Hur långt kan man förödmjuka en hjälpbehövande?

De nya besluten för det danska flyktingmottagandet är kväljande. De danska poliserna ska fråga:
"Är du flykting? Visa mig dina pengar och smycken! Ta hit dem om du vill stanna här."
 
Är det extra tillåtet/lockande att förödmjuka en människan om hon är i beroendeställning? Tar det inte emot, åtminstone en aning? Man undrar och räds. Nu tilldelas de danska vakterna och poliserna makt över andra människors ägodelar. Flyktingarna får behandlas ungefär som brottslingar om de inte går med på att lämna ifrån sig sina värdeföremål.
 
Vad är nästa danska steg? Kommer det att låta så här:
"Är du flykting? Har du inga pengar eller smycken? Då vill vi inte ha dig här." 
 
Hotet mot våra moralbegrepp och vår människosyn yttrar sig på många sätt; men frågan är om inte det danska beslutet är bottennappet för vår del av världen. För 75 år sedan bytte åtskilliga smycken ägare på ungefär samma sätt som nu danskarna planerar göra. "Hade ni bara den här guldkedjan? Det var ynkligt." De historiska spåren förskräcker uppenbarligen inte.
 
Annagreta

Den undflyende verkligheten

 
 
 
Allt kan inte bevisas. Finns den katt som ser ut att ha gått här? Existerar den i verkligheten? Eller har den bara anats i mediabruset eller på en forskares skärm? Är det i själva verket Schrödingers katt som varit här?
 
Nyss kom ryktet att det sannolikt finns en planet i vårt solsystem som är så stor och så avlägsen att vi inte förstått den tidigare, men att vi nu, med nya förståndsgåvor, kunnat börja ana dess existens. Den har inget namn än, vilket är illa nog. Så kan vi inte ha det i längden. Men gåtan växer.
 
Samma sak gäller somliga människor; t ex Horace Engdahl. Finns han? Han lämnar spår efter sig, det vet vi, och han har ett namn, men är det samma sak som att existera? Ryktet säger att han har deltagit i viktiga beslut på intellektuell nivå, men eftersom det råder tystnadsplikt på den nivån kan ingenting bevisas.
 
I Italien sitter en människa och skriver romaner utan att vi vet om hon finns på riktigt. Hon har ett namn men det räcker inte för att tillfredsställa våra kontrollinstinkter. Hon eller han eller hen läses i varje fall av miljoner människor, och jag hoppas att denna tänkta människa har ett bankkonto, åtminstone. Någon synsk människa påstår att hon lever i Neapel, och det är en stad som existerar, det kan jag garantera för jag har varit där - och en gång köpt Vasabröd där, tänk bara en sån sak, riktigt Vasabröd i Neapel. Det fanns! Där!
 
Igår la jag ut några åppelhalvor åt fåglarna. De finns inte längre. Om man undrar hur det gått till så vete fåglarna.
 
Annagreta

Den sista grisen - en konst att sätta rubrik

Horace Engdahl tillhör mina publika favoriter. Denna intellektuellt förtätade uppstickare i den akademiska myllan visar sig hela tiden ha nåt nytt att överraska med; är det inte citatlämpade aforismer så är det schlagerstrofer, folklig medverkan i bingolotto eller en halvhemlig musikalisk kärleksaffär med dragspelet.
 
Nyss satt han i "Min sanning" och charmerade. Det är nåt visst med intellektuella som försöker analysera sin egen intellektuella läggning, och som kommer ut på andra sidan utan att ha snobbat, med hedern i behåll. Han skäms inte för att vara erkänt begåvad; så osvenskt! Kan han inte visa sig lite blyg, åtminstone, när han berättar om sina triumfer på parnassen?
 
Det som också fascinerar oss andra är bl a att denna uppburne elitist allt oftare tycks kosta på sig att pendla mellan det storstilat akademiska, fina och begränsande å ena sidan, och det folkliga, närapå jovialiska eller rentav terapeutiska, å den andra, även om detta riskabla pendlande tycks ske med viss nymornad upptäckariver. Det tycks skapa ett ökat välbefinnande.
 
HEs kommande bok ska heta "Den sista grisen" och uppges vara rätt självbiografisk. Tidigare hette hans böcker saker som "Meteorer" och "Cigaretten efteråt", för att ta ett par exempel ur hans produktion. Snygga titlar, gåtfulla och intresseväckande. Väldigt manligt, faktiskt, att välja grisen, med klädsam självironi. Sitter man så säkert kan man leka fritt. Titeln kommer att gå hem, fast det har den redan gjort i förhandsinformationen. På Dramaten kommer texten sedan att ges som monolog. Jag kommer - om jag känner mig själv - att köpa biljett.
 
Annagreta
 
 

16 Januari 2015 läser man George Orwell

 
Idag når solen lite längre på min snöyta. Orwells intressanta essä om skrivandet har idag nått DN där den står att läsa och begrunda.
 
Orsakerna till den skrivande sysslan är 4, anser han:
Ren egoism, estetisk entusiasm, historisk impuls och politiska skäl (i vid mening politisk, poängterar Orwell).
 
De tre första är raka faktorer; något nutida eller historiskt relevant ska berättas väl, och det sker på grund av författarens längtan efter bekräftelse. Orwell ser sig som brukare av alla 3 motiven. Och hur angeläget budskapet enligt punkt 4 än är, kan han ändå inte beskriva det utan att framställningen också är en estetisk fråga. I själva verket menar Orwell att hans politiska drivkrafter varit kvalitetsstyrande. De gånger han saknat ett politiskt syfte har han förletts att skriva "högtravande avsnitt, meningar utan mening, dekorativa adjektiv och ren humbug generellt". Känn på den, kära romanförfattare!
 
Konstnärligt och politiskt budskap skulle förenas för kvalitetens skull, menade Orwell. Kraven var höga för båda faktorerna. Men så läses hans böcker också fortfarande.
 
Annagreta
 

Hej å hå, nu heter det kommunikologi

Kommunikologi är tydligen det senaste bland pseudovetenskaper, och den är tydligen mycket lönsam. Det är ett norskt projekt. Kurser ges i detta ämne till dyra priser, och stora köpare sätter sin lit till kommunikologins möjligheter till mental couching. Bättre skidåkning, snabbare förvaltning, vassare förhandlingar, en massa positivt sägs kunna uppnås med den här behandlingen.
 
Kryp nu ordentligt runt på golvet! Harva runt riktigt långsamt med dina små outnyttjade muskler! Tänk rätt, eller tänk åtminstone inte fel! Var för all del inte nervös. Tycker du det går trögt i skidspåret eller i förhandlingarna? Då är det dina hjärnhalvor som inte fått kontakt med varandra.
 
Hej och hå, på sextiotalet och fram till tidigt 70-tal gavs såna kurser fast då hette de nåt annat fast lika luddigt, och statliga institutioner, bl a Uppsala universitet, köpte in en eller annan kurs för sin förvaltningspersonal. Ledningen ville utveckla det interna samarbetet och få moderna impulser till sociala och andra förbättringar, sades det. Det var en period då mental träning blivit på modet. Två damer på utbildningsbyrån skulle gå den där kursen, och efter första delen på tre dagar kom de tillbaka med rynkor mellan ögonbrynen. De gav harmset tillkänna att de var fast beslutna att nån del två skulle det inte bli för deras del. Det hade förekommit närmanden under de djupare avsnitten. Kursledaren hade tafsat på den ena damen, en kvinna vars heder och vandel kunnat placeras som moraliskt rättesnöre för oss andra; det hade alltså gått snett på det moraliska planet, och berättelserna om kursens brister delades vid kaffeborden och blev allt mustigare. För oss andra blev det riktigt intressant, fast på avstånd.
 
Vad som nu händer bland de krypande kursdeltagarna är svårt att spekulera om. Ledarna talar norska för det mesta, sades det, och det brukar ju låta uppiggande. Kanske är det rätt kul att ta sig fram krypande till ljudet av ett och annat "grejt" och "ackurat" medan man väntar på att hjärnhalvorna öppnar sig mot varandra.
 
Annagreta

Ord som en flod - hej Khemiri

Inspirerad av Jonas HK i dagens DN kommer här min version av veckan som gått: Det började med att barnbarnen skulle komma och sova över på mitt sovrumsgolv, något som blivit en tradition som godkänts utan minsta betänksamhet från min sida eftersom det är ont om trevligare nattgäster. samtidigt som jag inte tror att de ändrat sina vanor sedan sist, dvs sedan i höstas och i somras då samma rituella vistelseformer etablerades, och jag rustade mig till tänderna och tog fram allt jag har i form av täcken, kuddar och filtar + lakan samt tre dynor av skiftande karaktär och renhet som förvaras uppe på en hylla i min obeskrivliga klädkammare till vilken ingen mer än jag själv äger tillträde, om vilken Victoria flera gånger efter endast korta inblickar sagt att den borde städas samtidigt som resten av bostaden städas, och när hon sa så sist vände jag bort blicken och fortsatte prata om det som dessförinnan varit på tapeten, bland annat hur det blir att stå ut med vintern och då särskilt hur flyktingarna ska kunna klara den svenska vintern - en årstid vars former för vår egen del hittills varit ett skämt, som ingen behövt vare sig skratta åt eller bry sig om, särskilt som vi alla vetat att blir det bara januari så nog tusan kommer snön och kylan smygande, inte enbart utomhus utan också inne i tamburen och på kattkudden därute där katten sitter och funderar på tider och fåglar och ljud från grannhunden som komma skall medan jag själv antingen löser korsord eller funderar på rackartyg av typen ska jag läsa nåt som ger kulturpoäng eller ska jag ägna resten av kvällen åt ett hopplöst korsord som jag i min enfald tror mig kunna lösa i sin helhet även om jag ju vet att så enkelt är det inte och då spelar det viss roll att flera av mina vänner är ena riktiga fenor på korsord medan de samtidigt läser högklassig litteratur av både kända och framletade författare med viktiga saker att säga mänskligheten och därefter vid våra bejublade möten utan att rodna berättar och analyserar dessa läsefrukter och på det sättet framkallar en våg av beundran och mindervärdeskomplex hos mig stackars syndig människa som ibland förfaller till den vidrigaste avund över sådan beläsenhet och ögonstyrka i den bokvänliga omgivning som jag vistas i för det mesta, dvs helst då jag fått upp värmen i fötterna och hunnit tanka på ICA såpass att jag kan koka min värmande mat och dessutom jobba på att framhäva både min egen förträfflighet plus lite tonfisk åt katten, som vid såna tillfällen alltid kommit att befinna sig i närheten av sin matskål och på det sättet visar sin begåvning gällande mat, grädde och beundran, tagna i denna ordning, medan jag kraftfullt stående vid spisen satsar på att förstå min omvärld, en syssla som ofta efter maten sträcker sig - eller mig - långt ut i obygden, till norra Sverige eller till södra Italien, Bortre Hebriderna eller Burundi, välj bara, det är alltid rätt, då jag sysslar med såna tankebanor är jag inte att leka med, brukar jag slå fast med pondus och vända mig till Pontus, min vackra gamla katt som av bristande förstånd då brukar spinna så att mina svävande tankebanor stannar upp och liksom fryser fast i gamla områden fastän det finns så många nya oanvända sådana att ta till medan vintern etablerar sig och visar sin obevekliga styrka i form av glänsande snödrivor, egenmäktigt framkallade fotspår och ett äppelträd med grenarna fulla av snöstjärnor till ingen nytta. Annagreta

Lena Anderssons och andras ord om kärlek

Om en bok heter "Kärleksförklaring" blir man ju intresserad. Om sedan undertiteln är "subjektiveringens dialektik" blir det genast en fråga lämpad för Lena Andersson att reda ut. Just det har också skett, och resultatet finns i dagens DN. Det är litteraturvetaren Anders Johansson som har skrivit boken med titeln och Lena Andersson har gått igång med att analysera (och förstå) den.
 
Nu är ju Lena Andersson inte den rakaste bland skribenter. Hon kan vara snårig, och här tvekar hon inte att flitigt återanvända de expertuttryck som Anders Johansson brottas med. Men hon är kritisk till bokens diskussion om kärlekens konstruerade villkor. Hon avvisar AJ:s fundering om att själva orden "jag älskar dig" kan diktera kärleken,  dvs att det som "instiftar" den varma känslan skulle vara "den rådande kärlekssemantiken". Hon kan inte med att ge orden denna styrfunktion, vilket lugnar mig som läsare. Det är alltså inte snacket som fixar kärleken.
 
Det låter lugnande, tänkar jag, då jag hunnit så pass långt i läsningen. Men AJ tycks också analysera om den borgerliga kulturen i själva verket "normerat kärleken som positiv", och att vi " låter oss drabbas eftersom vi lärt oss hur vi då ska bete oss". Jag släpper taget just där, men läser vidare att också Lena Andersson verkar ge upp det hela - i stället verkar hon (hör och häpna) vilja ansluta sig till värdet av "bondförnuftets osofistikerade utflöden" (fast riktigt så skriver hon inte i klartext). Där förtjänar hon beröm.
 
Till slut meddelar LA att författaren avrundat med sin egen rätt avdramatiserade hållning till kärleken. Han har, skriver LA, tagit avstånd från "posthumanismens bortopererade kausalitet". Han tror heller inte att hans egen kärlek till sina barn är "konstruerad", berättar hon lugnande i artikelns slutrader.
 
Den energi jag satsat på att läsa artikeln är vid det här laget uttömd.
 
Ord betyder mycket. Enligt somliga teoretiker skulle orden alltså kunna instifta kärlek (i stället för känslan). Därom tvista alltså de lärde med full kraft. Sen finns det ord som bevisligen skapar distans fast det behöver man inte diskutera.
 
Annagreta

RSS 2.0