Lappuggla i sikte
Intill Ekolsund i det fagra Upplands södra delar sitter det en lappuggla. Hon sitter i skogen intill slottet och flyger runt ibland. Idag, 20 april, firar hon en månad på platsen. Hon gillar den, uppenbarligen, och sannolikt beror det på att hon hittar mat där i närheten, i slottets gamla arboretum.
Hon smälter in. Hela skogens färger är samstämmiga med hennes; det är brunt, beige, lite vitt och lite svart. I alla nyanser. Hon behagade breda ut sina vingar två gånger medan vi stod och beundrade henne. Hon flög ljudlöst förbi oss och tog plats på en gren på andra sidan vägen. Hon spejade, till vår stora förnöjelse, hela tiden runt och nedanför sig. Lappugglan jagade.
Hon har mustascher, vita och långa, de hänger snyggt nedåt. Hennes näbb är mycket mindre än man kunde tro när man vet att hon jagar gnagare. Runt det vackra ansiktet har hon en liten ljusare ring, hennes porträtt är redan inramat, kunde man säga.
Bilden visar den miljö som är lappugglans idag, och själv sitter hon på en gren mitt i alltihopa.
Annagreta
Strindbergs dystra verklighet - och vår
Det dystra gör sig gällande. Både i fantasin och på faktiska grunder.
Många hanterar Strindberg just nu. Det skrivs, spelas, analyseras, repriseras och diktas om denna gamla stöt, och det är mycket kvar fortfarande att gripa sig an, det kan man vara säker på. Året är hans, i kultursmeten. Han gräver djupare och djupare i våra själars kval, han upptäcker kvinnor och han döljer dem. Ibland är han obegriplig, men hyllas ändå. I Spöksonaten doldes hans dystopi av elegant satirisk dans, tack för den! Man behövde inte nödvändigtvis falla i farstun för hans gamla djup utan kunde fröjdas av att Mats Ek lagt tonvikten på att gestalta våra nutida ryckningar över all mänsklig otillräcklighet.
Så till det nutida. Thomas Bernhard återupptäcks, tack vare hans dystopiska begåvning, kunde man säga. Han såg världen i allt annat än rosenrött, men vi kan inte se hur verkligheten motsvarade hans syn på den, vi var inte med. Den ger oss ändå en måttstock på vad man kan se och tydliggöra, med en dyster syn. Den balanserar elegant på gränsen till det parodiska. Det är högoktanig litteratur.
Det dystra som idag kantar vår väg har direkt reella nutida bakgrunder. Ta till exempel Silvia Avallones bok "Stål", den kom just på svenska. Av alla anmälningar att döma är den en värdig följare av Saviano, vad gäller att beskriva ett land i svåra lägen och ett folk med dyster och krävande verklighet omkring sig, utan koketteri. Sångaren Rufus Wainwright ger ut ett album om de svarta åren i hans liv, det görs stora rubriker om detta. Författaren Jan Henrik Swahn berättar från en resa i Grekland hur människorna tappat livsmodet i fattigdomen och skammen. Den amerikanska Tea Party-rörelsen tas på allvar, detta faktum skapar mer än dysterhet, ja rentav rädsla.
Samtidigt finns det en dystopi light, kan jag tycka. Vad sägs om det ideligen återkommande "In Treatment" på TV. Håller verkligen detta spelade behandlingstema? Och när den fascinerande Epstein i radions P1 häromsistens diskuterade skillnaderna mellan coaching (med anledning av ett aktuellt underhållningscoachingprogram på TV), terapeut och psykolog blev man som lyssnare endast osäkrare i frågan. Det enda jag fick med mig var en förundran över uttrycket "ett sämre mående". Jag tror psykologen i fråga som sa detta menade att någon mådde sämre.
Holy smoke! När psykologerna börjar prata om ett sämre mående då är det illa. Man kan bli språkpolis för mindre.I synnerhet som denna kategori ska arbeta just med folk som mår sämre. Som snuddar vid eller upplever dystopierna.
Annagreta
Många hanterar Strindberg just nu. Det skrivs, spelas, analyseras, repriseras och diktas om denna gamla stöt, och det är mycket kvar fortfarande att gripa sig an, det kan man vara säker på. Året är hans, i kultursmeten. Han gräver djupare och djupare i våra själars kval, han upptäcker kvinnor och han döljer dem. Ibland är han obegriplig, men hyllas ändå. I Spöksonaten doldes hans dystopi av elegant satirisk dans, tack för den! Man behövde inte nödvändigtvis falla i farstun för hans gamla djup utan kunde fröjdas av att Mats Ek lagt tonvikten på att gestalta våra nutida ryckningar över all mänsklig otillräcklighet.
Så till det nutida. Thomas Bernhard återupptäcks, tack vare hans dystopiska begåvning, kunde man säga. Han såg världen i allt annat än rosenrött, men vi kan inte se hur verkligheten motsvarade hans syn på den, vi var inte med. Den ger oss ändå en måttstock på vad man kan se och tydliggöra, med en dyster syn. Den balanserar elegant på gränsen till det parodiska. Det är högoktanig litteratur.
Det dystra som idag kantar vår väg har direkt reella nutida bakgrunder. Ta till exempel Silvia Avallones bok "Stål", den kom just på svenska. Av alla anmälningar att döma är den en värdig följare av Saviano, vad gäller att beskriva ett land i svåra lägen och ett folk med dyster och krävande verklighet omkring sig, utan koketteri. Sångaren Rufus Wainwright ger ut ett album om de svarta åren i hans liv, det görs stora rubriker om detta. Författaren Jan Henrik Swahn berättar från en resa i Grekland hur människorna tappat livsmodet i fattigdomen och skammen. Den amerikanska Tea Party-rörelsen tas på allvar, detta faktum skapar mer än dysterhet, ja rentav rädsla.
Samtidigt finns det en dystopi light, kan jag tycka. Vad sägs om det ideligen återkommande "In Treatment" på TV. Håller verkligen detta spelade behandlingstema? Och när den fascinerande Epstein i radions P1 häromsistens diskuterade skillnaderna mellan coaching (med anledning av ett aktuellt underhållningscoachingprogram på TV), terapeut och psykolog blev man som lyssnare endast osäkrare i frågan. Det enda jag fick med mig var en förundran över uttrycket "ett sämre mående". Jag tror psykologen i fråga som sa detta menade att någon mådde sämre.
Holy smoke! När psykologerna börjar prata om ett sämre mående då är det illa. Man kan bli språkpolis för mindre.I synnerhet som denna kategori ska arbeta just med folk som mår sämre. Som snuddar vid eller upplever dystopierna.
Annagreta
Tabucchi skrev om ryggont och läkarbesök
En av Tabucchis berättelser inleds med att en man har ont i ryggen, väldigt ont.
- Du lider av litteratur, vet han att hans läkare kommer att säga, precis som han sagt flera gånger tidigare. Han vet hur läkaren kommer att tjata om och om igen:
"problemet är framför allt att du intar felaktiga hållningar, ja, du har rentav livet igenom intagit felaktiga hållningar ifråga om att skriva, för problemet är att du beklagligt nog skriver, bli inte stött nu, men i stället för en livsföring som är mer i samklang med hälsa och välbefinnande, det vill säga att man går och simmar eller springer runt i kortbyxor som många andra män i din ålder, sitter du i dagarna i ända framåtböjd och skriver dina böcker/..../ tvinnad som en skruvmakaron, med ryggraden som Tyrrhenska havet när libeccion ligger på, helt förvriden, vid det här laget kommer du aldrig att få den rät igen...."
Citatet är ur Antonio Tabucchis senast översatta berättelsesamling "Tiden åldras fort". Läs den! Det är lugna puckar, vacker text, lite melankoli och ändå, mitt i alltihopa, kluriga utsagor med en portion vemod. Det handlar om möten mellan generationer, om sjuka och friska, drömda händelser och återberättade skrönor. Tabucchi gillar att skriva om minnen men poängterar att man aldrig kan överföra sina egna minnen till en annan människa. Men berätta dom, det kan han. Det är skönt att läsa texter som är så elegant genomarbetade. På sätt och vis märker man också av tonen att författaren hade några år på nacken. Texterna gör inga experimentella krumsprång för det behövs inte. Tabucchi gick bort för några månader sedan.
Annagreta
- Du lider av litteratur, vet han att hans läkare kommer att säga, precis som han sagt flera gånger tidigare. Han vet hur läkaren kommer att tjata om och om igen:
"problemet är framför allt att du intar felaktiga hållningar, ja, du har rentav livet igenom intagit felaktiga hållningar ifråga om att skriva, för problemet är att du beklagligt nog skriver, bli inte stött nu, men i stället för en livsföring som är mer i samklang med hälsa och välbefinnande, det vill säga att man går och simmar eller springer runt i kortbyxor som många andra män i din ålder, sitter du i dagarna i ända framåtböjd och skriver dina böcker/..../ tvinnad som en skruvmakaron, med ryggraden som Tyrrhenska havet när libeccion ligger på, helt förvriden, vid det här laget kommer du aldrig att få den rät igen...."
Citatet är ur Antonio Tabucchis senast översatta berättelsesamling "Tiden åldras fort". Läs den! Det är lugna puckar, vacker text, lite melankoli och ändå, mitt i alltihopa, kluriga utsagor med en portion vemod. Det handlar om möten mellan generationer, om sjuka och friska, drömda händelser och återberättade skrönor. Tabucchi gillar att skriva om minnen men poängterar att man aldrig kan överföra sina egna minnen till en annan människa. Men berätta dom, det kan han. Det är skönt att läsa texter som är så elegant genomarbetade. På sätt och vis märker man också av tonen att författaren hade några år på nacken. Texterna gör inga experimentella krumsprång för det behövs inte. Tabucchi gick bort för några månader sedan.
Annagreta
Igelkottens murkerseende + vantar + Vallgren
Jag gillar dialekter. Att höra en äkta gotländska berätta om igelkottens "murkerseende" - eller brist på dito - är en upplevelse. Det drabbade mig idag, i ett URprogram. Det låter kompetent och inkännande. Samtidigt visas en bild av en igelkott nattetid, antagligen helt vilseförd, och dessutom filmad i infrarött i undervisningssyfte. Kraken! När jag googlar på igelkott står det lite uppmuntrande att "den kan simma om det behövs".
En annan djurinformation når mig idag; lika fascinerande om än inte på dialekt. Det rör sig om katten Coppelius i Sundsvall. Denna katt, stor och tjock, kommer ideligen hem med stickade vantar, obs vantpar (dom verkar hänga ihop), som den lämnar in till sin husse. Snart ger den sig iväg efter fler stickade produkter, och har nu hunnit bära hem både vantar, sockar och halsdukar, allt i stickat. Kattens ägare har tvingats vända sig till media för att efterlysa den rättmätiga vantägaren, eftersom ingen granne sagt sig sakna de stickade produkterna.
Det tredje märkvärdiga som jag kommit i kontakt med under de senaste dagarna är C J Vallgren. Senaste numret av Vi Läser har honom på omslaget plus i helfigur på flera sidor i inlagan. Han är stajlad, har lagom långt skägg (antar jag att man anser) och snygga skjortor och dessutom moderiktiga halsdukar som nonchalant lagt sig i rätt vinkel intill skäggstubben. Det blir på nåt sätt för mycket. Det finns nåt som heter oversell, och overkill, tänk på det, kära PRfolk.
Nä, tacka vet jag gotländska analyser av igelkottar och katter som skulle behöva gå i analys. Glad Påsk!
Annagreta
En annan djurinformation når mig idag; lika fascinerande om än inte på dialekt. Det rör sig om katten Coppelius i Sundsvall. Denna katt, stor och tjock, kommer ideligen hem med stickade vantar, obs vantpar (dom verkar hänga ihop), som den lämnar in till sin husse. Snart ger den sig iväg efter fler stickade produkter, och har nu hunnit bära hem både vantar, sockar och halsdukar, allt i stickat. Kattens ägare har tvingats vända sig till media för att efterlysa den rättmätiga vantägaren, eftersom ingen granne sagt sig sakna de stickade produkterna.
Det tredje märkvärdiga som jag kommit i kontakt med under de senaste dagarna är C J Vallgren. Senaste numret av Vi Läser har honom på omslaget plus i helfigur på flera sidor i inlagan. Han är stajlad, har lagom långt skägg (antar jag att man anser) och snygga skjortor och dessutom moderiktiga halsdukar som nonchalant lagt sig i rätt vinkel intill skäggstubben. Det blir på nåt sätt för mycket. Det finns nåt som heter oversell, och overkill, tänk på det, kära PRfolk.
Nä, tacka vet jag gotländska analyser av igelkottar och katter som skulle behöva gå i analys. Glad Påsk!
Annagreta
