Horace och tystnaden

Jesper Högström skriver i dagens DN att Horace är förbundskapten i Akademien. Det är fullt möjligt. Allt verkar fullt möjligt i dessa dagar. Jag läser nu i Jesper Svenbros diktsamling "Ekeby trafikförening" en dikt som heter "Straff". Den handlar mycket riktigt om fotboll - närmare bestämt om poeten Bengt Emil Johnsons försök på 60-talet att med en Tandbergsbandpelare samla in ljudet från en fotbollsmatch till "ett försokratiskt språkspel", och detta ska ske  på fotbollsläktaren i Landskrona. Det hela ska heta "Die Blüte des Lallens". Det är såna saker som imponerar på en vanlig människa. Och det blåses mycket riktigt till straff och Hasse Persson ska slå den och innan den slås blir det alldeles kosmiskt tyst, vilket bevaras  i Tandbergsbandspelaren. Ett kosmiskt uppehåll i andningen.... sedan en straff, ett straff, en betalning för tystnaden enligt en gammal teori... 
 
 
Det är sådär i den klassiskt skolade poesin. I verkligheten sitter Horace nånstans i Mellaneuropa och grubblar. Han vill inte vara tyst och han vill inte ha nåt straff. Han har ringt Svenbro för att höra hur man blir av med tystnaden utan att straffas för det. Vi får väl se och höra hur det går med den saken.
 
Annagreta

Christian Krachts bok håller inte

Det kändes bra att börja läsa Krachts bok "De döda" - jag hade ju läst en entusiastisk recension i en morgontidning och känt att det här kunde vara nåt för mig; den sades vara mystisk, underhållande och originell. Jaha, då så! Då var det bara att sätta sig tillrätta, söka fram läsglasen och starta.
 
Det var lätt frustrerande, redan från början; vad handlade det om, egentligen? Var det en tysk och en japan som skulle mötas och skapa nåt? Kanske. (Kändes nästan som om "Bellman" saknades) Var det en begravning, ja, absolut, det var en far som gått hädan. Lite barndomsminnen, jodå, den delen var inte så pjåkig. Men se språket! Språket är vältrande, neurotiskt mångordigt. Ibland komiskt med eller utan avsikt. I de avsnitten får man lite energi och läser vidare.
 
Andra delen (boken delas i 3 delar) visar sig innebära en utspädd planering av en filminspelning. Vem ska spela huvudrollen? Går det att stå ut med karln som förefaller påtänkt? Nä, han väljs bort. Tysken åker till Japan där det faktiskt ska filmas å där är tyskens girlfriend, Ida. Helt ointressant, fast hon är otrogen, förstås. Japanerna bugar ihärdigt så fort det kan passa, oerhört ofta. Jag blir snabbt trött på den saken. Det tjatas om smink, biobesök och en hand på Idas knä.Så hamnar sällskapet(?) på en färja som går till Kurilerna, jag vaknar till, den ögruppen är vild och spännande, kan man få stifta bekantskap med en sån miljö? Men inte, då, det blir bara mera bugningar, plus möten med rysk polis, och sedan ska tysken fotvandra å få blåsor på fötterna. Sist men inte minst begår Ida självmord. Innan dess har jag - hör å häpna - faktiskt läst ut romanen, följt de snirklande språkövningarna, gillat några av dem, och retat mig på tankens hopp och skutt som man får försöka följa med i. Helt enkelt en märklig roman. Inte likt nåt annat. Tröttsam. Konstigt att jag läste ut den.
 
Annagreta

Pionerna blommar inte i Singapore

 
 
Medan de två berömda maktmänniskorna Donald och Kim sitter på den sydostasiatiska ön och samlar sig inför matchen i den politiska ringen slår pionerna ut i Bergsbrunna. Som i protest mot det spända världsläget. Som en fredsmarkering i vitt. Samtidigt smyger grannens katt fram över den beigefärgade gräsmattan och undrar vilken fågel som är roligast att förödmjuka med en skrämselattack. Den är känd för att också kunna sluka ett byte på nolltid. 
 
Om en vecka har pionen blommat ut men grannens katt är kvar. Vad tror vi ska ha hänt under den här veckan? Vad kan de två antagonisterna i Singapore ha hittat på? Ska de alls ha försökt tala allvar? Eller har de bara suttit å chillat och knaprat på traktens skaldjursspecialiteter till tonerna av österländsk folkmusik från 800-talet? Mina indiskreta sagesmän vet redan berätta att Herrarna inledningsvis beskådade malajiska damer och skrattade åt sina vakter efter några glas vin. 
 
Men sen då? Ja, i kristallkulan är det lite skumt, vad det nu beror på. Men det ser ut som om Donald och Kim efter dessa inledande uppmjukningar kommer att ryka ihop, dessvärre. Donald börjar grymta. Han ler samtidigt som han tar sats mot Kim. Den där lille, han kan ju ett antal österländska jitsugrepp som ingen kan vara förberedd på, och då händer det som inte får hända, den äldre storgubben hamnar i underläge och blir naturligtvis fruktansvärt störd. Hans impulskontroll är som bekant nonexisting, så han kastar han sig morrande fram och biter den yngre i benet. Det handlar nu inte längre om en fight för freden. I detta läge lösgör sig de välväxta kumpanerna från USA ur bakgrunden och fritar den lille, borstar av honom och rätar ut hans kavajslag i något som liknar en ursäkt. Under tiden har den äldre rest sig, strykt tillbaka frisyren som tagit uppenbar skada i fighten  och börjat twittra. Han skriver till världen att han just vunnit en svår kamp och segrat över den nordkoreanska materien som den förste och den störste. Han skriver och övertalar sig själv att detta är sanningen. Kim däremot, han haltar blödande ut och sätter sig på en skuggad parkbänk i det övervakade komplexet. Därifrån blir han upplockad och hemskickad till en väntande hustru i Nordkorea som lägger ett växelvarmt bandage om benet.
 
Det syns tydligt i kristallkulan att CNNs gäng under tiden sitter fast i en välbevakad cell i Singapore sedan de tilltalat en vakt med flera guldknappar och ett svärd som stod och vägde upp och ner på tårna på kajen närmast ön där världshändelserna hade sitt centrum. Fox News tog tweeten rakt av och åkte hem.
 
 Annagreta 

Italiens regering har anställt en konsult

Den italienska regeringen inväntar nu sin undergång; det ska bli nyval snart, så mycket är klart. I den sitsen måste topparna se över sina domäner och slipa fasaden inför nästa drabbning. Så nu har Salvini/Di Maio tagit ett djärvt beslut. De kallar in Bernhard som tidsbegränsad palatskonsult. Han ska inför det kommande valet tillföra de styrande nåt man skulle kunna kalla förstånd. Själv har han ännu inte insett vilken upphöjelse som har kommit honom till del, det får sjunka in har han sagt till sin dessvärre helt oförstående (och jordnära) Lebensmensch som tror att det hela måste vara ett missförstånd från ax till limpa.
 
Nu gick Bernhard i alla händelser händelserna lite i förväg och inköpte en snygg kostym i svart och en knippe skjortor, vita som snö, med stiliga manschetter. Han besökte - efter viss betänketid -  en känd frisör och fick håret ansat, men betonade samtidigt att lite vilt och okammat måste håret få vara, annars blir det ingen tjänstgöring i Rom. Man har väl sin integritet, säger han och närmar sig det vokabulär som han från å med nu måste visa sig behärska i tjänsten.
 
Salvini som leder La Lega har ju i dagarna avslöjats vara direkt sammanvuxen med n´dranghetan, dvs Milanogrenen av den maffia som egentligen hör hemma i Kalabrien. En sådan bakgrund och sådana innsyltningar är aldrig smickrande, inte ens för Lega. Bernhard som är en snabb herre med alla läsk i backen har genast agerat och läckt den alternativa sanningen att Salvini i själva verket är utsatt för en komplott som kommer från Kina och härrör från en kärlekshistoria som Salvini hade med en kinesisk sångerska på en politisk andhämtningsresa 2016. Denna kinesiska - bild finns också, skickligt konstruerad av Bernhard - har nu hämnats. Bakgrunden - inte helt osannolik om du frågar mig - skulle vara att Salvini är en inbiten kvinnokarl som dessvärre inte kan hejda sig och därför tillhör en utsatt grupp, inte bara i politiken utan som är "generellt misshandlad i vår tid, präglad av #metoo". Bernhard trodde förresten när han började sitt nya kneg att han sett det mesta, men det har han nu omformulerat. Han berättar att det är hejsvejs i Palazzo Madama där Senaten sitter, trots att många senatorer är väldigt gamla och borde veta bättre. 
 
Di Maio som numera hela tiden låter sig förflyttas i en liten blygsam taxi som han abonnerat på för att verka folklig, han säger sig inte veta vad som gäller när han blir tillfrågad om nånting, vilket ändå är hederligt, anser en numera alltmera iskall och tjänstemannalik Bernhard. Själv unnar han sig endast två bitar pizza bianca till lunch. Det sker däremot - till skillnad från Di Maios enkla taxival, helt utan bifogade avsikter; han är ju så jäktad och dedicated i sin gärning och prioriterar sitt ämbete. "Fast: på så mycket högre ort än den här kan jag väl knappast komma att arbeta", tänker han häpet medan han unnar sig ett glas vitt från Frascati. Han vandrar sakta tillbaka till sitt kontor och väjer då och då skickligt för de snabba vesporna.
 
Annagreta

Taggtrådens tid är nu.

 
 
 
Nu har SIFO mätt oss och vägt oss och det pågår tolkningar och analyser överallt. 
 
Opinionen har påverkats (det är tydligt) av debatten om invandringen och invandrarna, av rädslor, hot, kostnadsanalyser och varningar som så ihärdigt trummats in. Immigrationsfrågan har fått vara nr ett, och de negativa har vunnit utrymme och tilltro. I hela världen pågår en trend att nu är det läge att stänga in sitt revir. EU försöker med Libyens hjälp avvisa flyktingarnas båtar på Medelhavet - de flyende människorna hamnar i stället i Libyen i "förvar"under inhumana villkor. Italien, som hittills försvarat en humanitär hållning har med sin nya regering hamnat i värsta klassen tillsammans med Ungern och Österrike. Hur gick det till? 
 
Inriktningen är oförblommerad. Det gäller att avskräcka immigranter från att söka asyl. Frågan är om inte USAs nya metod slår rekordet i den branschen. USA har nämligen med Trump i spetsen (utfärdare: Jeff Sessions) beslutat skilja (även små) barn från asylsökande familjer och inkvartera dem i stängda lokaliteter medan deras föräldrar går in i asylprocessen. Senator Jeff Merkley (demokrat) har spelat in hur han försöker få reda på hur det står till med barnen på ett förvar men nekats inträde och får uppleva hur polis ber honom lämna området,/ se min facebooksite/. 
 
Det är svårt att inse att taggtråden, som ansågs för grym att använda runt kohagen för att djuren ju kunde riva  sig på den, nu strängt taget representerar vår tids hållning till dem som flyr från vidriga förhållanden, hot och krig. 
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Är du en somewhere? eller anywhere-typen?

Har du koll? Vet du om du är en anywhere-person eller en somewhere-människa? Om du kan tänka dig leva lite varsomhelst eller om du bara vill vara hemma i din grupp å aldrig kan tänka dig lämna den? Alltså så här är det tänkt: Man är snart sagt nationalist om man är "somewhere"; man är då hemkär, saknar intresse av andra miljöer och människor... Och "världsmedborgare" är man i stället om man kan tänka sig trivas anywhere. Då är man också prydligt tolerant....  Jösses. Här har vi ännu ett försök att pytsa ut oss i olika läger. En (anywhere-)människa i England har stöpt dessa kategorier åt oss.
 
Om nu händelsevis (av en eller annan anledning) ditt självförtroendet sjunker och når under nivån på sjökortet, kan det hjälpa att gå ut och skogsbada. Det är det senaste hälsotricket. Man ger sig hän åt naturen (anywhere) och öppnar alla sinnen på vid gavel medan man fortsätter att andas. Kom ihåg att andas anyhow, sa instruktören. Det är viktigt.
 
Bernhard är på väg hitåt. Han beräknas ankomma Sverige i övermorgon kl 8,30 med ett direktplan från Ostasien. Han sägs medföra en urgammal kruka, ett samurajsvärd och en flaska sake, som han fått av en leende japan. Han har - i sin egenskap av bred historiker - föreläst i Ostasien om de nyaste fynden av neanderthalarna i Europa. Ryktet säger att han rönt enorm uppmärksamhet med sina personligt framförda historiska avslöjanden. Det påstås faktiskt också att han erbjudit kineserna att köpa hela neanderthalkittet för en spottstyver, ett par förmenta boplatser på Balkan inkluderade, och att han förhandlar å hela Europas vägnar på mandat från EU. Hela Kina är numera anywhere, säger han i ett extra PS i ett mejl jag fick häromdagen. Med detta anträder Bernhard en ny bana: den gränslöse handelsmannens. Fortsättning lär följa.
 
Annagreta

Det ser inte bra ut för Italien.


Attacco del Nyt: "Conte? Sconosciuto la cui unica qualifica è eseguire gli ordini"

Lars Lerin avbildar samtiden

 
Min äng i motljus är en hälsning till Lars Lerin, den underfundige mannen från Munkfors. Han kan som ingen annan envist skildra det alldagliga, det udda, det tragiska och det sköna omkring oss.
 
Nu visar Liljewalchs med M Castenfors som curator en stor utställning av Lerins senare verk, och det är inte en utställning man strövar igenom utan att bry sig. Den griper tag. Man känner igen de stora bilderna av ödslig bebyggelse - i stan och på landet. De får bjuda på sitt vemod. Vi berörs av dem, vi känner igen den landsbygd som ibland abstraheras och hamnar i den politiska debatten. Det är långt till den enstaka gården, Lerin målar svepande fält och tomma ytor innan den lilla kåken tillåts skymta längst bort från oss betraktare. Den stora överväldigande målningen av en ung björkskog är ren magi, ett envist stycke natur som inte ger upp utan fortsätter att vara vacker och skör och vit och tyst.
 
Bilderna från syriska stadsvyer före och efter krigets utbrott har placerats sist i utställningen, man ser dem innan man går ut i vårljuset och värmen och gemenskapen och tryggheten. Ett memento, milt (som konstnären själv) men starkt uppfordrande. 
 
Då är det mera humor och lättsam bildglädje inne i salarna som visar fåglar i långa rader i museimontrar eller de eviga hyllorna med bokryggar i  guvetvilka arkiv som aldrig verkar ta slut. Som en spegel av vårt behov av att bevara, spara och behålla, i evighet, amen.  En annan variant av samtidens egenheter är en svit med mäklarannonsernas lägenhetsbilder, som Lerin ser dem, - med förvåning kanske, eller med en lätt, svalkande ironi.
 
På vägen ut återser man den stora väggen vid entrén med alla inramade ensamma katter och hundar, som Lerin fotograferat i Brasilien. En ren dokumentation, ett statement från främlingen Lerin som inte kunde bortse från alla gatans djur, utlämnade att klara sig själva.
 
Gå å se den utställningen! En upplevelse.
 
Annagreta

18nde maj är också värd att fira

 
Vem talar om kallblåst å halka å brodd,
Vem önskar sig dagliga ströv i djup modd
Med halsduk å mössa å jacka av dun
Då varmaste vinden blåser på frun?
Vad är det som händer i mitt lilla käll?
Det orkar man undra, kväll efter kväll
då man lättat från soffan å kollat runt
å sökt mellan plaggen efter nåt tunt.
Vad viskar vindarna med ljummen röst
är det en maning eller en sorts tröst?
Det finns att begrunda medan apeln slår ut
Tiden är kort, snart tar rimmen slut.
 
Annagreta
 

Vända kappan eller inte

Härma eller ta avstånd, det är den politiska frågan.
 
Obama drev fram Iranavtalet, därför är det inte bra, tänker den nuvarande maktinnehavaren. Alltså måste jag göra tvärtom; riva upp och slita sönder. Avund och en kraftig dos självhävdelsebegär ges fritt spelrum. Motsättningen bllir till ett politiskt utspel. "Han ska inte tro att hans idé var nåt att ha. Kosta vad det kosta vill, jag visar handlingskraft och självständigt tänkande." Ta bort!
 
Sen har vi den andra modellen, då man härmar den andre, som taktik. Här hemma drar SD sympatisörer med sin flyktingfientliga retorik, därför försöker andra partier likna dem i hopp om att på samma grunder få sympatisörer. "Vi vill också vara med å leka på den planhalvan som ger röster". Det är inget imponerande självständigt tänkande. Ideologi till salu!
 
Annagreta

Hugaligen, vilket läge.

Svårt läge. Instabilt praktiskt taget överallt.
 
Horace har gått under jorden för att ladda inför nästa drabbning, som antas bli het. Italiens politiker som länge försökt klösa ut ögonen på varann har nu gett upp och börjat gå i terapi hos den psykolog som för ett tag sen löste upp Berlusconis knutar och fick honom att börja ragga igen. Putin har köpt en ny kostym som han bar på den femtielfte installationen häromdagen, men nu har han bytt till träningsbyxor från Armani och är på väg till sin stiligaste datja där han ska lösa korsord och lyfta skrot med bar överkropp.  
 
Gudrun Sjödéns kollektion är vildare än vanligt i år och där påstås med emfas att 4 olika mönster på samma människa på samma gång är det nya svarta. Jan Guillou vet sedan en tid tillbaka bäst i alla lägen, vilket är oroande. Trump har tappat kollen mer än vanligt och är nu att betrakta som allmänfarlig verksamhet. Flyktingar i Sverige vet inte om vi har nån flyktingpolitik, och vi vanliga väljare vet inte det heller. 
Få se hur det utvecklar sig.
 
Annagreta
 
 

Om Per Wästberg varit västerbottning

Jag läser en kolumn i SvD den 3 maj, skriven av akademiledamoten Per Wästberg. Det är en samling språkliga krumbukter, en klagan över livets grymhet. Av allt att döma är det också en serie verbala grimaser, riktade mot vår mediavärld. Texten är inte njutbar som språkövning, den är tradig, tröskande, tråkig och trist. Skribenten verkar arg. Ilskan har ingen egentlig riktning. 
 
Ska man göra ett försök att riktigt tränga in i den PWska sinnesstämningen får man tänka fritt och geografiskt. Den italienska mannen som t ex gått på pumpen i en kärleksaffär, häcklats för det och känner sig förorättad har en svada som i tydlighet och omfattning överträffar PW med flera sjömil. Den kan vara brutal men är alltid begriplig. I Västerbotten, däremot, sätts andra mekanismer igång. Där stöter ordrikedomen på patrull. Där finns det också ett uttryck för den sinnesstämning som jag inbillar mig att PW hade vid skrivtillfället. Han satt enligt min mening "å grote se". "Att grotes" är ett verb som betecknar en fullt begriplig och inte helt ovanlig känsla av orättvisa motgångar, men då ska man också veta att man är ganska fåordig vid sådana tillfällen. "Man sitt mersom stilla å grotes, man prata int i onödan, man titt helst neri golve, för man vill int ha nan kontakt".
 
Något i den stilen kan kanske skymta i slutet på PWs text, då han antyder att han "reser för att undgå sinnenas apati". Jag tror det betyder att han ska grotes i Paris ett tag framöver.
 
Annagreta

Det dröjer inte länge till nästa blogg...

Isen har just krakelerat därute. Valborg har resulterat i utbrunna rishögar och trötta firare, och björnen har krupit ut ur sitt ide och satt sig tillrätta för att filosofera. Älgen känner sig seg och rådjuren sniffar efter penséer i närområdet. En koltrast körde nyss en ny drill som på trots, och duvan svarade med att knorra lite extra länge på grannens tak.
 
Nu är ju det här inte Naturmorgon i radio, utan en betraktelse av den typen som rinner till då det är vänt i markerna och solen hotar att bryta fram bakom tallen i hörnet. Grannen håller på att gräva sig fram till jordens medelpunkt och på andra sidan tomten är det tyst och lugnt för där är dom i Spanien. Jag konstaterar att där Bernhard stod senast han kom förbi, där är det tomt med undantag för en liten lövhög och en kratta som inte kallnat sedan jag senaste gick igång med den. Kanske kommer han förbi igen innan han ska starta sitt senaste åtagande som jag ska berätta om nästa gång jag hittar de här tangenterna.
 
Med vänlig hälsning, alltså,
Annagreta

De måste ha fått hjärnsläpp, sa Horace

Nyss la vi ner möda för att greppa ordet fake news. Nu måste vi försöka förstå ordet hjärnsläpp. Horace Engdahl har nämligen kommit loss i en radiointervju och kommenterat den grupp akademiker som vågat yttra sig kritiskt över Svenska Akademiens oaptitliga härva. Han gillade inte deras kritik. De måste ha fått hjärnsläpp, sa han. 
 
I vanliga fall använder man ordet mest i situationer då man inte kommer ihåg något som man bort komma ihåg, som en ursäkt. En beklaglig momentan glömska, ett hjärnsläpp. "Jag fick hjärnsläpp,  herregud..det borde jag komma ihåg...!"
 
Om man i stället talar om för några hundra akademiker att de fått kollektivt hjärnsläpp är det ju att uppfatta som en kraftig nedvärdering, såpass ovanlig att den väcker uppmärksamhet även i mycket uppriktiga akademiska kretsar. Påståendet kan rentav hamna i historieböckerna."2018 påstod en känd ledamot i Svenska Akademien att ett hundratal forskare inom nordisk humaniora som vågat kritisera denna akademi "fått hjärnsläpp," Ordet kommer då att översättas och begrundas  i de stora kulturbevakande nationerna Frankrike, Tyskland, England och Italien. Brain collapse, Hirnschleppe, Cervello grosso, ---  den franska versionen kan jag inte gissa ens...men den kan nog  Horace själv bidra med om det blir ont om samtalsämnen på Nobelmiddagen. 
 
Annagreta

Knytblusar på stan, svårt för Horace

Först hade hon knytblus, hon som blev avskedad. Sen ville många andra ha knytblus av sympati. Alla sorters knytblusar kom fram i ljuset, fler än man trodde fanns. Sedan blev det protester. Har den människan också knytblus? Det är inte bra. Hon ska inte ha knytblus. Hon begår därmed tjänstefel. Men vänta, får hon ha knytblus på fritiden? Eller måste hon slänga sin knytblus i soporna och aldrig någonsin bära sin knytblus mer? Han , signore X, har också något som skulle kunna vara "knytblus", ser man på! En man som hänger på! Håll i hatten!
 
Horace, stackarn, hade länge retat sig på att alltid på sammanträdena ha en knytblusförsedd kvinna mitt framför sina ögon, och det hela tog hus i helsike häromdagen. Han krökte sitt snillrika jag, öppnade sitt stora ordförråd och hittade några smaklösa glosor som han valde att mobba damen ifråga med. Det skedde inte direkt subtilt. Men, men... Det gick kort sagt inte så bra för arga Horace. De väntade applåderna uteblev. In kom i stället avståndstaganden, till och med kritik. Och så, när han till slut stegade ut på stan med solglasögon å allt, då hände det som inte fick hända. Då upptäckte han knytblusbärande människor överallt, på bussen, i affärerna, på krogen...Han fick lite yrsel.  Det blev helt enkelt för mycket. Så nu har han beställt en biljett till Paris.
 
Annagreta

RSS 2.0