Nu blommar Hippolyte

 
Hälsningar till er alla! Sommaren funkar bra.
 
Annagreta

Åldersbestämd, förvarsplacerad, ensamkommande

För att uträtta något med absolut effektivitet, till exempel mota bort någon motvillig ur sitt territorium, från sitt land, - för att förenkla detta tar vi nu hjälp av ett absolut känslobefriat svenskt språkbruk. I denna avvisande hantering verkar man ha nytta av ett vokabulär som ligger bortom de gebit där känslor hakar på och färgar det som sägs - och det som görs.
 
Nu kallar vi människorna som så här effektivt ska hanteras för "ensamkommande", och de blir "förvarsplacerade" innan de blir "avvisade" till krigsdrabbade territorier. Vi har nämligen inte plats för dem, och så har vi inte råd.
 
Innan detta hände, innan man började att systematiskt mota bort folk, då tog man i förvar det man var rädd om, det som inte skulle förgås utan just bevaras, stanna kvar. Man sparade något för eftervärlden, kanske. Förvarade eller "bevarade".
 
Men nu har ordet fått en annan laddning. Precis som Trumps poliser hämtar USAs invandrade mexikaner och utvisar dem, så hämtar de svenska poliserna - nu med ökad intensitet - de unga afghanerna för att de ska avvisas. De förvarsplaceras en tid innan de avvisas, de ska inte vara "ensamkommande" här längre.
 
Var är eftertanken, moralen och empatin? Är de också förvarsplacerade för att de inte behövs här? I så fall, hur länge till?
 
Annagreta

Torgny Lindgrens minnen och några mina

Hoppla, hörnu, det är Torgny Lindgren som berättar minnen i radion. Den rösten tar man inte fel på. Lite raspig, med ett snett leende i mungipan. Tänk att det hörs, det där leendet. Allvaret behöver inte försummas för det; de två motsatserna trivs så bra tillsammans i Torgny Lindgrens värld. Om sanningen ska fram, och det ska den, så är det kombinationen av skämtlynne och allvar som är hela härligheten, med hyfsad hjälp av bibelcitat och jordnära uppfattningar om livets beska utmaningar.
 
Där finns också en annan njutningshöjande faktor; det är ortnamnen, namnen på berg och sluttningar, skogsområden och bäckfåror. Vad vore berättelserna om de inte fick kryddas av de råbarkade - eller romantiska - namnen, för i namnen ligger också landskapet och människorna.
 
Vad kan jag kontra med? Ja, det skulle vara Risberget vars mörka sida vändes mot min by där björn hade visat sig och där en granne åkt skidor och dött. Mot norr till, fanns Skirträsket, och ur dess klara vatten hämtades extrastora rödingar i lönndom medan de strandnära tallarna obekymrat speglade sig; och en och annan djärv typ gav sig ut i lånad båt och försökte klara sig från höjdrädslan då man tittade ned, så djupt och så klart var vattnet. Stranden vid Skirbäcken var bevuxen med Trollius och en bit bortöver låg Mörka. Där hade man en gång i världen byggt ett litet kraftverk som försörjde byn (fast med viss opålitlighet, vill jag minnas, "ljuset gick" då och då medan mörkret och radiotystnaden ökade byns kollektiva adrenalin). Nå, en lång plåtomvirad konstruktion, som såg ut som en enorm orm, och som mätte  cirka 3 meter i diameter, förde fram vattnet över Mörka tilll turbinen. Bortöver en bit, där låg Orrträsket där ett åsknedslag en gång på 20-talet dödat en hel familj, noga räknat de enda människor som slagit sig ner där. Nå, hellre då en sväng längs Gubbträskvägen där jultomten påstods bo. Det egna med Gubbträskvägen var dess oerhörda kupering; den som inte blev illamående under bilfärden innan själva Gubbträsket uppenbarade sig, hade antagligen kört på ettan.
 
Så kunde man söka sig tillbaka och passerade då avtagsvägen till Filmstjärnegatan, där småbruken beboddes och sköttes av särdeles vackra kvinnor. Det var i närheten där som en tjuv bröt sig in och tog ett kassaskåp som innehöll ett par lovikkavantar.
 
Annagreta
 
 

Niklas Orrenius, ja men Ann Heberlein, Annika Borg?

Här kommer min uppskattning av Niklas Orrenius. Han skriver klokt i dagens DN om våra unga afghaner som vi skickar "hem", som får betala för vår åtstramande duktighet och vårt omgärdande samhällsansvar. Vi skickar iväg dem till ensamhet och utsatthet i ett krigiskt land där dom inte känner någon, inte har anhöriga och där de ynka stödpengarna de får med sig räcker några dagar. Sedan vad?
 
De många unga afghanerna representerar, så länge de är kvar, en misslyckad flyktingpolitik. Och de sticker ut. Nu varnar vi alla andra afghaner därute, kom inte hit. Vi liksom skjuter varningsskott. Kolla bara! Lyssna! Nästan dagligen går ett plan till Kabul med ett antal unga människor som ett kort tag trodde att de skulle kunna få en framtid. Deras människovärde sänks till nollpunkten. De är brickor i ett politiskt spel, de har läst svenska, gått i skolan och fått vänner här. Men det har ingen betydelse. Vi följer bara reglerna. Att förnedra unga asiater tycks inte kosta något, här hemma. Tror man.
 
Medan Niklas Orrrenius pekar på det etiska behovet av att ta reda på vad som händer de deporterade, dyker andra mera härdade tongångar upp i minnet. Texter som kunde kallas trendriktiga. Annika Borg skrev till exempel i Axess om det löjliga i äldre damers (tydligen avfotograferade) ömhetskänslor för dessa flyktingpojkar och deras öden. Såna godhetsuttryck stör henne och får henne att tugga på tesen att "vi nyttjar dessa barn som projektionsytor för vår egen godhet" etc etc. Vi borde "hjälpa de mest utsatta barnen i världen" i stället. 
 
Samma spår har Ann Heberlein tidigare valt att beträda i nån morgontidning, minns inte vilken. Hon ser våra skänkta slantar i tiggarnas pappersmuggar som tänkta kvitton på vår egen godhet. Som att själviskheten är drivkraften när vi lägger en slant till tiggaren. Tala för dig själv, Ann Heberlein. Andras känslor i den situationen vet du ingenting om. 
 
Annagreta

Ben Lerner, vilken författare!

Det finns böcker som får mig att läsa och läsa och sedan sakna dem då jag läst ut dem. Nu har det hänt igen, och boken heter På väg från Atocha, och är skriven av Ben Lerner, en amerikan i 40-årsåldern, poet och tänkare - och människokännare.
 
Boken handlar om en man, ett amerikanskt "jag" som vistas en tid i Spanien som stipendiat för att utveckla ett projekt. Det är ett poesiprojekt, förstår man så småningom. Han träffar sin spanska översättare, en kvinna, och några män och kvinnor därtill som rör sig i samma intellektuella kretsar. Handlingen är inte så viktig, desto viktigare är den inre monologen, jagets reflektioner om sin egen tankevärld och andras. Om förställningen, om intrycken, om de egna taktiska beräkningarna han gör för att i sällskapet framstå som "rätt" och kunnig och intelligent. Han bemödar sig om att le på rätt sätt i olika sammanhang för att ge rätt intryck, dvs så att man ska tro att han kan mer spanska än han kan i verkligheten och att han överhuvudtaget är en smart amerikan.De andras reaktioner tolkar han till synes lätt samtidigt som han bryr sig kolossalt om vad de egentligen tänker. Han gör bort sig, går bort sig och röker på. Saker går inte hans väg, men de går heller inte åt skogen. Han flyter genom vistelsen, möter kvinnor, undrar om framtiden, studerar medmänniskorna, blir svartsjuk på en man som är huvudt längre än han. Plötsligt hör han sig själv ljuga friskt, om sina närmaste, om liv och död, som av en slump, eller för att vinna sympati, och sen försöker han städa upp efter sina dumheter, utan nämnvärd framgång. Livet flyter framåt, utan att det egentligen händer något av större betydelse, undantaget då slutet, dvs själva utgivningen och presentationen av hans poesi som äntligen förefaller färdigskaldad, en kulturell begivenhet och en plågsam utmaning för hans självkritiska jag. Till sist räknar han minuterna till det ska vara slut. Poesin handlar inte om något, säger han, som ett genomtänkt försvar.
 
Självbespeglingar och "avslöjanden" på såna teman skulle kunna bli ett outhärdligt koketteri. Men det blir det inte i Lerners text. I stället är det en klarsynt samtidskommentar (även om det hela ska föreställa tiden efter Franco, i Spanien, alltså) med en konst- och kulturintresserad grupp (unga) människor i fokus. Den är storögd ibland, Lerners bok, men också varsam och klarsynt. Och naturligtvis rolig.
 
Annagreta
 
 

Thomas Bernhard aktuell igen, inte bara i DN

 
"Ja!". Så heter den Thomas Bernhardbok som nyss översatts och givits ut av Tranan.
 
I min skog, dvs Lunsen, utanför Uppsala, finns några tecken på att han, dvs Thomas Bernhard, nyss varit där eller åtminstone varit där i andanom. En inåtvänd människa gick nämligen omkring där sist jag passerade. Hon visslade samtidigt som hon också försökte sjunga. Det skulle visa sig svårt. I stället kom ett leende - också det svårt att kombinera med visslingen - att breda ut sig till ett omisskännligt Thomas-Bernhard-grin, dvs lite snett, lite grymt och lite trött. Hon ställde sig lutad mot en björk som hade kommit att sätta rot just där. Där stod hon nu och nynnade på vad som verkade vara en förkrigslåt från bergstrakterna runt Böhmen. Varför jag så noga kan ange denna härkomst beror på att jag i min gröna ungdom besökte somliga trakter där och dividerade med en tulltjänsteman om mitt sönderrivna pass, som han inte tålde och som jag inte hade skänkt en endaste tanke dessförinnan. Han lagade det på omisskännligt bömiskt vis, med en tjänstetape av sorten "Starker Kraft" och gick sedan med tillrättavisande steg  tillbaka till mig och sade rakt upp och ned "Bitte!". Varken  mer eller mindre. Sen gick han tillbaka till ett kontrollorgan av nåt slag medan han till min förvåning sjöng på nåt militärt. Han påminde lite om den tulltjänsteman som Bernhard hatade, och som hos honom förknippades med bömiska visor, sjungna i manskör utan uppehåll i ett stadigt crescendo, för att sedan stanna i ett fortissimo. 
 
Men tillbaka till kvinnan med låten. När hon sjungit färdigt vände hon sig mot mig där jag kom gående. Blicken var tunn och mager. Sjöng jag för högt? frågade hon till min förvåning. Ja, hörde jag mig själv säga, förmodligen för att visa att jag minsann hade en kärv uppfattning. Jag beslöt mig ändå för att le mot henne och gjorde det med besked. Av denna vänlighet i kombination med  sångsågningen började hon sucka och packa ihop sina grejer. Jag ska till Berhardmötet, sa hon tyst, där träffas vi som förstår oss på vad som är idiotiskt. Det är en tung visshet att bära, fortsatte hon medan hon på allvar slutade nynna. Det saknas aldrig stoff att bearbeta, sammanfattade hon belåtet och rafsade ihop några samlade dikter.
 
Jag, som försöker vara en PKmänniska så ofta det går, utan heltäckande framgång visserligen, men ändå, jag frågade försiktigt hur man blir medlem i den gruppen.  Hon skakade på sitt burriga huvud och sa aningen snusförnuftigt att det vet man bara, om man är eller inte är. Vi har inget inträdesprov, men om du går och gnager på nåt tillräckligt länge och läser Bernhard då är du med. Då uppstår en inre visshet.
 
Efter detta lugnande besked gick jag rakt fram och passerade kvinnan på två decimeters avstånd medan jag fick ur mig ett litet Grüss Gott. Hon nickade bistert tillbaka och kastade en kotte.
 
Annagreta

Aase Berg behövs, som frisk motvind

Ja, det är inte ofta man läser nåt som sätter igång livsandarna. Men det hände idag då jag läste Aase Bergs kommentar till innehållet i några gamla böcker hon läst. De handlar uppenbarligen om trollerikonster eller andra egendomliga livslösningar i schamanistisk anda. Idéerna finns i några verk av antropologen Carlos Castaneda, skrivna på 1960-talet.
 
Men det är egentligen inte boksnacket eller schamanens besynnerliga trollkonster som ger mig nåt. Det är Aase Bergs hållning och skarpa domar över vardagsfenomenen här hemma. Hon sätter vår tids hysteriska livsstilstrendputteri som bakgrund till trolldomarnas egendomligt förenklade värld i CCs böcker. Hon genomskådar och häcklar våra svagheter eller ska jag säga vanor, vårt beroende av moden som ska göra livet bättre, vackrare och modernare. För egen del säger hon sig till all lycka ha sluppit undan att bli fältbiolog trots att föräldrarna försökte få henne att ansluta sig dit "av karaktärsdanande skäl". Så präktigt skulle man inte motivera kontakten med naturen. Där gick gränsen.
 
Naturen, skriver hon, är fortfarande, ända sedan  hennes barndom alltså, förenat med skönhet och mysterium. Idag hinner inte livspusselslavarna uppleva "det sublimas gåtfullhet". I stället försöker de använda sin fantasi  på vidskapliga saker som mindfulness, karriärcoachning, spakultur, doftljus (!!!) och positiva affirmationer. 
 
Det är inte ofta DNs kritiker orkar lufta ord som "flumtomte" och "blarigt andlig aurakärring" på kultursidan. Kanske allra minst när det handlar om att lägga ett gott ord för fakta, dvs forskning och vetenskap. Dit hinner hon alltså, Aase Berg, i sin artikel, efter att ha hyvlat av oss all vår inbilska tro på att vi vet vad som betyder något, medan vi blint jagar framåt.
 
Någonstans har Aase Berg en viss förståelse för schamanens idéer. De öppnar somliga okända dörrar. Om inte framåt så åt sidan, tänker jag. Aase Berg gillar att stå vid sidan om, och tänka fritt. Uppfriskande, kan jag tycka.
 
Annagreta
 
 
 

Italiensk film om hemliga liv och lustar

 
Vad allt kan inte hända i medelålders människors liv? Vad vet omgivningen, eller - för den delen - maken/makan, om det som är okänt och hemligt, medan ytan är perfekt, otadlig. Den italienska filmen som på svenska fått titeln "Vad döljer du för mig?" ger en intelligent provkarta på vad som kan dölja sig bakom medelålders- och medelklassfasaderna, bakom det yttre som ger uttryck för perfektion, avundsvärd kärlek och framgång. Och med en enkel manöver, där alla får tillgång till varandras mobilhemligheter, avslöjas vad som sker bakom kulisserna.
 
Det är medelålders, det är bedrägligt, det är förargelseväckande - och mänskligt. Samtidigt kommer de små pikarna åt några samtida italienska prydlighetsfenomen; den ekologiska vurmen, den påstådda bögtoleransen, de modersbundna sönerna, och samtidigt en häftig drift med bilden av de alltid frustande italienska älskarna. Betydligt snällare är man - som jag tycker - mot kvinnan som vill förstora brösten, trots all rolig diskussion om vem som ska operera. Beundransvärd är kvinnan som försöker förklara för affärskontakten i telefon att det är hennes kelsjuka storvuxna hund som flåsar henne i nacken medan det i själva verket är hennes man som storvuxet dragit igång bakom henne. En tonårsdotter får representera det sköra och oskuldsfulla i en vacker passus där hennes far talar till henne (i mobilen) om vad som är värt att vänta med.
 
Ja, det är en sevärd film. Den är underhållande och välgjord. 
 
Bilden här ovan är ur filmen. Den hör hemma i avsnittet då man har ätit "gnocchi"och ska till att ta sig an "polpettine" för att till sist avsluta med "tiramisu". Typiska vardagsrätter med gott renommé. Avslöjandena har vid det här laget hunnit bli många. Värmen har stigit, och de flesta börjar bli så upprörda att de lämnar sina partners vid bordet och gör upp här och där i svallvågorna efter de pinsamma detaljerna.
 
Annagreta

Vänliga, vackra och generösa Rom

 
En varginna, vilken skön symbol för landet där nere på stöveln. Vilken generositet hon visar, trots att de som vill ha hennes hjälp är av en annan sort! Samtidigt står hon å lyssnar uppmärksamt, man vet inte vad som väntar, det kan vara en fara, eller en chans. Bäst att vara beredd.
 
En mur av tunt tegel reser sig så där utan vidare framför oss, intill en kyrka där turister glider runt bland pelarna. Fontänerna på piazzan leder oss in i stans historia, och deras envisa plskande vattenljud hörs på långt håll när inte trafiken tar över. Barnen är uppe till sent, och maten tillåts inte kallna när den väl nått borden med de rutiga dukarna. Bilisterna, de tålmodiga bilisterna, får vackert vänta på sin tur innan vägen är fri, alla springer i vägen, de ser sig inte om, säger taxichauffören. Signoran sveper en lång kaftan om sig där hon står å lyssnar på sångaren som tar i av alla krafter där mitt på Via Frattina, allt medan en svensk signora skaffar sig en snygg ensemble men lagom långa pantaloni och en annan köper en kofta, en tredje en sjal, allt snyggt och inte av svenska märken.
 
Bland allt det gamla finns allt det nya, det har alla insett, både romarna och turisterna, och alla vill ha allt om det går. Musiken är det svårt att klaga på, särskilt med Wang vid pianot och nog gillar man de tre "pupporna" som Renzo Piano skapat, både utifrån och inifrån. En vacker hund och vackra skor och snygga uniformer av militärt snitt, plus en spansk trappa med azaleor, Därtill en petruskyrka framför vilken folk trängts och svimmat och dött tills man satte ut stolar i svart plast för att inte beskyllas för att "hava lättsinnet" som Torgny Lindgren skulle ha sagt, en verklig kardinalsynd att undvika i detta revir. 
 
Lättsinnet är däremot föreskrivet för äldre och mogna romresenärer som går till Cafè Greco och hittar till Dario Fo och sedan tar taxi till en mafioso light som trugar i oss en vansinnigt kall limoncello som plåster på såren efter en lätt överreklamerad och dyr glassinstallation. Helbrägda kom vi hem till sist till gamla Sverige, vi som studsat fram mellan diverse sevärdheter och druckit kaffe på Kapitolium där denna vackra romerska varginnna fortfarande visar sin generositet. Tack Rom!
 
Annagreta

En stor skit kan faktiskt avskedas

Fox News, den reaktionära nyhetskanalen i USA, har fått en käftsmäll. Det är ingen liten näsbränna, utan en stor. TVkanalens stora märkvärdiga profil sedan lång tid (21 år), Bill O'Reilly, har avskedats på grund av sextrakasserier. Fast det tog tid innan det small. Sextrakasserierna hade uppenbarligen pågått länge, både i arbetssammanhang och utanför, och till slut, för några veckor sedan, beslöt fyra av de drabbade kvinnorna lyfta på locket och berätta. Att detta skett nu och inte tidigare beror mest på innehållet i O´Reillys feta portmonnä. Han uppges ha betalt upp till 13 miljoner USdollar för damers tystnad. Och det räckte till slut inte. 
 
Därmed var locket av och fler fall avslöjades, och ytterligare fler än de nu kända fallen är dessutom under utredning.
 
Fox News är i dessa dagar känt för sitt agerande till stöd för president Trump. Kanalen ägs till hälften av Rupert Murdochs företag News Corporation, och Murdoch själv sitter ordförande i styrelsen för Fox News. Den hårdföra magnaten har film- och tv- och pressintressen överallt.  Han är stort verksam i Australien, och inte minst i London; han äger t ex The Times och är drivande bakom en hel del suspekta tabloider. Han agerar mycket politiskt i England genom att låta sina (kvälls)tidningar, när det passar honom, stötta den kandidat eller det parti som han för tillfället anser vara gynnsamt att gagna.
 
Det var däremot lite häpet i omvärlden för nåt år sedan då han köpte National Geographic. Fast naturreportage är väl klenare politiska redskap än dagspress och kvällspress. 
 
I denna miljö har alltså O´Reilly frodats och umgåtts. Inte minst med Trump. De är ju båda sjukt förmögna. Bill O´Reilly har smygviskat åt Trump vid intervjuer och flåsat omkring på maktens högsta nivåer. Han är stormrik, och skriver storsäljande böcker i Fox News anda, då han inte spanar på kvinnor och leder TVprogram. Nu har Fox News också - till följd av skandalen - börjat få mindre reklambeställningar - och där klämmer skorna rätt ordentligt. 
 
I mediavärlden är allt detta en skandal av stora mått. Den djupnar och breddas också av att Trump redan tidigt, innan allt stod klart, gick ut och sa att O´Reilly är "a nice guy" som inte kan ha begått några fel. Det skulle inte förvåna om sagde storgubbe kallas till Vita Huset. Alltid finns det väl nån rådgivarfunktion han kan få. Han är ju redan en av grabbarna.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Gunnar Balgård om beatniks i ny bok.

Vad gjorde jag på femtitalet? Upplevde jag beatkulturen? Ja, Rock around the clock minns jag åtminstone. Det var upproriskt och behärskat på samma gång. Ett uppbrott i form och fason. Inte så farligt, mest bara häpnadsväckande. Fast man kunde dansa till låten. 
 
Gunnar Balgård har skrivit en bok om litteraturen i beatkulturen (Jack & gänget) och Svedjedal går i DN igång på den skildringen som av allt att döma är både kärleksfull och bra. Han låter oss sjunka in i den upprorskänsla som då erbjöds. Den var både skitig och vacker, åtminstone i backspegeln, och den blandade högt och lågt. Balgård finns i Umeå och kan räknas till den omskrivna västerbottniska författarskaran. Man anar en tidig USAturné i bakgrunden, en resa då Balgård tar intryck av vad som pågick och som han nu, efter alla dessa år, skrivit ned. Uppenbarligen är boken en gedigen skildring av efterkrigstidens bångstyriga självkänsla och kaxighet, sådan den drog fram i USA.
 
I morse hörde jag på P1 Marcus Birro intervjuas, inte helt olik de beatniks som i sina rårörda tonarter gick igång på femtitalet. Han blev argare på slutet av intervjun och tyckte att alla kulturskribenter var fega medhållare. Slätstrukna konformister. Det har vi också hört förut, fast med mindre emfas. Riktigt roligt var det, faktiskt. Vi är ju normalt så städade att sånt aldrig tillåts titta fram. 
 
 
Annagreta

Männen i Kreml, av Michail Zygar

 
 
En politisk väv i ständig rörelse, mot en osäker bakgrund. En evig maktkamp, förtroligheter lämnade på helspänn. Stora pengar, ägda av få. Ungefär så framstår "kulturen" runt Putin, från sent 1990-tal till idag, i Michail Zygars bok "Männen i Kreml. Inifrån Putins hov".
 
Det handlar alltså inte enbart om just Putin, utan om hela det grandiosa (?) spelet runt honom under 17-18 års tid. Intriger, korsvägar och olika grader av hållbarhet och gunst. Medvedev är - så långt jag nu läst - särskilt framträdande. Denna långlivade gunstling skildras såpass raljant att författarens njutning skiner igenom.
 
Man skulle kunna tro att det blir en alltför kraftig smak av skvaller i en sån bok, men Zygor klarar sig. Han hanterar ju storpolitiska grabbar, och de kan vara både fega egoister och njutningslystna kvinnojägare och girigbukar, men det politiska spelet får ändå stå i förgrunden. Putin själv verkar vara den mäktiga medspelaren snarare än den självgående despoten. Gåtfull typ, ganska kaxig privat, tydligen. 
 
Det som snabbt slår en är stilen, berättarförmågan. Så här lätt och personligt kan en författares språk bli då hen känner sitt stoff riktigt väl - och då hen är en tränad skribent, förstås. Zygar är journalist och ryss. Han har bred erfarenhet från oberoende mediaarbete, i både TV och press i Ryssland. Han har gjort research för boken i många år och intervjuat folk i den högre atmosfären i Ryssland ; politiker, affärsmän, oligarker, m fl, plus fria tänkare lite varstans. De flesta har bett att få vara anonyma, och materialet vävs in i berättelsen utan att återges i intervjuns form. Resultatet är högintressant, det hela är efter vad man förstår trovärdigt. 
 
Zygar är nu fri skribent utan någon anställning i ryska media. Boken som kom ut först på ryska 2015 har - något överraskande - gått som smör i Ryssand. Nu är den översatt till svenska (Ordfront) och engelska, 2017. 
 
Annagreta
 
 

Ska de va en bakelse till kaffet?

 
Idag skriver Niklas Ekdal en intressant artikel i DN om nationalism och populism och vår tids hårda toner. Det är välskrivet och bra. Han sätter fingret på vår bortskämdhet, vår naivitet kanske. Bonntur, skriver han, har gjort oss självgoda. Vi är skonade. I grunden oerfarna. Där man i stället har upplevt våldet inpå skinnet, där minnesbilderna ligger kvar i minnet, där man minns krig och fascism, där har (hittills) inte de mörkbruna fått samma chans som här och på många andra håll. Han nämner Spanien som det goda exemplet. 
 
I USA ska muren byggas. Den måste bli snygg, säger Trump. Utlänningar anses farliga, särskilt de med viss hudfärg och/eller viss religion. Erdogan sätter inkapslade fångar att bygga ännu högre murar runt Ungern. Samtidigt sänder TV bilder från Mosul där utsvultna människor flyr genom kulregnet, och visar sedan ett läger i Grekland där 60 000 flyktingar bott i tre år. På Medelhavet kommer dagligen överfyllda båtar med människor som vet vad de utsätter sig för. Kloka, begåvade människor som tar en livsfarlig båtfärd hellre än att stanna kvar på land. Detta är nutidens historia, vi behöver inte ens gräva i minnet, allt detta pågår.
 
Vi framgångsrika, välordnade europeer och amerikaner, vi har lyckats förtränga vad krig är. Några av oss har heller inte upplevt krig. Här stämmer Niklas Ekdals tes. Där krigsminnet ska vara där är det blankt, suddigt, tomt. Vi vet inte vad det handlar om. Vi tar på oss knätofs och hissar flaggan och värnar om våra gamla seder. Det blir bra så. Ska de va en liten bakelse till kaffet?
 
Annagreta
 
 
 

Han bodd en bit bort, n´Torgny, å han åt pölsa

Vi västerbottningar är kanske uppfödda på pölsa. Ni får gärna tro det, det gör ingenting. Det kan vara sant. Och då förstår ni säkert att vi är stolta över den, vår barndoms pölsa. Den var oöverträffad i smak, konsistens och betydelse. 
 
Så när nu pölsans besjungare gått ur tiden, blir vi alla, även vi som nu bor söderut och inte äter den sortens pölsa längre, ledsna och bedrövade över att han slutat besjunga sin trakt och slutat ge sin vemodiga men sanna syn på det ena och det andra. Hans tonart finns ju delvis kvar i trakten och texterna finns kvar lite överallt, men inte han. 
 
Han bodd´ ju int´ sä långt från där ja ä född, men hans älv flöt int åt mitt håll utan österut, mot Vindeln. Om ja skull´ ha hadd´ nanting ve han å göra skull´ ja ha fått ge mej iväg åt sorselehålle´ å sen ta Vindelälvsvägen neröver. Men dit for ja just aldri. Sä ja hadd´ aldri nan kontakt å int visst´ ja nanting om pölsa hans, heller. Hä ä bara mersom på senare tid som ja ha läst å plöjt böckren hans. Dem va bra. Han hadd´ gärna fått leva länger. Hä ä som ont om töcke karana. Som begrip se på de där som verka´ smått men som bety myckö.
 
Annagreta

Ernst Billgren, med avsikt att förstå

Skavlan gästades häromsistens av Ernst Billgren. Han försökte förklara att han ville förklara vad konst är och vad rasism är och vad allt det består av etc. Det blev allt svårare, för både oss tittare och för honom själv. Vi ska inte tala om hur svårt det blev för den stackars 20åringen som satt mitt emot, och som visades i bild då och då under samtalets gång, med en allt öppnare mun och allt större ögon på skaft. Det var överraskande att höra att han, Billgren alltså, ansåg sig vara diskret och avsky offentligheten. 
 
Det var egentligen mycket hänförande, fast lätt svårtolkat, alltihopa. "Jag ljuger ofta", brukar Billgren säga. Jaadå, det tror vi gärna. Det vore roligt om fler ljög i Skavlan. Det skulle höja tempen när den håller på att sjunka. Fantisera vidare, skulle Skavlan kunna utropa. Be my guest! Man gör ju det i skönlitteraturen med berömvärda resultat så varför inte i Skavlan? Bre på, bara, du behöver ingenting förstå, det är bara charmigt. Tala om att du tvingar dig gräva på heltid och söka efter sammanhangen. Du har aldrig betalat en räkning. Du arbetar 24 timmar om dygnet på dina tavlor och dina skulptirer och din åtrådda förståelse av tingen, så du hinner aldrig skaffa dator så följaktligen begriper du inte heller hur man slår på en dator. Säg sedan att du anlitar munkar på Himalaya, det är kul att höra hur de avgjuter sina döda och att du inspirerats av dem. Säg att du lurat ut journalister på ett hemmahosreportage hos dig men att du inte tog dem till din tvåa i Hästhagen utan till en liten koja mitt bland rådjuren i buschen som du hastigt möblerade upp med lagom fascionabla hemmahosgrejer, fast robusta då, förstås.
 
Säg att din bok om racismen är på väg ut till läsarna och har varit på den vägen ganska länge för nånstans har det kärvat. Det är ett känsligt ämne, säger du. Ja förvisso, kära Ernst Billgren. Om sanningen ska fram.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

RSS 2.0