bookzoom

Ingars upplevelser i Centralbadet fick mig att minnas en ljuvlig afton i Centralbadet två dagar för jul. Någon gång på 70-talet. Jag avbröt alla sysslor med koppling till julen och gick för att simma. När jag kom in till bassängen insåg jag att jag var ensam besökare. Badet var upplyst underifrån. I övrigt var det mörkt med undantag för ett litet ljussken från buren för personalen Utanför de stora fönstren virvlade sådana där stora vita sjöflingor som man sällan ser. Domkyrkotornen var upplysta. När jag klev ner i bassängen var det till tonerna av Stilla natt. Jag förstod att i den mörklagda buren var det någon som höll mig sällskap. Jag simmade länge. Mitt bästa julminne, tror jag.

Också jag har läst en hel del av Marklund. Men en gång fick jag låna en ljudbok och då dög verkligen inte texten. Jag somnade gång på gång och det var inte uppläsarens fel. Språket lyfte helt enkel inte. Det fanns inte någon som berättade historien.

Fick igår Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten. Spännande läsning. Jag orkade inte hänga med i tidningarna när det begav sig för 10 år sedan.

Eva

Ingar! Du hade flyt! Man riktigt såg stänket i badet.

Själv hade jag lite oflyt idag då jag skulle iväg till seniorjournalisternas happening på Vasahof i Stockholm. Försenat tåg, världens längsta kö för att betala sig in på tunnelbanan, sen hade polisen förbjudit tåget att stanna på Odenplan, just där jag skulle gå av. Det hade varit ett rån där, och jag förmodar att rånarna hade flyt för de åkte uppenbarligen inte fast, trots t.banestopp och andra polisiära grepp. Men från nästa hållplats hade jag flyt, med en buss, och sen lyssnade vi på Maria Abrahamsson som vittnade om sin planerade övergång från ledarskribent till riksdagspolitiker. Hon verkar ha flyt.

Det var intressant att höra hur hon beslutat sig för att vara uppriktig och - följaktligen - kanske ofta partipolitiskt obekväm i sin förmodade nästa roll som riksdagsledamot. Någon frågade om hon inte trodde sig löpa risk att strömlinjeformas och lojalt anpassa sig till den moderata partilinjen - vilket verkar vara en vanlig företeelse generellt i riksdagspolitiken. Nädå, blev svaret. Hon hävdade att hon numera inte intresserar sig för ledarsidorna, tycker dom är ointressanta. (Kanske har de varit det hela tiden, fast hon inte insett det tidigare.) Hon reagerade också mot de alltfler kolumnerna som hon menade var ytliga och illa genomtänkta. Där fick hon medhåll. Vi fick en inblick i de förberedelser för kandidaturen som hon nu genomgår, politiska påläggskalvar har vad jag förstår ungefär lika krävande träningspass som konståkarna. Underlaget man ska uppträda på när det gäller kan dessutom vara ungefär lika glatt.

Sen gick allt min väg, jag kom hem som på räls (!) och hann höra lite av Obamas "tal till nationen". Imponerande karl. Jag önskar honom ett bättre flyt än han haft på sistone.

Nu ska jag gå och se ett Seinfeldavsnitt.

Annagreta

Noterar Ingar

 

 

Jag ligger och flyter i godan ro i motionsslingan i Centans bassäng och studerar det än så länge måttliga snöfallet utanför de glasade väggarna mot Domkyrkan när en ung tjej plötsligt dyker ner i vattnet rakt framför näsan på mig och mitt för skylten med ”Dykning förbjudet!” Jag rycks ur min kontemplativa stämning och får god lust att höja armen i likhet med ängeln på Domkyrkans tak (hon/han håller någonting i handen men det finns gränser för hur bra man ser på håll även med sprillans nya ultraljudsinopererade linser) och peka strängt på nämnda skylt! Men jag avstår fegt, måste ju hålla mig flytande, och jag kanske hade gjort likadant på den tiden jag kunde dyka. Så jag nöjer mig med några relativt kraftiga benspark och återfaller snabbt i mitt rofyllda tempo (nätt och jämnt styrfart) och uppnår så småningom dagens mål på 200 meter. Var det inte det man skulle klara för Simborgarmärket på sin tid? Jag simmar alltså ungefär som jag läser Herta Müller, långsamt och ett litet stycke åt gången.  Och det har ju visat sig givande om man är uthållig. Förhoppningsvis blir det likadant med simningen.

 

Ett rakt motsatt sätt att tillägna sig litteratur, om än i en annan genre, kan man läsa om i dagens DN i en nedgörande recension av Postcard Killers av Liza Marklund och amerikanen James Patterson.  Det enda försonande draget med den boken är enligt recensenten att den är ”extremt snabbläst”.  ”Det är en utmärkt bok om man inte vill få ut något av att läsa. “ I den stort uppslagna kritiska och ironiska recensionen redovisar recensenten noggrant för vad som väckt hennes ilska, till exempel förenklat språk, klumpig person- och miljöskildring, kulturförakt och idiotisk intrig.  Och en del av kritiken är inte svårt att instämma i. Det här är alltså en bok som bara är värd att slå ihjäl tiden med! Men eftersom den är så extremt snabbläst måste det ju gå väldigt fort.  Vad är det då för mening med det? Och varför skriva en så ”säljande” recension om en så genomgående dålig bok? Jag som inte bara diggar Herta utan också läst några av Marklunds tidigare böcker med viss behållning bara undrar.  Eller är mitt blogginlägg bara ett ytterligare exempel på att ”kritiken av kritiken är för gaggig”? (Citatet hämtat från dagens anmälan i DN av tidskriften OOTAL:s nummer ”Vässa kritiken!” )

Ingar

Douglas (Bushwacks Jack Extra Nice, en medelålders jack russel hane, hämtade jag i Göteborg den 12 januari. Just nu ligger han i mitt knä och jag har funnit ett sätt att skriva också med Douglas i famnen. Det är klart att jag inte kan ha det så här allt framgent, men nu gläds jag åt att han knyter an till mig så att jag utan oro kan släppa ut honom när vi återvänder till huset i skogen.Det blir när vägarna är fria från snö och is och blåsipporna börjar lysa på södersluttningen. Jag kommer osökt att tänka på en debatt om nyblivna mödrars "gröt i huvudet" någon gång på 70-talet. Och på upptäckten (?) av oxytocinet, ett hormon som inte bara utlöses vid amning utan vid beröring över huvud taget. Ett må bra hormon. Upptäckten (?) av vilket lett till hundar och katter i vården. Till särskild glädje, tror jag, för dementa åldringar. Snart kommer jag också att börja läsa igen, med Douglas bredvid mig på sängen eller i stolen. Eva

Jag tar hjälp i det här inlägget:
Stig Strand hade antagligen beskrivit min läsning av Djuna Barnes´ "Nattens skogar" så här: "Banan är krävande, hon startar energiskt, aktiiivt, få se nu hur hon tar första branten, hon får lite bakvikt, men rätar upp, ingen fara, banan är i mjukaste laget, få se; mellantiden 23.16, ja! Det kunde varit sämre, nu är hon inne på flacken, det ser tungt ut, hon hamnar utanför, men rätar upp! Nu gäller det, ska hon klara de sista portarna, här behövs vassa kanter, oooh, där höll det på att gå illa, hon tappar mycket nu, men hon tar sig i mål, på 47,14. ...Hon är inte bland de tio bästa."

Anledningen att jag började läsa Nattens skogar var dels Ulf Erikssons recension i SvD, dels en artikel i boken "The Company They Kept. Writers on Unforgettable Friendships", en utgåva av New York Review of Books 2006. Artikeln ifråga skrevs av författaren Darryl Pinckney och beskrev några möten med Barnes, då gammal och isolerad, vresig och vass. Pinckney hade anmält sig till hemtjänsten och på så sätt hamnat hos den åldrande Barnes för att hjälpa till i vardagens bestyr. Det är ett lysande stycke läsning, skrivet 1984.

Den egensinniga damen hade skrivit romanen på 1930-talet, dvs ungefär samtidigt som Platonov skrev sin Dzjan. Två diametralt åtskilda berättelser, minst sagt. Medan den ena hanterar mötet med en folkspillra och dess överlevnadsångest, går den andra in i några människors behov av att relatera till varandra och hantera sina resp. öden i en i övrigt tillrättalagd värld.

Ett förord av T.S. Eliot har blvit berömt för sin hyllning till Barnes´ känslighet och romanens många bottnar. Samtidigt har denne Eliot sagt att hon var "a genius with little talent", vilket väl är att tyda som om också Eliot hade lite jobbigt med att registrera alla hennes genialiska uttryck och metaforer mitt i allt ordflöde (?). Det hade åtminstone jag. Men spännande läsning var det, inte likt nåt annat, och mitt i allt detta djupa fanns det besynnerliga och det dråpliga, så jag behövde "vässa kanterna". Jag kom i mål, fastän säkert inte bland de tio bästa.

Annagreta

Åsa Beckman skriver i DN om manliga genier med rätt att svina, om vår genanta acceptans när de upphöjda gör ned sina medmänniskor. Så vad tillåts egentligen i den vägen? Har konsten rätt att skada?

I pjäsen 7:3 Återbesöket på Uppsala stadsteater är det Lars Noréns tur att mobbas. Han förlöjligas, och publiken deltar som roade betraktare. Hur tänker pjäsens författare Dennis Magnusson, som skrivit pjäsen? Är hans konst oantastlig, oavsett vad den gör med människor? Här är handlingen given på förhand i form av en bakgrund i verkliga mord och stor tragik. Vårt intresse väcks redan av detta, vilken författare som helst begriper att sådan aktualitet och drama lockar.

Det sägs att Lars Norén själv öppnat för att kritiseras genom att självutlämnande skriva en lång dagbok där han både klagar, kritiserar och skryter. Man får reda på hans svaghet för skönhet, vackra kläder, god mat, man läser om hans koketta självbild. Samtidigt finns raka motsatsen; rädsla, ånger, medmänsklighet, respekt för musik, omsorg om nära och kära. Hans förhållande till skrivandet är ett rent beroende. Några personer råkar ut för hans stränga dom, och det har upprört. Naturligtvis kan han kritiseras, som alla andra författare.

Men nu ska han förlöjligas inför öppen ridå. Eller är det hans arbetssätt som ska beskådas? Om det är det senare så finns det ett intressant stråk i pjäsen; det är den intellektuelles koketta längtan efter närkontakt med "riktiga busar", in real life, på deras hemmaplan. Att våga närma sig det man inte känner till. Det hade blivit en annan pjäs om den tråden fått vävas vidare.

Nu blir det i stället en pjäs där den icke närvarande fräcka, kaxiga författaren härmar och pekar finger åt den kände dramatikern, allt medan vi som betalat för att stå på skolgården tittar på och skrattar. Det är som om en främmande fågel flugit in i vår biotop; nu skrämmer vi honom, han hör inte hemma här!

Pjäsens Norén skildras som aningslös i mötet med brottslingarna, men han vill ändå dra fördel av ett samarbete med dem: han vill skylta med sin goda avsikt med busarna. Han är pretentiös, bortskämd av sina kvinnliga kollegor. Han är egotrippad. Han är naiv och ynklig. Han vill bara skriva.

Lars Norén är inte någon historisk person vars öde vaskats fram ur dammiga luntor. Han är en nu levande människa. Jag anser att man har orsak att stanna upp och tänka till. Vad blir nästa grej? Vem vill stå kvar på skolgården? Vem applåderar?

Annagreta

Efter all uppmärksamhet i media om 7:3 och vem av Norén, RiksDrama eller Kriminalvårdsstyrelsen som bär största ansvaret för hur det kunde gå så fel med det stora teaterexperimentet blev det extra intressant att se "7:3 Återbesöket" på Uppsala Stadsteater 15 jan. En föreställning om en före-ställning som handlade om en föreställning, som det står i programbladet.(Läs också Ingars inlägg 2010-01-06 "Mer om 7:3). I DN Kultur 13/1 skriver Jan Kjaerstad under rubriken "Hans lögner bländar kritiken" om sin norske författarkollega Karl Ove Knausgårds självbio-grafiska "Min kamp 1". Kjaersgård tycker att Sverige är "hybridlitteraturens" (kul benämning!) vagga och ger många exempel på mer eller mindre självutlämnande självbiografier: Sven Lindqvist, P O Enqvist, Lars Norén, Carina Rydberg, Maja Lundgren m fl svenska och utländska författare.Läs den! Kjaersgård tar upp flera frågor som också ställs i "7:3 Återbesöket". Vad händer när gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut? Det som i vanlig fiktion kan bli ointressant och trivialt blir i en påstådd självbiografi spännande och märkvärdigt. I varje fall om författaren är en känd person. Och särskilt om andra kändisar nämns och avslöjas. Hur "sann" är bilden av författaren som författaren själv skapar? Han ställer också frågan om recensenter inte vågar annat än höja författaren till skyarna i rädsla för att bli ofördelaktigt omskriven i nästa bok. P O Enqvists "Ett annat liv" framställs i alla fall som en innovativ självbiografi med alkoholism som bärande tema. Varken självbeskådande,trivial eller elakt avslöjande om andra. Nu är jag färdig med Herta Müller och tar mig an något enklare, men därför inte mindre intressant:"Bergets döttrar" av Anna Jörgensdotter.

Ellinor

När rimfrosten fäster på grenar och gräs, då blåser det inte. Då kan man gå in på kammarn och läsa och begrunda nåt ryskt. Andrej Platonov skrev i mitten på 1930-talet romanen "Dzjan". Ta och läs den!

Det är en alldeles speciell skildring av en rysk-ukrainisk folkspillra i mitten på 30-talet. Den här spillran är praktiskt taget utdöd, men dess folk är så tränat att överleva på ingenting att den ändå inte går under.

Boken är ingen dokumentär, men har ändå bakgrund i verkligheten. Författaren Platonov var född i trakten. Som produktiv författare (poesi, journalistik och romaner) hade han ena foten i Stalins hägn och den andra i sin egen fatabur. Hans böcker godkändes inte för utgivning, men har i sinom tid tryckts och spritts.

Dzjan betyder "själ". Ordet var de rikas beteckning på denna fattiga grupp människor, de förmådde bara känna missmod och förtvivlan. Men Platonov skriver att just den egenskapen är de fattigas rikedom; att känna och lida, tänka och kämpa.

Boken är spännande och vacker, huvdpersonen lågmäld intill naivitet. Han påminner lite om Furst M i Dostojevskis "Idioten". Folkspillran ger sig ut på vandring i öknen och berättelsen är saklig. Torkan plågar dem, örnar angriper dem, hungern gör dem så svaga att livet flämtar. Ett barn försvinner, någon dör. Några arma fårskrällen blir räddningen.

Den sista fjärdedelen av boken har några få passager som blandar bolsjevikiska hänvisningar med den tidigare berättarstilen. Jag får känslan att Platonov ville visa god min uppåt och infoga några politiskt korrekta meningar här och där. Gruppen - som mirakulöst överlever och så småningom får hjälp från partiet med mat och kläder - fortsätter leva i trakten, etablerar sig i en dalsänka, lappar och lagar, gläder sig åt det lilla. Friheten blir alltmer viktig för huvudpersonen som i längden inte är nöjd med det vanliga, torftiga livet som hans folk nu börjat leva. Så han ger sig ut på vandring. "...själen ska ut i ljuset - för om den inte får hjälp att göra sig fri kvävs den för evigt därinne".

Det har sagts att Platonov förebådar existensialismen.Han dog i TBC, innan någon bok kommit ut i hans land.

Annagreta

Rimfrosten min. Annagreta

Instämmer helt med både Bodil och Eva om att rytm och styrfart i tillvaron nog är väldigt beroende av stöd utifrån, t.ex. i vårt fall i form av glada tillrop från medbloggare i Bookzoom. Och blir det väl fart på läsning och skrivande uppstår ju faktiskt en sorts lyckokänsla! Visst täcker namnet på vår kooperativa blogg in lite av den här processen: zoom i Bookzoom? Nu fattas det bara att vi får den planerade illustrationen till ko i kooperativ på lämplig plats!

Tack Eva, för tänkvärt påpekande. Vad vore man utan vänners glada tillrop och gemenskap. Nada.

Tillropen i böckers baksidestexter är däremot ganska verkningslösa, och som Eva påpekat rent av lätt obegripliga ibland. Då är det tur att man inte fastnat för vad där står, utan läser boken i stället. Presentationen av "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" nämner "förtrycket, angiveriet och ondskan". När jag läser boken är förtrycket och förhören centrala, ondskan skymtar och angiveriet kanske lurar i vassen. Men mer än så; boken handlar om vänskap, kärlek, tolerans och tålamod. Den är också humoristisk, bjuder på drastiska skildringar av sorg och saknad, beskriver människor så man kommer dem nära. Vardagens små förtretligheter är fascinerande skildrade, men missmodet vinner inte kampen.

Personerna i boken är ytterligt "vanliga", miljön är påver, men trotset och humorn ligger på lur, mitt i all påfrestning. Någon självgodhet finns inte hos bokens jag. Hon har inte gett upp. Hon iakttar och berättar, sorgmodigt bland, torrt konstaterande ibland, dråpligt ibland.

Nästa inlägg jag gör kommer nog att handla om Andrej Platonovs bok "Dzjan". Den är något alldeles extra; skriven 1934-35, utgiven i år på svenska. Den handlar om en "rödlistad" folkgrupp i Turkmenistan, och håller en ren och oförfalskad ton i moll. En läsupplevelse utöver det vanliga.
Annagreta

Tack för hjälpen med ordet hjärtdjur. Önskar jag skaffat mig den kunskapen det första jag gjorde när jag började läsa boken. Kanske hade jag då förstått bättre. Tänk på det, ni, som har boken ännu oläst.

Nej, igår tog jag paus från Herta och snabbläste Bodil Jönssons "Tio år senare". Torr läsning, särskilt efter Herta, men jag fann i alla fall några korn:"Det är svårt, på gränsen till omöjligt, att själv skapa sin rytm och styrfart i livet. Till det behöver vi stöd av andra människor och vad avsaknaden av det stödet betyder märks tydligt vid arbetslöshet och ibland vid pensioneringar. Kanske är inte arbetet i sig lyckobringande, kanske representerar en tillvaro som drönare i Edens lustgård höjden av lycka. Men priset för att tappa rytm och styrfart kan vara alldeles för högt."

Med Aristoteles ser BJ lycka som en aktivitet, inte som en upplevelse. Något som man upplever tillsammans med andra.

Jag vet inte hur långt detta håller, men för mig just nu stämmer det. Jag skulle aldrig slita med HM som jag nu gör, om inte ni drev på mig och utan krav på mig att skriva. Drönartillvaron i mitt Eden i Dalsland går an, men nu betalar jag kanske det höga priset... Ringrostig är vad jag är! Om nu drönare kan vara det.
Jag släpper inte taget om Herta....
Eva

Det är tydligen så att på rumänska har orden hjärta och djur stora likheter, också när man uttalar dem. Alltså är hjärtdjur, Herztier etc en "översättning" av en rumänsk ordlek. Betydelser växlar ju gärna hos Herta, orden får stå outtömda på sin "betydelse".
Det fick jag fram ur nätet.
Annagreta

Julens stora upplevelser för mig har TV bjudit på. Årets gång (som jag såg för tredje gången), filmen Darling, och Nahid Perssons Drottningen och jag. Och just nu Kraschen, dokureportaget om Volvokraschen.  Idag skriver Croneman om svensk dokumentärfilm. Han är lika tagen som jag av människorna i filmen. Dessutom av ett "genidrag" nämligen att låta en skådespelare läsa texten. Och upplever stor konst - ren poesi. Själv satt jag och oroades av den rösten...Jag förstod inte... var inte bilderna och människornas egna "berättelse" tillräckligt som upplevelse? Nu väntar jag på tredje delen på måndag och skall ge speakerrösten en chans. Jag kanske missade något väsentligt?

Och vilka människor man funnit! Truckföraren Malin som dansar runt med sin truck och drömmer bland annat om förarleg för lyft av riktigt stora containrar nere i hamnen. Man behöver nog inte som jag leva i abstinens efter en hund för att gripas av hennes samspel med Isla, hennes sjuka "barn".

Visst lever vi i en kluven tid! Å ena sidan Idol, Let´s dance, Morden i Midsomer och filmad Läckberg. Å andra sidan de filmer som jag just nämnt som verkligen inte är uttryck för "rädsla för allvar". Skall omgående beställa Roy Anderssons bok som ännu inte kommit till mitt bibliotek.

Har avlutat Herta Mullers Hjärtdjur. Läste baksidestexten ordentligt när jag var färdig. De första två styckena (de enda som jag då såg) beskriver en spänningsroman. Den sista meningen hade antagligen skrämt bort mig om jag kommit så längt."Hennes poetiska stil med vågade och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns". Jag förstår inte! Och det var mycket som jag inte förstod, men det störde mig inte. Men har någon av er
en förklaring av ordet "hjärtdjur"?
Eva

Några meningar i Ingars inlägg kom mig att tänka på Shakespeare. De handlade om vår tids faiblesse för fiktion mitt i all fakta. Den blandningen har onekligen blommat ut i vår tid. Men alldeles ny är den ju inte, tänkte jag. Den käre Shakespeare drog sig inte för att blanda fakta och fiktion i sina tidiga historiska dramer, Selma var ju inte dålig heller, hon gjorde geografin till ett läsnöje. Och Harriet B Stowe som skrev Onkel Toms stuga (1850-tal), den var ju en viktig mix av fakta och fiktion som fick ett stort genomslag. Strindberg, t ex, hans Röda Rummet får väl antas utgöra en sån blandning som det är fråga om. Sven Hedins reseberättelser har ju betraktats som påbyggda med fantasins hjälp, osv.

Nu har denna crossover i litteraturen vuxit. Den kan säkert vitalisera och skapa funderingar.
Det är när personer kommer till skada eller blir ärekränkta som det blir too much. Oavsett om det är fakta eller fiktion som gått igång. Ansvaret blir ju upphovsmannens.

Men naturvetenskapen, den får lov att hålla sig till ramarna, annars ... Där får kreativiteten hållas i schack, dess roll förläggs till ett tidigare skede i handlingen.

Det pågår en intensiv diskussion om fakta/fiktion i litteraturen på Peter Englunds blogg. Det renläriga svaret där verkar vara att så snart fantasin träder in i texten blir det skönlitteratur av det hela.
---------------
Jag har läst ut Hertas "Idag skulle jag helst inte vilja träffa mig själv". Där finns säkert också vad vi betraktar som fakta, och tack vare fiktionen har det blivit en läsvärd och mycket intressant bok.
/Annagreta

Det ska bli intressant att se Uppsala Stadsteaters pjäs om Lars Noréns pjäs 7:3  nästa vecka. För att friska upp minnet av det norénska teaterprojektet som startade med ädla motiv att medverka i rehabiliteringen av tungt kriminella brottslingar på Tidaholmsanstalten och slutade med morden i Malexander tittar jag via SVTplay på litteraturprogrammet Babels inslag om just detta projekt. I Babel medverkade bl.a. Elisabeth Åsbrink, aktuell med boken "Smärtpunkten" där hon ger sin version av 7:3, Linus Tunström från Uppsala stadsteater och journalisten Per Svensson. Flera intressanta spörsmål kom upp i diskussionen. T.ex. om det fanns ett samband mellan teaterföreställningen med fångar i roller som uttrycker sina egna nazistiska och antisemitiska åsikter och morden som utfördes av samma fångar. Åsbrink menade att det handlade om två helt parallella processer och att brotten kunde ha ägt rum även om inte pjäsen hade spelats. Hon ansåg också att Kriminalvårdsstyrelsen och Riksteatern bar det största ansvaret för att teaterprojektet gått så snett och att teaterprojektets goda intentioner var något som borde värnas. Hon jämförde bl.a. med pjäser om autentiska öden och förbrytelser som ett led i försoningsprocessen i Sydafrika.

Nästa vecka ska vi se 7:3 Återbesöket på Uppsala Stadsteater. Lars Norén fortsätter att fascinera. Jag erinrar mig hans knubbiga dagbok på 5 cm, dvs ryggens bredd är 5 cm. Pagina finns inte, det är ointressant att räkna dem. Fem år, allting som han ville skriva, det skrev han.
Den ärligheten är vi inte bortskämda med, fast det är svårt att genomskåda graden av koketteri - OK, som om vi alla vore helt utan den kvaliteten...

Det är intressant att läsa hur han köper kläder, analyserar sin känsla för kläderna, beundrar dem, värderar dem, betalar dem, lägger bort dem och erinrar sig dem. Samma sak med maten, dryckerna och vännerna.  Han är hypokondriker, har ont lite här och där, bekymrar sig för det och fruktar döden. Hans vänner sviker ibland, då blir han nedstämd. Han är ofta nedstämd, deprimerad skulle man säga om man ställde diagnos.
Denna karl skapar saker, skriver, regisserar och gömmer sig ändå. När han kommer loss om nån person blir det genast rubriker i media, när han skriver intressant om dagens liv i kulturkretsen är det få som bryr sig.
Så nu hoppas jag att han får bra mottagande i Göteborg på sin pjäs och att Uppsalapjäsen gör hon skaplig rättvisa.
Det verkar som om jag stod på hans sida! Rätt, det gör jag.
/Annagreta

Lästips: Dagens intervju med Roy Andersson i SvD. Hans bok "Vår tids rädsla för allvar" får man nog skaffa! /Annagreta