bookzoom

Fysik-oraklet Stephen Hawkings har kommit på nåt igen. Informationen som slinker in i ett svart hål lämnar kvar spår av sig utanför hålet. Informationen försvinner alltså inte helt vilket man trodde förr. Detta anses ha stor betydelse.

 

Vi som inte är så berörda av detta nya fundament i fysiken får hålla till godo med mera närliggande svärtade fenomen. Det står i tidningen idag att Putin agerar hipp som happ, improvisatoriskt alltså. Det fanns säkert en kurs i improvisation på KGBs fortbildningsbyrå. Den gick han. Ruling by Surprising, hette den. Sen gick han en kurs i manipulation som hette The Making of a Public Opinion, och en som hette How to Talk to Kardinals without Really Trying.

 

Det beteendet påminner i sin tur om vad som sker inför publiceringen av den fjärde millennieboken. Texten får inte smita ut innan Den Stora Publiceringsdagen, är det bestämt. Förhandskommentarerna fick lov att göras utan den minsta vetskap om bokens innehåll. Inte heller kritikerna verkar få läsa den innan publiceringsdagen (?), vilket annars är regel. Danska media blev sura och bojkottar boken. Men vänta bara. Endera dagen sprutar alltihopa ut ur de svarta förlagshålen i ett universellt fyrverkeri. En inverterad svartahåletupplevelse.

 

På detta tänkte jag idag då jag hörde en kulturvarelse i radion läsa en bit ur Kafkas Förvandlingen. Där vaknar huvudpersonen som skalbagge, utan minsta förvarning. Många litterärt komplicerade typer har sedan dess försökt förstå vilken information som sparats i detta verk och hur den i så fall ska tydas, nu då den faktiskt finns kvar.

 

Ja, så kan det bli. Det får räcka med gåtfulla infotransporter för idag.

 

Annagreta

 

 

 

Visst, tänker jag, såklart att Stig Larsson skulle gilla Thomas Bernhard. Det ökar mitt intresse för Larsson. Bernhard var jag redan tidigare intresserad av. Den där negativa djupingen från Österrike, alltså.

 

Häromdagen köpte jag Bernhards "Utplåning", skriven 1986, utgiven på svenska i år. Uppskattad å det grövsta i DN häromsistens, vilket gjorde att jag köpte den. Allt annat kändes som ett svek. Den måste jag ha.

 

Men först skulle jag läsa ut Stig Larssons "När det känns att det håller på ta slut", det gick fort faktiskt. Så då skulle jag ta mig an Utplåningen. På ett besynnerligt sätt hör titlarna ihop, upptäckte jag. Tar det slut är det väl utplånat.

 

Jag har bara börjat med utplåningen. Den är skriven i ett enda stycke. Långa meningar. Utan avdelningar, utan andningspaus. (Totalt två kapitel) Lite speciellt tänker du. Om, säger jag. Helt jäkla galet. Men likförbaskat intressant, man befinner sig liksom under vattnet och håller andan medan man läser vidare; om Bernhards huvudpersons förakt för sina släktingar i hemorten Wolfsegg, ett par av dem nyss avlidna, och allt detta ändlöst rinnande ut över 570 sidor. Bernhard skriver i jagform, han är sin huvudperson. Han har en elev Gambetti som får höra allt. Eleven heter så eftersom han finns i Rom där också huvudpersonen vankar fram, och redan det tilltalar mig. Rom är en bra scen för både hat och kärlek. Farbror Georg får kärleken. Denne farbror Georg har öppnat huvudpersonens ögon för konsten och litteraturen etc. Så han är OK.

 

Sen har jag inte läst längre. Men är redan fast. med en kopp starkt kaffe ska jag läsa vidare i detta spel med läsaren, denna utmaning av vårt tålamod där ändå kvaliteten i texten håller en fången, trots allt, trots det tröttsamma tugget, de till komik överdrivna anklagelserna och de långa komplicerade satsbyggena. Man är bara fast i textvirveln med Gambetti, systern och - t ex - diskussionen om den dyra våningen vid Piazza Minerva som var så dyr att han, jaget, inte förmådde berätta hur dyr hemma i Wolfsegg.

 

Annagreta

 

 

 

Stieg Larsson är beroendeframkallande, inte enbart för läsarna utan uppenbarligen också för förlaget Norstedts. Så beroendeframkallande att det måste bli fler böcker i millennieserien, till varje pris. Alltså kommer en ny bok i serien ut i dagarna, skriven av David Lagercrantz. Redan innan den ligger på bokhandelsdiskarna får vi en säljande debatt som gäller graden av heder gentemot Stieg Larsson och  graden av girighet hos förlaget coh arvtagarna. Såna debatter brukar pågå ett tag, men de här har bara börjat.

 

Sedan jag läste David Lagercrantz´ bok om Zlatan har jag tyckt att DL är en skicklig skribent. Av "allt" att döma gav den boken en skapligt sann bild av Zlatan, och man fick en tydlig information också om hans uppväxtmiljö och familjeförhållanden. Kanske var allt Zlatans berättarförmågas förtjänst, men det ska skrivas ned också. Nu får man se hur det här nya uppdraget slår. Men skriva kan den här DL. Norstedts behöver heller inte slå på trumman för boken i vanlig reklam; det har debatten redan gjort.

 

Under tiden läser jag Stig (utan e) Larssons senaste bok "när det håller på ta slut". Den är förbryllande, men intressant. Där är uppriktigheten det som imponerar. Medan Lars Norén i sin dagbok finlirar mellan hummertuggorna och gråter lite mitt i champagnesippandet skriver Stig Larsson om sitt gräl med systern om en stuga i Holmsvattnet och dricker en pilsner under tiden. Vem av dem som är mer uppriktig vet jag inte, men attityderna är tillräckligt olika för att jag ska bli fascinerad. Att inte dölja eller försköna något förefaller hursomhelst vara Stig Larssons övergripande metod.

 

Mattina Montelius skriver i Expressen att hon är helt fascinerad av Stig Ls dramatik och att "han är en naiv gosse och en otäck bödel i en gestalt". Den bok jag läser är självbiografisk. Författaren pendlar mellan självuppskattning och självkritik. Den ger ingen helt igenom sympatisk bild av Stig Larsson. Men det är en bok som jag kommer att läsa ut. Sent omsider kanske jag kan förklara varför.

 

Annagreta

 

 

 

 

Ja, så hörde jag då Horace Engdahl på radion. Frågor om gråt och frågor om personlighet, sen en fråga om övertalnng och en om ledan, allt blev besvarat i samma kolugna ton och med samma språkliga elegans. Utryckningar till historiens storheter, hopp över till Lars Calmfors och sedan tillbaka till Casanova och Pippi Långstrump, vad mer önskas i ett program som bär rubriken Allvarligt talat? Det är för lite sånt. Sen ska man inte försumma att nämna de små musikaliska mellanakterna som följer efter varje svar, som vill man behålla kvar de tankar lyssnaren hann tänka medan karln pratade, det är generöst och hjälpsamt och snyggt. Engdahl hann också med att påtala de oförskämt låga arvodena till kulturskribenter, och dessutom hann han med att ironisera över hur vi snobbar med att säga att vi inte ser på melodifestivalen och inte åker på charterresor.

 

Nu läser jag Stig Larssons senaste om "att det håller på ta slut". Horace har ju sagt att Stig Larsson är en stor författare som vi kommer att minnas i evig tid. Då må man ju läsa den medan man själv lever. Så de 400 sidorna till trots bar jag hem boken från min bibbla.

 

Så nu då, vad sager jag, som läst 100 sidor redan? Jo jag måste erkänna att boken är fascinerande. Det vardagliga språket, flytet, som hade tanken genast runnit över till papperet, och den generösa uppriktigheten. Som det berättas, utan koketteri, tänker jag, för det tankarna till Lars Lerin. "Så här tänker jag och det här har jag gjort, så här har jag reagerat och såhär dumt har jag betett mig". Få se hur det blir på de återstående 300 sidorna.

 

Annagreta