bookzoom

Man tar en tragedi som ligger långt bak i tiden och gör den till sin egen historia. Det är inte dumt. I detta fall är det Andrées ballongfärd som står i fokus. Den kända tragedin ger tillfälle till allehanda egna reflexioner över händelseförloppet, och i det här fallet också om dödsorsaker, kroppsliga lidanden och tragiska kärleksbrev till den förgäves väntande fästmön därhemma. Bea Uusma har skrivit en fängslande bok, den är rapp och välskriven. Den är också lite naiv, på det där nyfikna sättet, författarinnan bygger boken kring sin personliga fascination över den mytomspunna polarexpeditionen och de tre männens öde, ja i praktiken är det denna fascination som är kärleksrelationen nummer ett i boken.

 

De tre männen, Andrée, Fränkel och Strindberg, dog på Vitön, som ligger norr om Nordostlandet så långt utanför alla rutter att den sällan kan nås med vanliga båtar på grund av ismassorna. Det dröjde över 30 år innan deras kroppar påträffades, av en slump, när ett par män beslöt gå iland där. Vad dog de av? Det är frågan som kulminerar i bokens slut. Teorierna är många, men ingen vet naturligtvis med säkerhet, -- och frågan är om vi behöver veta. Efter över hundra år finns ingenting att lära längre.

 

Boken tillför ingenting från tidens forskningsklimat, ingenting om Andrées desperation att till varje pris ge sig iväg. Boken handlar som jag ser det egentligen om Uusma själv, hennes besatthet och hennes analytiska, rätt självklara arbetsmetoder. Med på köpet kommer hennes empatiska känslor för Strindberg och hans Anna. Väl skriven men inte så originell som jag trodde att boken skulle vara.

 

Annagreta

Thomas Bernhard har kommit till Uppsala, där hans tjänster tagits i bruk på universitetet. Han ska medla mellan alla som krigar där. Det är ett grannlaga uppdrag; hittills har ingen lyckats med detta, utan allteftersom tiden lidit har skyttegravarna djupnat. Det är Bernhards kända kyla och distanserade läggning som gör honom till vinnande kandidat bland head huntersarna. Han tillträdde förra måndan och har fått en hel kader tjänstemän till sitt förfogande som kan springa ärenden, trycka på låsta knappar och vara beredda att skriva inlagor. Hans kontor ligger i skandalhuset - var annars har man frågat sig i korridorerna.

 

Tack vare Bernhards dystopiska träning har har inte haft någon svårighet att tänka sig in i det aktuella ärendet. Det har bestått av för honom väl kända ingredienser; avsky, irritation, förakt. Han känner sig frestad att välja sida, men han får inte. Argumenten fylls hela tiden på. Tjänstemännen skriver långa inlagor, analyser, anklagelser, antaganden. Lokaltidningen hänger lystet på. Där är scoopen av den här digniteten gefundenes Fressen. Bernhard finner sig omgiven av ett tjockt lager ilska. Det hela känns som ett överhettat bubbelbad.

 

Till slut har han beslutat sig; han exporterar hela ledningen inklusive bisittare och suppleanter till bortre Hebriderna på åtminsone ett år. Där får de ägna sig åt fåravel och folksånger (för dem som har nån röst kvar, vill säga). Sen blir det nyval, med ett hitkallat gäng valobservatörer från Lund och Växjö. När Bernhard idag sammankallar till presskonferens om detta låter han sin Lebensmensch läsa upp slutsatserna och beslutet. Hon läser med darrande stämma eftersom hon fortfarande tror att det är fint att vistas bland akademiker.

 

Annagreta

 

Uppsala universitet kränger, dess toppfunktioner tycks sakna både omdöme och fotfäste och alla runtomkring tappar hakan i häpenheten. Det akademiska grälet som företeelse i allmänhet har visserligen rykte om sig att vara  både giftigt och lågt, men här och nu ser det ut som om nåt slags rekord är i färd med att slås, och då är det ändå inte nån utannonserad tävling, som t ex den som går i Sotji.

 

Kolla i stället in min vitklädda snöbollsbuske.

 

Annagreta

 

En tillbakalutad Leif GW Persson sitter på en scen på Bokmässan 2013. Benen spretar tungt och käppen som han behöver för sin onda höft ligger intill stolen.  Ärkebiskop Vejryd sitter intill plus en dam med anknytning till Leif GW:s förlag. Pinocchios näsa har kommit ut. Det börjar samtalas om Leif GW:s böcker; om så olika ting som den outhärdlige romanfiguren Bäckström, polisers moral och Leif GW:s tro. Det går bra för Leif GW men sämre för Vejryd.

 

Kriminologen och författaren är mycket van vid att vara sig själv. Det är inte Vejryd. En rangskillnad blir alldeles väldigt tydlig, man ser vilken av de två herrarna som behärskar situationen. Vejryd försöker se det komiska i samtalet och skrattar nervöst, Leif GW pustar lite då och då, styr upp glasögonen i hårfästet, stryker sig över munnen och ser det allvarliga. Damen sitter trångt i mitten och blir tillrättavisad av ärkebiskopen vid ett tillfälle, mest semantiskt, men tydligt nog ändå. Hon sitter inklämd mellan två tuppar, om man säger så. Man kan bli blyg för mindre.

 

En tung man som vet var han har sig själv imponerar med sin klokhet och sin charm. Han berättar frispråkigt om sin uppväxt. Han dröjer länge vid sin pappa som han så kärleksfullt beskrivit i boken Gustafs grabb; "han visste hur man slår i en spik". Av honom fick han sitt lugn och sitt självförtroende. Han kommer in på den sjukliga mamman, hur hon alltid hotade med att dö om hon inte fick som hon ville i familjen, men som levde till hon blev 92; ett rent löftesbrott, säger sonen på scenen.

 

Spelet mellan de två männen blir allt intressantare. Det som skulle visa upp Leif GW Persson och hans böcker kom dessutom att visa omgivningens kranka blekhet. Frågorna blir platta, och författaren tar alla poänger, även de självkritiska. Vejryd säger att han brukar få förlåtelse.

 

Leif GW representerar en bristvara. Han bryr sig inte om att kokettera, och han är brutalt uppriktig. Man brukar tala om att bjuda på sig själv, och det är vad det handlar om här, såvitt jag begriper, utan skyddsnät. Det är befriande att se som motvikt mot alla piruetter som normalt begås i så många litterära sammanhang. En lufsig överviktig karl som har ont i höften och en kavaj som inte hört talas om Armani hinner på en halvtimme visa upp avsevärt mognare intellekt än vår högste kyrkorepresentant. Något gör att det känns trösterikt.

 

Annagreta

 

 

Det sätts många etiketter på fotografi. Hela företeelsen skaver fortfarande i den etablerade bildkonstens begreppsvärld. Länge betraktades fotografier som något ytligt, ja strängt taget som ett tekniknördigt pjolt som den något naiva medelklassen sysslade med på fritiden, främst vid födelsedagar. En fotografisk amatörism, helt enkelt. - Så skrev nämligen Bourdieu, den franske sociologen och tidsanalytikern nummer ett. "Un Art Moyen", eller "A Middle-Brow Art" är titeln på den bok där han sammanfattade sin bedömning 1965. Han lyckade nästan skopa ut barnet med badvattnet.

 

Sen dess har en del hänt; Roland Barthes skrev senare lite försiktigt att fotografier kan ha något viktigt att säga, och några år senare kom äntligen Susan Sonntag med sin bok "On Photography." Hon rensade i rabatten med sin skarpa kunskap och sitt kulturella mod. Parallellt växte fotografiet både som dokumentär tillgång i media och som konstart, allteftersom blicken för dess möjligheter och kvaliteter vidgades.

 

Sune Jonssons bilder visas nu i urval på det nya Bildmuseet i Umeå. Samtidigt ges en maffig bok ut med bilder ur hans verk från Västerbottens inland under mitten av 1900-talet. Uppmärksamheten är väl befogad, och den faller väl in i den allt större kulturplats som fotot får idag, överallt och med olika motiveringar. Men tidsglappet till bilderna ökar för varje dag. Fortfarande finns länkar mellan besökarna i Umeå och det som skildras i Sune Jonssons bilder; Vi ser bilder från småbondefamiljens flyttning, vi ser korna som hämtas från skogen av vallpojken med den vita toppluvan, familjen i slåttern och de gamla som gått ut för att ta sig en titt på sommaren. Vi kan relatera till dem och de miljöer som skildras; de är ännu inte helt borta. Vi äger dem fortfarande, inombords.

 

När glappet i tid blir ännu större, kommer man att förstå bildernas innebörd då? Eller krävs det en upplevd kännedom för att ge bilderna deras rätta värde?

 

Annagreta

 

 

 

 

Ja, tack du Daniel Birnbaum, för ditt goda omdöme och ditt läckra förslag. Du ser framför dig att Thomas Bernhard får Nobelpriset postumt. Jag ser framför mig vilka risker detta skulle innebära för det svenska kulturlivets självbild. Bernhard är avvikande. Han är ingen  Knausgårdtyp med lugg och keps som alla vill hänga med på kotteriets krogrunda. Han är överhuvudtaget inte känd för sin sociala begåvning. Inte ens för nån anpassning till konvenansen. Nog för att det kanske är just för detta senare han belönas, men i praktiken, kära läsare, är det mera komplicerat än så; konvenansens regler vid högtider och kunganärvaro må följas, vare sig man vill eller inte. Och Bernhard vill inte. Han är självständig och uppriktig. Fri från trender och auktoriteters påbud. Kritisk i tanken. Allt det vi andra också vill vara men inte förmår.

 

När beskedet om bordsplaceringen i Stadshuset kom fick Bernhard och hans Lebensmensch varsin attack av svår ångest. Hur klarar man av en lång sittning intill kungen, undrade Lebensmenschan. Hennes gamla bok om vett och etikett, skriven av den österrikiska tanten M. Ribbentrop, föreskrev bara nigningar, nedåtböjt huvud och tystnad. Och Bernhard själv, klart utmattad redan efter en kvarts eftertanke, gick direkt ut och styrde kosan längs den knaggliga vägen till Graz. Där kunde han - vacklande av oron inombords men ostörd av yttre faktorer - grubbla över sitt grymma öde; detta att utan förvarning bli Nobelpristagare och tvingas delta i en mängd uppstyltade festligheter däribland en där han förväntades hålla tal inför 1300 salongsberusade lystet lyssnande medelmåttor. Så tänkte han medan han hela tiden spanade in små stenar, hopknycklade papperskvitton och kvarglömda ölburkar som han frivolt sparkade till och förpassade ut i naturlådan. Vilken oerhörd utsatthet! Vilken sörja!

 

Dagen kom och alla samlades i Stadshuset. Även Bernhard och Frau Lebensmensch, för dagen iförd fotsid svart kreation inköpt på nätet från en site i Kärnten. Den satt hårt åt. Urringningen var minimal. Frau Lebensmensch är ingen exhibitionist. Hon visar inte hud i onödan. Hon ändrar inte gärna sin frisyr heller, eftersom hennes målsättning för den ansträngande dagen i Stockholm var att se proper ut och då behövs inga ändringar för hon ser alltid proper ut. Då var det värre med Bernhard. Den frack han fick hyra satt som ett skruvstäd runt hans överkropp, hans haka fastnade hela tiden i den formgjutna kragen och västen spretade egendomligt nedanför midjan.

 

Under middagen höll Bernhard flera gånger på att svimma av utmattning och bedrövelse i kombination. Han kunde inte konversera sin dam, orden fastnade i halskragen och han överlät åt henne att nådigt kommentera det hon orkade kommentera. Frau Lebensmensch som gillar goda viner fick snart upp ångan, vilket uppskattades av SVTs kameror och kommentatorer. Hon fick igång kungen såpass att han började prata tyska flytande, vilket inte hör till vanligheterna. Succé alltså på den kanten.

 

Det tal som Birnbaum hade så höga förhoppningar om blev kort men inte desto mindre minnesvärt, för dem som förstår tyska med Salzburgerbrytning, vill säga. Dit hör Birnbaum. Han var nöjd, kan jag avslöja.

 

Som ni nog gissar, blev det Bernhards Lebensmensch som fick göra jobbet. Glad i hågen och lite fnittrig läste hon upp en kort suck som Bernhard skrivit ned. Det var en text som innehöll tack och tack och Guten Abend meine Damen und Herren, och ett stön över den nordliga kalla vintern plus en lite farligare snutt om prisers övervärderade betydelse. Till sist avfyrade texten en salva mot de anakronismer som hela tiden triumferar i litterära akademier från 1700-talet, tryfferad med en ironi över alte Kameraden. Frau Lebensmensch blev alltmera rörd, neg slutligen riskabelt hastigt och hasade sedan nedför trapporna till publikens häpna applåder. Man applåderar också då man ingenting förstår, tänkte Bernhard där han satt med läpparna hårt sammanpressade och svettpärlor innanför fracken.

 

Dagen därpå reste paret hem sedan de lämnat in fracken och köpt med sig lite lingondricka.

 

Annagreta