bookzoom

I Österrike firar man då och då minnet av författaren Thomas Bernhard. Det sker främst i de två orter där han vistats mest. Det är Goldegg och Sankt Veit, byar inte långt från varandra. Just i dessa dagar (13-15 sept) firar man honom i Goldegg med läsningar, vin och diskussioner.

 

Frankfurter Allgemeine berättar detta och intervjuar samtidigt en gammal borgmästare i Sankt Veit, som verkar lite putt när han säger att Bernhard inte hade något med byn Goldegg att göra, utan enbart besökte orten några gånger, per buss, får man veta. Det är i stället borgmästarns eget Sankt Veit som har den relevanta kopplingen till den berömde författaren. I oktober ska man ha sin Bernhardfest där i Sankt Veit, minsann, och det blir en betydande tilldragelse, anser borgmästarn.

 

Man kan fundera över Thomas Bernhards öde. Han sjöng bra, hade en vacker basröst och ville tidigt satsa på sången. Han tog lektioner i Salzburg. Men 1949 hade han smittats av TBC och kom att vistas två år på sanatorium. Läkarna avrådde honom från att sjunga; det skulle skada lungorna ännu mer än vad sjukdomen gjorde. Men Bernhard lydde inte utan tog lektioner ändå, för en sånglärarinna på "Armenhaus".

 

Denna sånglärarinna hade en väninna från Wien som kom och hälsade på några gånger. Hon hette Hedwig Stavianicek, var medelålders och änka efter en regeringstjänsteman. Hon var förmögen. Bernhard var en yngling på 19-20 år när de möttes. Detta möte blev den känslige Bernhards räddning, rent ekonomiskt och dessutom rent mänskligt. Antagligen hörde hon honom sjunga. Något sa klick, något som liknade moderskänslor. Denna välbeställda Hedwig blev som Bernhard uttryckte det "hans Lebensmensch", den människa han kom att dela sitt liv med, som en fostermor. Han blev beroende av hennes hjälp i vardagen. Hon tog honom under sina vingars skugga, betalade hans utgifter, skaffade honom en plats som teaterkritiker i Salzburg - som snart avbröts p g a hans tvära sätt och andras svårigheter att se hans kvaliteter. Sannolikt uppmuntrade hon honom i hans egensinniga skriverier, kanske roades hon av hans hejdlösa negativism och totala svartsyn.

 

Förhållandet mellan Hedwig och Thomas påminde alltså enligt den gamle borgmästaren, som kände dem båda väl, om förhållandet mellan mor och barn i en fosterfamilj. De niade varandra och hade separata sovrum. Men Hedwig var snål, påstår borgmästarn, så Thomas Bernhard hade alltid ont om pengar. Samtidigt stod hon vid hans sida och umgicks med honom på utflykter och besök i trakten. När han skriver romanen "Frost" (som blev hans genombrott) skildrar han människorna i en gudsförgäten liten håla nära Goldegg, och det är ingen söndagsskoleläsning. Folket i den byn beskrivs som i genomsnitt en och fyrtio långa, inavlade och besatta av sex och supande. Frankfurter Allgemeine citerar borgmästarn och skriver att den boken "drog upp mycket damm" i Goldegg. Det hade varit intressant att höra kommentarerna hemma hos änkan. Vad gör en Lebensmensch när det blåser kallt?

 

Annagreta