Aase Berg behövs, som frisk motvind

Ja, det är inte ofta man läser nåt som sätter igång livsandarna. Men det hände idag då jag läste Aase Bergs kommentar till innehållet i några gamla böcker hon läst. De handlar uppenbarligen om trollerikonster eller andra egendomliga livslösningar i schamanistisk anda. Idéerna finns i några verk av antropologen Carlos Castaneda, skrivna på 1960-talet.
 
Men det är egentligen inte boksnacket eller schamanens besynnerliga trollkonster som ger mig nåt. Det är Aase Bergs hållning och skarpa domar över vardagsfenomenen här hemma. Hon sätter vår tids hysteriska livsstilstrendputteri som bakgrund till trolldomarnas egendomligt förenklade värld i CCs böcker. Hon genomskådar och häcklar våra svagheter eller ska jag säga vanor, vårt beroende av moden som ska göra livet bättre, vackrare och modernare. För egen del säger hon sig till all lycka ha sluppit undan att bli fältbiolog trots att föräldrarna försökte få henne att ansluta sig dit "av karaktärsdanande skäl". Så präktigt skulle man inte motivera kontakten med naturen. Där gick gränsen.
 
Naturen, skriver hon, är fortfarande, ända sedan  hennes barndom alltså, förenat med skönhet och mysterium. Idag hinner inte livspusselslavarna uppleva "det sublimas gåtfullhet". I stället försöker de använda sin fantasi  på vidskapliga saker som mindfulness, karriärcoachning, spakultur, doftljus (!!!) och positiva affirmationer. 
 
Det är inte ofta DNs kritiker orkar lufta ord som "flumtomte" och "blarigt andlig aurakärring" på kultursidan. Kanske allra minst när det handlar om att lägga ett gott ord för fakta, dvs forskning och vetenskap. Dit hinner hon alltså, Aase Berg, i sin artikel, efter att ha hyvlat av oss all vår inbilska tro på att vi vet vad som betyder något, medan vi blint jagar framåt.
 
Någonstans har Aase Berg en viss förståelse för schamanens idéer. De öppnar somliga okända dörrar. Om inte framåt så åt sidan, tänker jag. Aase Berg gillar att stå vid sidan om, och tänka fritt. Uppfriskande, kan jag tycka.
 
Annagreta
 
 
 

Italiensk film om hemliga liv och lustar

 
Vad allt kan inte hända i medelålders människors liv? Vad vet omgivningen, eller - för den delen - maken/makan, om det som är okänt och hemligt, medan ytan är perfekt, otadlig. Den italienska filmen som på svenska fått titeln "Vad döljer du för mig?" ger en intelligent provkarta på vad som kan dölja sig bakom medelålders- och medelklassfasaderna, bakom det yttre som ger uttryck för perfektion, avundsvärd kärlek och framgång. Och med en enkel manöver, där alla får tillgång till varandras mobilhemligheter, avslöjas vad som sker bakom kulisserna.
 
Det är medelålders, det är bedrägligt, det är förargelseväckande - och mänskligt. Samtidigt kommer de små pikarna åt några samtida italienska prydlighetsfenomen; den ekologiska vurmen, den påstådda bögtoleransen, de modersbundna sönerna, och samtidigt en häftig drift med bilden av de alltid frustande italienska älskarna. Betydligt snällare är man - som jag tycker - mot kvinnan som vill förstora brösten, trots all rolig diskussion om vem som ska operera. Beundransvärd är kvinnan som försöker förklara för affärskontakten i telefon att det är hennes kelsjuka storvuxna hund som flåsar henne i nacken medan det i själva verket är hennes man som storvuxet dragit igång bakom henne. En tonårsdotter får representera det sköra och oskuldsfulla i en vacker passus där hennes far talar till henne (i mobilen) om vad som är värt att vänta med.
 
Ja, det är en sevärd film. Den är underhållande och välgjord. 
 
Bilden här ovan är ur filmen. Den hör hemma i avsnittet då man har ätit "gnocchi"och ska till att ta sig an "polpettine" för att till sist avsluta med "tiramisu". Typiska vardagsrätter med gott renommé. Avslöjandena har vid det här laget hunnit bli många. Värmen har stigit, och de flesta börjar bli så upprörda att de lämnar sina partners vid bordet och gör upp här och där i svallvågorna efter de pinsamma detaljerna.
 
Annagreta

Vänliga, vackra och generösa Rom

 
En varginna, vilken skön symbol för landet där nere på stöveln. Vilken generositet hon visar, trots att de som vill ha hennes hjälp är av en annan sort! Samtidigt står hon å lyssnar uppmärksamt, man vet inte vad som väntar, det kan vara en fara, eller en chans. Bäst att vara beredd.
 
En mur av tunt tegel reser sig så där utan vidare framför oss, intill en kyrka där turister glider runt bland pelarna. Fontänerna på piazzan leder oss in i stans historia, och deras envisa plskande vattenljud hörs på långt håll när inte trafiken tar över. Barnen är uppe till sent, och maten tillåts inte kallna när den väl nått borden med de rutiga dukarna. Bilisterna, de tålmodiga bilisterna, får vackert vänta på sin tur innan vägen är fri, alla springer i vägen, de ser sig inte om, säger taxichauffören. Signoran sveper en lång kaftan om sig där hon står å lyssnar på sångaren som tar i av alla krafter där mitt på Via Frattina, allt medan en svensk signora skaffar sig en snygg ensemble men lagom långa pantaloni och en annan köper en kofta, en tredje en sjal, allt snyggt och inte av svenska märken.
 
Bland allt det gamla finns allt det nya, det har alla insett, både romarna och turisterna, och alla vill ha allt om det går. Musiken är det svårt att klaga på, särskilt med Wang vid pianot och nog gillar man de tre "pupporna" som Renzo Piano skapat, både utifrån och inifrån. En vacker hund och vackra skor och snygga uniformer av militärt snitt, plus en spansk trappa med azaleor, Därtill en petruskyrka framför vilken folk trängts och svimmat och dött tills man satte ut stolar i svart plast för att inte beskyllas för att "hava lättsinnet" som Torgny Lindgren skulle ha sagt, en verklig kardinalsynd att undvika i detta revir. 
 
Lättsinnet är däremot föreskrivet för äldre och mogna romresenärer som går till Cafè Greco och hittar till Dario Fo och sedan tar taxi till en mafioso light som trugar i oss en vansinnigt kall limoncello som plåster på såren efter en lätt överreklamerad och dyr glassinstallation. Helbrägda kom vi hem till sist till gamla Sverige, vi som studsat fram mellan diverse sevärdheter och druckit kaffe på Kapitolium där denna vackra romerska varginnna fortfarande visar sin generositet. Tack Rom!
 
Annagreta

En stor skit kan faktiskt avskedas

Fox News, den reaktionära nyhetskanalen i USA, har fått en käftsmäll. Det är ingen liten näsbränna, utan en stor. TVkanalens stora märkvärdiga profil sedan lång tid (21 år), Bill O'Reilly, har avskedats på grund av sextrakasserier. Fast det tog tid innan det small. Sextrakasserierna hade uppenbarligen pågått länge, både i arbetssammanhang och utanför, och till slut, för några veckor sedan, beslöt fyra av de drabbade kvinnorna lyfta på locket och berätta. Att detta skett nu och inte tidigare beror mest på innehållet i O´Reillys feta portmonnä. Han uppges ha betalt upp till 13 miljoner USdollar för damers tystnad. Och det räckte till slut inte. 
 
Därmed var locket av och fler fall avslöjades, och ytterligare fler än de nu kända fallen är dessutom under utredning.
 
Fox News är i dessa dagar känt för sitt agerande till stöd för president Trump. Kanalen ägs till hälften av Rupert Murdochs företag News Corporation, och Murdoch själv sitter ordförande i styrelsen för Fox News. Den hårdföra magnaten har film- och tv- och pressintressen överallt.  Han är stort verksam i Australien, och inte minst i London; han äger t ex The Times och är drivande bakom en hel del suspekta tabloider. Han agerar mycket politiskt i England genom att låta sina (kvälls)tidningar, när det passar honom, stötta den kandidat eller det parti som han för tillfället anser vara gynnsamt att gagna.
 
Det var däremot lite häpet i omvärlden för nåt år sedan då han köpte National Geographic. Fast naturreportage är väl klenare politiska redskap än dagspress och kvällspress. 
 
I denna miljö har alltså O´Reilly frodats och umgåtts. Inte minst med Trump. De är ju båda sjukt förmögna. Bill O´Reilly har smygviskat åt Trump vid intervjuer och flåsat omkring på maktens högsta nivåer. Han är stormrik, och skriver storsäljande böcker i Fox News anda, då han inte spanar på kvinnor och leder TVprogram. Nu har Fox News också - till följd av skandalen - börjat få mindre reklambeställningar - och där klämmer skorna rätt ordentligt. 
 
I mediavärlden är allt detta en skandal av stora mått. Den djupnar och breddas också av att Trump redan tidigt, innan allt stod klart, gick ut och sa att O´Reilly är "a nice guy" som inte kan ha begått några fel. Det skulle inte förvåna om sagde storgubbe kallas till Vita Huset. Alltid finns det väl nån rådgivarfunktion han kan få. Han är ju redan en av grabbarna.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Gunnar Balgård om beatniks i ny bok.

Vad gjorde jag på femtitalet? Upplevde jag beatkulturen? Ja, Rock around the clock minns jag åtminstone. Det var upproriskt och behärskat på samma gång. Ett uppbrott i form och fason. Inte så farligt, mest bara häpnadsväckande. Fast man kunde dansa till låten. 
 
Gunnar Balgård har skrivit en bok om litteraturen i beatkulturen (Jack & gänget) och Svedjedal går i DN igång på den skildringen som av allt att döma är både kärleksfull och bra. Han låter oss sjunka in i den upprorskänsla som då erbjöds. Den var både skitig och vacker, åtminstone i backspegeln, och den blandade högt och lågt. Balgård finns i Umeå och kan räknas till den omskrivna västerbottniska författarskaran. Man anar en tidig USAturné i bakgrunden, en resa då Balgård tar intryck av vad som pågick och som han nu, efter alla dessa år, skrivit ned. Uppenbarligen är boken en gedigen skildring av efterkrigstidens bångstyriga självkänsla och kaxighet, sådan den drog fram i USA.
 
I morse hörde jag på P1 Marcus Birro intervjuas, inte helt olik de beatniks som i sina rårörda tonarter gick igång på femtitalet. Han blev argare på slutet av intervjun och tyckte att alla kulturskribenter var fega medhållare. Slätstrukna konformister. Det har vi också hört förut, fast med mindre emfas. Riktigt roligt var det, faktiskt. Vi är ju normalt så städade att sånt aldrig tillåts titta fram. 
 
 
Annagreta

Männen i Kreml, av Michail Zygar

 
 
En politisk väv i ständig rörelse, mot en osäker bakgrund. En evig maktkamp, förtroligheter lämnade på helspänn. Stora pengar, ägda av få. Ungefär så framstår "kulturen" runt Putin, från sent 1990-tal till idag, i Michail Zygars bok "Männen i Kreml. Inifrån Putins hov".
 
Det handlar alltså inte enbart om just Putin, utan om hela det grandiosa (?) spelet runt honom under 17-18 års tid. Intriger, korsvägar och olika grader av hållbarhet och gunst. Medvedev är - så långt jag nu läst - särskilt framträdande. Denna långlivade gunstling skildras såpass raljant att författarens njutning skiner igenom.
 
Man skulle kunna tro att det blir en alltför kraftig smak av skvaller i en sån bok, men Zygor klarar sig. Han hanterar ju storpolitiska grabbar, och de kan vara både fega egoister och njutningslystna kvinnojägare och girigbukar, men det politiska spelet får ändå stå i förgrunden. Putin själv verkar vara den mäktiga medspelaren snarare än den självgående despoten. Gåtfull typ, ganska kaxig privat, tydligen. 
 
Det som snabbt slår en är stilen, berättarförmågan. Så här lätt och personligt kan en författares språk bli då hen känner sitt stoff riktigt väl - och då hen är en tränad skribent, förstås. Zygar är journalist och ryss. Han har bred erfarenhet från oberoende mediaarbete, i både TV och press i Ryssland. Han har gjort research för boken i många år och intervjuat folk i den högre atmosfären i Ryssland ; politiker, affärsmän, oligarker, m fl, plus fria tänkare lite varstans. De flesta har bett att få vara anonyma, och materialet vävs in i berättelsen utan att återges i intervjuns form. Resultatet är högintressant, det hela är efter vad man förstår trovärdigt. 
 
Zygar är nu fri skribent utan någon anställning i ryska media. Boken som kom ut först på ryska 2015 har - något överraskande - gått som smör i Ryssand. Nu är den översatt till svenska (Ordfront) och engelska, 2017. 
 
Annagreta
 
 

Ska de va en bakelse till kaffet?

 
Idag skriver Niklas Ekdal en intressant artikel i DN om nationalism och populism och vår tids hårda toner. Det är välskrivet och bra. Han sätter fingret på vår bortskämdhet, vår naivitet kanske. Bonntur, skriver han, har gjort oss självgoda. Vi är skonade. I grunden oerfarna. Där man i stället har upplevt våldet inpå skinnet, där minnesbilderna ligger kvar i minnet, där man minns krig och fascism, där har (hittills) inte de mörkbruna fått samma chans som här och på många andra håll. Han nämner Spanien som det goda exemplet. 
 
I USA ska muren byggas. Den måste bli snygg, säger Trump. Utlänningar anses farliga, särskilt de med viss hudfärg och/eller viss religion. Erdogan sätter inkapslade fångar att bygga ännu högre murar runt Ungern. Samtidigt sänder TV bilder från Mosul där utsvultna människor flyr genom kulregnet, och visar sedan ett läger i Grekland där 60 000 flyktingar bott i tre år. På Medelhavet kommer dagligen överfyllda båtar med människor som vet vad de utsätter sig för. Kloka, begåvade människor som tar en livsfarlig båtfärd hellre än att stanna kvar på land. Detta är nutidens historia, vi behöver inte ens gräva i minnet, allt detta pågår.
 
Vi framgångsrika, välordnade europeer och amerikaner, vi har lyckats förtränga vad krig är. Några av oss har heller inte upplevt krig. Här stämmer Niklas Ekdals tes. Där krigsminnet ska vara där är det blankt, suddigt, tomt. Vi vet inte vad det handlar om. Vi tar på oss knätofs och hissar flaggan och värnar om våra gamla seder. Det blir bra så. Ska de va en liten bakelse till kaffet?
 
Annagreta
 
 
 

Han bodd en bit bort, n´Torgny, å han åt pölsa

Vi västerbottningar är kanske uppfödda på pölsa. Ni får gärna tro det, det gör ingenting. Det kan vara sant. Och då förstår ni säkert att vi är stolta över den, vår barndoms pölsa. Den var oöverträffad i smak, konsistens och betydelse. 
 
Så när nu pölsans besjungare gått ur tiden, blir vi alla, även vi som nu bor söderut och inte äter den sortens pölsa längre, ledsna och bedrövade över att han slutat besjunga sin trakt och slutat ge sin vemodiga men sanna syn på det ena och det andra. Hans tonart finns ju delvis kvar i trakten och texterna finns kvar lite överallt, men inte han. 
 
Han bodd´ ju int´ sä långt från där ja ä född, men hans älv flöt int åt mitt håll utan österut, mot Vindeln. Om ja skull´ ha hadd´ nanting ve han å göra skull´ ja ha fått ge mej iväg åt sorselehålle´ å sen ta Vindelälvsvägen neröver. Men dit for ja just aldri. Sä ja hadd´ aldri nan kontakt å int visst´ ja nanting om pölsa hans, heller. Hä ä bara mersom på senare tid som ja ha läst å plöjt böckren hans. Dem va bra. Han hadd´ gärna fått leva länger. Hä ä som ont om töcke karana. Som begrip se på de där som verka´ smått men som bety myckö.
 
Annagreta

Ernst Billgren, med avsikt att förstå

Skavlan gästades häromsistens av Ernst Billgren. Han försökte förklara att han ville förklara vad konst är och vad rasism är och vad allt det består av etc. Det blev allt svårare, för både oss tittare och för honom själv. Vi ska inte tala om hur svårt det blev för den stackars 20åringen som satt mitt emot, och som visades i bild då och då under samtalets gång, med en allt öppnare mun och allt större ögon på skaft. Det var överraskande att höra att han, Billgren alltså, ansåg sig vara diskret och avsky offentligheten. 
 
Det var egentligen mycket hänförande, fast lätt svårtolkat, alltihopa. "Jag ljuger ofta", brukar Billgren säga. Jaadå, det tror vi gärna. Det vore roligt om fler ljög i Skavlan. Det skulle höja tempen när den håller på att sjunka. Fantisera vidare, skulle Skavlan kunna utropa. Be my guest! Man gör ju det i skönlitteraturen med berömvärda resultat så varför inte i Skavlan? Bre på, bara, du behöver ingenting förstå, det är bara charmigt. Tala om att du tvingar dig gräva på heltid och söka efter sammanhangen. Du har aldrig betalat en räkning. Du arbetar 24 timmar om dygnet på dina tavlor och dina skulptirer och din åtrådda förståelse av tingen, så du hinner aldrig skaffa dator så följaktligen begriper du inte heller hur man slår på en dator. Säg sedan att du anlitar munkar på Himalaya, det är kul att höra hur de avgjuter sina döda och att du inspirerats av dem. Säg att du lurat ut journalister på ett hemmahosreportage hos dig men att du inte tog dem till din tvåa i Hästhagen utan till en liten koja mitt bland rådjuren i buschen som du hastigt möblerade upp med lagom fascionabla hemmahosgrejer, fast robusta då, förstås.
 
Säg att din bok om racismen är på väg ut till läsarna och har varit på den vägen ganska länge för nånstans har det kärvat. Det är ett känsligt ämne, säger du. Ja förvisso, kära Ernst Billgren. Om sanningen ska fram.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

De kommer aldrig att kunna åka Vasaloppet

 
 
Ingen vet var haren har sin gång, hette det förr. Han är väl bara människa, låt honom hoppa runt. Vi gíllar hans små skutt, hans egenheter, hans nycker och hans vita päls.
 
Nu är det inte lika avspänt. Det har kommit in andra harar på vår tomt, harar av en främmande sort. Det känns inte bra. Vi gillar inte detta, vi som bor här. Den haren ska helt enkelt inte vara här. Han bör avvisas till andra sidan, längre in i Lunsen. OK, det finns lodjur där, men vad ska jag göra åt det? Det är inte min sak att hjälpa harkrakar. Dom hör inte hemma här. så är det bara. Vi har nog av våra egna harar. Som min egen, till exempel. den är stor och duktig, ska nu in på universitetet. Ska först ta studenten, bara. Är snygg och har åkt Vasaloppet. Bär slips "i nödfall" säger han. Så humoristisk! Så framgångsbenägen!
De där hararna som vi ska knuffa in i Lunsen verkar inte lika ambitiösa. De verkar sysslolösa. Man förstår inte vad de säger, heller. Bäst att jaga bort dem innan de blir alldeles för många. De kommer i varje fall aldrig att kunna åka Vasaoppet. Det syns på långt håll.
 
Annagreta
 
 
 

Våra underrättelser har också en historia

 
 
 
 
Jag hör min favorit i spionforskningsbranschen, Wilhelm Agrell, tala i P1 om hur det står till numera i världen. Vi har en s k svart demokrati under allthopa i många länder. Den sköts med digitalt överförda sanningar eller halvsanningar eller fake news. Det är bara att välja. Avsikterna med allt detta är sällan såna att de tål dagsljuset. Det är i dagsljuset de spricker, trollen.
 
Verkar egentligen rätt läskigt. Den motsvarighet vi känner till från tidig tid var visserligen hemlig, men ack så oskuldsfull i jämförelse. Jag syftar på telefoncentralerna i byarna, de kallades "växeln", där kvinnor (alltid kvinnor) lydigt svarade på anrop och lydigt pluggade in det önskade numret i rätt hål på en panel som i vissa fall var stor som en tavla av von Klöckert. Om hon ville, och det tror jag att hon ofta ville, hon var ju bara människa, kunde hon lyssna på vad  som sades i den pågående samtalsförbindelsen. På det sättet blev hon i det närmaste allvetande, en potentiell informationscentral av stora mått. Intressant nog förblev hon oftast (såvitt man begrep) en mussla. 
 
Nu är underrättelserna, att döma av radiomediet som finns sedan tidigt 1900-tal, det nya svarta. Om TVserierna är trista, gå över till CNN så får du ditt lystmäte av nya fakta, fake news, svarta och vita lögner, sladdar på fel ställe och digitala troll. Analytiker i snygga frisyrer tuggar vidare på vad som sagts och inte sagts, hur det ska förstås, vem som visste vad och hur det kom sig. Detta interfolieras med klipp från Trumps otaliga utspel som vore de ankare i en skeppsbrottslig värld där vi hukar i vågorna. Sen kan man klippa över till det svenska vädret där det på trygg skånska heter att vi kan vänta "vackört vädör". Hjälp. Det behövde man höra.
 
Annagreta
 

Vänner gör skillnad, med eller utan dikt

 
Det står i en universitetstidning att forskarna har kommit fram till att det är bra att ha vänner. Att man mår bra av det.  Att avsaknaden av vänner är farligt för hälsan. Nu är det bevisat. I ett forskningsprojekt. 
 
Jag undrar hur länge man behövde för att komma fram till detta? Tog det ett år, eller tog det två? Eller var det möjligen gjort på en kafferast?
 
Jag har en vän uppe i Vännäsby som skickat ett brev till mig idag. Hon gick i samma klass som jag i Skellefteå högre allmänna läroverk på Medeltiden. Nu sitter hon i rullstol på ett äldreboende. Hon ser illa och är värkbruten. Brevet jag fick idag hade hon fått hjälp att adressera, för hennes skrivstil är det inte mycket bevänt med längre.
 
I kuvertet låg en dikt på västerbottensmål. Den handlar om förberedelserna inför ett stort missionsmöte som ska äga rum på en gård västibyn, intill versförfattarens hem. Ett stort uppbåd väntas "från all världsens kanta". Man bygger pallar så att "gamlen släpp stå", man gör i ordning gammstugubron som predikstol där prästen ska tala så att "gräse ska grönsjk och gammkatta kryp under lon (logen). Och mycket riktigt, prästen är i högform; han börjar med att läsa lagen för de församlade, för att sedan starta "som lugnt" om "a Maria," men snart får han upp farten igen å börjar tala om Hin Håle och Skam som är ute efter "vartendaste får".  Plötsligt slår prästen ut med armarna och tycker synd om alla "i tillvarons syndfulla pack" - men river samtidigt ner ett getingbo. "Å getinga ut så prästen feck slut. Utan amen, pris vare och tack.".
 
Prästen springer därifrån med fladdrande kappa, glömmer bort sitt hjärtfel och tar vägen över gärdena - Till slut "såg vi bara fäla (fotspåren)".
 
Tack, Barbro i Vännäsby. Du är en sann vän.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

I blodomloppet blir det trångt

 
Det står i DN att David Lagercrantz har fått in Lisbet Salander i sitt blodomlopp. Det låter oerhört djärvt med tanke på alla vener och artärer som ska klaffa innan vederbörande når förmaket, för att inte tala om de två kamrarna. Ja, inte är jag orolig för David Lagercrantz, då är det värre för Salander. Hon är ju redan mycket trängd och utsatt ändå, utan att nu dessutom behöva klämmas in i dessa pulserande utrymmen. 
 
Nästa nyhet är att det finns en trollfabrik i Makedonien. Man skapar hela tiden nya troll där och sprider sedan ut dem, bl a via facebook. Naturnära och kritiskt lagd som jag är, tycker jag att det skulle räcka med några få tomtenissar från Finland om man nu ska vara traditionell och ånga på i gamla sagokulturer. Men det sägs att åtgången (!) är stor. Alla vill visserligen inte ha trollen, men många vill. De är som hårdvaluta, sa en bankman till mig häromdagen. Dom kommer in i det politiska blodomloppet, sa han. Och där stannar dom, fortsatte han. 
 
Min klätterhortensia firar vårdagen nu i februari genom att burra upp sig. Hon sträcker försiktigt på de stora knopparna medan hon lyssnar på småfåglarna som hon ibland kan studera på mycket, mycket nära håll......
 
Annagreta

Krasznahorkai hejdar sig inte

 
Namnet är karakteristiskt. László Krasznahorkai, vad ger ni mig för det? Knastrar det inte i munnen när du säger namnet? Å titeln på boken, sen, "Satantango". Jaadå, så heter den. Det är ingen vanlig läsning.
 
Det är en detaljerad berättelse, en utdragen oavbruten framställning. Seg, tänker man först. Men den är bara svår att lämna, den fäster, det är stilen som är grejen, knappast handlingen.  Okej, det börjar med att två män är borta för alltid, tror man, men ryktet säger att de lever, och nu väntas de möjligen tillbaka.....Vem såg dem, såg han så ut, liknande han den saknade.... Hur var han, varför vill du veta? Och hur ska man förstå kvinnan som trodde sig veta...Vad hetsar dem sedan att fira? Allt är småaktigt, fattigt, bejakande och hejdlöst, om vartannat. Ett flyt som heter duga. 
 
Min fågelbogran (se bilden) är också hejdlös. Om jag begripit det då jag planterade den på 80-talet hade jag satt den längre från gångstigen. Nu hejdar den min framfart. Lite som Krasznahorkai. 
 
Annagreta
 
 
 

Behöver Dan Wolgers Lena Anderssons texter?

Konstnären Dan Wolgers och författaren Lena Andersson har samarbetat i en utställning på Spritmuseet i Stockholm. Den heter "Egentligheter". En bok med samma namn har kommit ut. Den visar Wolgers verk plus Anderssons kommentarer till verken.
 
"Egentligheter" är en maktpåliggande titel. "Inget svammel här inte", ungefär så betyder det i min värld. Inget lättviktigt, inget obetydligt, alltså. Man får lätt intrycket att texten ska förklara vad man ser.
 
Nu är det bara så att Wolgers verk är små under av eleganta lekar, motsägelser, humoristiska överraskningar, provokativa klurigheter, - alla tillverkade eller lånade, som för att utmana och roa. Vi betraktare ska bestämma vad vi vill se i dem. Vi får le lite, ansluta oss till humorn, fundera lite, tänka på underfundigheterna.  Det är ofta "bilder"  som bryter med konventioner. Det finns inget facit. - Så varför förse dem med så mycket text?
 
 
Lena Andersson går igång på alla cylindrar och skriver med akademisk lärdomstrohet sina analyser och kommentarer så det ryker. "... en fenomenologisk studie i förnedringens mekanismer", så kallar hon till exempel Wolgers lek med en strecktecknad figur på en gammal grekisk skulpturs ansikte. Jag blir provocerad av de akademiska uttrycken. Lever texterna alls i samma värld som Wolgers arbeten? Eller ´ligger texterna en trappa upp, dit bara några tar sig, medan Wolgers verk står fritt exponerade på gatuplanet? Dit man släntrar in med nyfikenhet, där man utan vidare förkunskaper låter sig provoceras, roas eller bara förundras. 
 
Annagreta
 

RSS 2.0