bookzoom

Det är uppfriskande när populärvetenskap rör om i grytan. TVprogrammet Fråga Lund har onekligen rört om. Vetenskapssamhället verkar samla sig på enad front, konstigt nog, får jag tycka. Jag levde i den tron att man slappnat av lite i akademin, och att man tålde lite skämt och inte tog sig själv på ett sånt enormt allvar. Men nu verkar det ha blivit nåt slags backlash. Man gömmer sitt ansikte i kudden (Heberlein) och man skäms på olika sätt, det ena mer högfärdigt än det andra. Man "lider med de inkallade stjärnorna". Den strama självbilden verkar inte tåla lite hejåhå med Christian Luuk.

 

Ja, det låter ju tråkigt alltihopa. Men vad ligger bakom denna upprördhet och detta lidande? Forskningen har ju en enorm pondus och  åtnjuter  mycket stor respekt. Kan det vara så att denna stärkande självbild på sina håll blivit alltför bekväm och tilltalande internt för att tåla lite hejåhååhejåhå med Christian Luuk? Men så illa kan det väl åndå inte vara?

 

Annagreta

"Provocerande, självupptagen, hatisk och maniskt rabblande". Eller: "En glasklar prosa som sedan ett tag saknar motstycke i Sverige". Idag får man veta vad recensenterna tycker om Lars Noréns senaste tjocka dagboksanteckningar. Det är blandad konfekt, to say the least.

 

Carl-Johan Malmberg i SvD hyllar den tjocka dagboken - som uppenbarligen (liksom tidigare) är framställd så att den saknar avdelningar och pagina och alltså rinner fram i en oupphörlig ordström. Malmberg skriver att Noréns text är en "aforistisk livskonst". Norén brukar hursomhelst inte vara aforistisk då han angriper media och särskilt kulturklimatet. "Svenska kritikers medelmåttighetskomplex" är ingen positiv Norénsk glosa direkt. Men Malmberg gillar att Norén "startar om hela tiden, skriver utan tillbakablickar, utan plan".  "Noréns dagbok ger evigheten litterär form" är den rubrik som SvD satt. Svårslagen rubrik, skulle jag säga.

 

Therese Eriksson skriver en anmälan i Fokus idag. Där låter det totalt annorlunda. Hon är inte impad, snarare provocerad. Hon ser en kokett författare som skriver utan plan, det är inte litteratur med stort L. Texter med högt skvallervärde, dock. Hon ser framför sig hur Sigge Eklund och Alex Schulman söker sig fram till de ställen i boken där de eventuellt förekommer: "Du är också nämnd!!!!". Sedan läser de högt en bit. Hon frammanar bilden av lätt ängsliga, svettiga medborgare i riket Kultursverige, som bläddrar fram och åter i jakt på sitt eget namn. Förra boken slog ner som en meteorit i kulturdammen, säger hon jämförelsevis.

 

Ja, han rör om i Kultursverige, den där Norén. Ingen kan gå helt säker heller, för angreppen är tydligen lika många som förut. Den första dagboken köpte jag och förbluffades över hur smått och stort blandades, men så är ju å andra sidan livet. Mest förvånad blev jag över hans stora hummerkonsumtion. Det säger kanske mer om mig och mitt jag än om Norén och hans.

 

Men den här boken blir säkert uppmärksammad, i alla läger. Till och med för sitt utseende.

 

Annagreta

Det är inte hälsosamt med måsten. Kravlöshet är heller ingen vinnare. Så då måste man hamna i lagomfacket, bröder och systrar, där är det då i stället gott om umgänge. För att inte säga hur trångt det är där.

 

Vi rör på oss, litegrann. men vi har ingen pt. Vi äter grönt och fettsnålt, men vi bantar inte. Vi läser Elena Ferrante men inte Dantes Divina Commedia, fast vi tror att det borde man göra. Vi dricker vin i prisklassen 80-90 kronor och ägnar oss inte åt snaps - särskilt ofta. Kläderna köper vi antingen på dyra affären (för de ska räcka urlänge) eller också på REA, denna välsignade affärsidé som får oss att släppa kontrollen, litegrann åtminstone. På det sättet har vi både klassiker och slappa saker från HM att svepa in oss i. Vi sjunger sällan i kör, fast vi vet att det är bra för hälsan. Vi åker på semester i sällskap med likasinnade och njuter av resorna, fast mest efteråt. När vi får berätta om dem för andra som inte var med eller för dem som var med. Vi avundas andras framgång, men vi visar det inte. Vi kör bil utan vånda och nyttjar bilprovningen. Vi ser på en och annan serie på TV men avstår från de vidrigaste och ser inte heller "fruarna i LA" eller liknande dravel. Vi gillar Downtown Abbey. Vi diskuterar aldrig partipolitik för då går det åt helvete. Men politik i största allmänhet går bra. Vi har en morgontidning fortfarande, fast guvet hur länge till. Vi är med eller ska gå med i facebook. Vi har ingen egen podcast men -  vem vet om nåt år? Det är säkert roligare att göra en podcast än att se en. Lagompodden, finns den redan? Eja, vore vi där.

 

Annagreta

Sardiniens kriminella ligger i en klass för sig. "Sardinia Post" skriver att "De flegmatiska" hade slagit till mot   Banco di Sardegna men blivit hindrade genom "det stormiga ingripandet" från den lokala polisen i Cagliari. Här är alltså ett gäng känt för att bestå av "lugna, kalla och välorganiserade" typer. Men den här gången mötte de ett stormigt motstånd. Så kan det gå. Flegmatisk kriminalitet är inte nåt framgångsrecept på Sardinien. Nån annanstans, kanske. Men inte där, för där stormar polisen fram. Ordets makt över tanken ska inte underskattas.

 

Annars då? Det är ont om engagerande positiva nyheter. Tandtråd eller inte tandtråd, vad sägs om det? Där har debatten gått het - och bet - på sistone.  Den stora osynliga planeten, då? Finns den eller är den helt enkelt en figur i astronomernas våra dröm? Trump, då? Finns han? Eller är han en mardröm?

 

Men flegman, då? Jo, den finns. Jag har själv drabbats på sistone. Och inte vill jag att det ska storma in nån bataljon som tar den från mig. Vårda din flegmatiska läggning, broder och syster! I morgon kan det vara för sent!

 

Annagreta