Västerbotten & Vittran
Stridsyxekulturen är svårt att uttala, säger en eftertänksam Bernhard som dykt upp såhär i mellandagarna. Han har studerat kultursidorna i bladen en längre tid och blivit väldigt trött och härjad på kuppen. Han har svarta ringar runt ögonen av sömnbristen (artiklarna är långa så här års, i samklang med dagarna). Vissa kulturella ord kan han inte uttala, säger han. Han har gått och lagt sig en stund på gamsoffan.
Sanningen är att Bernhard protesterar ovanligt mycket nu, han är lite surare än vanligt och beter sig ibland som en bortskämd barnunge. Hans nya hangup är "tjatet om vissa geografiska områden", t ex Västerbotten, detta skogbevuxna område fullt av skrönor. Han kan t ex inte med att alla härmar det kantiga Västerbottniska idiomet, (vars nagerst ha du ställt bil´n? Ja ställd han där han bruk stå) och det brutala sättet att tjockt uttala Hjoggböle, P O Enkvists hemtrakters cenralort, som ligger i närheten av den där ostfabriken, som alla tycker är så märkvärdig att ostrackarn måste heta Västerbottensost. Kunde ha hetat det mera näraliggande Burträskarn, och smakat likadant, säger Bernhard.
Och lika illa tycker Bernhard om Torgny Lindgrens överdrivet fjantiga hyllning av pölsan, en maträtt som inte saknas av någon i den alptrakt där Bernhard är född, och inte ger han mycket för det där sneda glaset som Torgny Lindgren låtit stå upprätt på en stubbe hur länge som helst och sedan skrivit en massa påståenden om dess öde som om vi brydde oss. Till detta kommer Sara Lidmans brutala stämma som hördes i Missenträsk - och allt som verkar ha skrämt upp henne så att hon for till Afrika. Senare började hon artikulera överdrivet tydligt (som ingen annan i Västerbotten), vilket bara gjoorde henne intressantare. Det som möjligen gick hem litegrann hos Bernhard var P O Enkvists öppna berättelse om livet; med höjdhoppen och kärleken på kvistfritt furugolv.
Men Västerbotten har också vittran, den vitskimrande danserskan på myren vid vägen till Kovallberget. Bernhard har sett henne, och gillat vad han såg, påstår han, och jag tror honom. Hon ska ha vinkat till honom och dansat och glidit fram över dimman tills hon sakta försvann bakom de tunna magra granarna ner mot sjön där gäddorna väger fem kilo och båtarna dras upp och gistnar över vintern.
Annagreta
