Ska de va en bakelse till kaffet?

 
Idag skriver Niklas Ekdal en intressant artikel i DN om nationalism och populism och vår tids hårda toner. Det är välskrivet och bra. Han sätter fingret på vår bortskämdhet, vår naivitet kanske. Bonntur, skriver han, har gjort oss självgoda. Vi är skonade. I grunden oerfarna. Där man i stället har upplevt våldet inpå skinnet, där minnesbilderna ligger kvar i minnet, där man minns krig och fascism, där har (hittills) inte de mörkbruna fått samma chans som här och på många andra håll. Han nämner Spanien som det goda exemplet. 
 
I USA ska muren byggas. Den måste bli snygg, säger Trump. Utlänningar anses farliga, särskilt de med viss hudfärg och/eller viss religion. Erdogan sätter inkapslade fångar att bygga ännu högre murar runt Ungern. Samtidigt sänder TV bilder från Mosul där utsvultna människor flyr genom kulregnet, och visar sedan ett läger i Grekland där 60 000 flyktingar bott i tre år. På Medelhavet kommer dagligen överfyllda båtar med människor som vet vad de utsätter sig för. Kloka, begåvade människor som tar en livsfarlig båtfärd hellre än att stanna kvar på land. Detta är nutidens historia, vi behöver inte ens gräva i minnet, allt detta pågår.
 
Vi framgångsrika, välordnade europeer och amerikaner, vi har lyckats förtränga vad krig är. Några av oss har heller inte upplevt krig. Här stämmer Niklas Ekdals tes. Där krigsminnet ska vara där är det blankt, suddigt, tomt. Vi vet inte vad det handlar om. Vi tar på oss knätofs och hissar flaggan och värnar om våra gamla seder. Det blir bra så. Ska de va en liten bakelse till kaffet?
 
Annagreta
 
 
 

Han bodd en bit bort, n´Torgny, å han åt pölsa

Vi västerbottningar är kanske uppfödda på pölsa. Ni får gärna tro det, det gör ingenting. Det kan vara sant. Och då förstår ni säkert att vi är stolta över den, vår barndoms pölsa. Den var oöverträffad i smak, konsistens och betydelse. 
 
Så när nu pölsans besjungare gått ur tiden, blir vi alla, även vi som nu bor söderut och inte äter den sortens pölsa längre, ledsna och bedrövade över att han slutat besjunga sin trakt och slutat ge sin vemodiga men sanna syn på det ena och det andra. Hans tonart finns ju delvis kvar i trakten och texterna finns kvar lite överallt, men inte han. 
 
Han bodd´ ju int´ sä långt från där ja ä född, men hans älv flöt int åt mitt håll utan österut, mot Vindeln. Om ja skull´ ha hadd´ nanting ve han å göra skull´ ja ha fått ge mej iväg åt sorselehålle´ å sen ta Vindelälvsvägen neröver. Men dit for ja just aldri. Sä ja hadd´ aldri nan kontakt å int visst´ ja nanting om pölsa hans, heller. Hä ä bara mersom på senare tid som ja ha läst å plöjt böckren hans. Dem va bra. Han hadd´ gärna fått leva länger. Hä ä som ont om töcke karana. Som begrip se på de där som verka´ smått men som bety myckö.
 
Annagreta

Ernst Billgren, med avsikt att förstå

Skavlan gästades häromsistens av Ernst Billgren. Han försökte förklara att han ville förklara vad konst är och vad rasism är och vad allt det består av etc. Det blev allt svårare, för både oss tittare och för honom själv. Vi ska inte tala om hur svårt det blev för den stackars 20åringen som satt mitt emot, och som visades i bild då och då under samtalets gång, med en allt öppnare mun och allt större ögon på skaft. Det var överraskande att höra att han, Billgren alltså, ansåg sig vara diskret och avsky offentligheten. 
 
Det var egentligen mycket hänförande, fast lätt svårtolkat, alltihopa. "Jag ljuger ofta", brukar Billgren säga. Jaadå, det tror vi gärna. Det vore roligt om fler ljög i Skavlan. Det skulle höja tempen när den håller på att sjunka. Fantisera vidare, skulle Skavlan kunna utropa. Be my guest! Man gör ju det i skönlitteraturen med berömvärda resultat så varför inte i Skavlan? Bre på, bara, du behöver ingenting förstå, det är bara charmigt. Tala om att du tvingar dig gräva på heltid och söka efter sammanhangen. Du har aldrig betalat en räkning. Du arbetar 24 timmar om dygnet på dina tavlor och dina skulptirer och din åtrådda förståelse av tingen, så du hinner aldrig skaffa dator så följaktligen begriper du inte heller hur man slår på en dator. Säg sedan att du anlitar munkar på Himalaya, det är kul att höra hur de avgjuter sina döda och att du inspirerats av dem. Säg att du lurat ut journalister på ett hemmahosreportage hos dig men att du inte tog dem till din tvåa i Hästhagen utan till en liten koja mitt bland rådjuren i buschen som du hastigt möblerade upp med lagom fascionabla hemmahosgrejer, fast robusta då, förstås.
 
Säg att din bok om racismen är på väg ut till läsarna och har varit på den vägen ganska länge för nånstans har det kärvat. Det är ett känsligt ämne, säger du. Ja förvisso, kära Ernst Billgren. Om sanningen ska fram.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

De kommer aldrig att kunna åka Vasaloppet

 
 
Ingen vet var haren har sin gång, hette det förr. Han är väl bara människa, låt honom hoppa runt. Vi gíllar hans små skutt, hans egenheter, hans nycker och hans vita päls.
 
Nu är det inte lika avspänt. Det har kommit in andra harar på vår tomt, harar av en främmande sort. Det känns inte bra. Vi gillar inte detta, vi som bor här. Den haren ska helt enkelt inte vara här. Han bör avvisas till andra sidan, längre in i Lunsen. OK, det finns lodjur där, men vad ska jag göra åt det? Det är inte min sak att hjälpa harkrakar. Dom hör inte hemma här. så är det bara. Vi har nog av våra egna harar. Som min egen, till exempel. den är stor och duktig, ska nu in på universitetet. Ska först ta studenten, bara. Är snygg och har åkt Vasaloppet. Bär slips "i nödfall" säger han. Så humoristisk! Så framgångsbenägen!
De där hararna som vi ska knuffa in i Lunsen verkar inte lika ambitiösa. De verkar sysslolösa. Man förstår inte vad de säger, heller. Bäst att jaga bort dem innan de blir alldeles för många. De kommer i varje fall aldrig att kunna åka Vasaoppet. Det syns på långt håll.
 
Annagreta
 
 
 

Våra underrättelser har också en historia

 
 
 
 
Jag hör min favorit i spionforskningsbranschen, Wilhelm Agrell, tala i P1 om hur det står till numera i världen. Vi har en s k svart demokrati under allthopa i många länder. Den sköts med digitalt överförda sanningar eller halvsanningar eller fake news. Det är bara att välja. Avsikterna med allt detta är sällan såna att de tål dagsljuset. Det är i dagsljuset de spricker, trollen.
 
Verkar egentligen rätt läskigt. Den motsvarighet vi känner till från tidig tid var visserligen hemlig, men ack så oskuldsfull i jämförelse. Jag syftar på telefoncentralerna i byarna, de kallades "växeln", där kvinnor (alltid kvinnor) lydigt svarade på anrop och lydigt pluggade in det önskade numret i rätt hål på en panel som i vissa fall var stor som en tavla av von Klöckert. Om hon ville, och det tror jag att hon ofta ville, hon var ju bara människa, kunde hon lyssna på vad  som sades i den pågående samtalsförbindelsen. På det sättet blev hon i det närmaste allvetande, en potentiell informationscentral av stora mått. Intressant nog förblev hon oftast (såvitt man begrep) en mussla. 
 
Nu är underrättelserna, att döma av radiomediet som finns sedan tidigt 1900-tal, det nya svarta. Om TVserierna är trista, gå över till CNN så får du ditt lystmäte av nya fakta, fake news, svarta och vita lögner, sladdar på fel ställe och digitala troll. Analytiker i snygga frisyrer tuggar vidare på vad som sagts och inte sagts, hur det ska förstås, vem som visste vad och hur det kom sig. Detta interfolieras med klipp från Trumps otaliga utspel som vore de ankare i en skeppsbrottslig värld där vi hukar i vågorna. Sen kan man klippa över till det svenska vädret där det på trygg skånska heter att vi kan vänta "vackört vädör". Hjälp. Det behövde man höra.
 
Annagreta
 

Vänner gör skillnad, med eller utan dikt

 
Det står i en universitetstidning att forskarna har kommit fram till att det är bra att ha vänner. Att man mår bra av det.  Att avsaknaden av vänner är farligt för hälsan. Nu är det bevisat. I ett forskningsprojekt. 
 
Jag undrar hur länge man behövde för att komma fram till detta? Tog det ett år, eller tog det två? Eller var det möjligen gjort på en kafferast?
 
Jag har en vän uppe i Vännäsby som skickat ett brev till mig idag. Hon gick i samma klass som jag i Skellefteå högre allmänna läroverk på Medeltiden. Nu sitter hon i rullstol på ett äldreboende. Hon ser illa och är värkbruten. Brevet jag fick idag hade hon fått hjälp att adressera, för hennes skrivstil är det inte mycket bevänt med längre.
 
I kuvertet låg en dikt på västerbottensmål. Den handlar om förberedelserna inför ett stort missionsmöte som ska äga rum på en gård västibyn, intill versförfattarens hem. Ett stort uppbåd väntas "från all världsens kanta". Man bygger pallar så att "gamlen släpp stå", man gör i ordning gammstugubron som predikstol där prästen ska tala så att "gräse ska grönsjk och gammkatta kryp under lon (logen). Och mycket riktigt, prästen är i högform; han börjar med att läsa lagen för de församlade, för att sedan starta "som lugnt" om "a Maria," men snart får han upp farten igen å börjar tala om Hin Håle och Skam som är ute efter "vartendaste får".  Plötsligt slår prästen ut med armarna och tycker synd om alla "i tillvarons syndfulla pack" - men river samtidigt ner ett getingbo. "Å getinga ut så prästen feck slut. Utan amen, pris vare och tack.".
 
Prästen springer därifrån med fladdrande kappa, glömmer bort sitt hjärtfel och tar vägen över gärdena - Till slut "såg vi bara fäla (fotspåren)".
 
Tack, Barbro i Vännäsby. Du är en sann vän.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

I blodomloppet blir det trångt

 
Det står i DN att David Lagercrantz har fått in Lisbet Salander i sitt blodomlopp. Det låter oerhört djärvt med tanke på alla vener och artärer som ska klaffa innan vederbörande når förmaket, för att inte tala om de två kamrarna. Ja, inte är jag orolig för David Lagercrantz, då är det värre för Salander. Hon är ju redan mycket trängd och utsatt ändå, utan att nu dessutom behöva klämmas in i dessa pulserande utrymmen. 
 
Nästa nyhet är att det finns en trollfabrik i Makedonien. Man skapar hela tiden nya troll där och sprider sedan ut dem, bl a via facebook. Naturnära och kritiskt lagd som jag är, tycker jag att det skulle räcka med några få tomtenissar från Finland om man nu ska vara traditionell och ånga på i gamla sagokulturer. Men det sägs att åtgången (!) är stor. Alla vill visserligen inte ha trollen, men många vill. De är som hårdvaluta, sa en bankman till mig häromdagen. Dom kommer in i det politiska blodomloppet, sa han. Och där stannar dom, fortsatte han. 
 
Min klätterhortensia firar vårdagen nu i februari genom att burra upp sig. Hon sträcker försiktigt på de stora knopparna medan hon lyssnar på småfåglarna som hon ibland kan studera på mycket, mycket nära håll......
 
Annagreta

Krasznahorkai hejdar sig inte

 
Namnet är karakteristiskt. László Krasznahorkai, vad ger ni mig för det? Knastrar det inte i munnen när du säger namnet? Å titeln på boken, sen, "Satantango". Jaadå, så heter den. Det är ingen vanlig läsning.
 
Det är en detaljerad berättelse, en utdragen oavbruten framställning. Seg, tänker man först. Men den är bara svår att lämna, den fäster, det är stilen som är grejen, knappast handlingen.  Okej, det börjar med att två män är borta för alltid, tror man, men ryktet säger att de lever, och nu väntas de möjligen tillbaka.....Vem såg dem, såg han så ut, liknande han den saknade.... Hur var han, varför vill du veta? Och hur ska man förstå kvinnan som trodde sig veta...Vad hetsar dem sedan att fira? Allt är småaktigt, fattigt, bejakande och hejdlöst, om vartannat. Ett flyt som heter duga. 
 
Min fågelbogran (se bilden) är också hejdlös. Om jag begripit det då jag planterade den på 80-talet hade jag satt den längre från gångstigen. Nu hejdar den min framfart. Lite som Krasznahorkai. 
 
Annagreta
 
 
 

Behöver Dan Wolgers Lena Anderssons texter?

Konstnären Dan Wolgers och författaren Lena Andersson har samarbetat i en utställning på Spritmuseet i Stockholm. Den heter "Egentligheter". En bok med samma namn har kommit ut. Den visar Wolgers verk plus Anderssons kommentarer till verken.
 
"Egentligheter" är en maktpåliggande titel. "Inget svammel här inte", ungefär så betyder det i min värld. Inget lättviktigt, inget obetydligt, alltså. Man får lätt intrycket att texten ska förklara vad man ser.
 
Nu är det bara så att Wolgers verk är små under av eleganta lekar, motsägelser, humoristiska överraskningar, provokativa klurigheter, - alla tillverkade eller lånade, som för att utmana och roa. Vi betraktare ska bestämma vad vi vill se i dem. Vi får le lite, ansluta oss till humorn, fundera lite, tänka på underfundigheterna.  Det är ofta "bilder"  som bryter med konventioner. Det finns inget facit. - Så varför förse dem med så mycket text?
 
 
Lena Andersson går igång på alla cylindrar och skriver med akademisk lärdomstrohet sina analyser och kommentarer så det ryker. "... en fenomenologisk studie i förnedringens mekanismer", så kallar hon till exempel Wolgers lek med en strecktecknad figur på en gammal grekisk skulpturs ansikte. Jag blir provocerad av de akademiska uttrycken. Lever texterna alls i samma värld som Wolgers arbeten? Eller ´ligger texterna en trappa upp, dit bara några tar sig, medan Wolgers verk står fritt exponerade på gatuplanet? Dit man släntrar in med nyfikenhet, där man utan vidare förkunskaper låter sig provoceras, roas eller bara förundras. 
 
Annagreta
 

Kvinnor i politiken, och bilder av makten

Den ena är envist självständig, den andra ett politiskt redskap. Så ser det ut om man jämför den svenska politikern Birgitta Ohlsson med Donald Trumps politiska rådgivare Kellyanne Conway.
 
DN Lördag presenterar båda de här damerna i varsin artikel. De är sannerligen olika. Ohlsson strider för att vara sig själv och håller fast vid sina övertygelser. Det har kostat på. Hon har bl a öppet stridit för en mildare flyktingpolitik mot sin partiledning. Nu säger hon sig vara beredd att hoppa av politiken om hon blir alltför nertagen av spelet och mothuggen. Conway, däremot, har släppt tidigare lojaliteter och valt att åta sig uppgiften som Trumps rådgivare. Jobbet innebär också att utåt förklara Donald Trumps utspel. Det lär kosta på, men hon gör det rollen kräver. Hon har bl a tvingats försvara Trumps berömda utsagor under valkampanjen där han skröt om sin framgångsrika förförelsekonst. I ett ansträngt moment på en presskonferens myntade hon begreppet "alternativa fakta"; det var när man dividerade om hur många människor som bevittnat Trumps installation.
 
Politiska ledband låter sig också märkas i bild. Häromdagen sågs en bild på Trump som undertecknar ett dekret. Intill bordet står en skock till synes underdånigt beundrande män. Det riktigt doftar rakvatten, leendena är devota, klädseln oklanderligt svartvit. Det är en bild av makten i arbete.
 
Sen har vi bilden som blev viral för att den var en sådan motsats. Den visar Isabella Löwin som undertecknar en lagrådsremiss. Scenen är densamma, men hon omges inte av män utan av en samling kvínnor. De är inte uppklädda, och de ser inte särskilt devota ut, snarare lite trötta, möjligen lite nöjda. En vardaglig bild, skulle jag säga. Opretentiös.
 
Ja, det var några spridda tankar som lättat ankar, som Cello en gång skrev.
 
Annagreta

Lennart Nilsson; från föraktad till världsberömd

Lennart Nilsson har gått bort. Det var en mycket ovanlig människa. De bilder som han presenterade i sin bok "Ett barn blir till" på 60-talet bröt ny mark. Han hade skapat dem i en enkel (och ganska rörig) källarlokal på Karolinska, där han genom en god kontakt på patologen kunde få tillgång till de preparat och underlag han behövde.
 
Allmänheten såg hans unika prestation och boken blev en världssuccé. Han hade visat saker som rörde alla människor på djupet, bilder som ingen skapat förut. Inne bland de medicinska etablissemanget tog det längre tid att acceptera hans storhet. En professor i Uppsala sa på 70-talet med en avvisande min att hans bilder "inte var särskilt märkvärdiga". Han var ju ingen forskare. Fotografer hade ingen status att tala om.
 
Lennart Nilsson förstod aldrig hur man spelar Allan. Han var en ytterst blygsam och vänlig man, samtidigt som han visste vad hans bilder åstadkom. Han var fascinerad av dem, på ett nästan barnsligt sätt, och när jag en gång på 80-talet ville låna en bild till en populärvetenskaplig debattbok som skulle ges ut i regi av dåvarande Forskningsrådsnämnden, ville han påpeka hur mycket det hedrade honom. Han sa sig stå i tacksamhetsskuld till forskarvärlden. Det var tankeväckande. Hur kom det sig att han skrev ned sin egen status så till den grad?
 
Han blev också känd för sin oerhört kräsna granskning av sina kopior. När Moderna Museet planerade sin utställning "Vetenskapens nya bilder" 1972 (Pontus Hultens sista på Moderna) var det självklart att en kollektion av Lennart Nilssons bilder av människan skulle ingå. Min del i det hela var att redigera katalogen. Spänningen steg när det återstod två dagar innan utställningen skulle öppna. Ingen Lennart Nilsson syntes till. Det gick en dag till och till slut kom bilderna. Men Lennart Nilsson godkände inte alla kopior utan kopisten fick återkomma dagen därpå sedan han gjort nya kopior. Och alla kunde dra en lättnadens suck. Bilderna var fantastiska.
 
Med tiden blev han hursomhelst godkänd också i akademiska kretsar som drog nytta av hans arbeten. Japanerna hade ju levererat sitt starkaste mikroskop till denna världsberömda fotograf utan kostnad, och det stod nu i samma källarlokal. Det gjorde att Lennart Nilsson bl a lyckades visa hur SARS-viruset såg ut, en uppmärksammad prestation. På samma sätt studerade och visade han HIV och annat svåråtkomligt material.
 
Annagreta

Fakta eller alternativa fakta, det är frågan

Det nya spänningsfältet skapar nya ord. Har vi fakta eller alternativa fakta? Är det sant idag, det var ju båg igår?  Eller är vi bara faktaresistenta? Orden attraherar, de kan vara till nytta, som ett slags avspänningsmedicin, om inte annat.
 
Vi lyckas inte le åt det upprepade dystra. Då kom jag att tänka på Thomas Bernhard. 
 
I själva verket behövs Bernhard idag mer än nånsin. Han faller inte i farstun för maktinnehav eller smörade löften. Hans vandring mellan Salzburg och Graz kan till exempel inte sammankopplas med ivriga motionsläror eller friskvårdspropaganda. Hans ölintag, däremot, kan faktiskt bereda även läsaren svalka och tröst. Idag skulle hans svarta kommentarer röra sig i en värld där allt är både postsant och sant på direkten. Hans syn på sakernas tillstånd skulle hela tiden utgöra välbehövliga alternativa fakta, som en salthaltig avspänningsmedicin, utskriven mot missmod och förtvivlan. 
 
Bernhards Lebensmensch skulle - efter flera dagars eftertanke och virkande - ta på sig en rosa mössa och gå ut på torget i byn med näsan i vädret. Den kritiskt lagde Thomas Bernhard skulle åse denna akt med stigande förvåning och ta sig en lång promenad längs den lokala strömfåran för att smälta den uppstudsiga handlingen. Han är ju inte feminist, Bernhard. Han skulle alltså ha gått extra långt, stannat i Graz och tagit sig en Berliner Weisse. Den skulle han ha druckit klunkvis, medan han länge och djupt suckat över tillståndet i världen.
 
Annagreta

Brukar du prokrastinera?

För ett tag sedan satt jag på tåget och talade med en yngre tjänsteman på departementet (spelar här ingen roll vilket, fast det är frestande att skriva vilket det var). Han var öppen och talade gärna om sitt arbete. Sånt sker sällan på Uppsalatåget, där var och en brukar försjunka i nåt som mest liknar dvala eller en avancerad form av mindfulness.
 
Den här mannen hade ett vackert språk med redig syntax, präglat av långa diskussioner om saker av vikt. Plötsligt sa han att "man får prokrastinera den saken. Det blir bäst så". Ja, så var det med "den saken". Den skulle prokrastineras av denna unga man, en tjänsteman med alla läsk i boxen.
 
Såna uttryck brukar vi inte använda i mitt kvarter, så jag blev mycket upplyftad, till en högre nivå, då förstås. Jag gick sedan hem och slog upp ordet (jag deltar ju inte i sammanträden på departementsnivå). Fann att det betyder "skjuta upp". På min tid hette det "senarelägga", inte heller det ett ord jag använder i mina kvarter, men ändå fullt begripligt om man kastar om orden litegrann och har en god vilja.
 
Kanske är det så att prokrastinera hör hemma inom politiken. Idag vet jag vad jag skulle vilja prokrastinera, i så fall. Hela Trumpintågandet, naturligtvis. Skjut upp detta, ordentligt, för evigt. Här gäller det inte att senarelägga, det är sent redan.
 
Annagreta

Lars Lerin, fängslad

Nu börjar en ny serie med Lars Lerin och hans vänner. Denna vänliga karl träffar några intressanta personer. Ja, det är kanske en bra idé. Men nånting gör mig tveksam. Jag ser en skildring av en känslig människa; inte på bio, inte i litteraturen, utan på riktigt, en dokumentär. Hans djupgående originalitet utgör en perfekt bakgrund: en hemhämtad make, kulturmöten, de magnifika framgångarna som konstnär. Nu har ett barn tillkommit att häfta fast vid den märkligt oskuldsfulla människan. Ibland undrar jag: vet han om att vi glor på honom som på ett fenomen? Att hans bildmässigt väl tillvaratagna "naivitet" ökar tittarsiffrorna, låt vara att tittandet förknippas med beundran och förundran. Ja, varför störs jag av serien? Är det inte ändå något storartat över den här människan? Jovisst. Som den Dostojevskifigur han är får han oss att tänka kloka tankar, vi rörs av skörheten. Vi förundras.
 
Men aningslös är han inte, Lars Lerin. Han ser säkert grynnorna och skären i serien. Det som lockat honom vet vi inte; men kanske är det ändå just mänskliga möten han önskat sig; nya chanser till vänskap. Jag skulle önska att han skrev en liten bok om sina upplevelser av inspelningarna. Den skulle säkert riva och slita i den slöja av förundran vi  hamnat i inför programmen. Jag är nämligen övertygad om att det finns material för en sån bok i Lerins huvud. Den är inte helt politiskt korrekt, inte särskilt artig, men sann. Hans oförblommerade syn på saker och ting är intressantare än en serie intervjuer där allt hålls inom en kontrollerad och förväntad ram av vänlighet och vanlighet. Fängsla inte geniet. Be honom inte dansa. 
 
Annagreta

Aase Berg, klok och arg favorit

 
Aase Bergs texter är alltid upplyftande. Hon är ofta arg, alltid rak och aldrig kokett. Nu senast publicerade DN en text ("om falsk godhet och äkta död") där hon utgår från Hervé Guiberts självbiografiska bok "Till vännen som inte ville rädda mitt liv". Giubert led av aids och tog sitt liv till slut.
 
Aase Berg fäster sig vid bårlärkan, dvs den människotyp som hänger sig åt att vara närvarande där döden hotar eller dragit fram. En lysten njutning av att vara nära hot och smärta. Berg försöker förhålla sig till den "spelade godheten". (Nyss hävdade ju den allestädes närvarande Heberlein att vi ger tiggare pengar, inte av empati utan för att känna oss goda; för egen vinnings skull så att säga, för att köpa sig ett samvete.)  "Det är svårt att idag skilja äkta medkänsla från marknadsliberal avlatshandel med skuld och dåligt samvete", skriver Aase Berg. 
 
Hon är djupt tagen av Guiberts bok som i ett starkt språk tycks plädera för en integritetens ensamhet. Berg påstår sig höra Thomas Bernhards attackerande "frenetiska" språk i Guiberts bok. Och Bernhards sätt att envetet gräva i upplevelserna och intrycken, att inte ge sig förrän han detaljerat talat om vad han inte gillar och varför, kräver något alldeles extra av sin skapare. Han gav avståndstagandet sin egen estetik.
 
Aase Berg tar med utgångspunkt i boken avstånd från "de sentimentala gratiskänslornas grummel". I stället vill hon att vi ska orka behålla vår karga kärleksförmåga.
 
Annagreta

RSS 2.0