Knytblusar på stan, svårt för Horace

Först hade hon knytblus, hon som blev avskedad. Sen ville många andra ha knytblus av sympati. Alla sorters knytblusar kom fram i ljuset, fler än man trodde fanns. Sedan blev det protester. Har den människan också knytblus? Det är inte bra. Hon ska inte ha knytblus. Hon begår därmed tjänstefel. Men vänta, får hon ha knytblus på fritiden? Eller måste hon slänga sin knytblus i soporna och aldrig någonsin bära sin knytblus mer? Han , signore X, har också något som skulle kunna vara "knytblus", ser man på! En man som hänger på! Håll i hatten!
 
Horace, stackarn, hade länge retat sig på att alltid på sammanträdena ha en knytblusförsedd kvinna mitt framför sina ögon, och det hela tog hus i helsike häromdagen. Han krökte sitt snillrika jag, öppnade sitt stora ordförråd och hittade några smaklösa glosor som han valde att mobba damen ifråga med. Det skedde inte direkt subtilt. Men, men... Det gick kort sagt inte så bra för arga Horace. De väntade applåderna uteblev. In kom i stället avståndstaganden, till och med kritik. Och så, när han till slut stegade ut på stan med solglasögon å allt, då hände det som inte fick hända. Då upptäckte han knytblusbärande människor överallt, på bussen, i affärerna, på krogen...Han fick lite yrsel.  Det blev helt enkelt för mycket. Så nu har han beställt en biljett till Paris.
 
Annagreta

Knytblus, javisst, fattas bara!

Snyggaste sortin på länge, den gjorde Sara Danius.
 
Annagreta

Svenska Akademien i sönderfall

De två falangerna i Svenska Akademien står och slår mot varandra. Det låter som en gammal gisten lagårdsdörr i blåsten. Eller som en fotbollsmatch på löst underlag. Varför går några av plan´? 
 
Pär W har reagerat snabbt. Han har redan satt sig ned att skriva en kolumn i SvD där han mot ett hyfsat arvode försvarar sig själv och sin förnäma läggning i formuleringar med perfekt syntax. Peter Englund har rest till Boden för att gå i lappländskt ide och iklädd sina utepjäxor rensa tankarna mellan påsk och midsommar. Kristina Lugn står lugnt kvar vid spisen hemmavid och lagar en supervanlig korvgryta som hon behöver äta innan hon ska dikta sig loss från det hela på eftermiddagen tillsammans med en kulturell snubbe med fin frasering. Horace Enghdahl sitter på ett kafè på söder och djupandas bakom en kopp ekologiskt kokkaffe medan han försöker få till en prosadikt om de romantiska dragen hos Hölderlin. Sara Danius har gått och gömt sig bland bokhyllorna utomlands och sagt ifrån att hon inte vill ha besök än på ett tag eftersom hon filar på ett superbalanserat uttalande. Hennes frisyr degenererar under tiden. 
 
Omvärlden höjer på ögonbrynen lite till och avvaktar kraftfullt.
 
Annagreta

Osäkerheten, det nya svarta

 
Bernhard har fått jobb på Cambridge Analytica. Han ska agera bromskloss. Det är ett jobb med breda marginaler som han tror sig passa bra för. Han har fått ett hemligt rum från vilket han kan följa alla kundmöten utan att märkas. Verkar då Analytica alltför djärva sätter han in en kloss mellan deras ord och deras handling. Och nu, sedan deras gamla arbetsmetoder blivit lite röjda kommer det att krävas extra mycket energi i att förnya dem. Om ledordet tidigare var under cover är det numera beyond belief. Firmans nya motto är osäkerhet. Efterfrågan har visat sig vara gigantisk.
 
Första projektet - man måste ju börja med ett projekt i måttfull skala - är språkligt. Det går ut på att mecka med tydligheten. Saker ska inte förbli stumma och osagda, nänä, inte så, de ska kunna sägas men de ska inte kunna begripas. Det är själva grejen. Osäkerheten är det nya svarta, säger Cambridge Analytica. Därför har en hel skock utbildningsinsatser startats, där man lär ut språklig ambivalens. Bernhards roll där är att motverka eventuell stringens hos deltagarna. Beställarna är mest politiker - där verkar företaget ha pejlat in rätt kundkrets. Politikerna som anmälde intresse åberopade trista erfarenheter av tydligheter, som de sedan fått äta upp, och ville nu lära sig tänka brett och suddigt.
 
En av lärarna gav då en kurs i sportspråket, som dessutom rent allmänt förknippas med positiva vibbar. Dess mjuka mångtydighet har ju nu senast kunnat avnjutas på OS där bl a vädret och vallningsbetingelserna ändrades hela tiden på herrarnas tremilen. Där fick ju deltagarna och kommentatorerna absolut inte lova för mycket utan i stället hela tiden sätta kryss för dagsformen, kornsnön, vallarteamet, nattsömnen, magen och Gunde Svan. Rena drömexemplet som kursmaterial.
 
Deltagarna fick sedan göra en extratenta. De skulle träna kommunikativ fåordighet, klokt nog som överkurs. Det är ju inte alla förunnat att kunna vara kortfattad och samtidigt otydlig, men kursen visade upp några lysande exempel inpelade vid målgång  efter herrarnas masstart i skidskytte från 2011. Det måste påpekas att det kursavsnittet var frivilligt.
 
Bernhard hade en del att göra också på rasterna då deltagarna trodde sig kunna slappna av och prata hur tydligt som helst. Men si det gick inte för sig, menade Bernhard, tänk på att som politiker måste ni vara beredda att också på fritiden kunna avge svajande svar, helst kryddade med några ord om framtiden som ju brukar ligga långt fram.
 
Annagreta

I dialog med vintern

 
Jag har förstått att nu talar man inte med varann, nu "är man i dialog". Följsam som jag är, började jag med vintern. Är du kvar? frågade jag. Ja, hörde jag vintern säga, med hes röst. 
 
Bernhard som hela tiden avsäger sig all dialog har tagit ledigt och åkt till de tysta vidderna. Där har han "inrett" en gammal hydda åt sig mitt bland enbuskarna, där ingenting av intresse växer, inte ens om somrarna. Där är han nu så isolerad en människa kan vara och där har han i dagarna börjat skriva sitt magnum opus. Han säger att det ska bli nåt i hästväg. 
 
Häromdagen  beslöt jag besöka honom, tog fram snöskorna och vandrade bortöver de där vidderna han bor i. Det var kallt och blåste från ishavet, medan de små snösparvarna flydde söderut till Borås. Polarräven snodde runt mina fötter medan jag tog mig fram, och en renflock hastade förbi så att snön yrde och den vackra hundstackarn sackade efter med tungan hängande. En samekvinna iklädd rött och grönt och blått skvätte förbi på skoter och kastade över ett renhjärta åt mig i förbifarten. Hjärtligt tack, hann jag ropa.
 
Väl framme insåg jag direkt att Bernhard behövde vila. Han hade skrivit hela natten om sina djupaste känslor och formligen hällt ut sin bakgrundsformade tankevärld med djupa spår efter alla grunnor och skär han fastnat i under årens lopp med extra allt ifråga om själsliga dippar och ruelser över missade äventyr och fröjder under varmare betingelser. Han var blek som ett lakan, och såg inte ut som en riktig kulturman ska se ut. Jag hällde upp av mitt medhavda kaffe och gick i systerlig dialog med honom till dess att han somnade mitt i en tugga ur vasabrödsmörgåsen. Vinden fortsatte att rassla i timmerväggen och jag bredde en medhavd filt över den stackars författaren som nu säckat ihop lite lagom formlöst på en bänk intill vedlådan. En kattuggla ropade högljutt bakom hyddan medan drivorna växte lavinartat bakom knuten. Jag insåg att jag skulle tvingas övervintra i hyddan tillsammans med Bernhard. Som tur var hade jag medfört en extrasäng och två jättesköna kuddar från Jysk. Jag bäddade och låste den knakande dörren. Ljuset från lågorna i kaminen började fladdra betänkligt, som om det inte visste nån råd. Norrskenet bedrog inte utan lyste vackert in genom det minimala fönstret på väggen mot söder, strax intill dörren som jag nyss låst. Jag beslöt gilla läget. 
 
Annagreta

Luddiga argument vänds mot invandrarna

De får inte ropa från sina moskéer, inte bada ensamma, inte sjunga sina psalmer, inte bära sina traditionella kläder, och heller inte ta hit sina familjer från kriget. Nu ser det alltså ut att vara läge att - förvånansvärt unisont från alla politiska läger - skärpa reglerna ytterligare för livet i Sverige för dem som lyckats ta sig hit från krig, svält och fattigdom. Vi tolererar minsann inte några utländska modeller för hur de ska leva sina liv. De är ju inte som vi, alltså är de fel ute. Det är vi välbärgade kloka svenskar som ska bestämma åt dem. Vi har problemformuleringsprivilegiet, som det heter. Säg det som det är; vi svenskar vet bäst, helt enkelt. INGEN ska störa våra cirklar.
 
Nu senast, idag 17/3 -18 närmare bestämt, har ett gäng akademiker i SvD funnit att invandringen ökar på utsläppen av växthusgaserna, så invandrarna är alltså inte bra ur miljösynpunkt. Man tror att man läser fel, men inte, då. De "nyanlända" är så många I SVERIGE att de kommer att öka på den globala uppvärmningen.
 
Det är naturligtvis fullt möjligt att med rätt valda ingångsdata sätta upp ekvationer som säger detta. Tesen är att vi skulle bli för många, det skulle behöva byggas så många bostäder och så mycket infrastruktur att utsläppen skulle öka... Men något i allt detta känns pinsamt. Vi talar om flyktingar, asylsökande, krigsdrabbade. Korna är ju också för många för miljön. Den enkla ekvationen kunde vi köpa.
 
Men - vad är det som gör att nya invandringsfientliga argument flockas just nu, lite överallt? Vad tror alla beslutsbenägna kontrollanter att man vinner? Brödernas applåder? Fler röster? Röster från andra mera hårdföra partier? Utgår man till och med ifrån att allmänheten är alltigenom främlingsfientlig? Underskatta man inte sina landsmän?
 
Till skribenterna i SvD vill man säga: Sälj argumentet till Trump. Han kommer att jubla. 
 
Annagreta

Bernhard möter italiensk politik

Bernhard hade åtagit sig att närstudera vad som händer bakom kulisserna i italiensk politik. Tidningen Baustädtler Tageblatt var oerhört nyfiken på läget och bedömde att Bernhard skulle vara rätt man att hitta något av värde för tidningen i spillrorna efter senaste valet där i söder. Han blev snabbt ackrediterad och embedded som utländsk murvel. Iförd sina bergstravarbyxor och en väst från Borderline Hütte tog han sats och travade iväg mot Palazzo Chigi, då han plötsligt skymtade några härjade människor på en bar.
 
5stjärnerörelsens medlemmar satt och djupandades på den snusförnäma baren West End. De sökte efter varandras blickar och funderade på om det hela verkligen var så kul som de hade drömt om. Mitt emot dem satt PD, dvs demokraterna, och rökte varsin joint medan de väntade på Berlusconi och hans vidlyftiga kompanjoner som skulle dyka upp från Milanotrakten. Bernhard smög smidigt in där (som han trodde att de riktiga murvlarna gör) och visade högdraget sin flerfalt bestämplade badge för bartendern som inte brydde sig.
 
Så kom då också Berlusconi intravande med en polis vid varje sida och en sjuksyster inpå livet. Han hälsade på alla med det vitglimmande leendet han köpt i en dyr makeover-butik mitt i smeten i Milano. Salvini, som inte tål andras leenden, satt å surade på en liten barstol närmast dörren, detta trots att hans Lega fått fler röster än Berlusconi. Han kände sig överkörd, det framgick tydligt, så Bernhard bad om en intervju på stört. Arga gubbar går alltid hem i spalterna, tänkte han. Då kom Matteo Renzi farande som ett jehu, han klampade nervöst på golvet som om han ville skava av sig nån efterhängsen sympatisör från förr, och vände sig till Berlusconi med ett scoutaktigt leende, intränat i ungdomsåren i Toscana. Salve, buon giorno, etc etc. -Jag har ju egentligen avgått, men här är jag i alla fall, sa han och log igen. - Jag är inte den som är den ... Salvini fick då ett hysteriskt utbrott, slängde sin portfölj i läder mot bardisken så det small och frågade hur länge denna fars skulle pågå.
 
Femstjärnorna fick då spader, men de gick ändå samfällt fram till bartendern och bad om varsin strega. Den enda som föreföll oberörd var Berlusconi. Han lutade sig extra tungt mot sjuksystern och såg ut att njuta lågintensivt. Bernhard kröp tätt intill Salvini och fick honom att kräkas på immigrationen och avslöja sina innersta hörn där det var kolsvart. Med den texten i tryggt förvar tog sedan Bernhard ett extratåg till Tageblattet som sedan slog upp artikeln på ettan och fick konkurrenternas avund i finstil. Det är inte var dag man presenterar nåt så motbjudande ur verkligheten, tyckte chefredaktören. Bernhard löste in arvodet, åkte hem och satte sig en lång stund på farstubron.
 
Annagreta

Mary Beard om kvinnorna och makten

Mary Beard är ett fenomen. Hon vet allt om antikens kvinnor och män, och om villkoren dem emellan - och hon visar hur attityder och värderingar genom årtusenden förblivit oförändrade. Hon är professor i antikens kultur vid universitetet i Cambridge, England, och har alltså kläm på klassisk arkeologi och litteratur. Hon gillar särskilt det gamla Rom, och vet allt om Pompeji, för att nu nämna ett par nedslag i produktionen.
 
Det är hennes berättarkonst som gjort henne berömd och som gjort henne så älskad. Här kommer en dam runt de 60, med flygande grånat hår, utan större petighet vad gäller kläder och framtoning, men med ett desto större glöd i berättandet. Hon skriver böcker, håller föredrag, gör TV och reser runt i sin egen forskning dessutom.
 
Nu har hon gett ut ett par föreläsningstexter under rubriken "Women and Power", finns också på svenska sen nån vecka. Där går hon igenom ett par maktfaktorer med elegans, humor och vass blick. Något som alltid villkorat makt, skriver hon,  är kvinnors röstläge - det måste sänkas till mannens röstläge för att räknas. Så var det i det gamla Aten och så är det än idag, skriver Mary Beard. Att maktinnehav hör ihop med den mörka manliga rösten; det visste Margaret Thatcher, som tog tallektioner för att kunna morra lagom mörkt. För ökad respekt. Rolig är också Beards berättelse om hur Medusagestalten kan användas idag för att ta ned en kvinna från pedistalen. Både Angela Merkel och Theresa May har i ironiska comic strips fått finna sig i att "förväxlas med" Medusa,---hon var ju farlig och helt omöjlig att ha kvar i verkligheten.
 
På den mörkare sidan finns fakta - utanför den här boken - om hur Mary Beard själv förföljs av hot och trakasserier; hon har i en av sina bloggar citerat ett antal av de mailade språkövningarna. Det är skrämmande läsning. Mary Beard hör till dem som inte håller tyst om vad som skrivs om henne i sociala media. Hon sparkar tillbaka så gott det går och ger allmänheten insyn i eländet. Hon menar i boken att Power borde bli ett verb i stället för ett substantiv. Det känns som en tanke utanför boxen, typiskt för den här spännande människan.
 
Annagreta

Vasaloppet med välsmort maskineri

Bernhard åkte Vasaloppet i år. Det var första och sista gången. Han kom in som nummer 6789 och ansåg det vara en seger över materien. Han hade dessförinnan förtärt två energikakor, druckit fem koppar blåbärssoppa plus te och choklad och ätit en macka från Mockfjärd. Idag är han trött. Aldrig mer, har han skrivit ned på sitt dagboksblad som jag läst.
 
Och som han tränat innan, karln. Han har gått på den numera så populära träningslokalen Zum Kraft Durch Freude på Storgatan och sedan fyllt på orken på Twist and Turn, ett gym i centrala byn. Hur många feberaktiga megadrycker han köpt och druckit det ska vi inte tala om. Hans vältrimmade kusin i vita träningskläder har agerat PT, och det har kostat på, säger Bernhard. Att träna med honom har varit något annat än yogan hemma i Graz, det har betytt sträckningar i både mellangärdet och andra gärden, böjningar utanför boxen och ryggdunkningar med allt annat än burschikosa avsikter. (Den som inte vet vad burschikos betyder får vända sig till SAOL som förmodligen håller på att rensa bort det ordet, så man får skynda sig.) Men så har också muskler dykt upp på de mest oväntade ställen.
 
Ibland har Bernhard varit så övertränad att han inte orkat säga nej när hans Lebensmensch på kvällarna velat ha honom med till baren Alter Ego på fika med damerna. "Såna kvällar får du tillgodoräkna dig som praktisk mental träning", har hans PT förklarat för honom när han låtit svag efteråt. "Du ska inte ångra saker, det tar alltför mycket energi", har han sagt. "Energi- och vätskebalanserna är guld om du ska orka hela vägen". Med så mycket tungt vägande livsvisdom i bagaget är det närmast ett under att Bernhard tog sig hela vägen till Mora. Där stod - hör och häpna - hans damkvartett från Alter Ego och hissade honom högt över målföret så det sträckte extra i hans välsmorda men trötta maskineri. Han såg att folk tittade men det berörde honom inte.
 
Annagreta

I lärkskogen promenerar Bernhard

 
Bernhard har ingen valplattform. Han säger att han inte behöver någon, han följer bara sin inre kompass. Dessutom behöver han ingen yttre röst, det duger bra med den inre. Som ni märker är han tilbaka i sitt forna jag, där avståndet regerar. Hans ledord är "distans". 
 
Fast i den lilla boken "Ja" beskriver han ett tillstånd där han själv inte längre förmår hålla avståndet. Orsaken är för en gångs skull en kvinna, kallad persiskan, som han stöter ihop med. Han kan inte hålla distansen utan ber henne följa med på en promenad i lärkskogen, varpå hon tillfälligt försvinner utom synhåll. Han är förvånad själv över att han helt spontant föreslog henne denna promenad utan att veta om hon alls gillar promenader, och detta gnager inom honom (och desutom på läsaren). Medan han funderar över detta måste han av ren artighet samtala med "värdinnan" på stället, en pratsam människa som älskar lantbruk. Hon pratar ihärdigt om grispriser, hönspriser, vinstmarginaler, foder och marknadsbesök och ännu fler marknadsbesök, gjorda med eller utan hennes man.
 
Det hela är extremt plågsamt för Bernhard som ingenting högre önskar än att slippa prata om hönspriserna och satsningarna på affärslivet och foderutbudet på marknaden bakom kyrkan även om han, som han betonar, är rätt hemmastadd i lantbrukets vanor och betingelser, född i lantlig miljö som han är. I stället vill han vila i tanken på persiskan som han snart ska promenera i lärkskogen med. Hon borde ta på sig varmt och ta kraftiga skor för det råkar regna (naturligtvis) och då blir lärkskogen blöt och geggig, tänker han, och till slut går de ut på den där promenaden och det sker i lärkskogen och de blir sjöblöta. I lärkskogen bär hon en hatt som hon lånat av värdinnans man och ett par stövlar som värdinnan normalt brukar ha på sig då hon åker till marknaden för att sälja grísar och höns med god marginal. Helt stilenligt hamnar de på lokal efter promenaden och får där varsin konjak av värdinnan som fortfarande älskar lantbruk. Persiskan säger att det var trevligt att promenera i lärkskogen. Sedan får Bernhard lättare att sova på nätterna. 
 
Nu undrar ni vad som hände efter promenaden i lärkskogen. Boken "Ja" ger svaret. 
 
Annagreta

Forskarna är inte insnöade

 
Jag läser att Uppsalaforskarna haft författaren/journalisten Magnus Linton på besök ett halvår. Han skulle lära dem uttrycka sig begripligt och fascinerande. Han rekryterades av Idé- och lärdomshistorikerna - som redan kan skriva.
 
Bra initiativ. Men det var lite optimistiskt att tro att ett halvår skulle göra nån skillnad. Sker det ändå, så är det anmärkningsvärt. 

Nu har jag inte valt dagens bild för att antyda att forskarna är insnöade. För det är dom inte. (Det är jag som är insnöad, närmare bestämt i mitt ide här i Uppsalas södra stadsdelar.) 
 
Det där med att som forskare närma sig en annan kategori, tala en annan grupps språk, dela någon annans erfarenhet, det är dubbelriktat, och kräver lite ansatser från båda hållen. Men den grupp som har mer makt och mer fördelar måste börja. Att som forskare bjuda på sig är en sak, att kunna göra det är en annan. Att tillåtas göra det är en tredje (Det finns interna hierarkier). Men den absolut avgörande faktorn är som regel tiden.
 
Jag har ju jobbat länge med att försöka närma forskarna till allmänheten. Det var roligt och lärorikt. Många forskare tycker det är intressant att tala och skriva för andra än den egna gruppen, många är bra på det också. Publik saknas aldrig. Det är alltid "värt besväret", det är som regel roligare än man tänkt sig, och det ger många impulser, "den oväntade frågans stimulans", som idéhistorikern Gunnar Eriksson uttryckte det.
 
Men i dagens hårda klimat betyder tid mycket mer än nånsin. Varför ska jag göra en möjligen viktig populärvetenskaplig ansats, som tar allt från flera kvällar till ett par år att förbereda, då familjen behöver mig och jag ingenting får för det - absolut inga glada tillrop från kollegorna? Knappt nån credit alls när jag söker nästa jobb. På sin höjd lite ryggdunk när jag är klar, kanske en blomsterkvast?  Och vem tror att det är lätt gjort? Jag måste ju kunna stå för det, och då får man ge järnet. 
 
I mitt förra arbete i FRN hade vi tack vare en statlig budget möjlighet att betala vederbörande forskare för att skriva en aktuell debattartikel (inom en viss tid), eller för att skriva en populärvetenskaplig bok, eller för att resa till en skola och agera inför den publiken, fullfölja en skrift på en debattkväll etc. Vi betalade bra. Det blev saker gjorda; om kärnkraft, skogspolitik, osteoporos, partikelfysik, ungdomsvåld, datorisering, supraledning, opinionsundersökningar, östersjömiljön, genteknikerna, rymdforskning, hållfasthet, etc etc. FRN las ned då Vetenskapsrådet skapades. 
 
Om man nu tror att ersättning är hela grejen så är det fel. Men ersättning ÄR uppskattning. Att få hjälp med publicering och utförsel i olika former är också värt mycket. I dagens medialäge är det inte lätt att placera en artikel eller ge ut en bok om man inte har en agent eller är försedd med mentala broddar och/eller kontakter i den så kallade kulturvärlden.
 
OBS Jag skriver inte om mina gamla arbeten för att kaxa om det, utan för att dagens artikel var viktig och samtidigt avslöjande. Ett halvårs övertalning utan budget var säkert utomordentligt bra på alla sätt.'
Men det finns en övertro på vad en forskare kan göra utanför sitt brödjobb. Få är de som på eget bevåg orkar göra såna insatser. Och de är värda mycket beröm. De vore också värda mera omsorg och stimulans just i de ambitionerna, fram till dess att jobbet är färdigt. 
 
Annagreta
 

Biografi skrivs lämpligast på lokal

 
Alla skriver sina memoarer. Det är en folkrörelse. (Det är redan trångt i den hyllan på bibblan.) Till och med Bernhard ska ut med sitt liv nu. Han är kopplad till en spökskrivare eftersom han behöver draghjälp; någon måste dra ur honom vad han vet om sitt liv. På den punkten skiljer han sig från de flesta andra biograförer. 
 
Bernhard har blivit övertalad av en trött men effektiv människa på förlaget som smickrade honom brutalt och antydde stora förskott på boken. Hon sa att hans dystra och manliga framtoning var grejen och att han såg djup ut. Hon berömde också hans nedärvda mörkgrå yllerock och sa att den måste han ha på sig vid fotograferingen inför releasen. Hon såg boken för sitt inre; en osminkad men berörande berättelse med dyster klangbotten, kryddad med djupt kända naturskildringar från alperna. Då han själv kände starkt för just den där rocken, så sa han ett svagt men ändå hörbart ja.
 
Hans "spöke" är en ung kulturman, färsk och nyvärpt. Bernhard lägger allt ansvar på honom. Spöket som heter George (engelskt uttal) bär en svart läderkavaj som han säger kommer från Armani ( som Bernhard tror är en av Georges bekanta). George säger att de måste sitta "på lokal" medan de talar med varandra om boken. Han har valt ett kafé på Östermalm med svag bakgrundsmusik och högt i tak. "Så gör Aris Fioretos", säger han med en högtidlig min. Denne George har torrt påpekat att hans syntax behöver kaffe på neutral plats för att komma till sin rätt. Bernhard är nöjd att höra att George har en syntax. Nu har de redan hunnit sitta tretton eftermiddagar på det där kaféet på Karlavägen och Bernhard har gått upp ett par kilo. Nästa vecka ska de resa till Paris och sitta på en inrökt lokal där för att avrunda i Rom bakom Santa Maria in Trastevere där en bekant till Bernhard har en fjälla som har en bar med stolar inomhus. Bernhard funderar nu allt oftare på vad han ställt upp på. Samtidigt har han beslutat sig för att - för en gångs skull - glida med strömmen och uppleva hur kultur skapas. Tids nog, tänker han, får han sitta och tjura på Tante Annas Grüne Ecke i Graz där han brukar ta sin öl. 
 
Annagreta

Vintersim och kineser i Skellefteå

Nästa Olympiad kan komma att inkludera en ny sport, nämligen vintersim. Jaadå. Det är ingen skröna. I Skellefteå, min gamla gymnasiestad med genomgående klokt folk och trevliga omgivningar, där tänker man sig gå i bräschen för denna idé. Jovisst. det är kallt men hälsosamt, sägs det, och det kräver mod och träning samt överlevnadsinstinkt. Kanske är det bra för självförtroendet. Det är ju såpass ovanligt att de få som tävlar i vakar måste ju bli uppmärksammade och den vägen få sina egon klart förstärkta, vilket kan vara bra oavsett var man bor. Kanske blir det också en tillgång i datingbranschen. "Norrlänning med medalj i vintersim önskar träffa fördomsfri dam", eller "Tävlar du i vintersim, vill du kanske bliva min". Möjligheterna ser ut att stå på lut.
 
Allt detta kommer att färgsätta hela Västerbotten som på sista tiden saknat profilbärande inslag i media. Det ryktas dessutom att kineserna vill köpa upp den del av älven där vaken ska huggas upp, och samtidigt hör jag att den ryska trollfabriken (utan tillstånd, helt fräckt) satt upp en stor och oestetisk sändare intill Burträsk från vilken de kommer att sprida fejkade nyheter. Att de valt just Burträsk har att göra med att de då lättare ska kunna infiltrera i ostfabriken och lära sig det gamla receptet på Västerbottensost; en guldgruva för ekonomiskt sinnade ostsympatisörer. Allt detta har säkerhetstjänsten fått fram efter lång spaning från sitt högkvarter bakom bönhuset där PO Enkvist är döpt. 
 
Annagreta

Min karta över världen, och så Bergmans demoner

 
 
Den här bilden visar en bit av en känd trakt i Västerbotten, strax efter ett snöfall som var relativt tunt. Det har töat såpass att de mera trafikerade vägarna blivit bara, liksom många tak. Från Bernhards satellit ser jag det svarta papptaket på konsum och strax intill skymtar skolan och Filadelfia. Det har blåst väldeliga, så några hus är ordentligt täckta av snö på ena sidan. På grund av landlutningen bosatte sig som synes de flesta på södra sidan av vägen - den norra sidan är stenig och kall eftersom den lutar mot norr. Så det är ingenting att ägna en tanke. 
 
Det är tack vare Bernhard jag fått tag på de här bilderna. Han har nämligen tagit ett extraknäck på NASA och skickar upp satelliter vars nedplockade data han sedan tolkar och överför till såna här bilder. Denna remote sensing är egentligen en hemlig specialitet som han likväl är känd och uppskattad för i vida kretsar. Egentligen är ingenting hemligt numera, påstår NASA, eftersom vi har Bernhard. Han har avslöjat det mesta som går att avslöja, --- fast allt det andra har Trump hand om i en kammare bakom Vita Huset som han delar med några pojkar med botoxpräglad uppsyn och rysk brytning. 
 
Den norrländska bybilden är den enda bilden han idag vill släppa ut till allmänheten. Dels är den ju översnöad, säger han, dels har han beskurit den så att man inte ska se de avslöjande bitarna i närheten; närmare bestämt Torgny Lindgrens kända stubbe med det svagt lutande glaset eller P O Enqvists smått frikyrkliga läggning. Såna saker skulle kunna väcka intresse på olämpliga ställen. Andra faktorer som Bernhard (till min stora glädje) tagit hand om i sitt extraknäck, fast på fritiden, är de många bilderna och intervjuerna av Ingmar Bergman som så här års flyter ut ur alla gömmor och till Bernhards och min förtvivlan formligen översvämmar både rymden och massmedia. Bernhard håller nu på att med hjälp av fjärranalysen stuva in detta material i ett hemligt förråd i Longyearbyens närhet i avsikt att aldrig släppa ut dem igen. Han försöker också få med demonerna, "på allmän begäran". Bernhards förordnande går dessvärre ut på fredag.
 
Annagreta
 

Bernhards nya uppdrag på Olympiaden

 
Har ni hört att Bernhard blev uttagen till Olympiaden i år? Han var osäker själv in i det sista, men så kom beskedet: Han ska vara med som dopingmotståndare. Mot något är han ju alltid, och nu har han sannerligen fått ett gediget ämne att motsätta sig. Själv har han ju astma, så han är insatt, och syresatt sig på hög höjd har han ju gjort länge, så han vet allt om dessa saker. Bloddoping är han helt okunnig i, men han har en kusin som bloddopar sig varje gång han väntar släktbesök. Den grejen får hursomhelst nån annan motverka.
 
Så nu har Bernhard diverse strategier att använda i de Sydkoreanska terrängerna. Om någon vinner måste hen genast andas på Bernhard, rätt länge, faktiskt, direkt efter målgång. Om det då uppstår en astmatisk attack så är vederbörande åkare frisk. Får han ingen attack är det läge att gå till sjukan där en sugen sköterska iförd folkdräkt från Bortre Mongoliets Jurtacentrum står beredd att dra ur åkaren en massa blod för analys. 
 
Eftersom höghöjdsträning inte är förbjuden så bryr man sig inte om den fast Bernhard tycker den är suspekt. Hur förklarar man utan den alla norska vinster genom tiderna, tänker Bernhard. Glittertind ligger ju skyhögt, Galdhöpiggen likaså, och Hardangervidda är ju jättestor. Där har alla norska skidåkare iförda lusekoftor gnetat fram och tillbaka med is i skägget flera säsonger i sträck utan annan mat än klippfisk med lingon. Sånt, det vet Bernhard, ger effekt. Själv har han i all hemlighet doktorerat på temat "Skidåkandets betydelse för framflyttade positioner", medan han svalt och led, och på den avhandlingen fick han högt betyg. Bernhard känner sig mycket kvalificerad, både fysiskt och mentalt; han har nämligen också gått på yoga för att träna avslappningen och andningen och är nu fullständigt beredd att sortera bland de skidåkande damernas andedräkter. 
 
Annagreta
 
 
 

RSS 2.0