Vad säger bilden på Persbrandt + Wallgren?

Persbrandt och Wallgren avbildas i dagens tidningar i ett foto av Thron Ullberg.
 
Dessa två har tillsammans skrivit Persbrandts biografi "Så som jag minns det" och den är ingen söndagsskoleläsning. Enligt recensenterna är det fullt fräs framåt, också i logerna. Grovt, skitigt, i en blandning av framgång och nedgång. Rå och utlämnande, inte enbart av det egna livet, han listar ocså offren. Recensionerna spretar; DN tycker att Persbrandt är modig, medan SvD talar om en man med hybris som koketterar med sina erövringar. 
 
Bilden är något helt annat, den andas djupsinne mot en mörk bakgrund. Grensle över en röd pinnstol sitter Persbrandt själv, medan skribenten Wallgren står bakom med högerarmen lutad mot stjärnans vänstra axel. Båda ser in i kameran, de är allvarliga. Ansiktena lyser i dunklet, och likaså händerna. Persbrandts händer faller slappt framåt från stolskarmen, man ser tatueringarna, armbandsuret och det mjuka armbandet. Wallgren visar bara den högra handen, också den syns bra trots dunklet. Det enda som kan avläsas i övrigt är att Wallgren har en ljust mönstrad skjorta som naturligtvis är avspänt öppen. Bilden är stilla.
 
Så präktigt. Så normalt. Så föga avvikande. Ett par snygga karlar, bara. 
 
Intill recensionerna står alltså detta tama, välordnade foto.  En tillrättaläggande bild, som döljer mer än den säger.
 
Annagreta

Dan Wolgers är bäst, tycker nog Bernhard

Konst utan budskap, men hur laddad som helst. Så kunde man sammanfatta Dan Wolgers konst, om du frågar mig. Nu ställer han ut på Bohmans igen och det handlar om mystiska speglar mm. Det är humor, och det är allvar, men utan mening, säger han själv. Så befriande. Vi som häpnat över snåriga kulturartiklar med ambitioner att finna meningen med konsten, här får vi lösa upp våra knutar. Här är en konstnär som ger oss tillfälle till tankar men som inte styr dem.
 
Thomas Bernhard styr inte heller våra tankar nämnvärt. Han har nog med sina egna, faktiskt. De har idag fört honom till Uppsalas södra kvarter där jag själv brukar kvista runt utan större engagemang. Han föser framför sig en mekanism utan namn, kanske en skottkärra, om man kollar noga. Där förvarar han tydligen sina pinaler, som vore de för intressanta att lämna hemma (eller sälja med förlust). Han är upprörd.  För dagen har han bytt ut den magiska hatten med fjädern från Mayerhofen mot en basker med konstnärlig framtoning, och den, baskern alltså, sitter på svaj som vore Bernhard en riktig sång och dansman på fritiden. Skorna har handlaskad sula och vittnar om den tid då han tjänade klöver bortom Brennerpasset, i en by med två sankt bernhardshundar utan koppel. Mina hundar, brukade ägaren kraxa, har varit med i sydtyrolska kriget 1917-18 och blev sedan upptagna i futurismen, så de lever länge. Bernhard brukade hässja hö där mot en brant bergvägg där fönvinden torkade höet på en halvtimme.
 
När han nu är här i trakten och påstås vara upprörd, har jag lagt ut ett bete på Banvägen, en hemlig kod i ett träd, som ska få honom att uppsöka min trädgård och avlämna sina senaste otydliga intryck från kulturlivet i Stockholm där han vistats ett par dagar på sistone. Hans skottkärra får vila en stund under tiden mitt på min gröna planet. Sanningen att säga blev hans rapport kortare än vanligt, han frös väldigt och behövde strängt taget vila ut innan returen tillbaka till bergsmassiven bortom Salzburg. Men han hann berättta om vackra människor i vacker miljö och deras ädla tankar om framtiden, framförda i ett litet källarvalv bortom all ära och redlighet nära slussen medan musik av lugnare slag flödade ut från en osynlig sändare bakom djupa ridåer av god och hälsosam rök.
 
Annagreta
 
 
 
 
 
 

Roberto Saviano om den vilda kyssen

 
Roberto Saviano är en av de italienska journalister som skildrar  livet i landets utsatta områden. Han har nu givit ut en ny bok (Bacio Feroce = Vild kyss) som rakt på sak beskriver hur unga människor i Neapeltrakten successivt slits ner och hamnar i maffians våld. Ingen i den poltiska maktöverheten har brytt sig på länge, fattigdomen syns på långt håll i stadslandskapet, skolgången har blivit lidande. Inget jobb finns att få, och de enda som erbjuder en utkomst är droghandlande mafiosi som mer än gärna rekryterar de unga pojkarna, som är så sugna att komma över "de stora pengarna". De har ju så länge drömt om att få det som bossarna visar upp; snabba bilar, vackra kvinnor och ett gott liv. Ingen tror på  makthavarna, de är sedan länge avförda som helt irrelevanta, ointressanta. Mödrarna oroar sig över sina söners liv.
 
"Den vilda kyssen" är maffiabossens invigningsrit; kyssen sluter en pakt, symboliserar ett totalt maktövertagande som kräver den unges lojalitet in i döden. Adrenalinet flödar och riskerna är legio.
 
Saviano och hans livvakter besökte de här kvarteren i samband med boksläppet i Neapel. Han är själv född i närheten av de kvarter han skildrar och hälsades som en hemvändare av de boende där. Men hans engagerade och insatta arbete är naturligtvis inte populärt bland politiker, och det finns de som ironiserar över hans ekonomiska framgångar. Det stör dem att hans sociala engagemang för de utsatta renderar honom själv ekonomisk säkerhet.
 
Berätttelserna i boken är extremt tydliga, detaljerade och osminkade. Det ska bli intressant att se om boken kommer att översättas till svenska - den napolitanska språkvarianten blir i så fall en utmaning för översättaren. 
 
Annagreta
 

Vita älgen + Jan Andersson = goodwillambassadörer

Svezia, salvo l'alce bianco diventato star dei social. ''Non fa più paura''
 Ferdinand heter han, den vita älgen som nu gör en rundtur i världens media. Först och främst för han är så stilig. Och nu, sedan hans liv först hotats och sedan räddats av den värmländska allmänheten, har han blivit en internationell svensk goddwillambassadör. Först tyckte nämligen ortsborna i Värmland att han var för argsint och borde avlivas. (Men vem skulle inte bli uppriven och sur om det ideligen kom folk som stod och stirrade på en i timmar.) Och sen startade några ortsbor ett upprop till förmån för älgens överlevnad som fick oerhört många supportrar. Det tog skruv; älgen lever än, och i bland annat Italien är man impad över "svenskarna".
 
 Minst lika positivt laddad är bilden av Janne Andersson, lagledaren för det svenska herrlandslaget som nyss stod rycken mot Italien i Milano. Bilden som visar hur han efter matchen  plockar skräp i omklädningsrummet har gått runt i italienska media och gjort honom till en hjälte och ett strålande exempel på en modest och ödmjuk ledargestalt. De ´ítalienska lagledarna skulle knappast komma på tanken att plocka upp nåt skräp efter spelarna, så den där svensken hyllas nu överallt där sport diskuteras. 
 
Lite roligt, faktiskt.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Italiensk grämelse

Otaliga reaktioner på fotbollsfadäsen speglas på förstasidorna i Italienska tidningar idag. Matteo Salvini, Lega Nords ledare, lägger skulden på invandrarna (!) och menar att deras ungdomar upptar alltför stor plats på träningsplanerna i Italien. "Våra ungdomar får stå tillbaka" säger den invandringsfientliga politikern som förklaring till den snöpliga fotbollsförlusten. Svarar på detta gör många, bla a den tidigare premiärministern Matteo Renzi som ¨kallar Salvini för "schakal" och påminner om den etniska mångfalden i många landslag som tidigare vunnit VM.
 
En satirtidning skriver att Salvini troligen också menar att IKEA trängt ut alla italienska möbler ur de italienska hemmen....
 
Ag

Italien - Sverige. Landssorg eller triumf?

 
 
Klockan är nu 18.30 måndag kväll. Gianluigi Buffon, Italiens lagkapten och målvakt, lägger ut texten i italiensk TV och säger att nu måste Italien vinna, bara. Det får inte bli som 1958 då Italien åkte ur. Det var en nationell katastrof. Han är 39 år och det kan vara hans sista stora utmaning på plan. Han bär hela ansvaret, så framställs det, och han säger inte emot. Biter ihop. 
 
Alla andra bryr sig också. Engagemanget hörs världsvida. CNN roar sig pillimariskt med att säga att Italien faktiskt - mot alla odds - kan förlora. Man tänker sig kanske att lilla kaxiga Sverigelaget är som musen som röt eller liknande. Italienska tidningar är naturligtvis fulla med analyser, de skriver att en av spelarna fick näsan knäckt här i matchen i Sverige, och han ska spela med mask för ansiktet i kväll. En annan italiensk spelare har blivit uthängd i italienska tidningar i helgen för att han filmade grovt i Sverigematchen - bildbeviset är plågsamt tydligt och finns på youtube. Den killen lär inte vara populär just nu. Mediakontrollen är stenhård, och hyllningarna saknar gränser när det går bra. Italien har två morgontidningar om enbart sport, dvs mycket fotboll. Är du politiker och har cash, varför inte köpa ett fotbollslag? Det gjorde Berlusconi.
 
I ytterområdena i Rom spelar småpojkarna fotboll på bakgårdarna; en boll kan alltid ordnas, och dyrbarare attiraljer behövs inte. De italienska fotbollsstjärnorna har ofta börjat sin träning i anspråkslösa miljöer.  
 
Annagreta
 

Transpirationen i Luxemburg

 
Jag har varit i Luxemburg. Det finns stora banker där, och en djup klyfta mitt i alltihop med allsköns växlighet. Inte visste jag då att dessa två faktorer på sätt och vis sammanfattar vad som pågår där, nämligen en serie transaktioner, transfereringar, transporter och transkriptioner. På sista tiden har man dessutom noterat en ökande transpiration.
 
Växtklimatet är tydligen gynnsamt där. Allt man planterar gror nämligen, och överlever, ja, det kan tlll och med frodas. Det finns folk som åker dit och planterar i upphöjda såbäddar, som är lätta att nå utan att man behöver kröka ryggen, och som smälter in i omgivningen. Dessutom tillhandahåller Luxemburg ett antal diskreta plantvårdare som med van hand ser över plantorna. Ägarna ska inte ska behöva oroa sig. 
 
Klyftan mitt i stan skapar rika tillfällen till andhämtning. Nu på sistone har några såbäddsentusiaster dumpit ner i Luxemburg och beordrat att få se sina odlingar samtidigt som de flåsat betänkligt vilket har skapat viss oro. Süddeutsche Zeitung har köpt en lägenhet intill en av odlingarna. Den lokala Das Tageblatt följer utvecklingen och har lyckats inbädda två reportrar. 
 
Annagreta

Max Tegmark, robotarna och Bernhard

 
Det har bara gått två dagar sedan Bernhard gjorde entré på Twitter. Han fick genast flera tusen följare, inklusive en robot skapad av Max Tegmark. Roboten är bredbent och har en artificiell hjärnsubstans som mjukvara.
 
Den här roboten heter Rickard, är en och åtti lång och säger sig må bra. Han tjänstgör dagtid på CERN i Geneve där han söker efter kvarkar och uppmäter fotoner mellan 9 och 5, och nattetid jobbar han på ett äldreboende nära den franska gränsen, ett närområde där man måste klara 4 språk för att få jobba; franska, engelska, italienska och schwitzerdeutsch. Där förser han de gamla med nallar och tilltalar dem med en sjungande altröst medan han nickar och gungar fram och tillbaka på tårna precis som de överordnade brukar göra då de har något viktigt att förmedla. 
 
Max Tegmark säger att han har fler robotar på gång, mer förfinade och kraftigare, och de ska alla så småningom förmedla kärlek och allt det där vi väntar på. Han tror att de på sikt kan förändra världen, stämma i bäcken när det är fara å färde och ta ner somliga potentater från de troner de sitter på i nuläget, alternativt mata in klokare algoritmer i deras mjukvaror. Bernhard konstaterar surt att det brådskar med såna åtgärder, oavsett vilka ekvationer som aktiveras. Han skriver också att han känner flera dumbommar där såna åtgärder dessvärre riskerar att komma alldeles för sent. Tegmarks kollegor på MIT arbetar hursomhelst till sent på kvällarna med att skapa nästa generation i det artificiella intelligenspanoramat. Bernhard har efter långt och moget övervägande beslutat stötta det arbetet och levererar därför varje eftermiddag femton portioner Knödeln mit Kalbfleisch till MITs digitalfysikavdelning. Han köper dem från en firma i Boston som ägs av en Helga Hofstädterberg, geb. Grosswurm,  en dam som tidigare förekom i Bernhards ungdom på den tiden då han  brukade äta Wienerschnitzel mit Knödeln hemma hos hennes föräldrar och låtsades vara en positiv ung man.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

RSS 2.0