrka och djärvhet? Kanske vill han bara vara i fred. Och nu då han är fastställd av vetenskapen kan han få vila ett tag. Vi ska inte tjata om hans horn mera på ett tag. 
 
Annagreta
 

Damerna som det handlar om

Damerna tar för sig av UTRYMMET. De tar sig fram i rampljuset såpass att herrarna NÄSTAN stannar i skuggan. 
 
Anna Maria Corazza Bildt. Ja, jag säger bara det, vilken lljusmagnet. Temperament, frisyr, valbarhet, ja allt detta belyses nu av det mediala sökarljuset. Hon är arg, helt enkelt, och inte att leka med.
Att leka med är däremot Anna Odell som dessutom helt fräckt valt att leka med alfahannen nr ett i Sverige. Mikael Persbrandt, på film. Det lär vara helt utanför tidigare ramar, vilket lockar alla att göra sig en uppfattnning om vad det hela handlar om. Jag är själv rejält nyfiken. Uppståndelsen är hursomhelst redan gigantisk.
 
Sen har vi Theresa May och Angela Merkel, i de högre luftlagren. Var fanns på samma gång två såna maktdamer i Europas topp? Med sådan pondus. Den ena iförd enkel kavaj, jordnära närapå, den andra stapplande lätt framåtlutad i alldeles för höga klackar. Vilket ansvar de bär. Bredvid står en liten Macron, en antipatisk Orban, och en färglös Conte som inte vet vad han ska säga, --- vad betyder de pöjkera i sammanhanget, inte mycket, nästan nada.
 
På lite blygsammare nivå finns Annie Lööf, en rödhårig dam med ett till synes fast grepp om den svenska regeringsbildningen. Ett annat lika hårdhänt men raljant grepp tar de maskerade Pussy Riot-damerna, nu företrädd av Maria Aljochina, om sin regering som ändå ligger fast, om man säger så. Maria A är orädd och har något att berätta, inte minst från sin egen tvååriga tid i ett fängelseläger på taigan. I USA handlar det bl a om Nancy Pelosi, som sitter i representanthust för demokraterna. Hon har varit talman, och kan bli talman igen i den nya demokratiska övervikten. Fräsig lady. Anses starkare än somliga män som kan komma ifråga.
 
Sen har vi ju 3 kvinnliga Nobelpristagare i år, inom naturvetenskaperna, och snart kanske också kvinnlig Augustprisvinnare i den skönlitterära klassen. Det är bara fråga om timmar innan det är klart. Jag skulle gärna se att Karin Smirnoff fick priset för boken "Jag for ner till bror", en tillbakablick i den västerbottniska vardagen där somligt liknar en skröna, somligt är ren poesi och mycket annat är en total avsaknad av sentimentalitet. Mitt i alltihopa då och då en dutt av spontan norrländsk humor som är fångad med precision.
 
Annagreta
 
 
 

Italiensk samhällsdebatt

Italiens intellektuella för en livlig debatt, och det saknas inte frågor att analysera. Många av dem är också generellt giltiga för resten av Europa. Nu idag såg jag en direktsänd analys på Repubblica TV (via Facebook) som gällde pressens frihet och hoten mot denna frihet. Den handlade därmed också om den växande nyfascismen och dess grepp om Italien - och samtiden. Arrangör var den stora morgontidningen La Repubblica, och talade gjorde bland andra Roberto Saviano och Mario Calabrese, plus två kvinnliga journalister som redogjorde för sina grävjobb om neofascismen - ända inpå kända familjers nätverk. Deras berättelser var skakande.
 
Karakteristiskt för de nuvarande neofascistiska grupperingarna i Italien är främlingsfientligheten och hatet mot flyktingarna. De ligger nära den mörkbruna neofascistiska Casa Pound, en gruppering som motsvarar bl a Nord. Motst.rörelsen. De har 2 favoritämnen. 1) Säkerhet, statens säkerhet, medborgarnas, allas säkerhet. Deras ord om detta är många och spridda och innötta i alla medier, inte minst i sociala media.
2) Att bedriva en "welfare nero", dvs en hjälpverksamhet som ligger utanför alla statliga och kommunala rågångar, där de delar ut mat och höjer sin moraliska framtoning till gagn för de svaga.
 
Nu är de också inne i det man kallar "mafia romana", dvs huvudstadens maffia. Där har de sedan 2016 infiltrerat snyggt och prydligt för att deras affärer ska verka "rena". Sedan den nya regeringen också anammat en främlingsfientlig agenda ökar fascisternas utspel mot pressen. Det är naturligtvis inte ofarligt att bevaka de här grupperingarna och deras aktiviteter. Flera av journalisterna har också polisbeskydd.
 
Annagreta

När genomskådas Jordan Peterson?

 
Hallå, hur är det möjligt? Upp dyker en kanadensisk man iförd kritstrecksrandig kostym med väst och förför hela omvärlden genom att prata runt - eller är det strunt? 
 
Vad lockar han då med? Jo lite vanligt kvinnoförakt, en portion gammaldags syn på barnuppfostran, väldigt banala livsregler om att ta ansvar för städning, en utnött version av tropådigsjälv-modellen för lycka, - plus en otrolig känslighet för andras kritik mot allt detta. Då det händer stämmer han folk, t ex om de råkar säga att han är misogyn eller att hans kvinnosyn är föråldrad. Det reaktionära skymtar fram rätt ofta i hans budskap, trots hans taktik att så snart han påstått något dumt, genast komma med en sväng runt motsatsen.
 
Metoo-rörelsen har han ingenting till övers för och anklagar glatt kvinnorna för att de hamnar i prekära situationer. 
 
Att unga män behöver höra att de ska tro på sig själva är inte konstigt. Det behöver ju unga kvinnor också, men då för de lyssna till nån annan än Jordan Peterson. Under hans omsorg om de unga männen skymtar det misogyna, i försåtliga turneringar. "Ni grabbar behöver inte skämmas för att ni känner er överlägsna..."
 
Jag  orkade inte läsa så mycket om karln på nätet nu då jag började fundera vad det är för kuf. Men där står tillräckligt för att man ska undra: när kommer det stora genomskådandet?
 
Annagreta

Paddlande politiker och hästar med hovskägg

 
Nu är Bernhard tillbaka med ovanligt skarpa intryck från Svartahavskusten där han badat sin lekamen när inpå ryssen och tankat energi på ryska. Han säger sig vara ladddad nog att göra avtryck i den svenska historien. 
 
Jag känner alltså igen den oborstade Bernhard då han plötsligt utbrister: "Nu får de svenska regeringsaspiranterna skärpa sig! Vad är detta för lekstuga utepå den svenska åkern?" Nä, ta och samla ihop sällskapet, fortsätter han. - Sätt dem i varsin eka å be dem paddla från Harpsund över till den obebodda ön. Ta sedan reda på vem som kommer iland först och kolla om de kan förankra sin eka i skogsbrynet så att den står kvar efter höstregnen. Ge dem sedan fem dagar att bygga varsin koja och starta varsin brasa. Bernhard menar att det är så man vaskade fram dugliga soldatämnen på hans tid, och tycker sig veta att metoden var utslagsgivande. Själv kom han ju inte med men det är en annan historia.  När så aspiranterna äntligen - after some time - hunnit värma upp sina hjärnor och söka sig ett och annat blåbär, ska de odla upp varsin plätt på ön. Detta är den ultimata utmaningen. Man vet nämligen att deltagarna snart,  efter diverse privata prestigeförluster och skämkuddar, kommer att börja tänka klokt, lossa på grindarna till passerade vägskäl och samlas inför en gemensam eld mitt på en öppen plätt där man (efter vånda) skymtar en möjlighet att skapa varsina sångstämmor och en gemensam utkikspost mot varsina väderstreck. De kommer samtidigt inse att det är lättare att odla upp en åker om några drar plogen och några andra håller kursen. Arbetshästar med hovskägg kan i det läget behöva rekvireras från fastlandet.
 
Bernhard låter lite skamsen när han drar det här för mig. Han vet att en lek med skarpslipade politiker utmanar det karska svenska kollektiva medvetandet, men han säger sig vara beredd att bli kallad romantiker. "Tillvaron är redan alltför full med hårda bud och skarpa bullkanter", säger han med ett av sina snea leenden bakom hattkanten  innan han samlar ihop sig och drar söderut. 
 
Annagreta

Allt kan inte sägas

 Samtalsämnena är som dagsländor. Det som är "nyast" vinner utrymmet. I media, i samtalen och i våra hjärnor. Och det verkar inte betyda så mycket om det vi diskuterar är stort eller smått. Det har sitt givna utrymme, oavsett. Och utrymmet är som regel kort. 
 
På sista tiden har det varit lite trångt i etern. Ett långt tag måste vi helt enkelt tala om Svenska Akademien, med Horace och allt. Energitillskott i ämnet kom snart genom förhören med Arnault och talet om nya akademiledamöter, och allt detta höll sig kvar som ett halvkulturellt bakgrundsbrus ett bra tag. Men sen fördes intresset över till en amerikansk jurist med tvivelaktiga sexualmeriter. Hans sexoffer avlade vittnesmål under ed för öppen massmedial ridå i USA. Det intressanta var att mannen sedan direkt valdes till ny ledamot i högsta domstolen. Det var en av #metoos svartare dagar.
 
Under tiden lärde vi oss följa de svenska eftervalsbesöken hos talmannen, och ta del av ideliga massmediala partitekniska taktikprognoser. Snart blev också inrikespolitikens låsningar ett bakgrundsbrus - som håller i sig än. Men under tiden, jodå, då fanns det andra saker att ta till. Klimakteriet var stort och intressant i flera dagar. Det fick uppmärksamhet, t o m av moderna män som skrev drapor i saken på läsbara platser i flera tidningar. Så mördades en journalist på order från Saudiarabien, och dagsljuset spreds tills det nådde maktens män i väst. Horrörerna växte i berättelsen och dröjde kvar länge i slott och koja. Mr Trump spred sin vanliga självcentrerade svada  och landade i att inkomsterna från Saudiarabien var viktigare än moralen, så protesterna mot mordet fick inte bli för högljudda.
 
Under tiden blev det bekant att bankerna både här och där deltagit i stora penningtvätterier, fast där kan man notera att diskussionerna avtog betänkligt snabbt. Sedan kom bomberna i USA, tillverkade och spridda av en hatisk man som var DJ till vardags och bodde i en husbil. Trump väntade i det längsta innan han avfyrade sina tillhörande skott i etern, utan effekt. Samtidigt blev Augustnomineringarna kända i lilla Sverige; och den skönlitterära kollektionen som juryn valt ut fick skällning å det grövsta. Upprörda finlirare i bladen blev nästan illamående; så mycket saknade de sina favoriter som är jättekända.
 
En stor folkmassa flyr från Mellanamerika och är nu på väg mot USA genom Mexiko. De flyr våld och fattigdom. Trump kallar dem illegala flyktingar och har skickat soldater som ska mota bort dem. I Italien sitter Matteo Salvini och motar ilsket bort de båtflyktingar som eventuellt klarar sig ut ur libyskt havsområde. De får inte gå i land i hans Italien. Folket protesterar, men han fick nyss beröm av Mr Trump för sin "starka" hållning.
 
Annagreta 
 

Robot oder nicht Robot das ist die Frage

Bernhard  har tagit anställning på en cykelverkstad i Tyskland, nära gränsen till Tjeckien. Han har nämligen tack vare sin berömda kyla blivit upptäckt av den gryende cykelrobotsektorn som visar sig behöva utvärderare. Han låter sig som bekant inte förföras i brådrasket av tvärsäkra påståenden från olika fakulteter. Som hittat, sa fru Breuerfeld som sköter HR-avdelningen på detta snart nog berömda Robotfahrradgestaltungsaktiengesellschaft. 
 
Cykeltillverkningen sker efter en algoritm som man fått fram i närgångna studier av köpvanor, inkomstlägen, växelspakar, nederbördstäthet, boendeformer och trottarkanter. Robottekniken sägs (i tyska tidningar) vara praktiskt taget färdig, tester pågår i byarna i Böhmen. Den självgående roboten i form av en cykel hämtar och lämnar allt möjligt. Inga restriktioner. En robotcykel har en stor pakethållare, stor nog att rymma ett paket med en halv elefant. Detta ökar risktagandet. Det blir nu Bernhards uppgift att noga följa utvecklingen och ge hals om han ser något oroande med dessa omänskliga roborcyklar och deras framfart. Till sin hjälp har han 4 doktorander på cyklar enligt gårdagens normer med pannlampor. Ämnesrådet i Universität Göttingens sociologiska fakultet har generöst anvisat ett engångsbelopp på 300 euro till projektet som fått namnet "Robot oder nicht Robot, das ist die Frage". I november ska de lämna sin första rapport. 
 
Annagreta

Banksy - är det Bernhard?

 
Mannen som begår besynnerliga bedrifter i konstvärlden har länge varit en gåta; Det handlar om Banksy. Hen är okänd men välkänd, stor men osynlig, attraktiv men bortvänd. Men verken finns där. Signerade och allt.
 
Fast håll i er, nu verkar det som om han är avslöjad.  I samma veva som Banksy-tavlan såldes och Sotheby-klubban föll häromdagen, syntes nämligen en liten man med tyrolerhatt försvinna ut genom den magnifika auktionshusdörren. En trovärdig person från Londons upper ten hade sett hur denne man - medan han smög ut -  kastat en förnöjd blick bakåt, mot de häpna ansiktena, vända mot den tjockramade tavlan medan dess innanmäte sakta rann ned i strimlor från den tjocka guldramen.
 
Jag insåg (om sanningen ska fram) redan tidigt att det skulle kunna vara Bernhard man sett. Han åkte nämligen i somras land och rike runt för att få tag på en sjukt tjock guldram och en extemt småvuxen dokumentförstörare med fjärrstyrning. Då denna sökprocess tycktes mig aningen udda, även för att gälla Bernhard, hade jag frågat honom vad han höll på med. Det svar jag då fick styrker nu mina misstankar, så här i efterhand. Han sa nämligen bara "Mängdens förundran". Lite mera filosofiskt än vanligt, gubbe lilla, tänkte jag, - då.
 
Men så hände det där på Sothebys. Nu är ju jag en hänsynsfull person som inte skvallrar. Bernhard ska få vara Banksy, rik och okänd, även i fortsättningen. Vi har nämligen kommit överens. För min diskretion utanför denna krets har han, rik som han blivit,  lovat mig ett vitt fritidshus på Sardinien och en bra bil med automatväxel som jag ska få komma och skjutsa honom i runt Costa Smeralda då han är ledig. Han säger att han dras till sarderna och den basnärande fåraveln på de ginstbevuxna bergen, men erkänner samtidigt att han börjat gilla att ta ut bungasvängarna med Berlusconi och gänget på smaragdkusten. En metamorfos i förhållande till den tidigare Bernhard. "Mängdens förundran", det är bara förnamnet. 
 
Annagreta

Leon Lederman var en hyvens kille

Fysikern och Nobelpristagaren Leon Lederman har gått ur tiden. Han var en alldeles särskild människa, han hade humor, värme och djup. Jag intervjuade honom 1990 i Chicago. Klädd i löst sittande collegetröja, jeans och sneakers kom han emot mig halvspringande genom en trist korridor. Sorry att du fick vänta, log han, jag var tvungen att faxa en sak till Vita Huset. - Till presidentens vetenskapliga rådgivare Alan Bromley, alltså, förklarade han. Leende satte han sig och frågade om jag ville ha kaffe.
 
Hans arbetsrum var inte stajlat av någon inredare; persiennerna var trasiga, bordet skapligt vitt och smått belamrat med papper och böcker, och bokhyllan halvtom. Jag ville veta mer om hans omvittnat stora intresse för mötet mellan vetenskaperna och allmänheten. Han berättade mer än gärna och slog fast att han helt enkelt måste undervisa; - om han inte fick undervisa fick han abstinensbesvär - så han brukade plåga sina kollegor med allehanda förklaringar till allt tänkbart.
I Chicago, stan med många sociala klyftor och varierande ekonomiska möjligheter, arbetade nu denna karl vid sidan av sin forskargärning med vidareutbildning av lärare, och möten mellan forskare och skolbarn. Han hade startat specialskolor, sökt bidrag ("till och med från utbildningsdepartementet") och förverkligat en rad praktiska idéer för forskarmöten och socialt liv i olika blandning mellan undervisning och fritid.
 
Leon Lederman kunde skratta gott. Sådär avslappnade var/är inte alla vetenskapare, särskilt inte på den nivån. Nobelpriset hade han fått 1988 för lite fysiskt finlir, upptäckten av den s k Gudspartikeln. Han upptäckte så småningom också bottenkvarken. Kluriga diskussionsinlägg var hans kännetecken, bl a detta "Om Universum är svaret, vad är då frågan?"
 
Kunde inte avstå från att skriva några rader när jag såg att han gått ur tiden.
 
Annagreta

Opera buffa föds i Sv Akademien

Kärlek, brott, pengar, ungdom och ålderdom. Blanda och ge, och du får en opera buffa. Nu finns ett nytt sånt stoff serverat på ett bräde. Mozart skulle ha huggit direkt om han levat. Det handlar om dramat kring Svenska Akademien. 
 
Herr H, en förfördelad baryton, stor och myndig, är centralgestalt. Han startar med att positionera sig i arian "Tillträde och behörighet". Men så börjar herr H gräma sig; han frustar och attackerar, mot sina medspelare, mot publiken, mot tidens förfall. Den andra centralgestalten, herr A, är hans tjänare, liten och krum, putsad och lismande, hans höga tenor når falsett (om det behövs) medan han kvirrar och smickrar både herr H och sin publik oavbrutet. Vackra kvinnor flockas bland litterära blekansikten i en dansande kör. Då och då infinner sig fru D, en vitklädd dam som har en pekpinne i höger hand. Hon har en vacker altstämma och sjunger några entoniga arior om James Joyce och Beckett. En äldre kvinna med flygande vitt hår slingrar sig hela tiden runt herr H och röker hela tiden. Hon sjunger inte. Basrösten i sammanhanget, herr P, sitter hela tiden bortvänd från publiken och skriver om tidens gång och fåfängligheten. Då och då reser han sig och "läser" ur sin kolumn medan flöjten blåser pianissimo och trumpeten suckar. Under tiden stannar allt annat av, bokstavligen, för att genast starta igen när herr P slutar. 
 
En blandad kör i högtidsdräkt doar med jämna mellanrum, ömsom svagt, ömsom frustande. 
 
Brotten sker i bakgrunden, det är övergrepp, osynliga begär, mummel och skrik. Orkestern får här sin stora roll. Till sist skall rättvisa skipas, Herr A är bov och herr H är hans försvarare. Tre utmattade "betraktare" stegar iväg och möter hungriga journalister på vägen ut. Ett par kvinnor klädda i svart sjunger duett medan de intar varsin ansträngande yogaposition på pallar från IKEA. Två urgamla herrar (tenor resp bas) avverkar en sorglig duett samtidigt som en liten förskräckt dam läser högt ur Gamla testamentet medan hon kammar sig. Därefter tar herr H fram en resväska och börjar packa till ljudet av gnisslande fioler. Herr A bärs ut av fjorton unga kvinnor, medan fru D sjunger arian "Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen". 
 
Annagreta
 
 
 
 

Arnault och Kavanaugh och rättvisan

Först hade vi Arnault, mannen med den fina kanten och de många övergreppen på kvinnor i hans stockholmska närhet, numera rätt väl kända i media. Han står nu inför rätta, och domen faller snart. Ingen vet om han blir dömd. Ord står mot ord. Kultursverige följer det hela med en blandning av avsmak och lysten vetgirighet. Ingen kommer att vinna på det hela, utom möjligen rättvisan. Ett kotteri runt Arnault - som länge ordnat lyckade kultursammankomster i ett av Svenska Akademien bekostat källarutrymme - har backat och verkar fortsätta backa upp den åtalade, även om stödet sakta avtagit i styrka. Han kommer antagligen att dömas skyldig, och det verkar befogat. Kvinnorna i sammanhanget har lidit nog och får i så fall viss upprättelse. Den yttre effekten, ute i kultursverige, där hans verksamhet hyllades, är bedrövelse och ilska.
 
Sen har vi den republikanska juristen Brett Kavanaugh som är Trumps kandidat till att väljas in i USAs högsta domstol. För ett trettital år sedan ska han - då 16 år - ha överfallit en då fjortonårig Blasey Ford i ett sovrum hos bekanta. Nu har det hela blivit en politisk tuppfäktning i senaten; en strid mellan republikanerna och liberalerna, där republikanerna håller på sin kandidat och liberalerna tror på kvinnan. Att det bränt till beror på att Blasey till slut tvingades vittna inför senatorerna och därefter bli förhörd av resp sida. Det hela direktsändes av CNN. Sen följde Brett K:s vittnesmål, också det direktsänt. Medan kvinnan lämnade sin berättelse lugnt och sakligt, visserligen djupt berörd men ändå samlad och utan ironiska eller nedsättande nyanser, kom en ilsken och mycket upprörd Brett K till vittnesbåset. Han ropade och grät och förnekade allt med gliringar åt olika håll.
 
Efter att ha sett båda kostar jag på mig att gissa utgången; Det finns ingen möjlighet att kvinnan hittat på detta; hon minns för mycket, hon pekar ut Brett K ---- och det finns ett vittne - som inte kallats. Mannen kämpar för sin chans till en plats i högsta domstolen, som han hade inom räckhåll men ser ut att kunna förlora, på målsnöret. 
 
Resultatet då: Min gissning är att Brett Kavanaugh väljs till ledamot i USAs Högsta domstol. Den lilla numerära övervikten för republikanerna i senaten avgör. Ett fall som gäller sexuellt övervåld avgörs som en rent partipolitisk fråga. Det lär inte uppmuntra andra kvinnors mod som hamnat i liknande situationer. 
 
Annagreta

Kakel till riksdagen

Politiken är inte direkt from längre. Dess representanter har numera ett ogudaktigt perspektiv, de vill fortsätta respektive kamp "ända in i kaklet". Den här vändningen är inte helt banal. Därför har en professor i hållfasthetslära anställts /utan upphandling/ och hen håller nu föreläsningar på ett rullande schema för att intensivutbilda partiernas kakelansvariga i vad hen kallar "tillämpad hållfasthet". Frågestunderna spelas in och kommer att sändas i svartvitt på SVT24 under rubriken  "Hjärnsläpp och hjärnskakning. Ett nollsummespel." Det leds av en uttråkad Leif G W Persson (som brukar inleda med en suck om kakel spektakel och kusin vitamin).
 
Jag känner en kakelmakare i Portugal. Om det värsta skulle hända kan jag knyta ihop regeringsbyggnadscheferna med den mannens företag. Den killen kan, med kort varsel, vidta mått och steg. Hans kakel är mönstrat i en tradition som kan härledas tillbaka till morerna.Det andas historia, styrka och elegans och uppvisar vanligen djur och växtlighet. Om man vill kan han också tillföra nån vikingasymbol eller nån liten blomma av nåt slag. Fast vänta;  vilken blomma man då väljer kan i sig öka spänningarna på nytt, (ros, blåklint eller maskros eller ...) så det kanske är bäst att man håller sig till morernas mönster med påfåglar och tuppar - och egentligen blir det också perfekt.
 
Annagreta

Medlaren Bernhard i riksdagen

 
Bernhard har blivit medlare, med många uppdrag, han frilansar. Ett komplicerat uppdrag gäller Svenska Akademien där han jobbar varje fredag, dagen efter torsdagssammanträdena alltså, och där han sammanfogar och jämkar mellan olika ståndpunkter. Det går sådär. Fru Lugn sägs inte vara lugn längre, och Herr Engdahl har aldrig varit det. Lugna puckar är heller ingenting som SAOL rekommenderar, åtminstone inte såhär långt. Då är man i stället fast för fenomen som "puckelpist". Bernhard väntar sig inga under i sammanhanget. Kan vara klokt. 
 
Nästa uppdrag för Bernhard är att se till så att Sverige får en regering. Det kommer att bli hans svåraste knäck.
Han har gjort lite research inför jobbet och funnit att han bör ta 100% påslag på honoraret. På grund av komplikationsgraden, deltagarnas sinnesstämning (upprörd), och maktfaktorn. Å andra sidan är ju Bernhard en klok man med lång erfarenhet av uppförsbackar i alperna och djupa dippar i humöret. Han har laddat med stora lager Obst und Gemüse från Bidermeierlager i Kärnten, och bokat in sig hos en ung slaktare på Östermalmshallen (samma som ledamöterna anlitar). Med lite tur och en god magkondition ska det nog bli bra, tänker han hoppfullt. Fru Lugn visar sig ha en kakmoster på Söder, vilket känns bra, tänker han, oss emellan. 
 
 Vi håller tummarna. Det svåraste för Bernhard blir antagligen själva slutdragningen på riksdagen. Jag kommer att bevaka utgången. Hur det går där är tiotusenkronorsfrågan. Bernhard har vässat både pennan och intellektet. 
 
I  båda fallen är det ju några som ska in och några som ska ut. Det handlar om transporter, vägval, vajrar och och laster. Bernhard bävar lite. I värsta fall tänker han anlita en gammal kontakt på Transportstyrelsen. Där vet man hur man kör i puckelpisterna.
 
Annagreta

Den negativa smittan

Om ett lands ledning betraktar invandrarna som en kostnad, en belastning att befria sig från i möjligaste mån, kan man då bli förvånad om vardagsrasismen ökar? 
 
Om politiker till och med säger att utlänningar "inte passar in här i Sverige", hur omtolkas det nästa dag på gatan, i affären, på arbetsplatsen? Känns det till och med som ett personligt styrkebevis att haka på? 
 
I Italien har den nya Lega-regimen en uttalat negativ syn på invandringen - och våldet och trakasserierna mot flyktingar har ökat. Hur det är i t ex Ungern i den saken är inte känt. 
 
Civilsamhället, civilkuraget och civilisationen har ett kraftigt motlut. 
 
Annagreta

RSS 2.0