Stackars Fråga Lund

Det är uppfriskande när populärvetenskap rör om i grytan. TVprogrammet Fråga Lund har onekligen rört om. Vetenskapssamhället verkar samla sig på enad front, konstigt nog, får jag tycka. Jag levde i den tron att man slappnat av lite i akademin, och att man tålde lite skämt och inte tog sig själv på ett sånt enormt allvar. Men nu verkar det ha blivit nåt slags backlash. Man gömmer sitt ansikte i kudden (Heberlein) och man skäms på olika sätt, det ena mer högfärdigt än det andra. Man "lider med de inkallade stjärnorna". Den strama självbilden verkar inte tåla lite hejåhå med Christian Luuk.
 
Ja, det låter ju tråkigt alltihopa. Men vad ligger bakom denna upprördhet och detta lidande? Forskningen har ju en enorm pondus och  åtnjuter  mycket stor respekt. Kan det vara så att denna stärkande självbild på sina håll blivit alltför bekväm och tilltalande internt för att tåla lite hejåhååhejåhå med Christian Luuk? Men så illa kan det väl åndå inte vara?
 
Annagreta

Lars Norén - Outhärdlig eller härlig?

"Provocerande, självupptagen, hatisk och maniskt rabblande". Eller: "En glasklar prosa som sedan ett tag saknar motstycke i Sverige". Idag får man veta vad recensenterna tycker om Lars Noréns senaste tjocka dagboksanteckningar. Det är blandad konfekt, to say the least.
 
Carl-Johan Malmberg i SvD hyllar den tjocka dagboken - som uppenbarligen (liksom tidigare) är framställd så att den saknar avdelningar och pagina och alltså rinner fram i en oupphörlig ordström. Malmberg skriver att Noréns text är en "aforistisk livskonst". Norén brukar hursomhelst inte vara aforistisk då han angriper media och särskilt kulturklimatet. "Svenska kritikers medelmåttighetskomplex" är ingen positiv Norénsk glosa direkt. Men Malmberg gillar att Norén "startar om hela tiden, skriver utan tillbakablickar, utan plan".  "Noréns dagbok ger evigheten litterär form" är den rubrik som SvD satt. Svårslagen rubrik, skulle jag säga.
 
Therese Eriksson skriver en anmälan i Fokus idag. Där låter det totalt annorlunda. Hon är inte impad, snarare provocerad. Hon ser en kokett författare som skriver utan plan, det är inte litteratur med stort L. Texter med högt skvallervärde, dock. Hon ser framför sig hur Sigge Eklund och Alex Schulman söker sig fram till de ställen i boken där de eventuellt förekommer: "Du är också nämnd!!!!". Sedan läser de högt en bit. Hon frammanar bilden av lätt ängsliga, svettiga medborgare i riket Kultursverige, som bläddrar fram och åter i jakt på sitt eget namn. Förra boken slog ner som en meteorit i kulturdammen, säger hon jämförelsevis.
 
Ja, han rör om i Kultursverige, den där Norén. Ingen kan gå helt säker heller, för angreppen är tydligen lika många som förut. Den första dagboken köpte jag och förbluffades över hur smått och stort blandades, men så är ju å andra sidan livet. Mest förvånad blev jag över hans stora hummerkonsumtion. Det säger kanske mer om mig och mitt jag än om Norén och hans.
 
Men den här boken blir säkert uppmärksammad, i alla läger. Till och med för sitt utseende.
 
Annagreta

Har du en podcast? Är du fysiskt aktiv?

Det är inte hälsosamt med måsten. Kravlöshet är heller ingen vinnare. Så då måste man hamna i lagomfacket, bröder och systrar, där är det då i stället gott om umgänge. För att inte säga hur trångt det är där.
 
Vi rör på oss, litegrann. men vi har ingen pt. Vi äter grönt och fettsnålt, men vi bantar inte. Vi läser Elena Ferrante men inte Dantes Divina Commedia, fast vi tror att det borde man göra. Vi dricker vin i prisklassen 80-90 kronor och ägnar oss inte åt snaps - särskilt ofta. Kläderna köper vi antingen på dyra affären (för de ska räcka urlänge) eller också på REA, denna välsignade affärsidé som får oss att släppa kontrollen, litegrann åtminstone. På det sättet har vi både klassiker och slappa saker från HM att svepa in oss i. Vi sjunger sällan i kör, fast vi vet att det är bra för hälsan. Vi åker på semester i sällskap med likasinnade och njuter av resorna, fast mest efteråt. När vi får berätta om dem för andra som inte var med eller för dem som var med. Vi avundas andras framgång, men vi visar det inte. Vi kör bil utan vånda och nyttjar bilprovningen. Vi ser på en och annan serie på TV men avstår från de vidrigaste och ser inte heller "fruarna i LA" eller liknande dravel. Vi gillar Downtown Abbey. Vi diskuterar aldrig partipolitik för då går det åt helvete. Men politik i största allmänhet går bra. Vi har en morgontidning fortfarande, fast guvet hur länge till. Vi är med eller ska gå med i facebook. Vi har ingen egen podcast men -  vem vet om nåt år? Det är säkert roligare att göra en podcast än att se en. Lagompodden, finns den redan? Eja, vore vi där.
 
Annagreta

"Flegmatiskt" gäng fångat på Sardinien

Sardiniens kriminella ligger i en klass för sig. "Sardinia Post" skriver att "De flegmatiska" hade slagit till mot   Banco di Sardegna men blivit hindrade genom "det stormiga ingripandet" från den lokala polisen i Cagliari. Här är alltså ett gäng känt för att bestå av "lugna, kalla och välorganiserade" typer. Men den här gången mötte de ett stormigt motstånd. Så kan det gå. Flegmatisk kriminalitet är inte nåt framgångsrecept på Sardinien. Nån annanstans, kanske. Men inte där, för där stormar polisen fram. Ordets makt över tanken ska inte underskattas.
 
Annars då? Det är ont om engagerande positiva nyheter. Tandtråd eller inte tandtråd, vad sägs om det? Där har debatten gått het - och bet - på sistone.  Den stora osynliga planeten, då? Finns den eller är den helt enkelt en figur i astronomernas våra dröm? Trump, då? Finns han? Eller är han en mardröm?
 
Men flegman, då? Jo, den finns. Jag har själv drabbats på sistone. Och inte vill jag att det ska storma in nån bataljon som tar den från mig. Vårda din flegmatiska läggning, broder och syster! I morgon kan det vara för sent!
 
Annagreta

Digitalis Ferruginea Rusty Foxglove

 
Nu har den börjat blomma, den här dryga typen. Den frösår sig hänsynslöst, och blommar fr o m nu.
Blommorna är beigerosa. om det nu finns en sån färg. Den är säkert lika giftig som sina syskon.
 
Giftig är ju annars den amerikanska valrörelsen. Det handlar om att elda massorna, en metod som inte borde få fotfäste i någon nutida debatt. Men som tillämpas, med vilka argument, tilltal och attacker som helst, tydligen.  Vi kommer att sakna Obama. De stora vita efterföljarna borde ha lärt sig stil och hyfs av denna svarta man. Till och med vi, som håller till på den andra sidan Atlanten känner oss förlägna inför debattnivån i kampanjetälten.
 
Här hemma då? Ja, vad säger vi om den nyvunna nationalkänslan hos alla våra företrädare? Där skymtar avståndet och motståndet till motparten, dvs de immigranter som nått eller vill  hit. Än har inte hatet mot dem blivit riktigt giftigt, men det lurar bakom hörnet om vi framhäver vår överlägsenhet i allt, överallt. Vi har rätt att vara här... Vi som vet bäst och som tycker lika...
 
Annagreta
 
 

På tippen med Horace Engdahl, en modern opera

Just när jag  kör in på tippen hör jag radions P1 annonsera "Allvarligt talat, med Horace Engdahl." Jag tänker, ska jag missa det här? Då kommer frågan som Horace ska svara på: "När vet man att man gett upp?". Det är en mäktig fråga och jag stannar till innan jag styrt in i utvinningskön. Horace svarar med ett citat av en gammal fransos (?) som jag glömmer namnet på. Svaret går ut på att när man frågar "Hur länge ska det här fortsätta?", då har man gett upp..
 
På tippen har allt man ägnar sig åt gett upp, i princip, det är själva affärsidén. Prylars liv fortsätter inte här, i varje fall; - kanske någon annanstans.  Men jag tycker Horace kom undan billigt. Fanns det inte nån fler filosof han kunde ha citerat? Eller utvunnit något ur sin egen fatabur? Kanske gav Horace Engdahl själv upp just då han fick frågan, och tänkte "Gud att jag sa OK åt det här jobbet, hur lämge ska jag behöva fortsätta med detta?" Kan SR inte nöja sig med Lena Andersson; hon är ju bra och aktuell och något av en specialist på att aldrig ge upp, det framgår ju av hennes böcker.
 
Jag tror däremot att det kan vara en seger att ge upp. Se bara på alla osannolika saker man slänger på tippen; en osannolik aftonlampa med romantiskt flor, två gulbrokiga soffor, en träningscykel och några skyltar med diskutabel text; allt kastat med synbar njutning. Se bara på mannen som med ett triumferande leende slänger sin bokföring på "brännbart". Vilken seger, han har nog gett upp!
 
Jag frågar var jag ska göra av med mina flaskor med gammal smörjolja till gräsklipparen. "Där det står farligt avfall", säger den vackra gulklädda människan som jobbar på tippen. Den gamla trasiga badbaljan i mjukplast med delfiner på som jag (utan att ge upp) blåste upp för några år sedan? "Brännbart!" Ett trasigt däck till skottkärran, utbytt för 20 år sedan...  En komplicerad glasskål för "invärtes odling" ....  Som i en modern opera framträder vi inövat och vant mot fonden av stora lyftkranar och containers, och våra svepande gester utförs dekorativt bland skrymmande möblemang och bladruskor av omåttlig längd...
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 
 
 

Solen når inte hur långt som helst

 
Jaha, då var alltså EM över. Solen lyste inte på alla lag, lika lite som på årets pelargon, där solen bara når halva bilden. Min favorit fanns bland EMs kommentatorer; en dam från Västerbottens inland, förslagsvis från trakten runt Jörn eller möjligen Malå. Den geografiska slutledningen drar jag p g a hennes underbara västerbottniska brytning. Ordvalen var det heller inget fel på. Vad sägs om "Hålla linjen där bakanför å - int ska han behöva va så ensammen på flanken..." Man måste bara älska sånt. Min solstråle faller på henne.
 
I övrigt har jag varit i Italien medan Almedalen firade sin årliga triumf som dragplåster. Jag minns förra året, då var Matteo Renzi där och vistades bland de politiska damerna ett tag innan han åkte till La Merkel för vidare spisning. Vem som förförde vem i år återstår att se, men nu behöver Matteo Renzi lägga på en rem om han ska kunna charma och övertala tillräckligt för att få igenom sina förslag till ny konstitution i Italien. Ny konstitution är det inte alla regeringschefer som ger sig i kast med att skapa, så Renzis plan är onekligen ett tilltag värt en folkomröstning - planerad till i oktober - (om nu inte folkomröstningsinstrumentet tappat sin status som politiskt redakap). Ändringarna i konstitutionen är inte småpotatis; ta bort andra kammarn (senaten, där alla sitter på livstid) å ersätt den med en liten grupp regionalt valda rådgivande politiker utan reell makt, minska antalet parlamentariker också i representanthuset, etc etc --- i en lång rad förenklande och förbilligande grepp. Det blir inte lätt; många tappar privilegier och andra förlorar prestige och ytterligare andra tror att det blir mera politisk toppstyrning...Diskussionrna om detta har pågått i ett par år nu.
 
Jag är rädd att Matteo Renzi ska stå där ensammen på flanken... att han inte ska ha tillräckligt många som backa upp han...
 
Annagreta

 

Rosa gallica complicata - inte alls complicerad

 
En sommartid som denna är svårslagen.
 
Hälsningar från Annagreta

Thomas Bernhard på dystert besök i norr

Idag stannade Bernhard till utanför min brevlåda. Jag som inte visste att han var i faggorna kände en våg av förväntan rinna upp i mitt inre. Han är alltså här, här utanför, denna svartsynens mästare. Himmel. Han behövs nu. Det har varit tomt utan honom ett bra tag. Ta vara på honom, sa jag till mig själv i ett anfall av initiativkraft.
 
Jag gick snabbt ut, smög mig fram för att inte skrämmas och hälsade försiktigt, närapå lite förstrött, som om han varit en alldeles obehövlig människa i stil med den karaktär som Horace Engdahl satt sitt akademiska finger på. Jag blev stående alldeles häpen medan Bernhard trumpet hälsade genom att komma fram och ta i hand. Med nedslagen blick frågade han faktiskt om jag hade en öl hemma. Eftersom jag inte hade det blev jag enormt generad och trodde att nu var det kört. Han skulle inte stanna till, han skulle gå nu, tänkte jag.
 
Men döm om min förvåning då han började gå mot min dörr medan han efterfrågade mina synpukter på finska vinterkriget. Mina kunskaper om detta fenomen, hur tragiskt det än var, är nära nog obefintliga och det tvingades jag erkänna. Genom detta erkännande förpassades jag till den gruppering som ingenting begriper, det förstod jag, eftersom Bernhard för första gången log ett snett och ytterst nedlåtande leende medan han resolut kastade ifrån sig en björkgren som han fångat upp på vägen till dörren. Han fortsatte genast att tala om den kyla som präglat detta krig, och hur långt ner i Europa denna vinterkyla nått. Nu tyckte han dessutom att den svenska sommaren lagt sig på ett jämmerligt plan, med blåst och regn och tiogradersstreck. Hans utläggning tog fart; vem hade bestämt att Sverige skulle ligga här på denna latitud, frågade han. Vem hade förlagt Uppsala så långt från södern? Hur  hade universitet och annat klokt kunnat lagra en enda mening här uppe i Norr? Vems var felet? Visste jag inte svaret på detta, ens jag, som uppenbarligen var svensk och bott här i snart hundra år? Han satte sig med en suck på min trapp just intill borsten som jag brukar sopa med. - Innan jag åker hem till Österreich, sa han, måste jag försöka begripa varför norra Europa ställt sig här uppe utan att det tagits upp i politiken, inte ens i något utskott efter vad det verkar. Sa Bernhard. Han suckade, som efter en kraftig måltid. Vems felet är, försökte jag, det är svårt att veta, men jag ska försöka ta reda på det till ert nästa besök, fick jag fram (jag niade honom). Nä, svarade Bernhard, det är kaum möglich. Jag har inga förhoppningar, fortsatte han, om några förklaringar från svenskt håll i denna sak. Inte ens i Norwegen har jag fått folk att intressera sig för landsplaceringar, val av latitud och såna grundläggande frågor. I stället surrar alla om Europaunionen som sådan, en förening som påminner om Der Handwerksgeschäftsverein der Frauen i Graz som min Lebensmensch börjat  slå sig i slang med på onsdagskvällarna. Där händer ingenting.
 
När han sagt detta kom min katt gående i sakta mak, i riktning mot dörren. Detta påverkade Bernhards sinnestämning. Han tog sig plötsligt för pannan och sa att han aldrig kunnat glömma sin onkels gamla katt i Innsbruck, ett ädelt ljusgult djur med anor från Medeltiden, - vom Mittelalter, jaja. Han reste sig, tog på sig sin gamla keps och stegade iväg mot min nyasfalterade gata innan jag hunnit säga ajö.
 
Annagreta
 
 
 
 

Ulf Lundells grabbiga kultur i vuxna former

I radion och lite överallt i media ägnar man sig åt att med förtjusta fniss och nymornat beröm hylla Ulf Lundells bok Jack och grabbkulturen i den boken. Det är positiva värderingar; tillräckligt många år har passerat, tycks det. Nu förlåter vi spyorna, kvinnosynen, endagisänder-modellen grabbarna emellan.
 
Samtidigt får vi veta en del om vår nutids grabbkulturer; den pågående alltså. Överdådigt grabbig representation, bekostad med skattepengar, mygel och mutor i högsta kretsen inom fotbollen, självsvåldigt beteende på andras bekostnad i toppskikt efter toppskikt, alla sorters toppskikt, också kyrkliga sådana. Rätt bra jobbat, får man säga till journalisterna som dragit fram alltihopa ur buskagen. I sanningens namn måste man säga att alla inblandade är inte män. Det finns kvinnor med i bykarna.
 
Nu finns det ju en viss skillnad mellan Ulf Lundells halvdokumentära busfasoner och bristande ansvarskänslor å ena sidan och de stora grabbarnas maktberusade ekonomiska egoismer å den andra. Till en del ligger skillnaden i oss själva, i oss betraktare. Ulf Lundell kanske kunde frammana mina moderskänslor om jag ansträngde mig. Han fastnar i en tidsepok, det är tillbakablicken som lockar mig att se och läsa hur det var då.
 
I fallen med SF-chefen, SCA-flygarna, Svenska Kyrkans lyxsugna präster och fackets dansöser uteblir mina moderskänslor helt och hållet. Även om de där nu verksamma herrarna och damerna förmodligen - när det begav sig - fostrades i de former som skildras just i Ulf Lundells nu så hyllade Jack.
 
Kvinnosynen, festglädjen och ansvarslösheten verkar ha stått sig. Närheten till pengarna var det som fixade resten.
 
Annagreta

Vem vill bli kallad en krake?

Hen har tre hjärtan och blått blod. Snygg näbb, giftig saliv, bläcksprut när andan faller på och lite readrift när så behövs. Efter att i flera århundraden ha gått under namnet åttaarmad bläckfisk har hen nu gripits av högfärd och uppdaterade känslor och - med hjälp av havsforskare - bytt namn till det mera korrekta (?) tilltalsnamnet virvelkrake. VIRVELKRAKE.
 
Det räckte alltså inte med att den åttaarmade bläckfisken kunde växla färg efter omgivningen (för övrigt en vanlig förmåga även hos den högtstående människan) utan nu skulle också själva namnet ändra på sig. Hen deltar därmed i det stora ordbytarprogrammet som pågår lite varstans. Rätt ska vara rätt.  Hen är ju ingen fisk, det är klart. Kraken.
 
Om detta står att läsa i tidskriften Havsutsikt nr 1 2016.
 
Annagreta

Azalean heter Silver Slippers

Hallå, så här i sommartider!
Den blommar oförtrutat den här azalean, också på bloggen!
 
Annagreta

Mannolog - det maskulina ordsvallet

New York Times presenterar ett nytt ord för ett gammalt fenomen, det manliga ordsvallet. Ordet är mannolog, mannologi.
 
"Mannologen" existerar, skriver den brittiska journalisten Julia Baird, i många varianter. Det förekommer i form av manliga ordkaskader, onödiga meningsyttranden och argument som ingen bett om. Det bygger, skriver hon vidare, på männens övertygelse att omgivningen självklart är intresserad och att detta intresse inte får svikas.
 
Salvan levereras lystet. Julia Baird är verksam vid TVkanalen ABC och det hela stod till slut klart för henne då hon lyssnade på några byråkrater på en konferens. Det blev outhärdligt. Hon har hursomhelst på fötterna i sak, och citerar ett par studier om kvinnors och mäns medverkan i debatter, styrelserum etc. Det är både Princeton och Yale som kastat sig över såna saker.
 
Det visar sig, skriver hon, att män talar mer än kvinnor, och särskilt vanligt är att de inleder med onödiga tillbakablickar och ovidkommande utvikningar för att till sist komma till "och nu till den egentliga frågan ..." Når kvinnor är i minoritet är de tystare än männen - och när de talar förminskar de ofta sina utsagor med ord som "kanske", "på nåt sätt", "möjligtvis". De blir oftare avbrutna än männen - av både kvinnor och män.
 
Yalestudien kom också fram till att kvinnor befarar att om de talar mycket (i styrelser t ex) kan det ha negativa effekter. Enligt samma studie visade sig farhågan vara berättigad; både män och kvinnor i publikerna tyckte att kvinnor med många inlägg verkade aggressiva. Alltså; skriver Julia Baird, blir männen belönade och kvinnorna bestraffade för samma beteende. Mannologin har sin inbyggda logik.
 
Julia Baird är yngsta halvsyster till John Lennon och har skrivit en bok om honom. Hon håller nu på med en bok om Drottning Viktoria.
 
Annagreta
 
 
 

Fragmenterad Horace Engdahl på Studentbokhandeln

Ja, så kom han då dit, Horace Engdahl, till Studentbokhandeln i Uppsala. Mitt bland romanerna, pysselböckerna, trädgårdshandböckerna och lyriken framträdde han inför trettitalet sugna uppsalabor. Boken "Den sista grisen" skulle presenteras och skärskådas.
 
Han började med att påstå att hans fragment - de korta texterna i boken - inte berett honom någon som helst ansträngning. De hade bara kommit till honom, uppstått i hans hjärna, skapligt färdigt formulerade, när som helst, kanske efter sömnen, på stan, eller på tåget. Pötsligt var de bara där,, möjligen felstavade, men i alla fall, bara där. Så hade han sovrat blend alla dessa ingivelser och nu påstod han, efter denna nedtagning, att han ändå "tvingats" stå för dem. Den var lite skruvad, hela kommentaren.
 
Jag tillåter mig tvivla. Även om det låter intressant och udda på ett tilltalande sätt, att karln fått ingivelser som verkar djupa och lärda, så är jag rätt säker på att det är en efterkonstruktion. Kanske såg han när de väl var tryckta, att de var rätt ojämna till sin kvalitet, att de hade sina skavanker. Vad göra? Hur skulle de ändå, trots dessa brister, kunna passera som värda en akademiledamot? Jo, genom att ge dem en ovanlig tillkomsthistoria, genom att berätta om en personlig egenhet bortom det vanliga i författarkretsar. Inget slit här inte. Teserna bara dök upp. Förut satt jag ju på kaféer lite här coh där i Europa och tänkte. Och tänkte. Och fram kom så småningom efter allt tänkande andra korta texter som med självtillit gavs ut i små näpna böcker. Men nu, den här gången, är det nåt nytt och spännande drag hos mig som jag vill förmedla. Mina tankar utan förvarning, utan besvär. Vetandet kavlas fram utan min medverkan. Sån är jag. Häpna gärna.
 
Så efter att ha hört några av dessa fragment uppläsas av högst densamme gick vi, några sansade damer, och tog oss ett glas på närmsta krog för att svalka oss. Det behövdes, kan jag säga. Vi enades om att se Engdahls kommande monolog uppföras på Dramaten till hösten. Den hade han ju, enligt vad han betonade i Studentbokhandeln, arbetat ordentligt med. Det märks också, kan jag säga, som läst den. Det är en melankolisk sak i medelålderns moll som tydligt visar att det lönar sig att tänka en stund extra på de ingivelser som råkar komma efter sömnen.
 
Annagreta

Åppelträdet slår till

Hälsningar!
 
Annagreta
 

RSS 2.0