Vårens blandning
Hej alla därute.
Så här års infinner sig intresset för växtligheten. Vad kommer upp, vad har frusit bort, vad kan ytterigare planteras? På min odling intill husknuten finns en salig blandning. Jag kände för att fotografera en bit av denna blandning.
De vita narcisserna väntar på den ljusgula svavelpionen (i förgrunden) som ska blomma snart. I fonden en gulbladig spirea som heter Goldmund.
Det är något visst med både kärleken och namnen vi ger individerna i floran och faunan. Tomas Bannerhed skriver i romanen Korpen om skäggdoppingen, nattskärran och rördrommen, analytiskt och beundrande. I Fredrik Sjöbergs bok Flyktkonsten finns ett stycke där han ser den kaliforniska kondoren, förmodligen namngiven av indianerna. Han citerar ur en av Harry Martinssons dikter: ---"Han lyfter sig så högt att jorden blir ett piller / som svävar nedanför" .
I naturens mångfald finns också fjärilarna, deras namn är ofta ren poesi, helt i linje med lättheten och den gåtfulla flyktigheten som de representerar. Vad sägs om Bäckpärlemorfjäril, snyggt brun och gul i ett mönster som skulle kunna vara skapat av en estet ur den arabiska arkitekturens historia, eller Myrvisslaren, grå med vita små kvadrater utspridda över vingarna och ett bräm som verkar påsytt i form av vita och svarta små kvadrater.
På fiskområdet är det också fantasifullt. En sällsynt rackare heter Sjökock. Han och hon kan antingen vara rutmönstrad, randig eller fläckig. På det sättet blir det tre arter.
När själva artnamnet ger lite extra ljudlig charm inträffar något extra. I norr heter gråsparven Tjuflip, vilket är både onomatopoetiskt (ljudhärmande, som dess läte) och ett namn som är roligt att uttala. Italienarna må kanske tycka om att uttala coccodrillo och pappagallo, och våra barnbarn skrattar åt svampnamnet musseron.
Skrivet medan det inte regnade; den 14 maj 2012.
Annagreta
Lars Lerin, filmad, avklädd, sedd
Känsligt, skyddslöst, på gränsen till smärtsamt närgånget skildras Lars Lerins färd mot minskad ensamhet i filmen "För dig naken". Det är lätt att ta till sig stämningsnyanserna och personskildringen med den värme de förtjänar. Det är en unik film, främst på grund av Lerin själv som är så unik i så många avseenden, med blandningen av humor, intelligens, en alldeles egen naivitet plus en till synes aningslös öppenhet. Möjligen saknade jag ett avsnitt där hans konstnärsskap fått ta plats. Det är trots allt som en enastående konstnär han kommer att gå till historien, med rätta.
Så här äkta har knappast ensamhet skildrats förut, i dokumentärens historia.
En filmupplevelse.
Annagreta
Så här äkta har knappast ensamhet skildrats förut, i dokumentärens historia.
En filmupplevelse.
Annagreta
Balkansippa
Balkansippa är en liten trevlig lökväxt som finns i vitt och blått. Den gillar att sprida sig om det finns en öppen jordplätt. En bild på den får plats på bloggen idag, den 2 maj 2012.
Annagreta
Lappuggla i sikte
Intill Ekolsund i det fagra Upplands södra delar sitter det en lappuggla. Hon sitter i skogen intill slottet och flyger runt ibland. Idag, 20 april, firar hon en månad på platsen. Hon gillar den, uppenbarligen, och sannolikt beror det på att hon hittar mat där i närheten, i slottets gamla arboretum.
Hon smälter in. Hela skogens färger är samstämmiga med hennes; det är brunt, beige, lite vitt och lite svart. I alla nyanser. Hon behagade breda ut sina vingar två gånger medan vi stod och beundrade henne. Hon flög ljudlöst förbi oss och tog plats på en gren på andra sidan vägen. Hon spejade, till vår stora förnöjelse, hela tiden runt och nedanför sig. Lappugglan jagade.
Hon har mustascher, vita och långa, de hänger snyggt nedåt. Hennes näbb är mycket mindre än man kunde tro när man vet att hon jagar gnagare. Runt det vackra ansiktet har hon en liten ljusare ring, hennes porträtt är redan inramat, kunde man säga.
Bilden visar den miljö som är lappugglans idag, och själv sitter hon på en gren mitt i alltihopa.
Annagreta
Strindbergs dystra verklighet - och vår
Det dystra gör sig gällande. Både i fantasin och på faktiska grunder.
Många hanterar Strindberg just nu. Det skrivs, spelas, analyseras, repriseras och diktas om denna gamla stöt, och det är mycket kvar fortfarande att gripa sig an, det kan man vara säker på. Året är hans, i kultursmeten. Han gräver djupare och djupare i våra själars kval, han upptäcker kvinnor och han döljer dem. Ibland är han obegriplig, men hyllas ändå. I Spöksonaten doldes hans dystopi av elegant satirisk dans, tack för den! Man behövde inte nödvändigtvis falla i farstun för hans gamla djup utan kunde fröjdas av att Mats Ek lagt tonvikten på att gestalta våra nutida ryckningar över all mänsklig otillräcklighet.
Så till det nutida. Thomas Bernhard återupptäcks, tack vare hans dystopiska begåvning, kunde man säga. Han såg världen i allt annat än rosenrött, men vi kan inte se hur verkligheten motsvarade hans syn på den, vi var inte med. Den ger oss ändå en måttstock på vad man kan se och tydliggöra, med en dyster syn. Den balanserar elegant på gränsen till det parodiska. Det är högoktanig litteratur.
Det dystra som idag kantar vår väg har direkt reella nutida bakgrunder. Ta till exempel Silvia Avallones bok "Stål", den kom just på svenska. Av alla anmälningar att döma är den en värdig följare av Saviano, vad gäller att beskriva ett land i svåra lägen och ett folk med dyster och krävande verklighet omkring sig, utan koketteri. Sångaren Rufus Wainwright ger ut ett album om de svarta åren i hans liv, det görs stora rubriker om detta. Författaren Jan Henrik Swahn berättar från en resa i Grekland hur människorna tappat livsmodet i fattigdomen och skammen. Den amerikanska Tea Party-rörelsen tas på allvar, detta faktum skapar mer än dysterhet, ja rentav rädsla.
Samtidigt finns det en dystopi light, kan jag tycka. Vad sägs om det ideligen återkommande "In Treatment" på TV. Håller verkligen detta spelade behandlingstema? Och när den fascinerande Epstein i radions P1 häromsistens diskuterade skillnaderna mellan coaching (med anledning av ett aktuellt underhållningscoachingprogram på TV), terapeut och psykolog blev man som lyssnare endast osäkrare i frågan. Det enda jag fick med mig var en förundran över uttrycket "ett sämre mående". Jag tror psykologen i fråga som sa detta menade att någon mådde sämre.
Holy smoke! När psykologerna börjar prata om ett sämre mående då är det illa. Man kan bli språkpolis för mindre.I synnerhet som denna kategori ska arbeta just med folk som mår sämre. Som snuddar vid eller upplever dystopierna.
Annagreta
Många hanterar Strindberg just nu. Det skrivs, spelas, analyseras, repriseras och diktas om denna gamla stöt, och det är mycket kvar fortfarande att gripa sig an, det kan man vara säker på. Året är hans, i kultursmeten. Han gräver djupare och djupare i våra själars kval, han upptäcker kvinnor och han döljer dem. Ibland är han obegriplig, men hyllas ändå. I Spöksonaten doldes hans dystopi av elegant satirisk dans, tack för den! Man behövde inte nödvändigtvis falla i farstun för hans gamla djup utan kunde fröjdas av att Mats Ek lagt tonvikten på att gestalta våra nutida ryckningar över all mänsklig otillräcklighet.
Så till det nutida. Thomas Bernhard återupptäcks, tack vare hans dystopiska begåvning, kunde man säga. Han såg världen i allt annat än rosenrött, men vi kan inte se hur verkligheten motsvarade hans syn på den, vi var inte med. Den ger oss ändå en måttstock på vad man kan se och tydliggöra, med en dyster syn. Den balanserar elegant på gränsen till det parodiska. Det är högoktanig litteratur.
Det dystra som idag kantar vår väg har direkt reella nutida bakgrunder. Ta till exempel Silvia Avallones bok "Stål", den kom just på svenska. Av alla anmälningar att döma är den en värdig följare av Saviano, vad gäller att beskriva ett land i svåra lägen och ett folk med dyster och krävande verklighet omkring sig, utan koketteri. Sångaren Rufus Wainwright ger ut ett album om de svarta åren i hans liv, det görs stora rubriker om detta. Författaren Jan Henrik Swahn berättar från en resa i Grekland hur människorna tappat livsmodet i fattigdomen och skammen. Den amerikanska Tea Party-rörelsen tas på allvar, detta faktum skapar mer än dysterhet, ja rentav rädsla.
Samtidigt finns det en dystopi light, kan jag tycka. Vad sägs om det ideligen återkommande "In Treatment" på TV. Håller verkligen detta spelade behandlingstema? Och när den fascinerande Epstein i radions P1 häromsistens diskuterade skillnaderna mellan coaching (med anledning av ett aktuellt underhållningscoachingprogram på TV), terapeut och psykolog blev man som lyssnare endast osäkrare i frågan. Det enda jag fick med mig var en förundran över uttrycket "ett sämre mående". Jag tror psykologen i fråga som sa detta menade att någon mådde sämre.
Holy smoke! När psykologerna börjar prata om ett sämre mående då är det illa. Man kan bli språkpolis för mindre.I synnerhet som denna kategori ska arbeta just med folk som mår sämre. Som snuddar vid eller upplever dystopierna.
Annagreta
Tabucchi skrev om ryggont och läkarbesök
En av Tabucchis berättelser inleds med att en man har ont i ryggen, väldigt ont.
- Du lider av litteratur, vet han att hans läkare kommer att säga, precis som han sagt flera gånger tidigare. Han vet hur läkaren kommer att tjata om och om igen:
"problemet är framför allt att du intar felaktiga hållningar, ja, du har rentav livet igenom intagit felaktiga hållningar ifråga om att skriva, för problemet är att du beklagligt nog skriver, bli inte stött nu, men i stället för en livsföring som är mer i samklang med hälsa och välbefinnande, det vill säga att man går och simmar eller springer runt i kortbyxor som många andra män i din ålder, sitter du i dagarna i ända framåtböjd och skriver dina böcker/..../ tvinnad som en skruvmakaron, med ryggraden som Tyrrhenska havet när libeccion ligger på, helt förvriden, vid det här laget kommer du aldrig att få den rät igen...."
Citatet är ur Antonio Tabucchis senast översatta berättelsesamling "Tiden åldras fort". Läs den! Det är lugna puckar, vacker text, lite melankoli och ändå, mitt i alltihopa, kluriga utsagor med en portion vemod. Det handlar om möten mellan generationer, om sjuka och friska, drömda händelser och återberättade skrönor. Tabucchi gillar att skriva om minnen men poängterar att man aldrig kan överföra sina egna minnen till en annan människa. Men berätta dom, det kan han. Det är skönt att läsa texter som är så elegant genomarbetade. På sätt och vis märker man också av tonen att författaren hade några år på nacken. Texterna gör inga experimentella krumsprång för det behövs inte. Tabucchi gick bort för några månader sedan.
Annagreta
- Du lider av litteratur, vet han att hans läkare kommer att säga, precis som han sagt flera gånger tidigare. Han vet hur läkaren kommer att tjata om och om igen:
"problemet är framför allt att du intar felaktiga hållningar, ja, du har rentav livet igenom intagit felaktiga hållningar ifråga om att skriva, för problemet är att du beklagligt nog skriver, bli inte stött nu, men i stället för en livsföring som är mer i samklang med hälsa och välbefinnande, det vill säga att man går och simmar eller springer runt i kortbyxor som många andra män i din ålder, sitter du i dagarna i ända framåtböjd och skriver dina böcker/..../ tvinnad som en skruvmakaron, med ryggraden som Tyrrhenska havet när libeccion ligger på, helt förvriden, vid det här laget kommer du aldrig att få den rät igen...."
Citatet är ur Antonio Tabucchis senast översatta berättelsesamling "Tiden åldras fort". Läs den! Det är lugna puckar, vacker text, lite melankoli och ändå, mitt i alltihopa, kluriga utsagor med en portion vemod. Det handlar om möten mellan generationer, om sjuka och friska, drömda händelser och återberättade skrönor. Tabucchi gillar att skriva om minnen men poängterar att man aldrig kan överföra sina egna minnen till en annan människa. Men berätta dom, det kan han. Det är skönt att läsa texter som är så elegant genomarbetade. På sätt och vis märker man också av tonen att författaren hade några år på nacken. Texterna gör inga experimentella krumsprång för det behövs inte. Tabucchi gick bort för några månader sedan.
Annagreta
Igelkottens murkerseende + vantar + Vallgren
Jag gillar dialekter. Att höra en äkta gotländska berätta om igelkottens "murkerseende" - eller brist på dito - är en upplevelse. Det drabbade mig idag, i ett URprogram. Det låter kompetent och inkännande. Samtidigt visas en bild av en igelkott nattetid, antagligen helt vilseförd, och dessutom filmad i infrarött i undervisningssyfte. Kraken! När jag googlar på igelkott står det lite uppmuntrande att "den kan simma om det behövs".
En annan djurinformation når mig idag; lika fascinerande om än inte på dialekt. Det rör sig om katten Coppelius i Sundsvall. Denna katt, stor och tjock, kommer ideligen hem med stickade vantar, obs vantpar (dom verkar hänga ihop), som den lämnar in till sin husse. Snart ger den sig iväg efter fler stickade produkter, och har nu hunnit bära hem både vantar, sockar och halsdukar, allt i stickat. Kattens ägare har tvingats vända sig till media för att efterlysa den rättmätiga vantägaren, eftersom ingen granne sagt sig sakna de stickade produkterna.
Det tredje märkvärdiga som jag kommit i kontakt med under de senaste dagarna är C J Vallgren. Senaste numret av Vi Läser har honom på omslaget plus i helfigur på flera sidor i inlagan. Han är stajlad, har lagom långt skägg (antar jag att man anser) och snygga skjortor och dessutom moderiktiga halsdukar som nonchalant lagt sig i rätt vinkel intill skäggstubben. Det blir på nåt sätt för mycket. Det finns nåt som heter oversell, och overkill, tänk på det, kära PRfolk.
Nä, tacka vet jag gotländska analyser av igelkottar och katter som skulle behöva gå i analys. Glad Påsk!
Annagreta
Medan Vasaloppet pågår som bäst biter sig rimfrosten kvar på växtligheten. Den gren jag fotograferat sitter på Fujigranen, en vacker skapelse vars liv i min trädgård genom åren bjudit på en överraskning.
Jag vill minnas att året var 1975, vi hade röjt bort ett s k stenparti, alltså en samling gräsbevuxna stenar. Det började se naket ut; där det tidigare sett ut att åtminstone växa gräs och odito, låg nu ett stycke naken morän och lite organiskt krafs av okänt slag. Så en gran skulle kanske platsa där, tänkte vi.
Iväg till plantskolan; då var det Rosendal man åkte till, en lockande plats för en trädgårdsintresserad. Jag fastnade för en s k ädelgran, dess barr var silverglänsande på undersidan. Exemplaret var rakt och såg ut att må bra. - Hur stor blir den här då, undrade jag. - Ja, Fujigranen blir högst en fyra-fem meter, svarade den välväxte växthandlaren.
Sagt och gjort. Hem med granen, planteringen gick fort och sen var det inte så tomt på den där plätten längre. Idag är min Fujigran säkerligen 10 meter hög, jag har inte mätt den, men den reser sig som ett spjut mitt i tallskogen.
Den växer regelbundet, med långa, hängande grenar och lilaröda kottar. Kanske hör den hemma på berget Fujis sluttningar.
Annagreta
En annan djurinformation når mig idag; lika fascinerande om än inte på dialekt. Det rör sig om katten Coppelius i Sundsvall. Denna katt, stor och tjock, kommer ideligen hem med stickade vantar, obs vantpar (dom verkar hänga ihop), som den lämnar in till sin husse. Snart ger den sig iväg efter fler stickade produkter, och har nu hunnit bära hem både vantar, sockar och halsdukar, allt i stickat. Kattens ägare har tvingats vända sig till media för att efterlysa den rättmätiga vantägaren, eftersom ingen granne sagt sig sakna de stickade produkterna.
Det tredje märkvärdiga som jag kommit i kontakt med under de senaste dagarna är C J Vallgren. Senaste numret av Vi Läser har honom på omslaget plus i helfigur på flera sidor i inlagan. Han är stajlad, har lagom långt skägg (antar jag att man anser) och snygga skjortor och dessutom moderiktiga halsdukar som nonchalant lagt sig i rätt vinkel intill skäggstubben. Det blir på nåt sätt för mycket. Det finns nåt som heter oversell, och overkill, tänk på det, kära PRfolk.
Nä, tacka vet jag gotländska analyser av igelkottar och katter som skulle behöva gå i analys. Glad Påsk!
Annagreta
Antonio Tabucchi, intressant lurifax
Den nyligen bortgångne italienaren Antonio Tabucchi var både journalist och författare, och han drev ofta frågan om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och medmänsklighet. Jag fick tag på hans lilla roman "Indisk Nocturne" på min bibbla.
Det är en kort roman med elegant upplägg och berättaresprit. Huvudpersonen söker efter en man om vilken han inte verkar veta särskilt mycket. Han reser i Indien, och bor på hotell av varierande standard. Han åker buss, och får bland annat finna sig i en lång och oväntad väntan på en obegriplig plats under resan; man måste invänta anslutningsbuss, får han till slut veta. Det hela slutar överraskande med att han, efter alla efterforskningar, hittar den eftersökte - som i sin tur söker efter huvudpersonen. Han har funnit sig själv, tycks det. Det är lite drömskt, lite som hos Murakami.
Välskrivet och medryckande berättat. Som i ett extra nutidsgrepp återvänder han ibland till en resehandbok han valt att ta med sig, och det är "India, a Travel Survival Kit". Det är som om författaren ville hänvisa till vår egen reseerfarenhet. Hans genuina sökande och uppfattningsförmåga verkar hursomhelst inte behöva nån guidebok, men han åberopar den ändå. Tabucchi kan verkligen beskriva lokaler och inredningar och han kan skriva dialoger. Folket han möter är också skarpt tecknade, som t ex portieren i hotell Zuari i Goa, som hela tiden talar i telefon medan han utför alla av honom begärda sysslor, och taxichauffören med pipskägg, hårnät och hårpiska som kör som en galning i den indiska trafiken.
Tabucchi lär ha nämnts i Nobelprissammanhang, och det känns inte fel. Indisk Nocturne är en finurlig berättelse.
"Han letar efter sig själv, medan han letar efter mig, i böcker händer sådant ofta..."
Annagreta
Det är en kort roman med elegant upplägg och berättaresprit. Huvudpersonen söker efter en man om vilken han inte verkar veta särskilt mycket. Han reser i Indien, och bor på hotell av varierande standard. Han åker buss, och får bland annat finna sig i en lång och oväntad väntan på en obegriplig plats under resan; man måste invänta anslutningsbuss, får han till slut veta. Det hela slutar överraskande med att han, efter alla efterforskningar, hittar den eftersökte - som i sin tur söker efter huvudpersonen. Han har funnit sig själv, tycks det. Det är lite drömskt, lite som hos Murakami.
Välskrivet och medryckande berättat. Som i ett extra nutidsgrepp återvänder han ibland till en resehandbok han valt att ta med sig, och det är "India, a Travel Survival Kit". Det är som om författaren ville hänvisa till vår egen reseerfarenhet. Hans genuina sökande och uppfattningsförmåga verkar hursomhelst inte behöva nån guidebok, men han åberopar den ändå. Tabucchi kan verkligen beskriva lokaler och inredningar och han kan skriva dialoger. Folket han möter är också skarpt tecknade, som t ex portieren i hotell Zuari i Goa, som hela tiden talar i telefon medan han utför alla av honom begärda sysslor, och taxichauffören med pipskägg, hårnät och hårpiska som kör som en galning i den indiska trafiken.
Tabucchi lär ha nämnts i Nobelprissammanhang, och det känns inte fel. Indisk Nocturne är en finurlig berättelse.
"Han letar efter sig själv, medan han letar efter mig, i böcker händer sådant ofta..."
Annagreta
Min pelargon är knak, min kaka vart skryp
Ja had gjort en litn tårt, för Annas svärfarsfolk skul komma på kaffe. Han vart int na vidare, men skryp ändå. Lilljänta ville i alla fall ha mer. Dom va trött så vi prata int så mycku. Jag vart till å vis dem hur ja had klippt å hibiskusen, hä ä ju den årstin att dem ska kapas. Han är rentut knak redan. Vi vart till å stå å anvara krukväxt´n nästan andäktit.
Lilljänta for som en zinner fram å åter sen hon had itte opp kaka sin. Hon kun int sitt stilla. Vi andren ha som inge svårt å sitt kvar där vi satt oss. Ja ha hadd okuselit ont i vänsterbene hele degen. Jag ha ju vuri i Enköping å fått mej e nytt kne. Nu fattas hä bara att ja träna allt muskelrappel ja har se ja få fart på alla reglage åt sommarn. Hä ä ju som då man ska ha nä bra. Dem som vill kun få håll tumma.
Dä hära ha ja skrivi för å hejja på dem som vill träna gammdialekten på skola i Jörn. Hä kun int va fel.
Annagreta
Lilljänta for som en zinner fram å åter sen hon had itte opp kaka sin. Hon kun int sitt stilla. Vi andren ha som inge svårt å sitt kvar där vi satt oss. Ja ha hadd okuselit ont i vänsterbene hele degen. Jag ha ju vuri i Enköping å fått mej e nytt kne. Nu fattas hä bara att ja träna allt muskelrappel ja har se ja få fart på alla reglage åt sommarn. Hä ä ju som då man ska ha nä bra. Dem som vill kun få håll tumma.
Dä hära ha ja skrivi för å hejja på dem som vill träna gammdialekten på skola i Jörn. Hä kun int va fel.
Annagreta
Spöksonaten på Dramatens lilla scen, imponerande
Mats Eks uppsättning av Spöksonaten är mästerlig. Strindbergs kyla, hans beskrivning av människans bisarra egenheter finns där, starkt nog, men det är dansinslagen som gör hela skillnaden. Grymheten firar triumfer i texten, men dansen speglar vår ynkedom i stället. Och när så behövs driver i stället dansinslagen vänligt men bestämt med Strindbergs svartsyn. Vi är visserligen galna och dömda till undergång, men på vägen dit kan vi se det patetiska och hinna skratta åt hur vi krumbuktar oss, både i ord och handling.
Ingen glömmer väl Ana Lagunas och Jonas Bergströms dans med rollatorn, så vacker och så galen. Niklas Eks lilla flicka i den uppförstorade barnklänningen snurrar fram som en leksaksdocka i hotande storformat. Staffan Göthes mumie bär en klänning som borde gå till historien som exempel på ironisk klädsel. Hans brölande skrämmer. Musiken, i stället vänlig och korrekt, spelas av ensemblen. Inslagen smiter elegant in i sammanhangen. Kammarspel, jovisst, men också experiment med blandningen. Så roligt och så imponerande.
Annagreta
Ingen glömmer väl Ana Lagunas och Jonas Bergströms dans med rollatorn, så vacker och så galen. Niklas Eks lilla flicka i den uppförstorade barnklänningen snurrar fram som en leksaksdocka i hotande storformat. Staffan Göthes mumie bär en klänning som borde gå till historien som exempel på ironisk klädsel. Hans brölande skrämmer. Musiken, i stället vänlig och korrekt, spelas av ensemblen. Inslagen smiter elegant in i sammanhangen. Kammarspel, jovisst, men också experiment med blandningen. Så roligt och så imponerande.
Annagreta
Påvens parfym
Radions P1 är min följeslagare, där får jag veta vad som händer. Tack vare P1 snubblar jag fram längs kulturens framkant.
Idag är det nyheter från påvligt håll. Påven ska skaffa sig en personlig parfym. Han vill lukta gott. Doften ska spegla en blandning av intellekt och kraft, antar jag. Han har säkert en bra leverantör. Jag ser denna leverantör framför mig; han bugar och kysser på hand, samtidigt som han sniffar efter påvedoften, den naturliga, alltså. Kan den bli bättre, tänker han underdånigt.
Jag antar att de två sätter sig ned för att analysera beställningen. De dricker en caffè macchiato till att börja med. Påven säger leende att han vill vara mera modern, han vill de facto utstråla maskulint hopp. Han vill inte fortsätta med sin tidigare doft som var alltför tung, framhåller han leende, den var lite söt och sövande. I stället har han känt att några av munkarna i trädgåden kör med en blommig parfym som känns nutida, ja, kanske rentut lite frivol, säger påven nästan chockerande avspänt och dricker ut den sista kaffedroppen.
Det ska vi ordna, säger parfymören. Han finner det lämpligt att tala i första person pluralis, det känns artigare så, och nu är det ju faktiskt läge med extrem artighet. Jag ska lämna några prover, så ers helighet kan välja och se om något av dem kan passa. Modalformerna flödar när han talar. Han har aldrig tidigare betjänat en helig man med doft, och det är inte utan att han stammar lätt.
Nu sitter parfymören i en klämma och blandar dofter hela dagen. Han förväntas leverera inom några dagar. Forza, kära parfymör!
Annagreta
Idag är det nyheter från påvligt håll. Påven ska skaffa sig en personlig parfym. Han vill lukta gott. Doften ska spegla en blandning av intellekt och kraft, antar jag. Han har säkert en bra leverantör. Jag ser denna leverantör framför mig; han bugar och kysser på hand, samtidigt som han sniffar efter påvedoften, den naturliga, alltså. Kan den bli bättre, tänker han underdånigt.
Jag antar att de två sätter sig ned för att analysera beställningen. De dricker en caffè macchiato till att börja med. Påven säger leende att han vill vara mera modern, han vill de facto utstråla maskulint hopp. Han vill inte fortsätta med sin tidigare doft som var alltför tung, framhåller han leende, den var lite söt och sövande. I stället har han känt att några av munkarna i trädgåden kör med en blommig parfym som känns nutida, ja, kanske rentut lite frivol, säger påven nästan chockerande avspänt och dricker ut den sista kaffedroppen.
Det ska vi ordna, säger parfymören. Han finner det lämpligt att tala i första person pluralis, det känns artigare så, och nu är det ju faktiskt läge med extrem artighet. Jag ska lämna några prover, så ers helighet kan välja och se om något av dem kan passa. Modalformerna flödar när han talar. Han har aldrig tidigare betjänat en helig man med doft, och det är inte utan att han stammar lätt.
Nu sitter parfymören i en klämma och blandar dofter hela dagen. Han förväntas leverera inom några dagar. Forza, kära parfymör!
Annagreta
Kulturskymning? Nej rena rama kulturnatta
Jag bryr mig vanligtvis inte om vänsterpartiet. Men nu var det ändå så att detta parti hade i sin riksdagsuppsättning poeten Bengt Berg. Det är en hyvens man, begåvad, humoristisk och utåtriktad. En intressant poet, färgstark, med värmländsk äkthet. Han var partiets kulturpolitiske talesman. Det betyder att riksdagen tillförts rösten och kunskapen hos en man med djup erfarenhet inifrån kulturlivets olika veckbildningar; Bengt Berg poeten, förläggaren, föreläsaren, kaféägaren och bokhandlaren, allt i en person.
Men nu ska det bli ändring. Lars Ohly, partiets avlagde ledare, ska ersätta Berg som kulturpolitisk talesman i partiet. Ohly har börjat skriva romaner. Han är alltså kvalificerad, och finner det självklart att ersätta en av Sveriges mest erfarna kulturarbetare i politiken.
Holy smoke!!!!
Av detta uppstår frågan: vad är kultur? Är det en prydnad att bära på sammanträdena eller är det en viktig beståndsdel i människors liv? Kultur handlar om livserfarenheter, vardagsstimulans och möjligheter till empatiska upplevelser. Det handlar också om att överleva som kulturskapare, att värderas, att tas i anspråk eller att bara vänta på att tas i anspråk. Det handlar om avtal, rättigheter, moms och praktisk planering. Kulturen behöver förtjäna vår respekt; det är inget kokett tjänsteutövande.
Annagreta
Men nu ska det bli ändring. Lars Ohly, partiets avlagde ledare, ska ersätta Berg som kulturpolitisk talesman i partiet. Ohly har börjat skriva romaner. Han är alltså kvalificerad, och finner det självklart att ersätta en av Sveriges mest erfarna kulturarbetare i politiken.
Holy smoke!!!!
Av detta uppstår frågan: vad är kultur? Är det en prydnad att bära på sammanträdena eller är det en viktig beståndsdel i människors liv? Kultur handlar om livserfarenheter, vardagsstimulans och möjligheter till empatiska upplevelser. Det handlar också om att överleva som kulturskapare, att värderas, att tas i anspråk eller att bara vänta på att tas i anspråk. Det handlar om avtal, rättigheter, moms och praktisk planering. Kulturen behöver förtjäna vår respekt; det är inget kokett tjänsteutövande.
Annagreta
Fujigranen är full med rimfrost 4 mars 2012
Medan Vasaloppet pågår som bäst biter sig rimfrosten kvar på växtligheten. Den gren jag fotograferat sitter på Fujigranen, en vacker skapelse vars liv i min trädgård genom åren bjudit på en överraskning.
Jag vill minnas att året var 1975, vi hade röjt bort ett s k stenparti, alltså en samling gräsbevuxna stenar. Det började se naket ut; där det tidigare sett ut att åtminstone växa gräs och odito, låg nu ett stycke naken morän och lite organiskt krafs av okänt slag. Så en gran skulle kanske platsa där, tänkte vi.
Iväg till plantskolan; då var det Rosendal man åkte till, en lockande plats för en trädgårdsintresserad. Jag fastnade för en s k ädelgran, dess barr var silverglänsande på undersidan. Exemplaret var rakt och såg ut att må bra. - Hur stor blir den här då, undrade jag. - Ja, Fujigranen blir högst en fyra-fem meter, svarade den välväxte växthandlaren.
Sagt och gjort. Hem med granen, planteringen gick fort och sen var det inte så tomt på den där plätten längre. Idag är min Fujigran säkerligen 10 meter hög, jag har inte mätt den, men den reser sig som ett spjut mitt i tallskogen.
Den växer regelbundet, med långa, hängande grenar och lilaröda kottar. Kanske hör den hemma på berget Fujis sluttningar.
Annagreta
Se arterna!
I Bookzoom har av och till kunnat läsas inkännande bloggar om olika böcker i Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna som ges ut av Svenska artprojektet. Ett exempel är “BOOKZOOM zoomar in blomflugorna” (2009-12-30). Denna och andra bloggar om Nationalnyckeln har fått förnyad aktualitet i dessa dagar då orosmolnen börjar hopa sig runt det Svenska artprojektet. Det hotas nämligen av besparingar och i värsta fall nedläggning efter att bara hunnit halvvägs.
I DN-debatt (2012-02-26) uttrycker därför vetenskapsjournalisten Annagreta Dyring och ett antal forskare och skribenter i branschen, en skarp vädjan till landets beslutsfattare att rädda Svenska artprojektet. Sällan får ett logiskt innehåll så utmärkt stöd av retorisk skärpa som i detta angelägna försvar av ett unikt svenskt kulturellt kapital, som också rönt stor internationell uppmärksamhet. Självklart behöver Sverige fortsätta satsningen på att utforska och kartlägga landets totala bestånd av växter och djur. Något annat vore ett rent fattigdomsbevis. De praktverk som binder samman forskningen om arternas angelägna mångfald är en njutning att ta del av även för lekmannen. Om Artprojektet stoppas i förtid blir både svensk natur och kultur märkligt torftig. Debattartikeln är bland andra undertecknad av författaren Kerstin Ekman och professor Gunnar Eriksson, som förra året gav ut essäsamlingen ”Se blomman”, där floran delar utrymme med kulturhistorien. En liknande ambition präglar Svenska artprojektet. Låt oss alla få se alla arterna!
Ingar
Knäna böj
Man ska inte ha en knäande gång, har jag förstått. Det är inte något att eftersträva. I stället ska man ha raka knän ibland och böjda knän andra gånger. Bakom denna till synes enkla instruktion ligger en mera komplicerad verklighet.
Min nya knäled på vänster ben är väldigt snygg, jag såg den nämligen innan den placerades där den nu sitter. Ortopeden visade mig underverket. Ena delen såg ut som en blygsam rutschkana, den andra var en glänsande och rundad stålkonstruktion som kunnat skapas av Brancusi. Ortopeden visade mig (lite förstrött, måste jag erkänna) hur den ena delen skulle gripa i den andra. Upplyst lät jag denna information sjunka in.
Operatören var grek. Han såg ut att ha sina pengar väl placerade utanför madrassen, självkänslan var det inget fel på och han visste uppenbarligen vad han skulle göra i mitt vänsterben.
Nu har jag alltså denna underbara tingest inuti benet. Den ska så småningom anpassas till omkringliggande vävnader och bli en hejare på att betjäna min gångart. Den är att lita på, det har jag redan känt. Muskler och ligament i dess närhet håller på att hämta sig från förskräckelsen; nya strukturella mötesplatser verkar ha uppstått i knätrakten. Det som nu återstår innan man kan springa 100 meter på tio och tre är ett ständigt upprepat böj och sträck. Böj är svårt; en ambitiös och jäktad sjukgymnast i Enköping kom farande med en vinkelhake som hon vispade runt med i knätrakten. Jag skulle så småningom uppnå 45grader sa hon. Kanske det, tänkte jag, med ett kraftigt avståndstagande.
Häromdagen tog man bort agrafferna, dvs de häftstift som suttit längs operationssåret. Veritabla häftklammer, som man har för pappersbuntar. De sades spara en halvtimme för operatören som alltså slapp knyta ihop stygn av den gamla modellen.
Därmed var dagens knärapport klar. Allt är OK, min vandring till brevlådan startar nu. Solen skiner.
Annagreta
Min nya knäled på vänster ben är väldigt snygg, jag såg den nämligen innan den placerades där den nu sitter. Ortopeden visade mig underverket. Ena delen såg ut som en blygsam rutschkana, den andra var en glänsande och rundad stålkonstruktion som kunnat skapas av Brancusi. Ortopeden visade mig (lite förstrött, måste jag erkänna) hur den ena delen skulle gripa i den andra. Upplyst lät jag denna information sjunka in.
Operatören var grek. Han såg ut att ha sina pengar väl placerade utanför madrassen, självkänslan var det inget fel på och han visste uppenbarligen vad han skulle göra i mitt vänsterben.
Nu har jag alltså denna underbara tingest inuti benet. Den ska så småningom anpassas till omkringliggande vävnader och bli en hejare på att betjäna min gångart. Den är att lita på, det har jag redan känt. Muskler och ligament i dess närhet håller på att hämta sig från förskräckelsen; nya strukturella mötesplatser verkar ha uppstått i knätrakten. Det som nu återstår innan man kan springa 100 meter på tio och tre är ett ständigt upprepat böj och sträck. Böj är svårt; en ambitiös och jäktad sjukgymnast i Enköping kom farande med en vinkelhake som hon vispade runt med i knätrakten. Jag skulle så småningom uppnå 45grader sa hon. Kanske det, tänkte jag, med ett kraftigt avståndstagande.
Häromdagen tog man bort agrafferna, dvs de häftstift som suttit längs operationssåret. Veritabla häftklammer, som man har för pappersbuntar. De sades spara en halvtimme för operatören som alltså slapp knyta ihop stygn av den gamla modellen.
Därmed var dagens knärapport klar. Allt är OK, min vandring till brevlådan startar nu. Solen skiner.
Annagreta
- Vårens blandning
- Lars Lerin, filmad, avklädd, sedd
- Balkansippa
- Lappuggla i sikte
- Strindbergs dystra verklighet - och vår
- Tabucchi skrev om ryggont och läkarbesök
- Igelkottens murkerseende + vantar + Vallgren
- Antonio Tabucchi, intressant lurifax
- Min pelargon är knak, min kaka vart skryp
- Spöksonaten på Dramatens lilla scen, imponerande
- Påvens parfym
- Kulturskymning? Nej rena rama kulturnatta
- Fujigranen är full med rimfrost 4 mars 2012
- Se arterna!
- Knäna böj
- Möta våren med Beethoven
- Ispalatset i St Petersburg
- Hur liten kan en groda vara?
- Människan och nyttan
- Sydpolen för 100 år sedan
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
