bookzoom

Jag tänkte jag möta våren tillsammans med Beethoven. Mycket tyder på att jag får sällskap med min fiolspelande väninna, tillika Smillas matte, i mästarens s.k. Vårsonat i F-dur som han skrev 1801. När den sonaten hade publicerats började Beethoven beskrivas som samtidens störste tonsättare. Sonaterna fick en mycket positiv recension i Allgemeine Musikalische Zeitung. Detta var möjligen ett resultat av Beethovens tidigare mycket starka kritik mot just denna tidning undermåliga musikrecensioner, skriver Åke Holmquist i sin nyutkomna och synnerligen läsvärda biografi om tonsättaren. Sonaterna lovordas i alla fall i recensionen ”som några av de förnämsta som komponerats i genren.” Lite svårt att föreställa sig några andra kompositörer  som skulle ta sig för att kritisera dagspressen för undermålig musikkritik när de ofta har all världens behov av att synas i rampljuset …? Sådana behov hade säkert Beethoven också vid den här tiden då han fick kämpa och förhandla med olika förlag för att få ut sina kompositioner. Men efter de dåtida smakdomarnas erkännande 1801 gick det förmodligen lite lättare.

I dagens DN presenteras Elif Batumans essåsamling "The Possessed. Adventures with Russian Books and the People who Read Them". Det är en vital och rolig framställning av resor och möten i den ryska litteraturens härad som jag hade i min bokhylla. Jag försjönk återigen en stund i ett kapitel som handlar om ett ispalats i St Petersburg.

Detta ispalats byggdes under den ovanligt kalla vintern 1740 ute på Nevas is, mitt i stan. Orsaken var kejsarinnan Anna Joannovna. Enligt Batumans beskrivning bör hon ha varit en alldeles sjusärdeles kvinna även efter ryska mått. Hon ville ha ett ispalats ute på Neva, och så fick det bli.(Jukkasjärvi, lyssna nu.)

Det ska sägas att hon hade sina underlydande i ett kraftigt grepp; ingen ville eller vågade säga emot henne för det kunde kosta dyrt. Hon var närmare 2 meter lång och kraftigt fet, och hon omgav sig med både älskare och hantlangare, om man så säger. Ispalatset blev klart, genomskinligt och stiligt, och därtill fogades en elefant av is, ihålig och stor som i verkligheten. Uppe på detta djur monterades en issoldat iförd persisk uniform. En vattenslang från Neva gjorde att det sprutade vatten ur snabeln., och ett hyfsat elefantlikt läte frambringades av en trumpetspelande man inne i elefanten.

Anna Joannovna älskade dvärgar och clowner, i och för sig dåtidens mode i såna kretsar. Det ena gav det andra, och hon beslöt att två av hennes underlydande skulle vigas i ispalatset och sedan sova där. De arma människorna höll på att frysa ihjäl i "sovrummet", som de inte fick lämna före morgonen.

Inte oväntat ingick detta festande i ett större firande av nationella mått, man skulle kunna kalla det en manifestation för att fira diversiteten i riket. Från alla hörn i detta vilda imperium kom nu folkdräktsklädda människor, ridande på olika djur; på getter, hästar, kor, åsnor, grisar, kamelar etc. Särskilt vackra och ståtliga var jaroslaver (från en stad vid Volga) och tyskar. Det hela utvecklades till något som kunde kallas sus och dus, fast på ryska.

Att vi vet detta beror på Georg Wolfgang Krafft som skrev en bok om detta evenemang 1741. Han var särskilt lämpad till detta eftersom han i sin egenskap av fysiker, anställd vid ryska vetenskapsakademin, hade ritat och ansvarat för själva ispalatset. Att Elif Batuman tog sig an denna historia på sin resa 2006 till Petersburg, beror på att man då gjorde ett försök att upprepa hela den iskalla härligheten, men då på ett torg och inte på isen, klokt nog. Batuman skriver att elefanten den gången var lite tillrättalagd för nutida smak; han hade fått en rutschkana på ena sidan buken, där barnen roade sig, och snabeln verkade inte spruta vatten. Något tvångsbröllop ägde knappast rum där heller.

Ja, det invigdes alltså ett ispalats den 8 februari 1740 i St Petersburg. Ganska precis samtidigt satt familjen Bering i Ochotsk och skrev hem till de två hemmavarande sönerna i just St Petersburg, oroade för att den 17årige sonen blivit infanterist, ett yrke utan status.

Annagreta

Jo, nu vet man. Den minsta grodan är 7,7 mm lång och har ett läte som en insekt. Den återfanns av en (som det skulle visa sig) helt enkelt överentusiastisk forskare på Guinea för endast nån månad sedan. Jag antar att han hållit på och mätt grodan sedan dess, och i förrgår fick han lust att berätta om sitt fynd. Det var då han var entusiastisk.

Grodan ifråga är fläckig i kamouflagefärger, klokt nog. Det kan vara tufft att överleva bland nedfallna löv i regnskogen.

Vi andra blir naturligtvis också entusiastiska över detta fynd. Min enda grodbekantskap på senare år var en ganska stor sak som en höstkant dök upp bland löven då jag var ute och krattade. Den var nästan svart, vilket - som jag sedan fick reda på av experter - kunde anses vara helt normalt. En helt normal groda, helt enkelt, och jag som trodde den var unik. Jag kunde inte förmå mig till att mäta den, men jag uppskattar dess längd till cirka 14 centimeter. Av allt att döma hade den lagt sig att sova över vintern när jag bryskt krattade fram den. Den enda förmildrande omständigheten för min del var att jag åtminstone inte blev alltför entusiastisk. Jag hoppas den svarta grodan kunde somna om.

Den största grodan är 30 cm lång och heter Goliat. Bara så ni vet.

Annagreta

Det står i tidningen att alltfler skriver böcker om sig själva. Hur kommer det sig, visar det på individualismens seger över förnuftet, kanske, eller beror det på ett tillbakahållet men nu tillåtet behov att blicka in i det egna jagets snåriga utveckling och försöka klarlägga hur saker och ting hängde ihop? Döljer sig rent av något viktigt bakom våra öden och äventyr? Människan är ju gåtfull, visst. Det finns inga parallella öden. Ingen människa är den andra lik; varje människa är ju en ö, som sagt.

Biografier är överhuvudtaget inne. Intresset verkar öka för människor och tidsepoker, mänskliga och historiska samband, händelsers tvära kast och livets långsamma ostadighet. Det är inte svårt att förstå eftersom det mänskliga så ofta är allmängiltigt, och är det det inte är det inte sällan unikt och på så sätt betydelsefullt.

Nu i nyårshelgen kommer tidningarna med sina återblickar, inte minst i bild, återblickar över vad som hänt under det snart gångna året. Det är bilder av människor. Det är också bilder av händelser som betyder mycket för oss människor i en bredare mening. Det är inte bilder av fantasier, inga fiktiva bilder. Det är realiteter som skakat oss, eller verkliga händelser som det kommer att ta tid att förstå.

Samtidigt läser jag hur utbildningspolitiker i de flesta länder skär ned på humaniora och samhällsvetenskap i högre utbildning. Ett nervöst nyttoperspektiv dominerar; humanister och samhällsvetare anses inte nyttiga till skillnad från forskare och studenter inom de laborativa ämnesområdena; medicin och naturvetenskap + teknik. Detta sker förutom i vårt land också i England och USA. Man kan erinra sig hur det var i de forna östländerna under Sovjettiden; då la man av rädsla ner samhällsvetenskaperna eftersom de ansågs opålitliga. Har vi snart den parallellen?

Intressant då med protesterna i Zucotti Park och hela den unga amerikanska motståndsrörelse, "The Occupy Movement", som vuxit sig stark på bara några månader. Det handlar om samarbete över olika gränser, politiska, klassvisa och åldersvisa. Det gäller ekonomisk rättvisa, rätt till utbildning och makt. Wall Street får sina fiskar varma, och kritiken framförs med hjälp av kunskaper och termer man studerat på universitet och college, närmare bestämt i deras samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter.

Efter denna fundering önskar jag er ett Gott Nytt År!

Annagreta

I morgon den 14 december är det hundra år sedan Roald Amundsen och hans fyra kamrater, Sverre, Olav, Oscar och Helmer nådde Sydpolen. Den 14 december 1911 var det kallt och disigt, och det blåste kraftigt, det ser man på den historiska bilden. Det var Helmer som tog det suddiga fotot av sina fyra kompisar intill flaggan, han använde Olavs enkla kamera. Amundsens egen kamera, sannolikt av bästa märke, hade gått sönder. Den norska flaggan står rakt ut i vinden, monterad på den bambukäpp man målmedvetet fört med sig de 110 milen från basen.

Amundsen reser ett litet tält där han placerar ett par skor och några mätinstrument plus ett litet brev till Scott. Triumfen är total. Norrmännen är först på Sydpolen; engelsmännen blir blåsta på konfekten. Ett grymt nederlag för den stolta brittiska expeditionen som drog sina slädar själva och en tidstypisk triumf för de snabba norska skidåkarna.

I morgon ska Jens Stoltenberg ta sig en skidtur från den amerikanska basen på Sydpolen, närmare bestämt 350 meter tur och retur. Så långt från den geografiska Sydpolen ligger nämligen basen. Det är svinkallt just nu; drygt 30 grader Celsius. Förmodligen medför han också en flagga.

USA:s National Science Foundation satsade pengar på den här basen som byggdes till det andra geofysiska året 1957/58. Då gjorde också Sverige sin insats med en övervintrande polarexpedition, till Nordostlandet norr om Spetsbergen. Där deltog också Eric Dyring, för att sköta mätningarna av kosmisk strålning. De andra 12 deltagarna - svenskar, finnar och schweizare plus fem grönlandshundar - skötte norrskensstudier, ozonmätningar, insamling av meteorologiska data mm. Där var det också kallt, inte minst beroende på blåsten; i medeltal 19 meter per sekund.

Jens Stoltenberg får lov att ta på sig ordentligt nu när han ska åka skidor till polen. Idag lär kamerorna fungera.

Annagreta

Min bibbla är tillmötesgående. Jag står i kö där. Inte hela tiden, men nu gäller det att vänta ut den nya samlingsvolymen av Thomas Bernhard vars namn jag och bibliotekarien på Sävjabiblioteket diskuterade när jag idag besökte stället. Det var inte helt tyst i lokalen.

En dam, före mig i väntan på denna tillmötesgående service, hade beställt en bok som nu anlänt och som hon inte ville kännas vid. Hon trodde sig inte ha beställt den, och om hon verkligen gjort det, visste hon inte varför. "Den var då väldigt stor också", tyckte hon. Bibliotekarierna, vid det här laget hade båda två befintliga anslutit sig, stämde upp en munter debatt. "Du måste bära hem den nu. Och läsa den från pärm till pärm. Vi kommer att tentera dig på innehållet." Damen ifråga debatterade ett tag innan hon samlade ihop sina beställningar. Det var en hel packe, hon hade dessutom beställt en till, nämligen Britt Marie Mattsons America. Den fick hon vänta ytterligare ett tag på, enligt bibliotekarien, även om hon stod först i kö på den. Om detta faktum fanns också kommentarer. Det blev allt muntrare på bibblan, en mörkhyad man som satt och läste en from bok om glädje, såg frågande mot disken.

Själv hade jag bara lämnat tillbaka en osannolik bok med översatta brev från Anna Bering på 1730-talet så jag strövade oplanerat genom lokalen utan att fördenskull försumma den pågående diskussionen. Det skrattades på min bibbla. Damen med de många böckerna blev allt piggare. Den mörkhyade återgick så småningom till att läsa om glädjen, och ett par skolungdomar traskade utstuderat nonchalant genom lokalen, till synes utan större entusiasm på väg till skolan där bakom bibblan.

Jag ville egentligen låna något genast, men fann mig till slut berövad all beslutsamhet, och backade ut och hoppades att Thomas Bernhard skulle uppenbara sig snart. Den lär vara något att bita i. Undrar just om den läslystna damen jag såg har läst Bernhard. Det skulle inte förvåna mig.

Bilden visar min träjon idag 1 december 2011.

Annagreta

Värme och förtvivlan, ömhet och sorg står idag att läsa i Kristian Petris minnesteckning från sin fars sista tid. Herregud, vilken text. Den gamla människans sista tid utan nåd. Bilderna han skapar i berättelsen lever, jag läser vidare, än är inte texten färdig, det blir fler bilder, fler interiörer, fler kalla rum, alla beskrivningar lika intensivt närvarande och svåra.

Tydligare text, bättre text om vår cyniska värdering av gamla människor idag är svårt att tänka sig. När skildringarna av dagens gammelvård är så här skrivna, blir de förstådda. Petri kan konsten att berätta vad han ser och vad som händer, plus också vad han sörjer. Han öppnar upp dörren till sina egna slutna tankerum och får oss att förstå. Det är såna här texter som skulle behövas som bilaga i politikernas sammanträdeshandlingar. Tvångsläsning före sammanträdet.

Samma dag skriver Leif Zern att recensionerna hotar att bli alltför korta och intetsägande. De analyserar inte, för det hinns inte med på 2000 nedslag. De bara tycker till, för det hinns med. Han skriver att de äkta värderingarna (som han efterlyser) bygger på sinnliga beskrivningar, Motsatsen är fritt svävande analyser. Zerns text är ett rop efter professionell stolthet, ett krav på utgivarnas kvalitetsmedvetande.

Jag känner ett släktskap mellan de två texterna; är det fritt svävande analyser vi behöver, eller ska vi ta och beskriva verkligheten först?

Bra, DN. Mera sådant.

Annagreta

När Nordeas nya chef får villkor som ger summor vi inte förmår greppa, vad är det då frågan om?

Är det bankens markkontakt som försvunnit, är det ett kamaraderi som får sitt fräcka nya exempel eller är det ett uttryck för den nya penningklassens kombination av dessa två faktorer? Vad kostar nästa steg i denna belöningstrappa?

I dagarna ser vi ett annat exempel på makt, pengar och överdrifter. Berlusconi har ett ämbete som han säger sig sköta på fritiden. Resten av tiden kör han sitt rejs som premiärminister som det behagar honom, med tonvikt på behaga - och behag som ett antal vackra flickor får leverera. Pengar är inga hinder, fattas bara. Brudar och skönhet, lyx och överflöd.

Zlatan har i dagarna gett ut en bok som han dikterat för David Lagercrantz. Den handlar om hans liv. Han berättade idag i en intervju hur han blev motarbetad som ung, självständig fotbollsspelare. Vi fick veta att han aldrig kände sig som svensk eftersom man aldrig såg en svensk TV-sändning i hans hem, och hur han alltid sprang fram till kylskåpet för att kolla om det fanns något att äta, när han kom hem från skolan. Det var ofta tomt där - hans pappa drack och mamman arbetade som städerska. Idag säger han att han alltid måste ha sin kyl full med mat, för att det blivit en fix idé sedan han var barn. Han säger också att hans karriär blev till en revansch för alla de motgångar han upplevt som fattig och bångstyrig grabb i ett s k problemområde. Han gör detta så länge hans kropp håller.

Skillnaden mellan de här exemplen ligger inte på det ekonomiska planet; de tre männen rör sig med tämligen jämförbara ekonomiska villkor. Men det är olika arbeten vi talar om. En av dem måste leverera själv, i momentet, under allas våra kritiska blickar. Större felgrepp ger gult eller rött kort. En domare dömer, och motståndet är identifierat.

De andra två har sina adjutanter och sina sammansvurna, som genom beroendeställning och andra förtöjningar delar arbetet, ett arbete som tål väntan och kan göras klart efter (moget) övervägande. Insynen är minimal, går det fel kan man alltid skylla på bristande rutiner.

Först efter ofantliga misstag och fula grepp har den ena fått rött kort idag. Sminket flagnar lite. En hel världsdel drar en lättnadens suck.

Samtidigt har bankmannens våning börjat renoveras. Bankkunderna suckar.

Heja Zlatan!

Annagreta

Onekligen höst, råkallt och vackert, vägen torkar inte upp, och solen orkar inte med sitt uppdrag.

Horace har skrivit en bok full med påståenden, sägs det, och det gillar vi andra, härute i förskingringen. Påståenden i stället för åsikter, säger han, klokt nog. I vår åsiktstäta tid behöver vi lätta på trycket, gå ut och kolla på träden som envist håller kvar sina blad och bara påstå att det är vackert. Det är som om vi rörde vid en sanning med lätt hand. Horace säger i en intervju i SvD att han känner sig befriad från vissa ansvar som tyngde honom som sekreterare i den vackra akademien, och att han nu friare kan påstå saker i skrift. Vi är många som unnar honom denna befrielse.

Bilden visar hur min envisa björk vägrar släppa ifrån sig sina löv, trots att vi är i slutet av oktober. Blir det en befrielse när de faller, månntro?

Annagreta

I kvällens Babel besjöng Margareta Strömstedt Hagsätra och det höga huset som reser sig över dess slitna, charmlösa torg. Hon kände igen sig från den tiden hon bodde där, hon gick tillbaka dit och mindes hur barnen klängde på balkongen och hur långt man kunde se från lägenheten, näst högst upp i det åttavåniga huset. Hon erinrade sig några få tanter, några trötta mammor och deras barn.

Torget är fulare nu än det var då. Hagsätra är också för mig en plats att minnas. Jag har varit där en enda gång, för 12 år sedan. Också jag tyckte att det var en märklig plats, det var innan somliga butiker lagt beslag på själva syret där. Det var glåmigt, lite sorgligt och ganska folktomt. Färgerna var lågmälda, och grönska fanns det ingen.

Jag hade ett ärende till det där höghuset som nu Babel gjort så känt. Jag hade sett en annons som förde mig dit. Jag hade glömt portkoden, men det kom en vänlig dam som släppte in mig när hon gick in. Jag vill minnas att jag skulle till tredje våningen. Nu undrar ni vad jag skulle där att göra. Jo, förstår ni, saken är den att jag skulle hämta en katt.

Annonsen hade påstått att det fanns tre kattungar att välja på. Det stämde. Mitt val gick fort. Jag såg direkt vem som var bäst och vackrast och grep tag i honom. Sånt ser man om man har sinne för katter.

Den stiliga katt som jag fortfarande bor inneboende hos är högst densamme. Han saknar inte Hagsätra. Han är filosofiskt lagd, tror jag, och i sina bästa år. Ändå kan kan fortfarande komma hem med en reva på nosen och en grym glimt i ögonvrån.

Hans första matte brukade länge skicka gratulationskort till honom på hans födelsedag. Det är en helt vanlig, klok dam, det måste jag påpeka så ni inte tror något annat. Hon råkar bara ha ett väl utvecklat sinne för väsentligheter. Jag är henne hursomhelst stor tack skyldig för att hon annonserade den där gången.

Annagreta

Hej där alla läslystna människor!
I stället för att läsa ut Kafka på stranden (kulturpoäng) gick jag ut på bildjakt i det vackra solskenet. Ha! Det fanns motiv.

Först min Schneewittchen, som kör sista varvet med spröda vita blommor - den fick ta igen sig under torrperioden och protesterade med att inte växa alls då. Men nu är den i gång. Snygg eller hur?

Sen var det den stora rosenbusken Mandarinrosen, som högrest och högdragen står intill den plats där besökare brukar ställa bilen. Den brukar då sträcka ut sina långa grenar och ta tag i rockärmar och liknande utskjutande plagg eller också gärna fästa sig i långlockiga frisyrer, tänkta att vara länge. Nu har den nypon, karakteristiska långsmala saker, som påminner om antika vinkärl - om man har fantasi, alltså.

Därefter min gamla ros som heter Etude, den står vid rådjurets passage, och får ständigt sina knoppar avbitna. Hur svårt ska inte det kännas? Men nu har den lyckats få fram några sena blommor, medan rådjuren ägnat sig åt annat, till exempel nedfallna äpplen, som trakten pryds av. (Ett kid som besökte min trädgård häromsistens uppförde sig lite väl upproriskt, hoppade och rände fram och tillbaka, kanske hade den ätit av de jästa frukterna...)

Sen var det pelargonen, dvs min Mårbacka som breder ut sig i en stor kruka därute. Den blommar så ymnigt som vore den i någon annans vård.  Den har något litterärt över sig, kanske är det Selmas gamla sköna ande som hittat till min gamla ostrukturerade trädgård.

Detta var några bilder, som både pekar mot hösten och som motsätter sig den.

Annagreta

Det är nåt magiskt med trender. Vi har att göra med tvära kast.Se bara på fenomenet tanten. Från att ha levt en undanskymd tillvaro iklädd sjalett och lågklackade foträta skor, utan varje form av uppmärksamhet, är nu tanten trendig. Bra. Ett kulturellt vacuum har plötsligt givit upp och släpper in henne. Återstår att se hur kulturlivet klarar av denna implosion.

Idag berättar SvD att det ärevördiga Fredsgatan 12 (Gallerie Magnus Karlsson) i Stockholm visar en serie tantporträtt av Amy Cutler, och inleder sin anmälen med orden "Tanten är i ropet just nu." Joanna Persman skriver att "de tittar överlägset förbi oss." Det känns bra. Man vill ju inte att de ska slå ner blicken som de ibland tvingas göra i verkligheten. Även den detaljen bådar gott.

Forskning & Framsteg frågar i sitt senaste nummer "Vem behöver norrlänningen?" . Den har låtit granska en avhandling om hur norrlänningen uppfattas. Man får sig till livs de gamla vanliga föreställningarna om tysta starka män och gammelmodiga människor i torftiga miljöer. Det diskuteras hur bostadsort och dialekt påverkar både andras uppfattning om resp. människor och deras självbilder. Lite tjatigt, men faktiskt ändå relevant artikel, kan man konstatera utifrån en tidigare norrländsk horisont, låt vara skogklädd och följaktligen inte särskild vid.

Hur hänger detta ihop med tanten, frågar sig den uppmärksamme läsaren. Ja, inte mer än att jag ser en tydlig parallell här mellan analysen av norrlänningen som sådan och diskussionen om tanten. Så här ser jag det. Förmodligen kommer tantens självbild att förbättras, efter den positiva uppmärksamhet som nu drabbat henne. Måtte hon inse sitt nya överläge och lyfta hakan och blicken ett par snäpp. Hon är ju accepterad som del av en betydelsefull verklighet!

Det kan komma att gå fort. Inom en snar framtid kan hon dyka upp i reklam för Iphone, eller som omdömessymbol i reklam för aktieportföljer eller för Volvos lyxigaste modell. Hon kan snart gå på export, som förebild för sans och måtta. Hon är precis rätt i tiden.

Die Tante ist wieder da! Evviva!

Annagreta

Jag läser att holländarna är trötta på sitt platta land. De tycker helt enkelt att det är tråkigt. De är kända för att välja kuperade landskap när de reser på semester. Något fattas dem därhemma; ett berg.

Men lösningen är måhända nära. En ny idé har dykt upp, alldeles naturlig, skulle man kunna säga. Man borde bygga sig ett holländskt berg. Bortåt 2000 meter högt. Det skulle göra skillnad, tristessen skulle fly och blicken höjas.

Det är igen skröna. Bygget har, skrivs det, lockat finansiärer redan. Det börjar kännas rimligt. Om man kan sätta en röd liten stuga på månen för att stärka det svenska varumärket kan man väl sätta upp ett berg i Holland. Det är åtminstone närmare bebyggda trakter.

Motståndarna säger att man i stället borde hylla sin platta mark, som erövrats från havet för att senare föda såväl kossor som tulpaner, och inte förakta den. Det kan man kanske tycka. Men så är det ju; alla erövringar blir så småningom platta i alla bemärkelser. Det som nu återstår är  att bestämma vilken form berget ska få. En arkitekttävling behövs.

Jag undrar vad berget ska innehålla. För nu finns ju chansen att bygga ett berg som är ihåligt. Kanske ett jättestort rökeri, med en öppning längst upp. Det kunde vara trevligt med en fejkad vulkan när man ändå är igång. Ingenting är omöjligt, tänk bara på de holländska karterarna och sjöfararna i gamla tider, tack vare dem fick vi en vidgad horisont.

Men det var innan deras egen horisont hemmavid skulle ändras. Nya tider, nya seder.

Annagreta

Vad månde skrivas med sådan inspiration vid mitt skrivarfönster? Jag tackar Ingar för plantan, den kom till mig för många år sedan, men i år slår den alla rekord.

Det är härligt att ha flera tjog blå druvklasar vid min vägg. De tynger ner kvistarna, och regndropparna fäster dekorativt vid varje druva. De hänger lite påfluget ner över mitt fönster. När det blåser svajar de behagfullt. De klättrar dessutom över min stupränna, svingar sig upp på taket och ser ut över uppsalaslätten, tror jag. Maktlös står jag därunder och funderar om jag måste hejda dess framfart. Men hur krigar man mot blåskimrande druvor som dessutom är mina? Kanske borde jag i stället planera för en vintramparkväll i glada vänners lag?

Det får övervägas. Stay tuned, folks.

Annagreta

Idag är nyheterna något alldeles extra. Hela världen har levt över sina tillgångar, New York Times klagar på Obama, och börserna faller. Samtidigt får vi veta att alla ska styrketräna, särskilt vi som är äldre än 60. Det är de små musklerna som ska tränas, så att vi inte krymper bort.

Därtill har man i Hamburg ställt ut en badande jättedam, som alla pratar om där. Den är gigantisk. Visar huvud och knän. I London och andra större städer i England är det kaos på gatorna, med bränder och stölder. Vad är det som händer?

I går kväll såg och hörde jag Ulrika Knutsson berätta om Alexandra Kollontaj. Det var fängslande. Knutsson har tagit Kollontajs parti, vad än som hänt. Hon berättade mycket engagerat, och det smittade av sig till en uppmärksam och stor publik, ute på den uppländska landsbygden, Frötuna gård, närmare bestämt. Rasbo kulturvecka hade arrangerat kvällen. Det är slående så överlägset det är att höra och se en människa berätta. Det slår läsningen, det slår etermedias alla uttryck.

Alexandra Kollontaj var den första kvinnan som var minister. Hon lyckades hålla sig väl med Stalin, vilket avgjorde att hon levde såpass länge som hon gjorde. Hon hade charm. Och intelligens. Sen sades det att hennes upprörda reaktion på fördrivningen av kulakerna ur Ukraina visade på en dubbelhet i hennes ideologi, hon var alltså inte helt med på Stalins politik, utan kunde gråta över dess övertramp. Jag hade lite svårt för den summeringen. Antingen är man bolsjevik och köper hela konceptet, grymheter och allt, eller så är man medveten om maktspelet, jamar med och döljer det för att överleva. Den tredje ståndpunkten är naturligtvis att vara öppet oppositionell, men hur många överlevde den ståndpunkten? Så vilken bild stämmer för Kollontaj? Att det förekom grymheter i Sovjet var knappast någon nyhet när Stalin började svälta ut folk ur Ukraina.

Den intressanta dubbelheten hos Kollontaj hade väl att göra med att hon både var radikal samhällsreformator och stalinanhängare, så man kan knappast förstå hela hennes tankevärld i den turbulenta verklighet som rådde. Desto mera spännade att höra om hennes liv.

Nå, det var en intressant kväll. Tiden var inte ur led, därute på slätten, skymningen föll så sakta och försiktigt. Vår tid är ändå turbulent. Åska ska det bli idag. Helt tidsenligt.

Annagreta