bookzoom

Nu pågår bokmässan i Göteborg, festen i denna kulturkompost. Jag är inte där i år, men jag kan följa somliga intervjuer och framträdanden i TV och radio.

 

Idag hörde jag Spanarna från SRs monter på radions P1. Jonas Hallberg var (som vanligt) den stränge språkpolisen och ville förbjuda ordet "men". Det är överflödigt i nio fall av tio i början på en mening, ansåg han. Han jobbade hårt på detta tema. Rösten mörknade och han log inte. Det var trudeluttar mellan inslagen så publiken hördes ändå le hela tiden.

 

Dessutom hörde jag ett samtal med bl a Åsa Larsson och Jan Guillou, där det talades om författarens möda och eventuella inspiration. Guillou hävdade att man inte skulle bry sig om fenomenet inspiration, allt var bara arbete. Åsa L höll med om detta men levererade ändå en försiktigt framförd (hon är ju kvinna) mening att inspirationen måste komma först, innan man satte sig ned och skrev. Det blev också tal om eventuella misslyckanden, varpå Guillou meddelade att han hade råd att misslyckas. Han log hela tiden, det hördes på talet. Samma leende tal hörs ibland i Umeåtrakten nuförtiden, man drar isär mungiporna och håller dem i samma läge medan man pratar. Kolla nästa gång du får tag på en Umebo.

 

En intervju med Fredrik Sjöberg sändes i Kunskapskanalen, troligen en repris från i fjol. Den handlade om hans bok "Varför håller man på?", en essäsamling kring oilka teman och personligheter. Där utgick intervjuaren Birger Schlaug från det faktum att FS gillar blomflugor och är expert på dem. Det var nu ett tema som Fredrik Sjöberg ville lämna därhän, och han log inte. Det var en allvarsam intervju som kom att handla om essäformens berättigande och betydelse som skönlitteratur.

 

Det är något visst med denna femdagars Göteborgsorgie i böcker och författarskap. Ett i övrigt rätt plågat (det finns undantag, jag vet) gäng yrkesmänniskor bestående av författare, poeter, förläggare och bokhandlare får chansen att glassa runt lite, träffas, lyssna, tala och visa upp sig. Montrar för dyra pengar ställs upp i het iver, böcker läggs fram och sen lobbas det, och förhoppningarna hopas, både här och där. Jag minns en monter som antagligen kostat väldigt lite. Den fick plats  i rundningen intill en pelare, kan ha varit ungefär en halv kvadratmeter, och där satt inklämd en liten människa iförd en brokig kjol från Indiska. Hon verkade sälja en liten poesibok, det låg några ex på en pall vid hennes fötter. Hon log inte.

 

Andra montrar vittnar om helt andra resurser. Därmed inte sagt att böckerna de säljer är bättre och mera tänkvärda än den lilla poesiboken som kvinnan i den brokiga kjolen ville få oss att upptäcka. I övrigt ska sägas att man inte enbart säljer böcker där. I själva verket krängs allt på bokmässan, allt från små snidade smörknivar till resor till bortre Hebriderna. Jag har en gång ordnat med momentan blodfettmätning i vår monter från FRN. Denna övning matchade en bok vi givit ut som gällde blodfetter och erbjudandet drog en enorm publik. Av allt att döma hade de som köade för detta stick på känn att deras blodfett låg på en alltför hög nivå. Jag har förträngt själva upplägget i övrigt men det var säkert ansvarsfullt. Alla som kom för att mäta sitt blodfett log i alla fall, det minns jag.

 

Om man tycker det börjar bli lite väl värdsligt och flamsigt i de svårframkomliga gångstigarna mellan montrarna kan man ju alltid gå till Svenska Akademiens monter, där är det alltid väldigt städat och väluppfostrat. Eller så går man en trappa upp och inandas lite bättre luft samtidigt som man lyssnar in någon begåvad diskussion på något tema som dryper av kulturpoäng.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Perukbusken är ganska modfälld om man ser till färgen men en riktig rackare ändå. Nu på hösten tar han fram sin dystraste min och ser djup och gåtfull ut. Han gillar att göra intryck, på det synliga sättet. Han skymmer gärna de andra bladverken. Han vill överglänsa dem.

 

Vill man glänsa kan det kosta. I Lazio (som inkluderar Rom) har landstingets politiker tagit ut alla tänkbara pekuniära svängar. Stor uppståndelse, dess ledande politiker håller försvarstal och säger sig vara oskyldig. Några ropar på transparens. Andra tycker att det är tillräckligt genomskinligt, det hela. Ingen är häpen.

 

Marcus Birro har skrivit sina memoarer, "Släng alla kartor". Han är transparent. Vi får veta allt om honom  och hans liv och leverna. Han är därför ovanlig; alla vi andra är rena musselflocken längs ett rep. Han är inte lagom alls. Han "vill inte skriva heliga böcker i tjocka läderband", och ett tag ville han bli Expressens kulturchef. Där skymtar en viss logik.

 

Bodil Malmsten intervjuas i senaste Fokus. Hon säger sig vara chockad sedan hon träffat en politiker; "jag trodde att en politker var en bildad person". Hon är frispråkig och säger att det är svårt att skriva och att hon vill skriva personligt, men inte privat. "Så gör jag. Konsten att skriva" heter den nya boken. Bodil Malmsten är heller inte alldeles lagom, som tur är.

 

Eva Franchell har skrivit boken "Partiet. En olycklig kärlekshistoria". Det är en spännande och rolig bok, skriven med politisk lojalitet till socialdemokratin men med imponerande frispråkighet. Hon berättar från det inre livet i politiken och hennes blick är skarp, inte minst när hon kommenterar kvinnors öden i den högra maktsfären.

Den är transparent i en omfattning som man kanske inte väntar sig, och speglar insikter i sakfrågor.

 

Min kaxiga perukbuske samlar sig inför bistrare tider. Vi andra måste lära oss göra detsamma.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

Om ni inte visste det så är tillvarons kulturella utbrott just nu väldigt svartvita

 

Först har vi Christer Strömholm på Fotografiska. Hans svartvita bilder är utan motstycke i sin genre, de återger    människoöden under företrädesvis 50-60-70talens Paris och andra storstäder. Allt klokt är sagt om bilderna, om hållningen, noggrannheten och djupet i CS´ arbeten. Hans betydelse för fotoutvecklingen i landet är stor, han beundrades tidigt av oss fotofrälsta, och med sitt vänliga sätt fick han också många vänner i branschen.

 

CS ´ svärta är stadig och bär information. Det mörka draget inger respekt. De miljöer han skildrar och de människor han porträtterar utlämnas aldrig, utan behåller sin värdighet. Man kan stanna framför en bild och få med sig en hel berättelse. Utställningen är en stor upplevelse.

 

Men, men. Allt som har svärta är verkligen inte genialt. Dracula på Uppsala stadsteater skulle vara en pjäs i tiden, trodde man kanske. Med vår faiblesse för fantasi och medeltida sagor. På annat sätt kan man inte förklara att man nu satt upp detta minst sagt dystra men urvattnade stycke. Det krävs mycket innan bortåt trettio personer lämnar i pausen, men det var just vad som hände vid premiären. Obegripliga antydningar, löjeväckande blodtransfusioner (!) obefogade sånginslag och osammanhängande story.

 

Sen läser jag att Kobra, detta intressanta TVprogram, nu förbereder en sändning som ska ägnas Domedagen.

 

Det blir nåt at bita i, som Dracula skulle ha sagt.

 

Annagreta

 

 

I Österrike firar man då och då minnet av författaren Thomas Bernhard. Det sker främst i de två orter där han vistats mest. Det är Goldegg och Sankt Veit, byar inte långt från varandra. Just i dessa dagar (13-15 sept) firar man honom i Goldegg med läsningar, vin och diskussioner.

 

Frankfurter Allgemeine berättar detta och intervjuar samtidigt en gammal borgmästare i Sankt Veit, som verkar lite putt när han säger att Bernhard inte hade något med byn Goldegg att göra, utan enbart besökte orten några gånger, per buss, får man veta. Det är i stället borgmästarns eget Sankt Veit som har den relevanta kopplingen till den berömde författaren. I oktober ska man ha sin Bernhardfest där i Sankt Veit, minsann, och det blir en betydande tilldragelse, anser borgmästarn.

 

Man kan fundera över Thomas Bernhards öde. Han sjöng bra, hade en vacker basröst och ville tidigt satsa på sången. Han tog lektioner i Salzburg. Men 1949 hade han smittats av TBC och kom att vistas två år på sanatorium. Läkarna avrådde honom från att sjunga; det skulle skada lungorna ännu mer än vad sjukdomen gjorde. Men Bernhard lydde inte utan tog lektioner ändå, för en sånglärarinna på "Armenhaus".

 

Denna sånglärarinna hade en väninna från Wien som kom och hälsade på några gånger. Hon hette Hedwig Stavianicek, var medelålders och änka efter en regeringstjänsteman. Hon var förmögen. Bernhard var en yngling på 19-20 år när de möttes. Detta möte blev den känslige Bernhards räddning, rent ekonomiskt och dessutom rent mänskligt. Antagligen hörde hon honom sjunga. Något sa klick, något som liknade moderskänslor. Denna välbeställda Hedwig blev som Bernhard uttryckte det "hans Lebensmensch", den människa han kom att dela sitt liv med, som en fostermor. Han blev beroende av hennes hjälp i vardagen. Hon tog honom under sina vingars skugga, betalade hans utgifter, skaffade honom en plats som teaterkritiker i Salzburg - som snart avbröts p g a hans tvära sätt och andras svårigheter att se hans kvaliteter. Sannolikt uppmuntrade hon honom i hans egensinniga skriverier, kanske roades hon av hans hejdlösa negativism och totala svartsyn.

 

Förhållandet mellan Hedwig och Thomas påminde alltså enligt den gamle borgmästaren, som kände dem båda väl, om förhållandet mellan mor och barn i en fosterfamilj. De niade varandra och hade separata sovrum. Men Hedwig var snål, påstår borgmästarn, så Thomas Bernhard hade alltid ont om pengar. Samtidigt stod hon vid hans sida och umgicks med honom på utflykter och besök i trakten. När han skriver romanen "Frost" (som blev hans genombrott) skildrar han människorna i en gudsförgäten liten håla nära Goldegg, och det är ingen söndagsskoleläsning. Folket i den byn beskrivs som i genomsnitt en och fyrtio långa, inavlade och besatta av sex och supande. Frankfurter Allgemeine citerar borgmästarn och skriver att den boken "drog upp mycket damm" i Goldegg. Det hade varit intressant att höra kommentarerna hemma hos änkan. Vad gör en Lebensmensch när det blåser kallt?

 

Annagreta

 

En politruk är lydig. Han hörsammar minsta vink från sin politiska uppdragsgivare, eller sitt parti, han lyssnar noga efter maktens vinkar om framtiden. Han gör vad han tror att makten vill, håller med i sak, visar sig uppskatta maktens instruktioner, är stolt över att vara lierad med så mäktiga män. Han kan också bevaka sin omgivning och hamna i närheten av spiongebitet, om det skulle knipa.

 

Kan en ämbetsman i dagens Sverige vara politruk? Nej, säger du genast, våra statstjänstemän har integritet, de betjänar allmänheten i statens intresse. De är stolta över sitt uppdrag, och de kan utföra sitt arbete med oväld. När det kniper, om det stormar omkring arbetet, står de fast och representerar lojalt sitt uppdrag och står upp för det arbete han är satt att ansvara för. Han försvarar sina medarbetare.

 

Om nu höga vederbörande, regeringens utsände, hotar med nedskärningar i myndighetens budget, vad gör då politruken? Troligen säger han följsamt att det är rätt att minska ned resurserna och pruta på ambitionsnivån. I nästa sekund lägger han sig ned och visar strupen. Sedan avslöjar han - när han rest sig upp från golvet - att han själv är kritisk mot sina egna medarbetares ambitioner.

 

Jag hade en gång besök av en politruk från Östtyskland. Hon följde med en grupp studentskor från Greifswald som kom för att möta oss i Stud IF. Det var 1955, tror jag, och jag råkade få just henne på min lott när vi fördelade vem som skulle hysa vem i sitt studentrum. Hon visste ingenting om handboll, hon var hela tiden rädd för tjuvar och satte sig alltid avskilt från spelarna i den buss de reste i.