Min karta över världen, och så Bergmans demoner

 
 
Den här bilden visar en bit av en känd trakt i Västerbotten, strax efter ett snöfall som var relativt tunt. Det har töat såpass att de mera trafikerade vägarna blivit bara, liksom många tak. Från Bernhards satellit ser jag det svarta papptaket på konsum och strax intill skymtar skolan och Filadelfia. Det har blåst väldeliga, så några hus är ordentligt täckta av snö på ena sidan. På grund av landlutningen bosatte sig som synes de flesta på södra sidan av vägen - den norra sidan är stenig och kall eftersom den lutar mot norr. Så det är ingenting att ägna en tanke. 
 
Det är tack vare Bernhard jag fått tag på de här bilderna. Han har nämligen tagit ett extraknäck på NASA och skickar upp satelliter vars nedplockade data han sedan tolkar och överför till såna här bilder. Denna remote sensing är egentligen en hemlig specialitet som han likväl är känd och uppskattad för i vida kretsar. Egentligen är ingenting hemligt numera, påstår NASA, eftersom vi har Bernhard. Han har avslöjat det mesta som går att avslöja, --- fast allt det andra har Trump hand om i en kammare bakom Vita Huset som han delar med några pojkar med botoxpräglad uppsyn och rysk brytning. 
 
Den norrländska bybilden är den enda bilden han idag vill släppa ut till allmänheten. Dels är den ju översnöad, säger han, dels har han beskurit den så att man inte ska se de avslöjande bitarna i närheten; närmare bestämt Torgny Lindgrens kända stubbe med det svagt lutande glaset eller P O Enqvists smått frikyrkliga läggning. Såna saker skulle kunna väcka intresse på olämpliga ställen. Andra faktorer som Bernhard (till min stora glädje) tagit hand om i sitt extraknäck, fast på fritiden, är de många bilderna och intervjuerna av Ingmar Bergman som så här års flyter ut ur alla gömmor och till Bernhards och min förtvivlan formligen översvämmar både rymden och massmedia. Bernhard håller nu på att med hjälp av fjärranalysen stuva in detta material i ett hemligt förråd i Longyearbyens närhet i avsikt att aldrig släppa ut dem igen. Han försöker också få med demonerna, "på allmän begäran". Bernhards förordnande går dessvärre ut på fredag.
 
Annagreta
 

Bernhards nya uppdrag på Olympiaden

 
Har ni hört att Bernhard blev uttagen till Olympiaden i år? Han var osäker själv in i det sista, men så kom beskedet: Han ska vara med som dopingmotståndare. Mot något är han ju alltid, och nu har han sannerligen fått ett gediget ämne att motsätta sig. Själv har han ju astma, så han är insatt, och syresatt sig på hög höjd har han ju gjort länge, så han vet allt om dessa saker. Bloddoping är han helt okunnig i, men han har en kusin som bloddopar sig varje gång han väntar släktbesök. Den grejen får hursomhelst nån annan motverka.
 
Så nu har Bernhard diverse strategier att använda i de Sydkoreanska terrängerna. Om någon vinner måste hen genast andas på Bernhard, rätt länge, faktiskt, direkt efter målgång. Om det då uppstår en astmatisk attack så är vederbörande åkare frisk. Får han ingen attack är det läge att gå till sjukan där en sugen sköterska iförd folkdräkt från Bortre Mongoliets Jurtacentrum står beredd att dra ur åkaren en massa blod för analys. 
 
Eftersom höghöjdsträning inte är förbjuden så bryr man sig inte om den fast Bernhard tycker den är suspekt. Hur förklarar man utan den alla norska vinster genom tiderna, tänker Bernhard. Glittertind ligger ju skyhögt, Galdhöpiggen likaså, och Hardangervidda är ju jättestor. Där har alla norska skidåkare iförda lusekoftor gnetat fram och tillbaka med is i skägget flera säsonger i sträck utan annan mat än klippfisk med lingon. Sånt, det vet Bernhard, ger effekt. Själv har han i all hemlighet doktorerat på temat "Skidåkandets betydelse för framflyttade positioner", medan han svalt och led, och på den avhandlingen fick han högt betyg. Bernhard känner sig mycket kvalificerad, både fysiskt och mentalt; han har nämligen också gått på yoga för att träna avslappningen och andningen och är nu fullständigt beredd att sortera bland de skidåkande damernas andedräkter. 
 
Annagreta
 
 
 

DN-ledare: "Pittoreskt å puttrigt Italien är problemet"

 
En hastig ledare publicerades idag den 5 februari 2018 i Dagens Nyheter. Den handlar om Italien och dådet i den lilla staden Macerata häromdagen. En galen man sköt då mot 6 personer, alla med mörk hudförg. Ungefär som Ansonius på sin tid här hemma. Ett rasistiskt dåd.
 
DN försöker sig först på en analys av den lilla Italienska staden Macerata. Där görs försök till marknadsföring av stan (helt naturligt, kanske, sedan stan i en turistanalys häromåret befanns vara Italiens mest trivsamma). Man "säljer in" sin vackra natur och sin kultur. Man har nämligen en celebritet från 1500-talet. DN beskriver det hela lite avmätt.
 
Sen tycker DN att "det provinsiella är inbyggt i Italiens själva DNA", och att "baksidan av lokalpatriotismen är misstänksamhet och fientlighet mot det annorlunda". Av detta följer enligt DN att den "pittoreska puttrigheten är en del av problemet". Man förstår att det handlar om isolering, en åldrad befolkning etc. Alltså skulle en gammal bymentalitet i Macerata förklara galningen som sköt, om man hårddrar det. 
 
Nu hör det till saken att skytten i Macerata är en känd medlem i Lega Nord, partiet vars ledare Fontana häromdagen offentligt svamlade om att skydda "vår vita ras", vilket naturligtvis väckte avsky. Och under tiden vässar Lega Nord och Forza Italia (Berlusconis hejaklack) tänderna och satsar järnet på det kommande valet i mars. Detta sker inte helt och hållet i det fördolda; synligheten är fortfarande Berlusconis bästa gren. Om detta borde det talas och analyseras. Men att så snabbserverat förknippa den lilla stan Macerata och dess stolta befolkning med problemen bakom skjutningen häromdagen, det är att göra det för lätt för sig och torde vara stötande i Macerata om de läste DN. Problem finns förvisso i Italien, det finns rädsla för det okända, det dräller av korruption, det finns misstänksamhet mot eliten, och det finns främlingsfientlighet. Men dessa problem och deras uttryck i det italienska samhället är en vida mer komplex historia än den som ges i DNs ledare idag.
 
Annagreta
 

Di granne pöjkera ha vari i Davos

ja, nu har de setts i Davos, grabbarna. Det var ju trevligt. 
 
Bernhard var också i Davos kan jag berätta. Han hade tilldelats administrativt ansvar för en grupp som skulle ha hand om krigen och freden - de hänger ju ihop så man hade byggt ihop dem för intellektuell bearbetning.  Bernhard var iklädd en uniform han ärvt från första världskriget då hans Onkel Vanja deltagit på Sydtyrolskt område och sedan dess varit tyst då och då. Onkeln hade skänkt uniformen till Bernhard som ett minne av allvaret, som han uttryckt det. Lebensmenschan hade fräschat upp den med vattenånga innan det var dags att åka, och Bernhard tyckte att den passade perfekt i Davos. Den hade guldknappar, såg dyr ut och hade ett mystiskt band tvärs över magen. I vanliga fall skulle Bernhard aldrig ha tagit på sig en sån sak, men nu, i Davos, var den kanon i fredsgruppen. 
 
Sedan Trump talat blev det kvavt i lokalen varpå alla kände för att uppleva rena rama perfektionen i form av schweizertåget. De beslöt unisont ta sig en skidburen sväng uppe i Arosa där sluttningarna är mjuka och fina i kanten. Det blev lite trångt; Bernhard kolliderade lätt med en grupp på fem personer som hade hand om miljöfrågorna. De var vadderade i grönt både fram och bak med kuddar av halvstor bambu, som de själva sågat ned och  bundit ihop och knådat till och lagt in i kuddfodralen. När de föll gjorde det inte ont. Bernhard var avundsjuk eftersom han inte hade gjort motsvarande fallstudie och inte var inskolad på bambuns nya användningsområden. Men han visade inte sina bristande uppdateringar utan dundrade malligt nedför slänten och log demonstrativt åt alla håll på färden. 
 
På kvällen då alla tog ledigt från tänket satte sig Bernhard intill en dam med spännande linjer i ansiktet och en parfym som doftade ceder och myrra. Hon visade sig vara en kraftkvinna från Bayern med hönsfarm och tycke för bibelstudier. När detta stod klart för Bernhard började han svamla lite hit och dit om Matteusevangeliet, månglarna i templet och Lots hustru. Sedan reste han sig försiktigt och smög till baren där han tog sig en oerhört komplicerad men stark drink, det var samma sort som grannen intill hade valt. Kvällen blev mycket lyckad, och nästa dag var Bernhard fräsch igen och kunde administrera hela dagen klanderfritt.
 
Annagreta

Trump, Bard och Bernhard som trampar på

 
 
 
Vintermorgon 20 januari 2018. Snön har lagt ett litet lätt lager över gräset och termometern står på minus 4. Lugnet breder ut sig.
 
Då är det andra bullar i bladen. Bråkiga pojkar hamnar alltid i fokus, ta t ex Alexander Bard och Donald Trump. (De har inte mycket gemensamt egentligen, men kanske ändå litegrann). De är båda bråkiga, impulsiva och väldigt synliga. De har makt, om än i olika stora portioner.  Den ena har brokiga kortbyxor och den andra borde också ha kortbyxor om klädseln skulle motsvara hans mentala ålder. De kör båda, på var sitt håll, hårt i sina mansroller. 
 
Såna saker kan vara svåra att mejsla ut. Verkligheten kan sätta käppar i hjulet.
 
Jag kan berätta en nyhet; Thomas Bernhard har fått tillbaka sin mansroll. dvs sin utmejslade svartsyn. Den kom tillbaka igår, mitt under högmässan i Mayerhofen, då Bernhard satt på en ovanligt hård kyrkbänk, ditföst av sin Lebensmensch som tyckte han behövde lite gudsord. Han hade ju konstigt nog verkat ytterst mondän ett tag, vilket retat hans välgörarinna till något som liknade vansinne.
 
Det liksom klack till i honom, där han satt mitt i predikan. Han insåg plötsligt var han hörde hemma, vari hans begåvning bestod och varför han i själva verket var en tillgång för mänskligheten. Han insåg att han måste fortsatta på sin tidigare nedåtsluttande bana och återigen anta den dystra lutningen där tankarna går nedåt. Han slutade alltså plötsligt att sjunga, reste sig och tog helt resolut Lebensmenschan under armen (bokstavligen, till övriga kyrkobesökares stora förvåning). Väl ute ur kyrkan satte han ner henne, tog på sig sin undanlagda hatt och tog ett snabbt farväl. - Jag ska gå till botten med det här, sa han, medan han krängde på sig sin gamla ytterrock och lindade sin gråmelerade halsduk runt sin övre kroppshalva. Sakerna är inte så bra som dom verkar, muttrade han. Förment uppspelta människor måste sansa sig, fortsatte han, medan han svingade sig upp på en urgammal cykel med en pakethållare av gjutjärn, tillverkad i Niederösterreich på 1920-talet då smederna åtnjöt stor respekt. Människorna behöver mig, ropade han rakt ut i den annalkande skogen, medan han skvalpade fram på sin cykel och påminde om en gråsprängd seriefigur ritad av Liv Strömqvist. 
 
Han fortsatte oförtrutet sitt cyklande hela kvällen tills det tog emot i en snödriva i Obersdorf mitt emot Zum Alten Franz, dit han gick in och tog en Weisswurst som han sköljde ned med en  halva lokalt Rotwein av medelmåttig kvalitet.
 
 
Annagreta
 
 
 
 

Luke Hardings bok Sammansvärjningen

Läser nu Luke Hardings bok Sammansvärjningen. Den är kuslig, Den redogör för de tidiga kopplingarna mellan Trump och Putins gäng, och ger tydliga inblickar i den internationella politikens gyllene mörker. Underrubriken är "Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita Huset". Den prisade journalisten Luke Harding på The Guardian skriver lätt, han levererar omständliga fakta och komplicerade intriger med viss elegans. Och hans berättelse visar på en tid (de senaste 30 åren fram till idag) och en tillvaro där människorna flyter omkring utan nämnvärt ansvar, utan märkbart allvar, men med desto mer känsla för lyx, stora pengar, intriger. Inte minst i Ryssland, där osannolika rikedomar tycks skapas och bytas hela tiden, som i gamla sagor. Allt för maktens skull, för inflytandet, för viljan att räknas bland de stora, rika och mäktiga. Man köper folks välvilja, och säljer den lika gärna. Försåtligt, bevakande.
 
Det är den svage och självupptagne Trump som är "offret", honom kan man uppenbarligen driva in i fållan där de "användbara" springer omkring i väntan på att nyttiggöras. Och omkring honom ansluter sig en annan generation, också den uppfylld av maktstridens hetta.
 
Allt detta utreds nu. Sammansvärjning eller inte, det är frågan.
 
Annagreta

Språklig gympa, Trump och Ohly

Matt och uttänjd av vanlig gympa möter jag plötsligt ordet "språklig gympa". Låter bra, och jämförelsevis skonsamt, känner jag. När jag sedan försöker se vad som menas kommer naturligtvis Donald Trump fram ur dimman. Att han inte står för sina ord är ju redan välkänt. Nu försöker han - för att variera sig - mildra effekterna av sitt rasistiska uttalande mot vissa muslimska länder och säga att orden föll inte riktigt så, plus att han inte menade det han sa. (!!!) Han vrider och vänder på frågan och orden, det är där gympan förs in i sammanhanget. En språklig variant av volter, höga hopp och kullerbytta. Men karln klarar inte den språkliga gympan. Han förstår inte hur allt hänger ihop. Nu är det omgivningens tur att bli matt och svettig.
 
Politisk jympa är ju mera vanligt. Den kan man bli matt av också. Den förekommer lite överallt och kan kombineras med andra trender.. Förre V-ledaren Lars Ohly hoppar nu runt i en blandning av språklig och politisk jympa. Han förefaller vara rätt rörlig, måste man tillstå. Det måste förenkla i både språklig spagat och huvudstupa sidoläge. I den språkliga övningen trängs hans ord betänkligt, lite återhämtning där kan rekommenderas. 
 
 
Ute står tiden stilla. Inga överilade beslut, ingen utmattning. Vila och väntan. 
 
Annagreta

Jag vinner vadet om Trumps avgång

Hallå. För 10 månader sedan slog jag vad om 100 spänn att Trump inte skulle sitta kvar på presidentposten ett år ens utan tvingas bort före 20 jan 2018. Det återstår nu knappa 14 dagar innan vi vet hur mitt vad slår ut. Han, högst densamme, har ju i dagarna bidragit med en självanalys som i all sin glans och tydlighet stärker min sak, så jag har gott hopp.
 
I min mellansvenska vänkrets (astronomisk term som enligt senaste mätningen täcker Bergsbrunna, Krisslinge, Vällingby och Luthagen) råder ett hyfsat lugn, förutom en störande krusning som nyss trafikerade ytorna i denna trakt. Vår kära Bernhard har ju, som det verkade, blivit annorlunda, vi känner om sanningen ska fram inte igen honom. Vi är inte synkade längre.
 
Av allt att döma hotar en ny tid då vi måste stå för det dystra själva. Vi befarar att hjälpen från Bernhard i det avseendet är utebbad. Det kan vara slut med det bortvända och frånvända han bidrog med, slut med klagolåten över gärdena och suckarna över bron. När vi behöver hans stöd att släppa fram det arga och bistra inom oss, då finns han inte där för oss. I stället fortsätter han stryka sina skjortor och gå sådär modernt kaxigt med axeln före på sina promenader på strögen och esplanaderna. Det enda som inger något hopp är - tack å lov - att han fortfarande bär den rosa baskern.
 
För att sköta om oss mentalt har vi därför inom vänkretsen ifråga startat en tantrörelse i baskerfrågan, i syfte att försöka anpassa oss, förnya oss och smälta in i det nya. Olika schatteringar av rosa har dryftats med hög intensitet, och till och med kepsar, modell gubbdito, har kommit på tal i vissa segment av kretsen. Somliga damer har till och med besökt en affär inne i Uppsala där baskrar i olika färger visas i skylten. En sådan följsamhet kan bara tanter åstadkomma. Inom januari månad kommer vi att samlas för att utveckla vår syn på läget i ett seminarium, ovisst hur långt. Agendan är fortfarande i stöpsleven.
 
Om då - vid tiden för vårt seminarium - Trump fortfarande sitter kvar, då lär det inte räcka med att jag får betala min hundring och surna till över det. Då kommer dessutom dystopiska strömningar av svartaste karaktär växa sig allt starkare, kort sagt överallt, och kanske kan då den goda Bernhard återvända till den sköna och fruktbara dysterkvistexistensen som blivit en sådan tillgång i våra olika verksamheter. Det är bara att hoppas. Frågan är bara på vad.
 
Annagreta.

Bernhards nya jag, och Ernst dessutom

Jag är på vippen. säger Bernhard då han meddelar sin snara ankomst till mina kvarter. Vad menar karln, undrar jag i mitt stilla sinne. Vilken då vipp? Vad har hänt? Vad väntar runt mina hörn? Det som först slår mig när jag ser honom komma gående är att han lagt sig till med skägg, en mörk kant runt hakan och en snutt av samma slag under näsan. Kan Bernhard vara uppdaterad, undrar jag i all tysthet.
 
Men det skulle bli mer av den varan. Det visade sig sedan Bernhard kommit på nära håll och satt sig ned att han i realiteten växlat bana. I stället för hans tidigare profession, en till perfektion driven dystopi som i och för sig givit honom rätt många uppdrag genom åren, hade hän förra kvartalet kvalat in som samtidsanalytiker och tagit plats i en think tank på Broadway, med kontor intill den stora börsskylten på fasaden.
 
Han bar nu en kostym av ett italienskt snitt med extremt smala kritstreck både här och där och en tight kavaj med endast en liten knapp knäppt över välmåendet. Hatten var inte den gamla vanliga från Kärnten med fjäder utan nu bar karln en keps i klarrosa och till detta en matchande portfölj i samma färg. O Gud,tänkte jag. Här har det hänt saker.
 
Han var inte längre den som lät frågan komma från en kvinna, utan började direkt berätta om sina uppdrag. Just i dagarna var han rätt upptagen med förhandlingar som gällde försäljning av en stor fin svensk akademi, sa han på direkten. Allt går kinesernas väg, förkunnade han med en röst som lät talpedagogisk. Jinping har länge närt ett gott öga till den svenska smaken. Men han säger sig däremot ha allt snille han behöver redan, därborta i Kina. Kinesbossen har redan köpt halmbocken i Gävle och ser ett slags samband med den senaste akademiska ansträngningen, log Bernhard snett. Nu ska kinesen ta hem det bästa i det västra och sätta ner det i det östra.
 
Thinktanken har än så länge inte så många anställda, sa Bernhard, men intervjuerna har pågått ett tag. Bernhards standin i bolagsstyrelsen är sedan i måndags "förste amanuensen Silvio Berlusconi", mannen som vet hur man ska byta image och när. Det visade sig, sa Bernhard stolt, att Silvio var en baddare på att skapa appar, och nu kör vi apptungt hela vägen. Bernhard säger att han tror att Berlusconi genomgått en metamorfos efter bypassen och beslutat sig för att lämna kvinnorna därhän i sitt nya liv. Han har till på köpet skapat en app för män som heter #taboo och som slår till i solarplexus om man närmar sig en attraktiv kvinna. Innan jag for hit, småler Bernhard, klagade han över att han hade ont i magen.
 
Bernhard hade bråttom för han var på väg till Sveriges Radio för att spela in "nåt i hästväg". Han skulle möta Ernst, sa han. Det var då jag tog mig för pannan och gick å tog en Alvedon. - Säg inte att du ska möta Edward Blom också, frågade jag matt. Det var i det läget som Bernhard svek mig. Han nickade långsamt och gjorde en svag bugning mot väster. Jag tvangs konstatera att det från och med nu inte längre går att begripa sig på Bernhard. Han är för alltid en annan, en ny människa. En ny tid, det är vad vi går till mötes. Annagreta

Schrödingers katt har fått en ersättare

Det är sedan länge känt att katter har stor betydelse, inte minst inom vetenskapen. Katten tänker klart, ser bra ut och meddelar viktiga saker till omvärlden. Den är också lagom gåtfull. Detta begrep fysikern Anton Schrödinger och satte igång att tänka så kreativt som möjligt. Han hade länge velat illustrera det faktum att en liten kvantpartikel kan vara i olika tillstånd samtidigt. Jaja, det är där katten kommer in. Schrödingers illustration blev nämligen den berömda "Schrödingers katt", en väl vald bild av en katt, som påstods vara både död och levande samtidigt. Ordet dubbelnatur hade fått en ny betydelse, och katten tog steget in i vetenskapen.
 
Sen har det bara rullat på. Nu fokuserar kvantfysikerna på att med hjälp av sina partiklar kunna skapa snabb kommunikation med vrålhemliga koder och oåtkomliga budskap till gagn för säkerheten lite varstans.  Och idag behöver man inte längre ta till en katt för att förstå vad kvantfysiska fenomen handlar om. Inte nu, sedan USA fått en president som perfekt illustrerar just detta ogripbara som svajar hela tiden och gärna växelverkar med yttre faktorer. Hans news är ju bevisligen samtidigt fake news, och hans sanning blir snabbt postsanning.
 
Si där, en vikarie för Schrödingers katt, sålänge det varar.
 
Annagreta
 

Tomas Bernhards nyaste dilemma

Idag mitt på blanka förmiddan kom Bernhard förbi. Han hade bråttom och såg mer härjad än nånsin tidigare. I den jäktade skepnaden dolde sig en ilsken mellaneuropé, en man som irrat och irrat vidare i julvimlet med stigande stresshormoner och ohälsosamma anhopningar av mjölksyra i benen. Jag är sur, hojtande han när han fick se mig. Som om det vore nåt ovanligt, tänkte jag, men jag sa nåt behärskat om att han borde komma in å värma sig en stund  "så får vi tala om saken". Jag kände mig oerhört nöjd med min reaktion.
 
Bernhard hade just mött ett antal damer, sa han. De var alla i övre medelåldern (som är mycket lång) och var upprorisk och uppriven och nästan uppgiven. Ingen av dem var min Lebensmensch, fortsatte han, hon skulle ju ha kommit med buss 1045 via Knutby, Almunge, Vaxholm från Bortre Hybriderna. En hopplös kvinna, numera alltså i förskingringen, väste han. I stället strömmade ur bussen en rad fruntimmer, Frauenzimmer noga räknat, som alla bar på otympliga ointressanta påsar som buktade ut i orimliga proportioner, sa han å suckade i tyngsta laget. Ingen hade den hatt jag lånat ut till min Lebensmensch, ingen hade de storvulna helgdagsbyxor jag köpt åt henne innan hon gav sig ut på sin tacksägelseresa till Bortre Hybriderna. Hon var inte med! ropade han hest. Då jag sakta men säkert undrade vad hon hade att haft att tacka för på dessa gudsförgätna men hyllade öar, ville han först inte svara, utan vände bort ansiktet och sniffade som hade han haft världens snuva. Hon har aldrig berättat det, sa han. Hon har blivit så gåtfull sedan i somras då hon var iväg på en mindfulnesskurs i Salzburg. Hon har försökt finna sig själv och allt det där, fortsatte han och kliade sig ihärdigt men oskickligt i håret till vänster. 
 
Det jag såg framför mig var en drabbad man. Hans lågintensiva berättelse grep mig oerhört, jag såg honom praktiskt taget snabbtyna bort framför mina ögon. Strax innan jag hunnit bjuda honom på en stärkande dryck ur mitt barskåp (egentligen ska innehållet serveras kylt, men en sån här gång kan man bortse från det, tänkte jag ) somnade han och sov genast blytungt, hopsjunken på min gamla vitmålade västerbottenssoffa med tyg från Italien. Jag funderar nu vad som är bäst. Ska jag gå till min granne som är polis eller ska jag invänta uppvaknandet (som jag ändå hoppas ska inträffa)? De läsare som har en lösning på detta problem uppmanas höra av sig omgående. För den rätta (!) lösningen utgår ett pris som för närvarande håller på att utstuderas.
 
Annagreta
 
 

Förbjudet ord: "vetenskapsbaserat"

Ordet "troll" har högkonjunktur. Av allt att döma behöver man i dagens obegripliga läge hänvisa till något obegripligt, något att kasta ifrån sig, något avsiktligt mörkt, sprunget ur rymdtiden, något hinsides, -  i allt fler sammanhang. En uppfinning på det språkliga planet, till gagn för det politiska spelet.
 
Men hörni, andra ord är desto mer förbjudna, sedan igår (än så länge bara i Trumps USA). Ordet "mångfald" lär t ex vara absolut förbjudet att använda inom amerikanska folkhälsoinstansen National Institutes of Health. Inte heller orden "vetenskapsbaserad", "transperson" och "foster" får användas. Nu då forskarna t ex ska skriva sina anslagsframställningar ska de akta sig noga för såna begrepp; det kommer att slå tillbaka. Vad är vetenskap värd i sådana sammanhang, ja, överhuvudtaget, tycks Trump fråga sig. En samling nyanställda tjänstemän sägs ha fått i uppgift att scanna inkomna handlingar och ge hals om orden förekommer. Trodde man att nåt sånt skulle hända? Är det alls sant?
 
 
Annagreta
 
 
 
 

Förförelse på olika plan

Donald Trump visste tidigt hur han skulle mixa framtoningen av guldgosse och proletär för att vinna politisk makt. Och det tog bra. Han hade den klädsamma styrka som pengar ger, och han mixade brat-framtoningen med ett "folkligt" språk med vilket han ideligen sa sig företräda  de utsatta och förbigångna. Den förföriska mixen verkade ny, och skapade den nyfikenhet vi tillmäter nyheter. Resten är redan nu en osannolik historia.
 
Trump har kunnat laborera som solitär, låt vara med en samling disciplar med militär bakgrund, redo att dra skarpt.
Fast det där med ömsesidig beundran verkar inte så populärt i Vita Huset, alla verkar ha en bakdörr öppen.
 
Då är det annorlunda i Svenska Akademien. Där sitter en grupp människor sammansvetsade på livstid och beundrar varandra livet ut. För att orka med detta livslånga projekt tar man ut svängarna i en liten källare med dålig belysning. Där kan de pusta ut till tonerna av begåvat folk, gärna med instrument. Själva förförelsen har man delegerat till en manlig bekant med kopplingar till den kreativa verkligheten utanför källarvalven. Hans metoder är urgamla men tydligen odödliga, så de passar i miljön.
 
Jag frågade Bernhard om han kunde ge nån sammanfattande kommentar till dessa fenomen i tiden. Han sa att han inte kände sig ett dugg sammansvetsad med någon grupp överhuvudtaget och att han alltid druckit sin pilsner i ensamhet. Sedan mumlade han något om Kafka, reste sig och försvann bortmot storskogens bryn intill gläntan där sipporna växer om våren.
 
Annagreta

Språk som garanti för finess?

Förr talade man om dränghumor, det var "drängarna" som fick representera det vulgära. Det lantliga folket utan manschetter tilldelades hemvisten för den gammaldags kvinnosynen och de tillhörande sexistiska skämten och trakasserierna. 
 
Bönderna stämplades som den grupp där det "enkla" och vulgära hörde hemma. Enkelt språk, enkel kvinnosyn.
 
De svenska medierna berättar nu om bevis för en unken kvinnosyn och tillhörande sexövergrepp i den garanterat fina/etablerade världen, en värld vars ord och språk ska styra hur vi andra ska tala och skriva. Somliga klumpiga gossar får inte vara med och leka/skriva längre, medan andra får fortsätta leka/analysera i televisionens reseäventyr med en attrakltiv kvinna vid sin sida.
 
Nu läser jag också om Berlusconi som är på väg tillbaka i den italienska politiken. Hans repertoar när det gäller fula kvinnoaffärer lär vara omfattande, och vissa övergrepp dessutom inte juridiskt utredda ännu. Hans flinande nuna lyser återigen i de stora tidningarna, politikerna tycks tvingade att anamma honom som en faktor att räkna med. 
 
Melania Trump har dekorerat Vita Huset inför julen. Hennes färgskala är svart, sägs det. Hennes man bär de dyraste manchetter man kan tänka sig.
 
Annagreta

Fahlström i en manipulerad värld

Moderna Museets utställning "Manipulera världen" fortsätter hylla Öivind Fahlström, dels genom att visa några av hans egna verk, dels genom att visa några kommenterande/vidarebyggande verk av en rad andra konstnärer. 
 
En provokatör blir ofta intressantast ett tag efteråt. Hens eventuella tankar syns bättre när det gått en tid, då en bakgrund hunnit sätta sig i det allmänna medvetandet. Fahlström såg och stördes av tecknen i efterkrigstidens febriga värld, och han hade ork nog att dra sitt belysande och reagerande strå till stacken. Jag ska inte tolka Fahlström, det gör andra. Men han verkar ha lekt medan han protesterade, och var revolutionär på sitt eget otåliga sätt. Han tydde sig till fågelkvitter, sällskapsspel och musikaliska upptåg, bllder och dramer. Upproret gällde också  formerna.
 
I nedre hallen visas en filmslinga av en gatuprocession. Den är typiskt nog osynkad. Ljudet från de enstaka intervjuer som visas hörs först när kameran hunnit en bit därifrån. Man ser några personer som tågar genom New York bärande på flera ohanterligt stora porträtt av Bob Hope plus ett porträtt av Mao. Det är halvbra fílmat, ryckigt och nonchalant. Kommentarerna är naturligtvis inte grejen, men mixen är absurd, tafatt. Ingenting är professionellt gjort, grejen verkar vara att här pågår en klantig och chanslös protest, mitt i den grå verkligheten - som filmen inte får något grepp om.
 
Utställningen på Moderna heter ju  "Manipulera Världen". Inledningen i den lilla utställningsboken frågar sig "Är världen en spelplan?" Om Fahlström såg det bisarra och teatraliska i världens gång på 60-talet, vad skulle han inte ha sett/gjort idag?
 
Annagreta

RSS 2.0