bookzoom

Vadan denna rubrik? Jo det är dagens nyhetsförmedlings favoriter som avspeglas. Det ska snart gå illa för Kinas ekonomi, säger någon, de kommer att komma på obestånd. Ja, det känns inte bra, obestånd på kinesisk mark, inte bra. Mitt i semestern, dessutom. Vad skulle Mo Yan ha skrivit om detta? Hade han erinrat sig någon lämplig grymhet bland hirschen ute på slättlandet? Någon dramatisk flykt undan herrarna?

 

Sedan är det Berlusconi. Han har en dotter som nu ska ta vid efter fadern. I politiken, alltså. Hon går i hårdträning, skriver La Repubblica. Undrar om det gäller talekonst eller om det gäller själva politiken. Själv vill denna man, som verkar hämtad ur romarrikets mörkare maktsammanhang, skriva om lagen igen. Han ser inte glad ut på bilderna. Hans damer blir allt färre, men han har en "fidanzata", som glatt uttalar sig i TV.

 

I den italienska kulturtidskriften Micromega, fräck och intressant, skriver Angelo d´Orsi en dråplig och dräpande artikel på nätet om Berlusconidramat. Den är ett exempel på den berömda rabbia jag skrev om tidigare. Väl förvaltad ilska kan resultera i briljanta analyser.

 

Sjögurkor, ja. Därom skriver Stockholms Universitets nya tidskrift Havsutsikt, i nr 1. De äts av kineserna, som betraktar dem som delikatesser. Därför börjar det bli ont om sjögurkor därborta. De är i själva verket nyttiga djur, lever bland korallreven och bryter ner och återvinner organiskt material. De ser ut som limpor eller degklumpar i olika färger och storlekar. Inte alls attraktiva om du frågar mig.

 

Se där, några favoriter i mediarapporteringen idag, den 27 juni 2013.

Annagreta

 

Glad midsommar!

 

Annagreta

 

Kaj Schueler har intervjuat Torgny Lindgren i 30 år. Det är en lång tid. Delvis kan det bero på intervjuoffrets tysta typ. Han är inte lättintervjuad. Snarast lite tvär.

 

Själv skriver Torgny Lindgren att samtalet splittrar tanken; tanken tvingas i riktning mot att behaga eller förarga. Det känner man igen från Lars Lerin, som också talat om hur trött han blir av att "vara trevlig". Ingen av dem är någon linslus. Kanske just därför gillar vi dem. Ingen flört med publiken här inte.

 

Det talas ibland om bokförsäljningens beroende av författarporträtten. Dvs när författaren är ung, snygg eller omtalad i media redan tidigare, då görs (positiva) författarporträtt, och sedan säljer boken. I praktiken kommer ofta porträttet långt före boken. Gunåde den författare som inte vill ställas ut. Det är grymt otidsenligt och oekonomiskt tänkt.

 

I fallet Torgny Lindgren blir hans ordknapphet en mysig tilläggsfaktor; han är ju norrlänning, så därför är han tystlåten. De där norrlänningarna är ju såna. Man hittar koden som förklarar. 

 

Som tur är är Torgny Lindgrens böcker - med eller utan författarporträtt - väldigt intressanta och läsvärda. Kanske tillför Schuelers bok något väsentligt också om böckerna.

 

Jag minns ett seminarium på  bokmässan för några år sedan. Det skulle talas om hur bibliska tankar och bibliskt språk hade påverkat Sara Lidman och Torgny Lindgren i deras författarskap. Samtalsledaren ställde en onödigt fyrkantig fråga i början, vilket gjorde att Torgny Lindgren snedtände och vände sig från de andra två. Han var såpass tydlig att det blev Sara Lidman som sedan fick prata och rädda hela föreställningen.

 

Vi har alla förutfattade meningar om det mesta. Ska man hantera Torgny Lindgren får man respektera honom. Det är inte svårare än så. Kanske har också det något med norrlänningarnas kynne att göra. Det är glest med inställsamma typer norrut.

 

Annagreta

 

 

Ilskan har antagit större proportioner, säger den italienska kommentatorn i La Repubblicas TVsändning. Den har blivit en sjukdom, ett allmänt spritt uttryck för vårt lands tragik och vånda.

 

Det finns många skäl att ilskna till, 38% av Italiens unga saknar arbete, räntan går upp och småföretagen, Italiens ekonomiska ryggrad, stänger och går i konkurs. Det är omöjligt att få till en fungerande regering och komikern Beppe Grillo hotar med att lämna landet. Frågan är hur många som i själva verket skulle sakna honom, det börjar krakelera inom 5stjärnerörelsen, hans parti.

 

Andra grupper tar andra initiativ. Roms morgontidning La Repubblica har just avslutat sin kampanj för ett konstruktivt idéutbyte "La Repubblica delle Idee" i Florens. Partito Democratico har där ett starkt fäste. I den stan hyllar man skönheten, La Bellezza, i sina rop på förnyelse och nytänkande, nu framförda i seminarier och event. Rätt inspirerande med en morgontidning som går ut så stort med en debatt på viss nivå. Och vem förvånas? I den italienska politiken har skönheten och ilskan förenats tidigare.

 

Och ilskan uttrycks. Roberto Saviano har skrivit en ny bok om drogmaffiakomplexen. Han har än en gång givit sig in i de mest gömda nedsvärtade områdena i samhället. Han orkar aktivera sin ilska och skapa överblick och insyn, dessutom på bekostnad av sin personliga frihet i vardagen. Jag får återkomma när jag läst.

 

Annagreta

 

 

 

Venedig är den perfekta platsen för de stora frågorna. Framtiden är ytterst oviss, rejält osäker. I senaste New York of Books skriver Anna Somers Cocks att turistströmmen utgör både hotet och frestelsen. Det som hotas är miljön och de sköra världsarvet, det som lockar är  pengarna.

 

Samtidigt öppnas den 55te Biennalen, som av dess hemsida och internationell press att döma är något alldeles extra. Den unge Massimiliano Gioni har tydligen tagit ett steg till i ambition och kraft och lyckats göra Biennalens centrala internationella del till en tankeställare. I vår snabba värld där information och intryck sköljer över oss hela tiden vänder han sig till "konstnärernas inre röst där det kan vara OK att gå långsamt fram och låta sig domineras av inre bilder". Han kallar utställningen "Il Palazzo Enciclopedico", och hänvisar till en gammal skiss från 1955 av italienaren Marino Auriti som föreställde ett enormt torn där all världens kunskap fanns. Nu försöker konstnärerna på liknande sätt greppa mångfalden och fånga in dess variation och rikedom i bild. Idag är sådana försök än nödvändigare och än mer desperata, säger Gioni. Han säger att han arbetat inkluderande och valt att ta med unga okända konstnärer blandade med gamla, och med föremål och idématerial. Följaktligen är antalet konstnärer i denna del av utställningen större än nånsin, vilket betyder drygt 150; bland annat inkluderar han Hilma af Klint och Jungs Röda bok.

 

Den fräcka ansatsen är onekligen lockande. Vi springer allt fortare förbi intryck, bilder och påståenden. Encyklopedins tanke är gammal men den intresserar uppenbarligen Biennalens curator, i en tappning som ännu inte finns. Han pläderar för "slow art", både i skapandet och mottagandet. "Skapa långsamt och kolla långsamt".

 

Det är mycket att kolla på utställningen Il Palazzo Enciclopedico. Men det känns bra att denna stora - om inte största - konstmanifestation vågar samla ihop och dra fram allvarliga frågor; döden, minnet, kunskapen och informationen. Gioni har bl a tagit med Paul Gauguins målning från Tahiti 1897: "Var kommer vi ifrån? Vad är vi? Vart är vi på väg?"

 

De nationella utställningarna är 88 till antalet, strödda över Il Giardino och ute på stan, Sverige är inte med i år. Till detta kommer events av olika slag, dans och opera (en japansk variant av Madame Butterfly), teater och föreläsningar plus särskilda studentarrangemang för universitetsstudier i konstvetenskap och närliggande ämnen.

Härligt, begåvat. Kan man stanna hemma?

 

Annagreta

 

Det står i bladet att hjärnforskarna kommit fram till något revolutionerande. Förr trodde man att antalet celler i hippocampus var konstant, men nu har man funnit att med träning och annat växer de till antalet, den normala ökningen beräknas till 1200 celler per dag. Hippocampus är inte vilket litet slarvigt smäck som helst. Det hjälper oss att navigera både rumsligt ocvh emotionellt. Vi minns saker med dess hjälp. Både sorgliga och roliga, både behövda och onödiga saker. Londons taxichaufförer som måste kunna orientera sig bland ohyggligt många gatustumpar i stan får ett ovanligt stort hippocampus. Så var det med den saken. Snacka om bevis.

 

Minns man namnet på blomman? Känner man igen fågelns läte? Hittar man ut i naturlådan? Och hem?

 

Sådana utmaningar gynnar ditt hippocampus och när det är gynnat mår du bättre, få färre depressioner om alls några, blir en naturligt aktiv guide till alla bra matställen, och säkert en allmänt trevligare typ.

 

Tack, Jonas Frisén på KI, för detta uppmuntrande rön.

 

Annagreta

 

 

Hej på er firare, lirare och alla andra!

 

Av de två azaleor som skymtar på bilden heter den med större blommor Silver Slipper. Den andra doftar och har rent vita blommor men jag minns inte namnet.

 

Bilden blir min hälsning i vårens tid.

 

Annagreta