bookzoom

Idag sätter tidningen Fokus fokus på paret Lena Andersson och Roy Andersson. Två intelligenta, självständiga konstnärer, involverade i varandras liv. Så mycket har vi förstått nu, det är litterärt och tydligt erkänt. Och en ny bok har kommit, med samma Ester och samma trånad. Så vi förväntas fortsätta följa den kärlekskranka Ester genom eld och vatten, mest eld, förstås. Själv läser jag följaktligen den nya boken "Utan personligt ansvar". Hon har numera ett annat offer för sin lidelse; denna gång heter han Olof och är skådespelare. Gift dessutom.

 

Lena Andersson är ostajlad. Hon blir utfrågad hela tiden, får försvara sina romanser inför öppen ridå. Men hon håller lågmält fast vid sin författarfrihet och sin rätt att skriva fiktion. Det är verket vi ska fokusera, inte bakgrunderna. Fast det har aldrig hänt i världshistorien att verkligheten bakom dikten förblivit i skuggan, om ljuset alls fallit ditåt. Därför skrivs det också tjocka böcker om historiska personligheter som borrar fram deras verkliga jag och deras böjelser och dolda preferenser i all oändlighet. Och därför är vi alla så intresserade av vad som "ligger bakom" berättelsen. Nyckelromanen har en blomstrande marknad.

 

Den alldaglighet vi visar utåt säger ju egentligen ingenting om vad som rör sig under ytan. Lena Andersson bryr sig inte om någon stajling och poängterar därmed sin integritet. Det är verkningsfullt, och vi blir fascinerade av kombinationen mellan böckernas lidelsefulla trånad och författarinnans återhållsamma framtoning. Fast det är säkert arbetsamt för henne att hålla tillbaka "verkligheten" samtidigt som Roy Andersson gladeligen erkänner sig vara Hugo Rask och suckande beklagar att deras romans blev så smärtsam för henne. En man som erövrat en kvinna lär sällan gräma sig över det, men den lämnade Ester förödmjukas i sitt inre. På så sätt fortsätter romanen sitt liv, in i våra samtal och på tidningssidorna, bekräftande bilden av kulturmannens övertag och makt och kvinnans sprattlande försök att göra sig gällande.

 

Annagreta

Klas Östergrens nya bok Twist är ett noggrannt arbete, välskrivet, genomtänkt och aktuellt i sina stycken. Det är samtidigt en lite krånglig handling, med sammanvävda inslag och personer med flera personligheter plus ganska mycket lurendrejeri. Som vore Klas Östergren rädd att skapa något alltför enkelt. Jag läste ut den. Det är bra betyg. Det var ingen uthållighetsseger utan en rätt angenäm färd genom Östtyska akiv, på båtfärder i eka och i små hemliga möten i lägenheten X. Men jag hade gärna avstått från de nervösa upprepningarna mot slutet som säger ungefär  "men föga anade jag att detta skulle..." och "så trodde jag då. Det kom att ändras senare". Cliffhangers av den typen behöver inte Klas Östergren. Den spänning han skapar finns där ändå, utan dem.

 

Snart ska Östergren tala om Ulf Linde i sin installationsföreläsning, den 20 december. Det kommer att vara en lysande exposé över den gamle konstkännaren, författaren och museimannen. Den kan också bli lite krånglig, som Twist, om man vill återge alla kast och utvikningar i Lindes liv och verk. Kanske måste Östergren t o m ta med några cliffhangers, i stil med "föga anade kritikerna, att..." eller "några år senare skulle insikten om Lindes betydelse infinna sig..." Dessbättre brukar SVT sända begivenheten, med kungligheter och hela baletten. Ser fram emot detta. Föga anar jag idag hur minnesvärd Östergrens text kommer att vara...

 

Annagreta

 

 

 

Farkosten gömmer sig i havet som är grått och kallt. Någon expert tror att ryssen vill ta tillbaka de vattenområden de förlorade i de stora krigen på 1700-talet. Roslagsbor sägs ju vara av rysk härkomst, så händelserna stämmer med den numera vanliga matrisen. Rädda de egna. Blod är tjockare än vatten. Vi som bor mitt i Uppland är gränsfall. Fast det fanns ju en ubåt i Fyrisån på  Olrogs tid, en undervattensbåt. Jag tror att den tillhörde försvarsmakten.

 

Nu är ju Per Västbergs senaste bok nominerad i Augustprisets fackbokklass. Denna nyhet når mig medan jag tror att boken är skönlitterär. Ingenting är längre heligt, tänker jag. Skriver man tillräckligt detaljerat och väl belagt om sin fars romantiska livsresa kanske det är en fackbok. Hur har man tänkt? Finns det nya hemliga kanaler mellan dikt och fakta som ännu inte är publikt kända men prisvärda och i behov av att lyftas fram i ljuset? Lurar resultatet av denna nya fusion likt gäddan i vassen i väntan på upptäckt? Kommer den österifrån? Har den strandat?

 

Den möjliga ubåten dyker nu upp i internationell press. Den figurerar t ex i Corriere della Sera (Milano) och upphöjs där till något ogripbart, ett spöke, en "fantasma". Sakprosan har här inget försprång framför dikten. Dikt och verklighet blir ett.

 

Annagreta

Ingen var väl oberörd inför Herbert Tingstens publicistiska gärning, han lästes och han påverkade, upprörde och beundrades. En oroshärd och en frihetskämpe, på olika arenor. Med material ur Per Wirtens bok om Tingsten ger nu Stockholms stadsteater en monolog, framförd av Robert Fux.

 

Levnadsöden fascinerar. Särskilt om föremålet var/är en känd person. Wirtén försöker sig på att skildra både personen och publicisten Tingsten, och lyckas hyfsat. Han skriver lättläst och flyhänt. Jag hade gärna sett mera citat ur Tingstens rika fatabur och mindre skildringar av hans svåra attacker av ångest och vånda över livets meningslöshet och färre upprepningar om Tingstens inre osäkerhet och dödsrädsla. Men det går föralldel an i en bok; den är bara onödigt repetitiv i dessa saker.

 

Så blev det alltså en teatralisering av denna bok. Resultatet blev en monolog; på scenen en snabbt läst återgivning av de olika resonemangen, en sprutande kaskad av Tingstens engagemang, hans ilska och hans känsla av att så ofta vara sviken. Jag beundrar Fux för att han lyckats lära sig allt detta ordflöde. Det hade vunnit på att rensas och klarläggas - precis som till slut delvis sker när pjäsen avrundas. Man grips av ödet och fascineras av den magnetiska människa Tingsten var; jag minns hans framträdande roll i journalistiken och hans inlägg i den politiska dagordningen. Det var en karaktär man ville påminna sig.

 

Sen kommer de privata ynkligheterna. Tingsten på scenen bryter ihop, han gråter, krälar under bordet och tappar tron på livets mening. Han ropar i dödsångest.

 

Var lägger vi som publik vårt intresse för människan Tingsten? Lägger vi det på hans gärning, hans publicistiska betydelse i sin tid och hans tidlösa argument för frihet och ansvar? Eller vill vi ha en veckotidningsversion där hans privata svaghet och långt utvecklade rädslor dras fram och gestaltas så vi får se hur ynkligt det VERKLIGEN stod till med den uppburne debattören? Är det en lättnad att se hur också en berömd människa kan kräla i stoftet och ropa på sin nästa för en stunds lugn? Jag ville gärna gilla pjäsen, men ingreppen i Tingstens privata plågor fick pjäsen att tippa över och påminna om kvällstidningarnas kändisbevakning.

 

Annagreta

 

Det som är haussat behöver granskas extra noga. I gårdagens DN gick Jesper Högström igång  på att kritisera den haussade filmen "Turist", prisad och omtalad, rikt analyserad. Han går motströms och jämför med Åsa-Nisse-filmerna. Filmen har satt myror i huvudet på Svenna Banan, skriver han. Han har sett filmen. Det har inte jag. Men fenomenet är intressant. En bångstyrig kritiker som inte vill passa in i det gällande mönstret. Uppskattningen möter motstånd på hemmaplan.

 

Johan Croneman skriver idag att media vill överdriva riskerna för ebola i Sverige. De gör det för att få fram en nyhet som slår, skriver han. De gör som de brukar. Croneman varnar och ifrågasätter hur relevant rädslan är, vår rädsla för ebola här i Sverige. Finns det anledning till en haussad oro, här? Han avviker och säger emot. Det gör han inte sällan. Här är det hans eget skrå som kritiseras.

 

Thomas Bernhard säger också emot, ofta innan motparten hunnit yttra sig. Det kan kallas grinigt, men är i själva verket härligt, för att nu använda en trendig term. Det är härligt att läsa hans kärva motstånd, redan innan den andre hunnit sätta ned foten, eller innan hans Lebensmensch hunnit koka det svaga kaffet. Han skulle t ex ha haft svårt att ta emot Nobelpriset med bibehållen själslig balans, en situation som f ö alls inte låg långt från att bli verklighet. Han skulle ha kravlat upp  i trappan i Stockholms stadshus, sett ned på den fina församlingen och utbrustit några ansträngda fraser om litteraturpriser, fnyst lite över de ytliga förväntningarna på honom, rett ut det avskyvärda i att likt en fågel på Antarktis bära vit väst och svart frack med skört i en lokal som var rejält uppvärmd. Han skulletill slut  ha slutit fred med omständigheterna i den vackra salen och den högtidliga inramningen med en trevande slutfras om mänsklighetens behov av bedräglighet, impackad i ett fint hölje.

 

Så ingen, varken Högström eller Croneman kommer nånsin att uppnå samma motstridiga höjder som mästaren Bernhard, även om de gör så gott de kan. Där är övermannen, den som inte faller i farstun utan håller sig på behörigt avstånd från alla entréer som leder till det uppburna, och som inte låter sig övertygas av de kallt beräknade överdrifterna.

 

Annagreta

I går handlade Nobelpriset om vår orienteringsförmåga. Uppenbarligen sitter den i hjärnans mera komplexa avdelning. Kanske kan upptäckten av vårt lokaliseringsminne, vår inre kartografi, hjälpa i vården framåt i tiden. Vi är ju många som har ett komplicerat förhållande mellan kartan och verkligheten.

 

Idag kom det blå ljuset och därmed också ledlampan. De som har ett utvecklat sinne för kartellbildningar kunde kanske se ett samband mellan KI och KVA, "om ni tar upp vårt inre geografiska mörker kan vi ta på oss att lysa upp omgivningen". Fast så är det naturligtvis inte, suckar vi redan upplysta medborgare som står med båda fötterna på den mörka jorden.

 

Upplysta blev vi som igår gick och lyssnade på Stig Fredriksson i Uppsala. Han talade om Putin och utvecklingn i Ryssland. Där råder skymning i många avseenden, inte minst vad gäller nyhetsmedia och opinionsbildningen, helt styrd av makten i Kreml. Hur lätt kan det vara för en ryss ute på tajgan att bilda sig en oberoende uppfattning av den internationella händelseutvecklingen när inte ens händelserna i det egna landet sipprar ut i nationella media? En KGBagent styr det enorma landet. Den blide Stig Fredriksson utstrålar en alldeles egen styrka; det är inte den höjda rösten som betyder allt; hans berättelse belyste vårt östra grannlands dilemman med den mildhet som kommer av gedigen kunskap och lång erfarenhet.

 

Vem får då litteraturpriset? Min röst går till Svetlana Aleksijevitj, som sagt. Men blir det inte Svetlana, hoppas jag på Colm ToìbIn, irländaren med det vackra lugna språket.

 

Annagreta

Bladmossorna tar plats i Nationalnyckelns sista volym. Vackra, naturligtvis, och många olika, som en levande protest mot all likriktniing och främlingsfientlighet. Naturens mångfald, tänk bara!

 

Vafför blev de på detta viset? Vafför slopades detta unika bokverk för att spara futtiga felräkningspengar, och vafför fightades inte forskarvärlden?

 

Jag tror det förhåller sig så att forskarvärlden inte bryr sig om allmänheten, trots alla vackra ord om motsatsen. De kan inte tänka sig en stor satsning till de andra, de vanliga knegarna och deras knegarbarn. Det är helt enkelt inte inne. De vill lägga alla pengarna på forskning, så enkelt tror jag det förhåller sig. Och den runde lantbruksministern kunde heller inte hejda denna likgiltighet inför ett stort och ambitiöst bokverk; för det kostade pengar och någon hade kallat det ett praktverk. Sånt gillar vi inte i lantbrukssektorn; där ska det vara jordnära, go mat och bra betalt för mjölken. Och de närmast sörjande, ArtDatabankens företrädare, höjde inte rösten av pur underdånighet.

 

I dagens Nordegren och Epstein tog man upp detta sista ryck, denna mossvolym. Det låg en dämpad stämning i studion, man konstaterade att först när man sett noga på växten och hört dess namn, först då börjar intresset spira. Ska intresset få spira?

 

De 7800 prenumeranterna suckar i slott och koja. Pengarna som man skulle ha avdelat till bokproduktion, dvs research, redaktion, texter, fotografiska bilder och teckningar (+ rättigheter) samt form (Lena Eliassons känsliga mallar har alltid gällt) och tryckning, dessa pengar ska nu gå till en version kortad och anpassad för forskare på nätet, och man hävdar att det blir billigare än bokproduktionen. Ursprungsarbetet lär vara detsamma, om man inte hoppar över stora sjok av verkligheten, och sen ska man sovra, redigera och illustrera, och sen betala ett antal dataexperter för upplägg och utlägg på nätet, skapa en sökportal som fungerar och sedan kanske ta betalt av de kanske upp till fyrtio forskare som kan tänkas vara intresserade av det för dem riktade materialet. Nån ska administrera betalningen och nån ska fira segern.

 

Annagreta