Digitalis Ferruginea Rusty Foxglove
Nu har den börjat blomma, den här dryga typen. Den frösår sig hänsynslöst, och blommar fr o m nu.
Blommorna är beigerosa. om det nu finns en sån färg. Den är säkert lika giftig som sina syskon.
Giftig är ju annars den amerikanska valrörelsen. Det handlar om att elda massorna, en metod som inte borde få fotfäste i någon nutida debatt. Men som tillämpas, med vilka argument, tilltal och attacker som helst, tydligen. Vi kommer att sakna Obama. De stora vita efterföljarna borde ha lärt sig stil och hyfs av denna svarta man. Till och med vi, som håller till på den andra sidan Atlanten känner oss förlägna inför debattnivån i kampanjetälten.
Här hemma då? Ja, vad säger vi om den nyvunna nationalkänslan hos alla våra företrädare? Där skymtar avståndet och motståndet till motparten, dvs de immigranter som nått eller vill hit. Än har inte hatet mot dem blivit riktigt giftigt, men det lurar bakom hörnet om vi framhäver vår överlägsenhet i allt, överallt. Vi har rätt att vara här... Vi som vet bäst och som tycker lika...
Annagreta
På tippen med Horace Engdahl, en modern opera
Just när jag kör in på tippen hör jag radions P1 annonsera "Allvarligt talat, med Horace Engdahl." Jag tänker, ska jag missa det här? Då kommer frågan som Horace ska svara på: "När vet man att man gett upp?". Det är en mäktig fråga och jag stannar till innan jag styrt in i utvinningskön. Horace svarar med ett citat av en gammal fransos (?) som jag glömmer namnet på. Svaret går ut på att när man frågar "Hur länge ska det här fortsätta?", då har man gett upp..
På tippen har allt man ägnar sig åt gett upp, i princip, det är själva affärsidén. Prylars liv fortsätter inte här, i varje fall; - kanske någon annanstans. Men jag tycker Horace kom undan billigt. Fanns det inte nån fler filosof han kunde ha citerat? Eller utvunnit något ur sin egen fatabur? Kanske gav Horace Engdahl själv upp just då han fick frågan, och tänkte "Gud att jag sa OK åt det här jobbet, hur lämge ska jag behöva fortsätta med detta?" Kan SR inte nöja sig med Lena Andersson; hon är ju bra och aktuell och något av en specialist på att aldrig ge upp, det framgår ju av hennes böcker.
Jag tror däremot att det kan vara en seger att ge upp. Se bara på alla osannolika saker man slänger på tippen; en osannolik aftonlampa med romantiskt flor, två gulbrokiga soffor, en träningscykel och några skyltar med diskutabel text; allt kastat med synbar njutning. Se bara på mannen som med ett triumferande leende slänger sin bokföring på "brännbart". Vilken seger, han har nog gett upp!
Jag frågar var jag ska göra av med mina flaskor med gammal smörjolja till gräsklipparen. "Där det står farligt avfall", säger den vackra gulklädda människan som jobbar på tippen. Den gamla trasiga badbaljan i mjukplast med delfiner på som jag (utan att ge upp) blåste upp för några år sedan? "Brännbart!" Ett trasigt däck till skottkärran, utbytt för 20 år sedan... En komplicerad glasskål för "invärtes odling" .... Som i en modern opera framträder vi inövat och vant mot fonden av stora lyftkranar och containers, och våra svepande gester utförs dekorativt bland skrymmande möblemang och bladruskor av omåttlig längd...
Annagreta
Solen når inte hur långt som helst
Jaha, då var alltså EM över. Solen lyste inte på alla lag, lika lite som på årets pelargon, där solen bara når halva bilden. Min favorit fanns bland EMs kommentatorer; en dam från Västerbottens inland, förslagsvis från trakten runt Jörn eller möjligen Malå. Den geografiska slutledningen drar jag p g a hennes underbara västerbottniska brytning. Ordvalen var det heller inget fel på. Vad sägs om "Hålla linjen där bakanför å - int ska han behöva va så ensammen på flanken..." Man måste bara älska sånt. Min solstråle faller på henne.
I övrigt har jag varit i Italien medan Almedalen firade sin årliga triumf som dragplåster. Jag minns förra året, då var Matteo Renzi där och vistades bland de politiska damerna ett tag innan han åkte till La Merkel för vidare spisning. Vem som förförde vem i år återstår att se, men nu behöver Matteo Renzi lägga på en rem om han ska kunna charma och övertala tillräckligt för att få igenom sina förslag till ny konstitution i Italien. Ny konstitution är det inte alla regeringschefer som ger sig i kast med att skapa, så Renzis plan är onekligen ett tilltag värt en folkomröstning - planerad till i oktober - (om nu inte folkomröstningsinstrumentet tappat sin status som politiskt redakap). Ändringarna i konstitutionen är inte småpotatis; ta bort andra kammarn (senaten, där alla sitter på livstid) å ersätt den med en liten grupp regionalt valda rådgivande politiker utan reell makt, minska antalet parlamentariker också i representanthuset, etc etc --- i en lång rad förenklande och förbilligande grepp. Det blir inte lätt; många tappar privilegier och andra förlorar prestige och ytterligare andra tror att det blir mera politisk toppstyrning...Diskussionrna om detta har pågått i ett par år nu.
Annagreta
