bookzoom

Det har vänt nu. Bernhard är inte sur längre (så verkar det).Vad ska man annars tro då man ser honom stiga ur planet på Pisa flygplats, iförd långa slitna jeansshorts och en T-shirt som det står "Forza!" på i svart på vitt? Nåt måste ha hänt. På de senaste femton åren har det varit en annan och dystrare outfit på karln; den har gått i samma tonfärg som bärarens sinnelag, dvs närmast glåmigt grå, gammaldags och illasittande. Nu var han klädd som en i mängden.

 

Stegen fjädrade, blicken var stadig, och nu klev han ut i landet med de många kontrasterna. Han hälsade avmätt. Jag tappade fattningen som vanligt och stod bara å glodde.

 

Sanningen/förklaringen var den att Bernhard för ett halvår sedan tecknat ett kontrakt med Dottore Cantone som leder arbetet mot korruptionen. Det är en trött man som tror att han ska bli tokig. Så snart han blåst sönder en korrumperad knut dyker nästa upp bakom första bästa hörn. Bernhard ska wallraffa i en känd liga med maffiarötter, och där ska han som embedded spanare uttala de rätta fraserna på rätt dialekt samtidigt som han med dold kamera fäster skumma transaktioner på bild. Han har gått en spaningskurs /tre veckor/ på Elba där han lärde sig göra sig osynlig, och sen har han tagit jägarexamen med pistol som överkurs. Klädseldirektivet hade han tydligen börjat tillämpa, det insåg jag.

 

Bernhard hade verkligen förberett sig ordentligt. Han hade försökt bli en muskelknutte genom grymma träningspass, han hade sänkt rösten en oktav och tillfört den skrovliga inslag, och han hade tillägnat sig ett visst mörkerseende. Nu återstod bara att göra ett självklart intåg i det suspekta gänget. Bernhard som annars aldrig såg sig i spegeln hade nu fått träna in några skrämmande uppsyner, toppade med stora mörka glasögon. Hans Lebensmensch hade blivit starkt berörd av allt detta, hon hade till slut trott att Bernhard fått nippran och sökt sig hemifrån till en syster i Böhmen med gott omdöme.

 

Men spaningen hade redan inletts; Bernhard hade skickats till bergen i Messinatrakten och var i full färd med att tillägna sig lokalsinne och lokalfärg och smälta in. Det gick oväntat bra. Inom loppet av en dag blev han erbjuden ett jobb i pizzabranschen, vars boss gick å svängde med en AKfyra. Kunderna var stora och hungriga och tystlåtna och betalade kontant till en mager man i kostym i bakre hörnet. En liten blaskig radio stod på intill den magre, skränigare än väntat. Bernhard skulle hålla liv i bakugnen, en lyckad placering för en luttrad vandringsman, van vid eld i olika former. Det hade börjat bra.

 

Hur det går kommer antagligen att avslöjas i nästa kapitel.

 

Annagreta

Jag ser TVsändningen från Göteborg med Håkan Hellström. Publiken är enorm, fyller ut varje centimeter av TVn. Längst fram står alla tonårstjejerna. De viftar och hoppar och hänger på staketet, sjungande, tårfyllda.

 

Jag lyssnar, alla i publiken sjunger med, Håkan Hellström hoppar runt och tar på sig en stor svart hatt - den passar honom - och sveper omkring med en grön sjal av stora mått. Han är en figur med insidan utanpå just nu, helt uppslukad av sitt musikaliska ärende. Musiken upptar hela verkligheten. Rätt vad det är kommer Thomas von Brömsen in och sjunger med. Vem stänger av när den karln visar sig? Inte jag. Det blir en Göteborgsk mix av gott humör, vardagsliv och ordmagi - allt detta gör att jag fortsätter titta, jag blir tagen av alla musikaliska utspel, allt trots och allt kärleksfullt tilltal.

 

Håkan Hellström tillhör Göteborg. Och nog hör vi den göteborgska humorn i Hellströms texter och musik. Fraserna som inte rimmar får låta bli, de vokaler som han låter hänga kvar får långt uppehållstillstånd. Tyngst väger värmen i texterna, ostörd av tillåtet koketteri. Snart skuttar karln med de smala svartklädda benen vidare över scenen, nedför trapporna, mitt framför ögonen på dem som fäller tårar: Det är intensivt, det är galet och uppslukande - och sorgligt att det tar slut.

 

Annagreta

Boken "K" har nu börjat anmälas i spalterna. Det är Katarina Frostenssons nya bok som tilldrar sig recensenternas intresse. Förakt lär lysa som en låga i boken, det är anklagelser mot de andra i gänget, dvs i Svenska Akademien. I såna sammanhang passar det ju bra om man kan sprida sitt förakt lite bredare än det var tänkt från början. Så då blev det en bok.

 

Förakt brukar färdas muntligt, glida runt, kanske rentav överföras direkt. Eller textas via sociala media. Hur kan man då i en bok paketera och forma föraktet till något som går hem? Finns det ett säljbart sätt?

 

Fru Frostensson kör ett gammalt recept; hon förstärker sina egna fördömanden med vassa citat ur hädangångna storheters verk. Hon kan också låna snygga spetsfundigheter av filosofer och författare från förr om de tillför elegans. Ett drag av förfining tar plats. Man inser att man har med en bildad person att göra. Det elakt sagda blir finkulturellt färgat och mera salongsfäigt.

 

Stilgreppen varierar. Det här var ett exempel ur akademiska kretsar.

 

Annagreta

Vad ser vi om vi kollar i hundraårsintervaller? Jag roade mig med en sån tillbakablick.

 

Året 1519 är välkänt i år. Vi hyllar Leonardo da Vinci, som slutade sina  dagar 1519. En märkvärdig man vars liv skildrats på ett mästerligt sätt i boken "Leonardo da Vinci", av historikern Walter Isaacson. Leonardos mångsidighet vidgade och berikade renässansen. Vetenskap och konst gick samman i hans värld.

 

Året 1619 anlände det första slavfartyget till America. Det kom från det portugisiska Luanda och  gick till delstaten Virginia. Sedan dess pågick en gigantisk slavhandel över Atlanten (och över Indiska oceanen) i dryga 300 år. - Nu vill vi inte hör talas om afrikaner som vill till Europa utan försöker få dem att stanna hemma.

 

Året 1719 drog ryssarna in över Roslagen, brände hus och härjade enligt den krigsstandard som enligt vad vi så småningom insett aldrig har ändrats. De nöjde sig inte med Stockholms skärgård, utan fortsatte att döda och föröda både norrut och söderut längs den svenska ostkusten. Sverige förlorade kriget och Peter den Store vann landområden i sin närhet.

 

Året 1819 kajkade det amerikanska ångfartyget SS Savannah österut och tog så småningom land i Liverpool. Visserligen hade man seglat en stor del av sträckan, men det var i alla fall första gången ett ångfartyg korsat Atlanten. Teknikens framsteg låg i startgroparna. 

 

Året 1919 fick svenska kvinnor rösträtt. Inte en dag för tidigt. 

 

Annagreta