Vänner gör skillnad, med eller utan dikt

 
Det står i en universitetstidning att forskarna har kommit fram till att det är bra att ha vänner. Att man mår bra av det.  Att avsaknaden av vänner är farligt för hälsan. Nu är det bevisat. I ett forskningsprojekt. 
 
Jag undrar hur länge man behövde för att komma fram till detta? Tog det ett år, eller tog det två? Eller var det möjligen gjort på en kafferast?
 
Jag har en vän uppe i Vännäsby som skickat ett brev till mig idag. Hon gick i samma klass som jag i Skellefteå högre allmänna läroverk på Medeltiden. Nu sitter hon i rullstol på ett äldreboende. Hon ser illa och är värkbruten. Brevet jag fick idag hade hon fått hjälp att adressera, för hennes skrivstil är det inte mycket bevänt med längre.
 
I kuvertet låg en dikt på västerbottensmål. Den handlar om förberedelserna inför ett stort missionsmöte som ska äga rum på en gård västibyn, intill versförfattarens hem. Ett stort uppbåd väntas "från all världsens kanta". Man bygger pallar så att "gamlen släpp stå", man gör i ordning gammstugubron som predikstol där prästen ska tala så att "gräse ska grönsjk och gammkatta kryp under lon (logen). Och mycket riktigt, prästen är i högform; han börjar med att läsa lagen för de församlade, för att sedan starta "som lugnt" om "a Maria," men snart får han upp farten igen å börjar tala om Hin Håle och Skam som är ute efter "vartendaste får".  Plötsligt slår prästen ut med armarna och tycker synd om alla "i tillvarons syndfulla pack" - men river samtidigt ner ett getingbo. "Å getinga ut så prästen feck slut. Utan amen, pris vare och tack.".
 
Prästen springer därifrån med fladdrande kappa, glömmer bort sitt hjärtfel och tar vägen över gärdena - Till slut "såg vi bara fäla (fotspåren)".
 
Tack, Barbro i Vännäsby. Du är en sann vän.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

I blodomloppet blir det trångt

 
Det står i DN att David Lagercrantz har fått in Lisbet Salander i sitt blodomlopp. Det låter oerhört djärvt med tanke på alla vener och artärer som ska klaffa innan vederbörande når förmaket, för att inte tala om de två kamrarna. Ja, inte är jag orolig för David Lagercrantz, då är det värre för Salander. Hon är ju redan mycket trängd och utsatt ändå, utan att nu dessutom behöva klämmas in i dessa pulserande utrymmen. 
 
Nästa nyhet är att det finns en trollfabrik i Makedonien. Man skapar hela tiden nya troll där och sprider sedan ut dem, bl a via facebook. Naturnära och kritiskt lagd som jag är, tycker jag att det skulle räcka med några få tomtenissar från Finland om man nu ska vara traditionell och ånga på i gamla sagokulturer. Men det sägs att åtgången (!) är stor. Alla vill visserligen inte ha trollen, men många vill. De är som hårdvaluta, sa en bankman till mig häromdagen. Dom kommer in i det politiska blodomloppet, sa han. Och där stannar dom, fortsatte han. 
 
Min klätterhortensia firar vårdagen nu i februari genom att burra upp sig. Hon sträcker försiktigt på de stora knopparna medan hon lyssnar på småfåglarna som hon ibland kan studera på mycket, mycket nära håll......
 
Annagreta

Krasznahorkai hejdar sig inte

 
Namnet är karakteristiskt. László Krasznahorkai, vad ger ni mig för det? Knastrar det inte i munnen när du säger namnet? Å titeln på boken, sen, "Satantango". Jaadå, så heter den. Det är ingen vanlig läsning.
 
Det är en detaljerad berättelse, en utdragen oavbruten framställning. Seg, tänker man först. Men den är bara svår att lämna, den fäster, det är stilen som är grejen, knappast handlingen.  Okej, det börjar med att två män är borta för alltid, tror man, men ryktet säger att de lever, och nu väntas de möjligen tillbaka.....Vem såg dem, såg han så ut, liknande han den saknade.... Hur var han, varför vill du veta? Och hur ska man förstå kvinnan som trodde sig veta...Vad hetsar dem sedan att fira? Allt är småaktigt, fattigt, bejakande och hejdlöst, om vartannat. Ett flyt som heter duga. 
 
Min fågelbogran (se bilden) är också hejdlös. Om jag begripit det då jag planterade den på 80-talet hade jag satt den längre från gångstigen. Nu hejdar den min framfart. Lite som Krasznahorkai. 
 
Annagreta
 
 
 

Behöver Dan Wolgers Lena Anderssons texter?

Konstnären Dan Wolgers och författaren Lena Andersson har samarbetat i en utställning på Spritmuseet i Stockholm. Den heter "Egentligheter". En bok med samma namn har kommit ut. Den visar Wolgers verk plus Anderssons kommentarer till verken.
 
"Egentligheter" är en maktpåliggande titel. "Inget svammel här inte", ungefär så betyder det i min värld. Inget lättviktigt, inget obetydligt, alltså. Man får lätt intrycket att texten ska förklara vad man ser.
 
Nu är det bara så att Wolgers verk är små under av eleganta lekar, motsägelser, humoristiska överraskningar, provokativa klurigheter, - alla tillverkade eller lånade, som för att utmana och roa. Vi betraktare ska bestämma vad vi vill se i dem. Vi får le lite, ansluta oss till humorn, fundera lite, tänka på underfundigheterna.  Det är ofta "bilder"  som bryter med konventioner. Det finns inget facit. - Så varför förse dem med så mycket text?
 
 
Lena Andersson går igång på alla cylindrar och skriver med akademisk lärdomstrohet sina analyser och kommentarer så det ryker. "... en fenomenologisk studie i förnedringens mekanismer", så kallar hon till exempel Wolgers lek med en strecktecknad figur på en gammal grekisk skulpturs ansikte. Jag blir provocerad av de akademiska uttrycken. Lever texterna alls i samma värld som Wolgers arbeten? Eller ´ligger texterna en trappa upp, dit bara några tar sig, medan Wolgers verk står fritt exponerade på gatuplanet? Dit man släntrar in med nyfikenhet, där man utan vidare förkunskaper låter sig provoceras, roas eller bara förundras. 
 
Annagreta
 

Kvinnor i politiken, och bilder av makten

Den ena är envist självständig, den andra ett politiskt redskap. Så ser det ut om man jämför den svenska politikern Birgitta Ohlsson med Donald Trumps politiska rådgivare Kellyanne Conway.
 
DN Lördag presenterar båda de här damerna i varsin artikel. De är sannerligen olika. Ohlsson strider för att vara sig själv och håller fast vid sina övertygelser. Det har kostat på. Hon har bl a öppet stridit för en mildare flyktingpolitik mot sin partiledning. Nu säger hon sig vara beredd att hoppa av politiken om hon blir alltför nertagen av spelet och mothuggen. Conway, däremot, har släppt tidigare lojaliteter och valt att åta sig uppgiften som Trumps rådgivare. Jobbet innebär också att utåt förklara Donald Trumps utspel. Det lär kosta på, men hon gör det rollen kräver. Hon har bl a tvingats försvara Trumps berömda utsagor under valkampanjen där han skröt om sin framgångsrika förförelsekonst. I ett ansträngt moment på en presskonferens myntade hon begreppet "alternativa fakta"; det var när man dividerade om hur många människor som bevittnat Trumps installation.
 
Politiska ledband låter sig också märkas i bild. Häromdagen sågs en bild på Trump som undertecknar ett dekret. Intill bordet står en skock till synes underdånigt beundrande män. Det riktigt doftar rakvatten, leendena är devota, klädseln oklanderligt svartvit. Det är en bild av makten i arbete.
 
Sen har vi bilden som blev viral för att den var en sådan motsats. Den visar Isabella Löwin som undertecknar en lagrådsremiss. Scenen är densamma, men hon omges inte av män utan av en samling kvínnor. De är inte uppklädda, och de ser inte särskilt devota ut, snarare lite trötta, möjligen lite nöjda. En vardaglig bild, skulle jag säga. Opretentiös.
 
Ja, det var några spridda tankar som lättat ankar, som Cello en gång skrev.
 
Annagreta

Lennart Nilsson; från föraktad till världsberömd

Lennart Nilsson har gått bort. Det var en mycket ovanlig människa. De bilder som han presenterade i sin bok "Ett barn blir till" på 60-talet bröt ny mark. Han hade skapat dem i en enkel (och ganska rörig) källarlokal på Karolinska, där han genom en god kontakt på patologen kunde få tillgång till de preparat och underlag han behövde.
 
Allmänheten såg hans unika prestation och boken blev en världssuccé. Han hade visat saker som rörde alla människor på djupet, bilder som ingen skapat förut. Inne bland de medicinska etablissemanget tog det längre tid att acceptera hans storhet. En professor i Uppsala sa på 70-talet med en avvisande min att hans bilder "inte var särskilt märkvärdiga". Han var ju ingen forskare. Fotografer hade ingen status att tala om.
 
Lennart Nilsson förstod aldrig hur man spelar Allan. Han var en ytterst blygsam och vänlig man, samtidigt som han visste vad hans bilder åstadkom. Han var fascinerad av dem, på ett nästan barnsligt sätt, och när jag en gång på 80-talet ville låna en bild till en populärvetenskaplig debattbok som skulle ges ut i regi av dåvarande Forskningsrådsnämnden, ville han påpeka hur mycket det hedrade honom. Han sa sig stå i tacksamhetsskuld till forskarvärlden. Det var tankeväckande. Hur kom det sig att han skrev ned sin egen status så till den grad?
 
Han blev också känd för sin oerhört kräsna granskning av sina kopior. När Moderna Museet planerade sin utställning "Vetenskapens nya bilder" 1972 (Pontus Hultens sista på Moderna) var det självklart att en kollektion av Lennart Nilssons bilder av människan skulle ingå. Min del i det hela var att redigera katalogen. Spänningen steg när det återstod två dagar innan utställningen skulle öppna. Ingen Lennart Nilsson syntes till. Det gick en dag till och till slut kom bilderna. Men Lennart Nilsson godkände inte alla kopior utan kopisten fick återkomma dagen därpå sedan han gjort nya kopior. Och alla kunde dra en lättnadens suck. Bilderna var fantastiska.
 
Med tiden blev han hursomhelst godkänd också i akademiska kretsar som drog nytta av hans arbeten. Japanerna hade ju levererat sitt starkaste mikroskop till denna världsberömda fotograf utan kostnad, och det stod nu i samma källarlokal. Det gjorde att Lennart Nilsson bl a lyckades visa hur SARS-viruset såg ut, en uppmärksammad prestation. På samma sätt studerade och visade han HIV och annat svåråtkomligt material.
 
Annagreta

Fakta eller alternativa fakta, det är frågan

Det nya spänningsfältet skapar nya ord. Har vi fakta eller alternativa fakta? Är det sant idag, det var ju båg igår?  Eller är vi bara faktaresistenta? Orden attraherar, de kan vara till nytta, som ett slags avspänningsmedicin, om inte annat.
 
Vi lyckas inte le åt det upprepade dystra. Då kom jag att tänka på Thomas Bernhard. 
 
I själva verket behövs Bernhard idag mer än nånsin. Han faller inte i farstun för maktinnehav eller smörade löften. Hans vandring mellan Salzburg och Graz kan till exempel inte sammankopplas med ivriga motionsläror eller friskvårdspropaganda. Hans ölintag, däremot, kan faktiskt bereda även läsaren svalka och tröst. Idag skulle hans svarta kommentarer röra sig i en värld där allt är både postsant och sant på direkten. Hans syn på sakernas tillstånd skulle hela tiden utgöra välbehövliga alternativa fakta, som en salthaltig avspänningsmedicin, utskriven mot missmod och förtvivlan. 
 
Bernhards Lebensmensch skulle - efter flera dagars eftertanke och virkande - ta på sig en rosa mössa och gå ut på torget i byn med näsan i vädret. Den kritiskt lagde Thomas Bernhard skulle åse denna akt med stigande förvåning och ta sig en lång promenad längs den lokala strömfåran för att smälta den uppstudsiga handlingen. Han är ju inte feminist, Bernhard. Han skulle alltså ha gått extra långt, stannat i Graz och tagit sig en Berliner Weisse. Den skulle han ha druckit klunkvis, medan han länge och djupt suckat över tillståndet i världen.
 
Annagreta

Brukar du prokrastinera?

För ett tag sedan satt jag på tåget och talade med en yngre tjänsteman på departementet (spelar här ingen roll vilket, fast det är frestande att skriva vilket det var). Han var öppen och talade gärna om sitt arbete. Sånt sker sällan på Uppsalatåget, där var och en brukar försjunka i nåt som mest liknar dvala eller en avancerad form av mindfulness.
 
Den här mannen hade ett vackert språk med redig syntax, präglat av långa diskussioner om saker av vikt. Plötsligt sa han att "man får prokrastinera den saken. Det blir bäst så". Ja, så var det med "den saken". Den skulle prokrastineras av denna unga man, en tjänsteman med alla läsk i boxen.
 
Såna uttryck brukar vi inte använda i mitt kvarter, så jag blev mycket upplyftad, till en högre nivå, då förstås. Jag gick sedan hem och slog upp ordet (jag deltar ju inte i sammanträden på departementsnivå). Fann att det betyder "skjuta upp". På min tid hette det "senarelägga", inte heller det ett ord jag använder i mina kvarter, men ändå fullt begripligt om man kastar om orden litegrann och har en god vilja.
 
Kanske är det så att prokrastinera hör hemma inom politiken. Idag vet jag vad jag skulle vilja prokrastinera, i så fall. Hela Trumpintågandet, naturligtvis. Skjut upp detta, ordentligt, för evigt. Här gäller det inte att senarelägga, det är sent redan.
 
Annagreta

Lars Lerin, fängslad

Nu börjar en ny serie med Lars Lerin och hans vänner. Denna vänliga karl träffar några intressanta personer. Ja, det är kanske en bra idé. Men nånting gör mig tveksam. Jag ser en skildring av en känslig människa; inte på bio, inte i litteraturen, utan på riktigt, en dokumentär. Hans djupgående originalitet utgör en perfekt bakgrund: en hemhämtad make, kulturmöten, de magnifika framgångarna som konstnär. Nu har ett barn tillkommit att häfta fast vid den märkligt oskuldsfulla människan. Ibland undrar jag: vet han om att vi glor på honom som på ett fenomen? Att hans bildmässigt väl tillvaratagna "naivitet" ökar tittarsiffrorna, låt vara att tittandet förknippas med beundran och förundran. Ja, varför störs jag av serien? Är det inte ändå något storartat över den här människan? Jovisst. Som den Dostojevskifigur han är får han oss att tänka kloka tankar, vi rörs av skörheten. Vi förundras.
 
Men aningslös är han inte, Lars Lerin. Han ser säkert grynnorna och skären i serien. Det som lockat honom vet vi inte; men kanske är det ändå just mänskliga möten han önskat sig; nya chanser till vänskap. Jag skulle önska att han skrev en liten bok om sina upplevelser av inspelningarna. Den skulle säkert riva och slita i den slöja av förundran vi  hamnat i inför programmen. Jag är nämligen övertygad om att det finns material för en sån bok i Lerins huvud. Den är inte helt politiskt korrekt, inte särskilt artig, men sann. Hans oförblommerade syn på saker och ting är intressantare än en serie intervjuer där allt hålls inom en kontrollerad och förväntad ram av vänlighet och vanlighet. Fängsla inte geniet. Be honom inte dansa. 
 
Annagreta

Aase Berg, klok och arg favorit

 
Aase Bergs texter är alltid upplyftande. Hon är ofta arg, alltid rak och aldrig kokett. Nu senast publicerade DN en text ("om falsk godhet och äkta död") där hon utgår från Hervé Guiberts självbiografiska bok "Till vännen som inte ville rädda mitt liv". Giubert led av aids och tog sitt liv till slut.
 
Aase Berg fäster sig vid bårlärkan, dvs den människotyp som hänger sig åt att vara närvarande där döden hotar eller dragit fram. En lysten njutning av att vara nära hot och smärta. Berg försöker förhålla sig till den "spelade godheten". (Nyss hävdade ju den allestädes närvarande Heberlein att vi ger tiggare pengar, inte av empati utan för att känna oss goda; för egen vinnings skull så att säga, för att köpa sig ett samvete.)  "Det är svårt att idag skilja äkta medkänsla från marknadsliberal avlatshandel med skuld och dåligt samvete", skriver Aase Berg. 
 
Hon är djupt tagen av Guiberts bok som i ett starkt språk tycks plädera för en integritetens ensamhet. Berg påstår sig höra Thomas Bernhards attackerande "frenetiska" språk i Guiberts bok. Och Bernhards sätt att envetet gräva i upplevelserna och intrycken, att inte ge sig förrän han detaljerat talat om vad han inte gillar och varför, kräver något alldeles extra av sin skapare. Han gav avståndstagandet sin egen estetik.
 
Aase Berg tar med utgångspunkt i boken avstånd från "de sentimentala gratiskänslornas grummel". I stället vill hon att vi ska orka behålla vår karga kärleksförmåga.
 
Annagreta

Manchester by the Sea - med värmen påslagen

Kylan gör nåt med oss. Den utmanar sinnena. Den begär dubbla lager, rödfärgar näsorna, packar in hårtestarna och säger oss att det är vinter. Ha! Men då skulle du ha varit med på lapplandsvidden, säger någon. Där sved det i skinnet och  där skrapade näsan. Där frös du så tanken stelnade och benen ställde sig på tvären. Där kom man av sig men stod på sig. Där hamnade man i farstun där någon fallit. Där frös steget och dallrade luften omkring en medan norrskenet bedrog förbi, fram och tillbaka....knattrande, stickande....
 
Eller så säger man att man har det så bra som det är. Att det är underbart med hög luft, kalla vindar och snålblåst. Att det danar och ger oss och morska män mod. Alla gånger. Och att lite frisk luft har ingen dött av. I stort sett: vet hut. Rör på dig, soffpotatis. Var klok! Ta några steg från det ena till det andra.
 
Också väderleken går från det ena till det andra. Håll ut! Snart är det snöblask och rännilar bakom knuten. Till dess kan man läsa tidningen och boken och sticka och laga mat och gå på bio och se Manchester by the Sea. Det är en bra film, en speciell film. Är man frusen när man går in i salongen blir man snart varm i kläderna och berörd av värmen i filmen. Den rör oss inombords och värmen stannar länge.
 
Annagreta

Victor Banke, Berlusconi och Beppe Grillo

 
Ja, han är en lykta i mörkret, den där Victor Banke. Jurist med hjärtat på rätta stället. Han pekar ut de juridiska snårskogar där paragraferna nu utnyttjas till bristningsgränsen för att hålla flyktingarna "på plats". En allmän kyla har lagt sig över de beslutande sinnena. Några orkar påpeka detta. Däribland Victor Banke.
 
Jag läser en bok om Berlusconis uppgång och de krafter och rörelser i tiden som fick honom upp på tronen. Det är den välskrivande Antonio Gibelli som skrivit och boken heter "Berlusconi och den auktoritära demokratin". En väg in i det postindustriella samhället med en växande tjänstesektor utgjorde sceneriet, plus en allt tydligare individualism. En gigantisk korruptionskultur inom politiken gjorde resten; en upprensning gjordes och man ville gärna tro på en affärsman som redan hade egna pengar och inte behövde muta sig till makten…..
 
Ja, det är givande att läsa en så skicklig skribent. Dessvärre omfattar boken endast tiden fram till 2011; man får hoppas att det kommer en fortsättning som nu har mycket brännande nytt material att förklara. Matteo Renzi satsade allt på sina reformer, ordnade folkomröstning om dem, förlorade sedan och gjorde följaktligen sorti i november. Komikern Beppe Grillo vässar framtänderna.  I vassen lurar nu femstjärnerörelsens rufsiga ledarteam, medan allmänheten suckar och känner igen sig; "det har alltid varit så här, men nu är det sämre", säger en romersk analytiker. Förhållandet till EU är spänt, och flyktingarna upphör inte att komma, de flesta når land, många räddas på havet och andra sjunker bokstavligen i ett glömskans hav. Det är tur att den italienska befolkningen är godhjärtad. Men trycket, det omtalade trycket, är stort. Volontärer gör storverk, EU vänder bort blicken, Frankrike och Schweiz och Österrike stänger in sig och lägren fylls.
 
Annagreta
 

Hugaligen, systrar å bröder, låt infallen styra!

Har du vattnat (alternativt kastat ut) granen? Ätit upp skinkan? Satt ut mat åt fåglarna? Förstått dig på Trump? 
Löst helgens korsord, plöjt julklappsboken, lagat lutfisk, bakat mera lussekatter, stått på barrikaderna, hjälpt en gamling över gatan, sett en svart katt korsa din väg, segrat i Monopol, stickat färdig benvärmarna, sålt din träningscykel...???
 
Men hörni. Nu ska man inte vara så präktig. Det är fel. Ta vara på infallen, vetja! Det är ont om infall. Mina infall infaller inte på begäran, och de gör sannolikt inte dina heller. Så stå beredd! Man ska inte tänka två gånger när man är tant. Jag känner många som tänker väldigt mycket och jag beundrar dem för det. Men nu är det snart nyår å då ska man till exempel inte tänka på att lova en massa. Till exempel att gå på gym, jogga(!!), läsa ut påbjudna böcker och vara allmänt aktiv, både hemma och borta. Sånt kommer att hända ändå, om det behövs, det är bara att vänta och se. Gå inte händelserna i förväg! Infallen lurar bakom hörnet.
 
Annagreta

Sälja smöret och få pengarna. En politisk aktualitet

M-ledaren var kryptiskt ångerfull, i dagens SvD. "Jag kunde ha stoppat dem för länge sedan..." hette det.
 
Jag blev förbryllad och försökte tänka mig hur det kan gå till i de ideologiska virvlarna, hur idéer fluktuerar på den politiska marknaden. 
°°°°°°°°°
Alltså : "Jag kunde ha stoppat dem för länge sedan ". Så löd uttalandet. Vi tänker oss en analys.
 
Hur då, undrar du. - Jo om jag snabbare insett att jag borde vara som de, säger hen.
 
Varför ville du likna dem? 
 
Ja, de är poppis,  och det vill jag också bli.
 
Hur menar du? De har ju inga trevliga idéer, i själva verket har de ju hårda, avvisande, motbjudande idéer.
 
Jo, ja, men jag kunde bli litegrann som dem. De är ju poppis för att de är tuffa och hårda och avvisande. Jag kände att det var en intressant attityd. Den tanken väckte något starkt och hårt inom mig. 
 
Men är det så attraktivt att vara så tuff och avvisande som de?
 
Ja, i dagens samhällle får man inte vara en mes.
 
Men går du inte lite långt nu?
 
Nä, det behövs faktiskt hårda tag. Och är jag lika tuff som de är så kommer säkert några från deras gäng över till mitt gäng.
 
Är det det du menar när du säger att du "kunde ha stoppat dem tidigare"?
 
Javisst. 
 
Men vad tycker du egentligen? Är du sån att du kan byta synsätt och hållning oavsett innehåll bara för att få polare? 
 
Utan polare har jag inget att säga till om. Och det känns stärkande att vara hårdhänt; det känns faktiskt både kraftfullt och mäktigt. Jag har många som beundrar mig för att jag vill ta i med hårdhandskarna och för att jag visar att det finns fler än de där andra typerna som kan säga ifrån. 
 
Blir du inte väldigt lika dem? 
 
Ja, kanske lite, men om det ger makt så är det OK, vet du. 
 
Är det bara du som tänker sådär?
 
Näädå. Det har blivit något av en folkrörelse.
 
Annagreta

Min postsanning är lagom tung

Hur skulle det vara med en liten fasförskjutning? Kanske en topologisk?
 
Jag har på känn att det skulle vara lätt att ordna, särskilt nu, i december, då halkan ligger förankrad och orörlig, då skulle en hel del i min kropp kunna förskjutas ur läge, då skulle hela min personliga topologi kunna förändras på ett kick.
 
Så ner i källarn gick jag, med beslutsamma steg; hade jag inte en stor påse med vägsalt där nånstans mellan sommardäcken och den gamla soffan från farfars kontor? Joodå. Där var den. Halvfull (jag är kanske optimist ändå) och helöppen. Hugaligen så bra. Jag drog med mig den uppför källartrappen och konstaterade att den var "lagom tung", ett begrepp som jag aldrig brukar använda (antingen är saker å ting lätta eller så är de för tunga). Men nu förser man sig ju med friskt mod och satsar järnet. Det som gäller idag är en postsanning i morgon, gott folk.
 
Så nu så. Nu är jag laddad, det kan bara bli bättre. Här ska inte fasförskjutas, inte. Topologin hör utanför behöver jag inte klaga på heller. Jag är ju ingen fysiker. Fast det som karakteriserar en fysiker, brukade min kära man säga, är att hen använder tejp.
 
Så kom å hälsa på, det kommer att vara saltat i morn.
 
Annagreta

RSS 2.0