Lars Lerin, fängslad

Nu börjar en ny serie med Lars Lerin och hans vänner. Denna vänliga karl träffar några intressanta personer. Ja, det är kanske en bra idé. Men nånting gör mig tveksam. Jag ser en skildring av en känslig människa; inte på bio, inte i litteraturen, utan på riktigt, en dokumentär. Hans djupgående originalitet utgör en perfekt bakgrund: en hemhämtad make, kulturmöten, de magnifika framgångarna som konstnär. Nu har ett barn tillkommit att häfta fast vid den märkligt oskuldsfulla människan. Ibland undrar jag: vet han om att vi glor på honom som på ett fenomen? Att hans bildmässigt väl tillvaratagna "naivitet" ökar tittarsiffrorna, låt vara att tittandet förknippas med beundran och förundran. Ja, varför störs jag av serien? Är det inte ändå något storartat över den här människan? Jovisst. Som den Dostojevskifigur han är får han oss att tänka kloka tankar, vi rörs av skörheten. Vi förundras.
 
Men aningslös är han inte, Lars Lerin. Han ser säkert grynnorna och skären i serien. Det som lockat honom vet vi inte; men kanske är det ändå just mänskliga möten han önskat sig; nya chanser till vänskap. Jag skulle önska att han skrev en liten bok om sina upplevelser av inspelningarna. Den skulle säkert riva och slita i den slöja av förundran vi  hamnat i inför programmen. Jag är nämligen övertygad om att det finns material för en sån bok i Lerins huvud. Den är inte helt politiskt korrekt, inte särskilt artig, men sann. Hans oförblommerade syn på saker och ting är intressantare än en serie intervjuer där allt hålls inom en kontrollerad och förväntad ram av vänlighet och vanlighet. Fängsla inte geniet. Be honom inte dansa. 
 
Annagreta

Aase Berg, klok och arg favorit

 
Aase Bergs texter är alltid upplyftande. Hon är ofta arg, alltid rak och aldrig kokett. Nu senast publicerade DN en text ("om falsk godhet och äkta död") där hon utgår från Hervé Guiberts självbiografiska bok "Till vännen som inte ville rädda mitt liv". Giubert led av aids och tog sitt liv till slut.
 
Aase Berg fäster sig vid bårlärkan, dvs den människotyp som hänger sig åt att vara närvarande där döden hotar eller dragit fram. En lysten njutning av att vara nära hot och smärta. Berg försöker förhålla sig till den "spelade godheten". (Nyss hävdade ju den allestädes närvarande Heberlein att vi ger tiggare pengar, inte av empati utan för att känna oss goda; för egen vinnings skull så att säga, för att köpa sig ett samvete.)  "Det är svårt att idag skilja äkta medkänsla från marknadsliberal avlatshandel med skuld och dåligt samvete", skriver Aase Berg. 
 
Hon är djupt tagen av Guiberts bok som i ett starkt språk tycks plädera för en integritetens ensamhet. Berg påstår sig höra Thomas Bernhards attackerande "frenetiska" språk i Guiberts bok. Och Bernhards sätt att envetet gräva i upplevelserna och intrycken, att inte ge sig förrän han detaljerat talat om vad han inte gillar och varför, kräver något alldeles extra av sin skapare. Han gav avståndstagandet sin egen estetik.
 
Aase Berg tar med utgångspunkt i boken avstånd från "de sentimentala gratiskänslornas grummel". I stället vill hon att vi ska orka behålla vår karga kärleksförmåga.
 
Annagreta

Manchester by the Sea - med värmen påslagen

Kylan gör nåt med oss. Den utmanar sinnena. Den begär dubbla lager, rödfärgar näsorna, packar in hårtestarna och säger oss att det är vinter. Ha! Men då skulle du ha varit med på lapplandsvidden, säger någon. Där sved det i skinnet och  där skrapade näsan. Där frös du så tanken stelnade och benen ställde sig på tvären. Där kom man av sig men stod på sig. Där hamnade man i farstun där någon fallit. Där frös steget och dallrade luften omkring en medan norrskenet bedrog förbi, fram och tillbaka....knattrande, stickande....
 
Eller så säger man att man har det så bra som det är. Att det är underbart med hög luft, kalla vindar och snålblåst. Att det danar och ger oss och morska män mod. Alla gånger. Och att lite frisk luft har ingen dött av. I stort sett: vet hut. Rör på dig, soffpotatis. Var klok! Ta några steg från det ena till det andra.
 
Också väderleken går från det ena till det andra. Håll ut! Snart är det snöblask och rännilar bakom knuten. Till dess kan man läsa tidningen och boken och sticka och laga mat och gå på bio och se Manchester by the Sea. Det är en bra film, en speciell film. Är man frusen när man går in i salongen blir man snart varm i kläderna och berörd av värmen i filmen. Den rör oss inombords och värmen stannar länge.
 
Annagreta

Victor Banke, Berlusconi och Beppe Grillo

 
Ja, han är en lykta i mörkret, den där Victor Banke. Jurist med hjärtat på rätta stället. Han pekar ut de juridiska snårskogar där paragraferna nu utnyttjas till bristningsgränsen för att hålla flyktingarna "på plats". En allmän kyla har lagt sig över de beslutande sinnena. Några orkar påpeka detta. Däribland Victor Banke.
 
Jag läser en bok om Berlusconis uppgång och de krafter och rörelser i tiden som fick honom upp på tronen. Det är den välskrivande Antonio Gibelli som skrivit och boken heter "Berlusconi och den auktoritära demokratin". En väg in i det postindustriella samhället med en växande tjänstesektor utgjorde sceneriet, plus en allt tydligare individualism. En gigantisk korruptionskultur inom politiken gjorde resten; en upprensning gjordes och man ville gärna tro på en affärsman som redan hade egna pengar och inte behövde muta sig till makten…..
 
Ja, det är givande att läsa en så skicklig skribent. Dessvärre omfattar boken endast tiden fram till 2011; man får hoppas att det kommer en fortsättning som nu har mycket brännande nytt material att förklara. Matteo Renzi satsade allt på sina reformer, ordnade folkomröstning om dem, förlorade sedan och gjorde följaktligen sorti i november. Komikern Beppe Grillo vässar framtänderna.  I vassen lurar nu femstjärnerörelsens rufsiga ledarteam, medan allmänheten suckar och känner igen sig; "det har alltid varit så här, men nu är det sämre", säger en romersk analytiker. Förhållandet till EU är spänt, och flyktingarna upphör inte att komma, de flesta når land, många räddas på havet och andra sjunker bokstavligen i ett glömskans hav. Det är tur att den italienska befolkningen är godhjärtad. Men trycket, det omtalade trycket, är stort. Volontärer gör storverk, EU vänder bort blicken, Frankrike och Schweiz och Österrike stänger in sig och lägren fylls.
 
Annagreta
 

Hugaligen, systrar å bröder, låt infallen styra!

Har du vattnat (alternativt kastat ut) granen? Ätit upp skinkan? Satt ut mat åt fåglarna? Förstått dig på Trump? 
Löst helgens korsord, plöjt julklappsboken, lagat lutfisk, bakat mera lussekatter, stått på barrikaderna, hjälpt en gamling över gatan, sett en svart katt korsa din väg, segrat i Monopol, stickat färdig benvärmarna, sålt din träningscykel...???
 
Men hörni. Nu ska man inte vara så präktig. Det är fel. Ta vara på infallen, vetja! Det är ont om infall. Mina infall infaller inte på begäran, och de gör sannolikt inte dina heller. Så stå beredd! Man ska inte tänka två gånger när man är tant. Jag känner många som tänker väldigt mycket och jag beundrar dem för det. Men nu är det snart nyår å då ska man till exempel inte tänka på att lova en massa. Till exempel att gå på gym, jogga(!!), läsa ut påbjudna böcker och vara allmänt aktiv, både hemma och borta. Sånt kommer att hända ändå, om det behövs, det är bara att vänta och se. Gå inte händelserna i förväg! Infallen lurar bakom hörnet.
 
Annagreta

Sälja smöret och få pengarna. En politisk aktualitet

M-ledaren var kryptiskt ångerfull, i dagens SvD. "Jag kunde ha stoppat dem för länge sedan..." hette det.
 
Jag blev förbryllad och försökte tänka mig hur det kan gå till i de ideologiska virvlarna, hur idéer fluktuerar på den politiska marknaden. 
°°°°°°°°°
Alltså : "Jag kunde ha stoppat dem för länge sedan ". Så löd uttalandet. Vi tänker oss en analys.
 
Hur då, undrar du. - Jo om jag snabbare insett att jag borde vara som de, säger hen.
 
Varför ville du likna dem? 
 
Ja, de är poppis,  och det vill jag också bli.
 
Hur menar du? De har ju inga trevliga idéer, i själva verket har de ju hårda, avvisande, motbjudande idéer.
 
Jo, ja, men jag kunde bli litegrann som dem. De är ju poppis för att de är tuffa och hårda och avvisande. Jag kände att det var en intressant attityd. Den tanken väckte något starkt och hårt inom mig. 
 
Men är det så attraktivt att vara så tuff och avvisande som de?
 
Ja, i dagens samhällle får man inte vara en mes.
 
Men går du inte lite långt nu?
 
Nä, det behövs faktiskt hårda tag. Och är jag lika tuff som de är så kommer säkert några från deras gäng över till mitt gäng.
 
Är det det du menar när du säger att du "kunde ha stoppat dem tidigare"?
 
Javisst. 
 
Men vad tycker du egentligen? Är du sån att du kan byta synsätt och hållning oavsett innehåll bara för att få polare? 
 
Utan polare har jag inget att säga till om. Och det känns stärkande att vara hårdhänt; det känns faktiskt både kraftfullt och mäktigt. Jag har många som beundrar mig för att jag vill ta i med hårdhandskarna och för att jag visar att det finns fler än de där andra typerna som kan säga ifrån. 
 
Blir du inte väldigt lika dem? 
 
Ja, kanske lite, men om det ger makt så är det OK, vet du. 
 
Är det bara du som tänker sådär?
 
Näädå. Det har blivit något av en folkrörelse.
 
Annagreta

Min postsanning är lagom tung

Hur skulle det vara med en liten fasförskjutning? Kanske en topologisk?
 
Jag har på känn att det skulle vara lätt att ordna, särskilt nu, i december, då halkan ligger förankrad och orörlig, då skulle en hel del i min kropp kunna förskjutas ur läge, då skulle hela min personliga topologi kunna förändras på ett kick.
 
Så ner i källarn gick jag, med beslutsamma steg; hade jag inte en stor påse med vägsalt där nånstans mellan sommardäcken och den gamla soffan från farfars kontor? Joodå. Där var den. Halvfull (jag är kanske optimist ändå) och helöppen. Hugaligen så bra. Jag drog med mig den uppför källartrappen och konstaterade att den var "lagom tung", ett begrepp som jag aldrig brukar använda (antingen är saker å ting lätta eller så är de för tunga). Men nu förser man sig ju med friskt mod och satsar järnet. Det som gäller idag är en postsanning i morgon, gott folk.
 
Så nu så. Nu är jag laddad, det kan bara bli bättre. Här ska inte fasförskjutas, inte. Topologin hör utanför behöver jag inte klaga på heller. Jag är ju ingen fysiker. Fast det som karakteriserar en fysiker, brukade min kära man säga, är att hen använder tejp.
 
Så kom å hälsa på, det kommer att vara saltat i morn.
 
Annagreta

Horace Engdahl om Bob Dylan; guldstjärna!

 
Där satt den!
Horace Engdahl får en guldstjärna för sin presentaton av Bob Dylan på Nobeldagen. Står att läsa idag i DN.
 
Annagreta

Matteo Renzi fick en smocka

 
Matteo Renzi fick inte den italienska allmänheten med sig i folkomröstningen. 
 
Renzi var ivrig. Han myntade genast begreppet "rottamazione"( ung. återvinning, ut med det gamla in med det nya) som ledord för hans nya politik. Han ville rensa bort onödigt kostsamma vanor i de högre poltiska luftlagren, t ex bilar, höga löner, livslånga mandat, privilegier av olika slag. En av idéerna var att skala ner senaten till en tredjedel (till 100 pers) och låta den bestå av borgmästare m fl från regionerna som skulle sitta på avgränsade mandat - och utan extra lön. All lagstiftande makt skulle ligga i representanthuset. Alltså skulle senatorerna bli relativt maktlösa i de stora sammanhangen. I stället skulle de få koncentrera sig på regionala frågor.
 
Detta var centralpunkten i den konstitutionsändring som i söndags var föremål för folkomröstning. Efter att Italien i 70 års tid haft ständiga regeringsbyten och ett evigt kattrakande i parlamentet om reformer och bakslag ansåg Matteo Renzi att tiden var kommen att stabilisera den parlamentariska ordningen. Under sina två år som premiärminister har han manövrerat igenom sin idé och nådde i söndags till sanningens ögonblick. Det blev alltså  nej. Allmänt missnöje över etablissemanget - känns det igen? Några nejsägare  har tyckt att förslaget bäddade för parlamentarisk maktkoncentration och gav plats åt despoter som Mussolini igen. Andra har helt enkelt velat ge Renzi en smocka. Ung och grön, omgiven av lika många kvinnor som män i regeringen. Nädå.
 
Nu har Italiens president bett Renzi stanna kvar ett par dagar så att ett par färdigförhandlade (?) propositioner om ekonomiska reformer mm ska kunna ros iland innan det stora tumultet bryter ut.
 
Kanske var Matteo Renzi för ung för sitt uppdrag. Kanske var han för ivrig, för snabb och för brutal mot priviligierade politiker som aldrig trott att de skulle ifrågasättas - än mindre avsättas. Han välkomnades i EU, men fick ingen nämnvärd förståelse för sin ekonomiska tvångströja där. Han har haft ett svårstyrt pastorat med  flyktingströmmar och jordbävningar; dessutom arbetslöshet, brain drain och korruption, särskilt drabbande i de södra provinserna. Nu väntar enorma diskussioner om makten och härligheten. Det parti som samlar det urbana missnöjet, 5stjärnerörelsen, har inga idéer om vad de vill göra om de kommer till makten. I vassen lurar Lega Nord med en främlingsfientlig och suddig agenda. På Sardinien och Sicilien lever man "i periferin", utan nämnvärt stöd från politikerna. Det var också framför allt där man röstade mot "de etablerade" i söndags. Vem orkar intressera sig för konstitutionella reformer när vardagsbehoven tar all kraft i anspråk? 
 
Annagreta
 
 
 

Thomas Bernhard, dystra prognosers mästare

Det blir värre än att tvingas lyssna på säckpipa. Så uttrycker sig Thomas Bernhard då det blir tal om Donald Trumps upphöjelse till president i USA. Ingen kommer att stå ut, spår han.
 
Bernhard brukar faktiskt vara en rätt säker profet. Han anlitas också som sådan, bl a av den nytillsatta parlamentariska framtidsgruppen Future Elements of Crucial Importance, FECI, i EU, fast det är ingenting han skryter med. "Det är en sak mellan mig och EU", säger han högfärdigt och vänder andra kinden till. "Min specialitet är ju, gunås, dystra analyser, det är därför jag nu anlitas så mycket. Jag hinner inte med alla beställningar. Sedan länge vistas jag på min mammas glåmiga gata, där gatubelysningen är grå, vinden vresig och ölet ljummet". En fena på svartsynta spaningar, det är vad jag är, säger Bernhard i sina mera upprymda ögonblick, dvs vid de sällsynta tillfällen då han släpper till och blir en av oss.
 
I den nya orakelrollen har jag låtit mig administreras, vilket varit en uttorkande erfarenhet, fortsätter han. Jag har också ett par gånger tvingats bära svart kostym utan hängslen, "för att smälta in". Jag var nära att smälla av sist det hände. Nästa gång jag ska dit har jag med en prognos som är dystrare än tidigare leveranser. Det värsta är att den kommer att hålla. Mina onda aningar brukar slå in, avrundar Bernhard torrt. Den här gången tror jag inte jag är alldeles ensam om den heller, lägger han till. Sen tar han på sig sin fjäderprydda hatt, trycker ned den över sitt allt högre hårfäste och kränger sin gängliga kroppshydda ut genom svängdörren, ut i kallblåsten.
 
Annagreta

Mikael Holmqvist känner sig "dekonsekrerad"

I dagens DN skriver Mikael Holmqvist att det är för få samhällsvetare som uppmärksammas i offentligheten. De skriver inte böcker, och när de äntligen gör det blir de inte uppmärksammade. Till exempel i Augustprissammanhang. I stället är det journalister som gör det och som uppmärksammas därefter. Men de är inte forskare, utropar Holmqvist. "De saknar den nyanserade vokabulär som en solid teoretisk analys av empiriska observationer möjliggör". 
 
Så nu måste, menar MH, förlagen inse att det finns en marknad för den "kunskapsmättade" samhällsvetenskapliga litteraturen. Och "kritikerna måste uppmärksamma samhällsvetarna och hålla sig ajour med vad som händer i forskarvärlden". Kanske, menar MH, måste det finnas fler samhällsvetare bland förläggarna och journalisterna.
 
Holmqvist drar slutsatsen att språk och stil värderas mer än kunskapsinnehållet i böckerna, - liksom i världen i övrigt, tillägger han. (Han skrev tidigare en bok om det väruppfostrade Djursholm och hur vi uppvärderar framtoning mm när vi utser ledare). Det stämmer säkert då och då, oavsett sammanhang och kulturer. Men i böckernas värld finns det fler faktorer arr bry sig om. På samma sätt som språket kan öppna ett intresse för vad som står att läsa kan det också avtända vilken hungrig faktaboksläsare som helst. Ett onödigt fackspråk - eller en dålig språkbehandling - har bevisligen hindrat åtskilliga kunskapsmättade böcker från att bli lästa. Det är synd att  man ska behöva se ett exempel på detta redan i Mikael Holmqvists egen artikel där han avslutningsvis beklagar "dekonsekreringen" av samhällsvetarna som "public intellectuals". De är detroniserade - i min översättning av ordet. Känns inte som ett bra utgångspunkt om man vill nå massorna.
*(konsekrerad = upphöjd, förheligad, erkänd)
 
Annagreta

Landsbygden - politiskt ointressant?

PO Tidholm sätter fingret på landsbygdens villkor i dagens DN. Det är villkor som styr tänket. Både där och hos politikerna. Han ser och beskriver bakgrunderna till de politiska missnöjesyttringarna i ett landsbygdsperspektiv.
 
Det har visat sig att misstron mot de styrande och därmed mot vad vi kallar "demokratin" är jämförelsevis stor på landet. Så är det i USA och så är det i Europa, inklusive Sverige. Är det så konstigt? Om man bortser från landsbygdsbornas kvarvarande stolthet över de fria vidderna, skogens rikedomar, jakten och den rena luften finns det annat som drar ned känslan av optimism och glädje. Man saknar de kollektiva framsteg som görs i urbana miljöer. I stället sörjer man det som försvinner, dvs nära grannar, unga framtidssökande människor, kvinnor som vill utbilda sig. Man sörjer de nedlagda skolorna, järnvägsförbindelserna, matbutikerna och småaffärerna som sålde skor, tyger, bröd, och tidningar mm, för att inte tala om den sjukvård man behöver ha inom  räckhåll.
 
De som finns kvar har det rätt bra ekonomiskt, det är därför de är kvar. 
 
Man är inte fin i kanten på landsbygden. Få landsbygdsmänniskor bugar för auktoriteterna. Men det allra mest störande är att de är jämförelsevis få till antalet. En mager valmanskår med problem som det kostar pengar att åtgärda väcker inget politiskt intresse från den politiska traditionens representanter. Det tillkommer då andra dunkla strömningar att upplåta politiskt utrymme åt dem som upplever sig nonchalerade i välfärdssamhället. 
 
Annagreta

"Post-truth" det nya ordet efter Brexit och Trump

Efter Brexit och nu efter Trumpvalet har vi hamnat i ett samfällt desorienterat tanketillstånd. Det har fått namnet "Post-truth" och har nu i dagarna införts i the Oxfords Dictionaries. (det kan användas både som adjektiv och substantiv)
 
Jag gillar den tyska förklaringen av den tyska varianten "Postfaktisch": "Umständen, in denen objektive Fakten weniger Einfluss auf die Bildung der öffentlichen Meinung haben als Bezüge zu Gefühlen und persönlichem Glauben". dvs "Situation då objektiva fakta har mindre betydelse för våra offentliga åsikter än känslor och personliga övertygelser".
 
Ett nytt begrepp som man klistrar in i sin tankemodul, motvilligt men samtidigt förnöjt. Det verkar allomfattande, tänker man, alla jag känner känner likadant. Eller också som en undanflykt; det är ett kollektivt fel i våra hjärnor, vi är inte kapabla att begripa såna otänkbara saker som nu hänt, man är väl inte synsk!
 
Sen har ju Bob Dylan sagt att han inte kan komma. Det är också lite post-truth, på nåt vis. Vi hade hoppats nåt annat. Velat se och höra honom i talarstolen på festen, vi satsade våra känslor på det.
 
Men vad säger språkmotsvarigheterna till Magdalena Ribbing här i Sverige? Får vi säga post-truth eller ska vi säga post-sant? Postfaktiskt låter som en en norsk variant. "Postumt" har vi ju redan, men det är väl ändå att gå för långt i händelseförloppet, oavsett vad man pratar om.
 
Hur kan det komma att låta till vardags - alla såna här nya termer blir väl snart vardagliga? Blir det "Hans sångröst/etsningar/ekonomi (välj det som passar) är inte så bra alls som jag trodde. Jag lider av en kraftig post-truth". Eller "Akta dig, situationen hotar att bli postfaktisk". Jaja. Allt är inte storpolitik, men när det är det, då gäller det att beskriva "Die Umständen".
 
Annagreta

I Italien håller man i hatten.

Nu är det självrannsakningens tid. "Hur kunde det hända?" "Vi bär nog alla skulden". "Vi var naiva, inskränkta, kollade i mobilen, läste romaner, drack pilsner, såg på naveln, hoppade hage och märkte inte vad som höll på att hända".
 
Eftertankens kranka blekhet breder ut sig. Först förstod man inte Brexit, sen kom USAs president elect. De "okända" väljarna hade satsat hårdast.
 
Men säger man "bära eller brista", kan det också gälla andra politiska sammanhang. Den obstinata tesen drivs nu av Italiens premiärminister Matteo Renzi. Sedan 2 år (sedan han tillträdde 2014) har han planerat för ett gigantiskt förnyelseprojekt i form av en ny konstitutionell ordning. Det är inte småsaker, precis, som ska ändras. Hela Senaten krymps från ca 400 pers till en liten klubb som bara får rådgivande funktion och som består av ett antal borgmästare utifrån landet på begränsade tidspass. De får i princip ingen ersättning (idag handlar ersättningarna om astronomiska belopp och en plats till döddagar). Detta får stor betydelse främst eftersom senaten nu inte skulle få någonting att säga till om i lagstiftningssammanhang. Andra förändringar gäller styrning, ekonomi och förvaltning. Motståndarna talar - rätt eller fel - om maktförskjutning till premiärministern. 
 
Idag är hela Italien i knipa med en pågående bankkris, och har dessutom en kraftigt ansträngande flyktingkris och upprepade jordbävningar. Ingen drömsituation för en otålig och ambitiös premiärminister.
 
Den 4 december går italienarna till folkomröstning om den nya konstitutionen. Diskussionerna är inte lågmälda, precis. Matteo Renzi  har sagt att han avgår om det blir nej. Nu spekuleras det vilt vad som ska kunna hända. Inom Renzis parti, Partito Democratico, finns en utbrytarfalang som fått vind i seglen. Den elokvente Renzi, med sin politiska iver, har haft viss framgång internationellt som den begåvade italienska kreatören. Men reellt stöd från EU i den allt tyngre flyktingsituationen eller i bankkrisen, har han inte fått i nuläget. 
 
Nu satsar alltså Matteo Renzi sin politiska karriär på sin konstitutionella reform. Det blir intressant att se hur det går, om han verkligen kommer att stå inför valet "stanna eller avgå." Bära eller brista, har hittills varit hans linje. Man drar sig till minnes att när han tillträdde var hans motto "Adesso", dvs "Nu". 
 
Annagreta

Bistra tider närmar sig, å då tänker jag inte på snön

 
Nu gäller det att hitta något att skylla på. Nu, då Trump faktiskt blev president elect. trots att vi inte trodde på den utgången.
 
Put the blame on me, boys, sjöng Marylin Monroe. Hon var helt enkelt för attraktiv. Ingen kunde motstå henne.
 
Men var Donald Trump så attraktiv, att han måste segra? Nä. Det var något annat, som drog. Hans överdrivna folklighet, kanske. Hans halvkomiska "vardagliga" språkbruk och hans grova och motbjudande uttalanden, som stod han bland grabbarna med en öl efter jobbet och pratade skit om allt och alla, inklusive kvinnor och svarta och invandrare och muslimer. Och homosexuella. Om dem som var olika, "de andra som inte hör hemma där". De borde inte få vara i landet, nä, "det ska jag ordna!" Vänta bara, rösta på mej så ska det bli ordning på torget. Jag förstår ert missnöje! Ni har rätt att ha det mycket bättre. Etablissemanget har inte brytt sig om er. De har bara berikat sig och svamlat. Jag ska rensa upp i moraset!
 
Det kusliga är att hela den svadan finns här och i hela Europa, i olika schatteringar, men inte utan makt.
 
Annagreta
 

RSS 2.0