Lars Lerin avbildar samtiden

 
Min äng i motljus är en hälsning till Lars Lerin, den underfundige mannen från Munkfors. Han kan som ingen annan envist skildra det alldagliga, det udda, det tragiska och det sköna omkring oss.
 
Nu visar Liljewalchs med M Castenfors som curator en stor utställning av Lerins senare verk, och det är inte en utställning man strövar igenom utan att bry sig. Den griper tag. Man känner igen de stora bilderna av ödslig bebyggelse - i stan och på landet. De får bjuda på sitt vemod. Vi berörs av dem, vi känner igen den landsbygd som ibland abstraheras och hamnar i den politiska debatten. Det är långt till den enstaka gården, Lerin målar svepande fält och tomma ytor innan den lilla kåken tillåts skymta längst bort från oss betraktare. Den stora överväldigande målningen av en ung björkskog är ren magi, ett envist stycke natur som inte ger upp utan fortsätter att vara vacker och skör och vit och tyst.
 
Bilderna från syriska stadsvyer före och efter krigets utbrott har placerats sist i utställningen, man ser dem innan man går ut i vårljuset och värmen och gemenskapen och tryggheten. Ett memento, milt (som konstnären själv) men starkt uppfordrande. 
 
Då är det mera humor och lättsam bildglädje inne i salarna som visar fåglar i långa rader i museimontrar eller de eviga hyllorna med bokryggar i  guvetvilka arkiv som aldrig verkar ta slut. Som en spegel av vårt behov av att bevara, spara och behålla, i evighet, amen.  En annan variant av samtidens egenheter är en svit med mäklarannonsernas lägenhetsbilder, som Lerin ser dem, - med förvåning kanske, eller med en lätt, svalkande ironi.
 
På vägen ut återser man den stora väggen vid entrén med alla inramade ensamma katter och hundar, som Lerin fotograferat i Brasilien. En ren dokumentation, ett statement från främlingen Lerin som inte kunde bortse från alla gatans djur, utlämnade att klara sig själva.
 
Gå å se den utställningen! En upplevelse.
 
Annagreta

18nde maj är också värd att fira

 
Vem talar om kallblåst å halka å brodd,
Vem önskar sig dagliga ströv i djup modd
Med halsduk å mössa å jacka av dun
Då varmaste vinden blåser på frun?
Vad är det som händer i mitt lilla käll?
Det orkar man undra, kväll efter kväll
då man lättat från soffan å kollat runt
å sökt mellan plaggen efter nåt tunt.
Vad viskar vindarna med ljummen röst
är det en maning eller en sorts tröst?
Det finns att begrunda medan apeln slår ut
Tiden är kort, snart tar rimmen slut.
 
Annagreta
 

Vända kappan eller inte

Härma eller ta avstånd, det är den politiska frågan.
 
Obama drev fram Iranavtalet, därför är det inte bra, tänker den nuvarande maktinnehavaren. Alltså måste jag göra tvärtom; riva upp och slita sönder. Avund och en kraftig dos självhävdelsebegär ges fritt spelrum. Motsättningen bllir till ett politiskt utspel. "Han ska inte tro att hans idé var nåt att ha. Kosta vad det kosta vill, jag visar handlingskraft och självständigt tänkande." Ta bort!
 
Sen har vi den andra modellen, då man härmar den andre, som taktik. Här hemma drar SD sympatisörer med sin flyktingfientliga retorik, därför försöker andra partier likna dem i hopp om att på samma grunder få sympatisörer. "Vi vill också vara med å leka på den planhalvan som ger röster". Det är inget imponerande självständigt tänkande. Ideologi till salu!
 
Annagreta

Hugaligen, vilket läge.

Svårt läge. Instabilt praktiskt taget överallt.
 
Horace har gått under jorden för att ladda inför nästa drabbning, som antas bli het. Italiens politiker som länge försökt klösa ut ögonen på varann har nu gett upp och börjat gå i terapi hos den psykolog som för ett tag sen löste upp Berlusconis knutar och fick honom att börja ragga igen. Putin har köpt en ny kostym som han bar på den femtielfte installationen häromdagen, men nu har han bytt till träningsbyxor från Armani och är på väg till sin stiligaste datja där han ska lösa korsord och lyfta skrot med bar överkropp.  
 
Gudrun Sjödéns kollektion är vildare än vanligt i år och där påstås med emfas att 4 olika mönster på samma människa på samma gång är det nya svarta. Jan Guillou vet sedan en tid tillbaka bäst i alla lägen, vilket är oroande. Trump har tappat kollen mer än vanligt och är nu att betrakta som allmänfarlig verksamhet. Flyktingar i Sverige vet inte om vi har nån flyktingpolitik, och vi vanliga väljare vet inte det heller. 
Få se hur det utvecklar sig.
 
Annagreta
 
 

Om Per Wästberg varit västerbottning

Jag läser en kolumn i SvD den 3 maj, skriven av akademiledamoten Per Wästberg. Det är en samling språkliga krumbukter, en klagan över livets grymhet. Av allt att döma är det också en serie verbala grimaser, riktade mot vår mediavärld. Texten är inte njutbar som språkövning, den är tradig, tröskande, tråkig och trist. Skribenten verkar arg. Ilskan har ingen egentlig riktning. 
 
Ska man göra ett försök att riktigt tränga in i den PWska sinnesstämningen får man tänka fritt och geografiskt. Den italienska mannen som t ex gått på pumpen i en kärleksaffär, häcklats för det och känner sig förorättad har en svada som i tydlighet och omfattning överträffar PW med flera sjömil. Den kan vara brutal men är alltid begriplig. I Västerbotten, däremot, sätts andra mekanismer igång. Där stöter ordrikedomen på patrull. Där finns det också ett uttryck för den sinnesstämning som jag inbillar mig att PW hade vid skrivtillfället. Han satt enligt min mening "å grote se". "Att grotes" är ett verb som betecknar en fullt begriplig och inte helt ovanlig känsla av orättvisa motgångar, men då ska man också veta att man är ganska fåordig vid sådana tillfällen. "Man sitt mersom stilla å grotes, man prata int i onödan, man titt helst neri golve, för man vill int ha nan kontakt".
 
Något i den stilen kan kanske skymta i slutet på PWs text, då han antyder att han "reser för att undgå sinnenas apati". Jag tror det betyder att han ska grotes i Paris ett tag framöver.
 
Annagreta

Det dröjer inte länge till nästa blogg...

Isen har just krakelerat därute. Valborg har resulterat i utbrunna rishögar och trötta firare, och björnen har krupit ut ur sitt ide och satt sig tillrätta för att filosofera. Älgen känner sig seg och rådjuren sniffar efter penséer i närområdet. En koltrast körde nyss en ny drill som på trots, och duvan svarade med att knorra lite extra länge på grannens tak.
 
Nu är ju det här inte Naturmorgon i radio, utan en betraktelse av den typen som rinner till då det är vänt i markerna och solen hotar att bryta fram bakom tallen i hörnet. Grannen håller på att gräva sig fram till jordens medelpunkt och på andra sidan tomten är det tyst och lugnt för där är dom i Spanien. Jag konstaterar att där Bernhard stod senast han kom förbi, där är det tomt med undantag för en liten lövhög och en kratta som inte kallnat sedan jag senaste gick igång med den. Kanske kommer han förbi igen innan han ska starta sitt senaste åtagande som jag ska berätta om nästa gång jag hittar de här tangenterna.
 
Med vänlig hälsning, alltså,
Annagreta

RSS 2.0