bookzoom

Italiens premiärminister Matteo Renzi förvånar italienarna, och det vill inte säga lite. Han hejdar sig inte, förnyar sina motton och tar sig fram. Deltar med nedtonad hänsyn till etikett i olika diskussioner och ceremonier. Talar snabbt och bjuder på en esprit som sitter som en smäck. Scoutandan i honom är påkopplad, PR-träningen likaså,  han ser helt enkelt ut att njuta av det politiska livet. Och där saknas inte mothugg. Motståndarna är både skarpa och hänsynslösa.

 

Politiskt är han mitt uppe i flera reformstrider, en om arbetsrätt och arbetsregler, en gäller själva valsystemets förnyelse för att möjliggöra starka regeringar /ung. som Sverige nu gjort/,  och en handlar om parlamentets konstruktion, framför allt om en rejäl minskning av senatens privilegier och storlek. Inga småfrågor, precis. Motståndarna skjuter också desto skarpare.

 

Nu senast har han till råga på allt att förhålla sig till de nya avslöjandena om maffians omfattande verksamheter i landet. Det är heller inga småsaker; både i Milano ochi Venedig har stora byggprojekt drabbats av omfattade maffiaaktiviteter, och den italienska polisen har haffat bortemot ett hundratal personer i byggbranschen i dessa två städer. Det är Expo 2015, en kulturell storsatsning med huvudsäte i Milano och det stora dammbygget i Venedig som lockat till sig bossar från n´drangetan och andra mafiosi i norr och söder. Nu har också uppdagats en stor maffiaskandal i Rom, kallad "Mafia Capitale". Där pågår arresteringarna för fullt och inte blir allmänhetens upprördhet mindre av att länkar till höga politiker av olika sorteringar uppdagats. Stora avtal har gått till maffian, bl a avtal som gäller flyktingmottagande och avfallshantering, - gyllene tillfällen dessutom till penningtvätt.

 

Men Matteo Renzi står sig, han har såvitt känt inga lik i garderoben och kan därför ta i från tårna när han fördömer och betonar att straffen ska höjas. Det är på  supermercaton du kan få rabatt, säger han, men maffian ska inte ha nån strafflindring. - Ett sätt att markera mot tidigare metoder med strafflindring och diverse osynliga underströmmar i rättssystemet.

 

Matteo Renzis nya motto är "Ritmo". Reformerna får inte stanna upp. Det låter som en fotbollstränares pep-talk. Fast motståndarna kan slå stoppbollar, och få reformer har hittills gått i mål.

 

Jag önskar Matteo Renzi ett framgångsrikt 2015.

 

Annagreta

 

 

Först läser jag tidningarnas analyser av kulturmannen och hemmakvinnan. Gammalt stoff får nya vinklar, och nya skildringar kompletteras med förakt och tillbedjan på lämpliga ställen. Lite underhållande, om än med mörka bakgrunder och reella fundament i våra liv. Skribenterna skriver på våra vägnar, även om de inte alltid hittar rätt. Då är det vår tur att komma med förakt eller tillbedjan på valda ställen. En liten behändig rundgång kan tyckas.

 

För mig är det trots allt de rena dokumentärerna som gäller; i text, foto eller film. Ta bara serien om Astrid Lindgren på TV nu i helgerna. Lysande och insiktsfullt om en författare som betytt mer än de flesta för alla barnfamiljer. Och om en kvinna som orkade kämpa mot dåtidens oerhörda halvmoral och cementerade syn på kvinnor.

 

Eller ta gårdagens repris av Jordbrobarnen, en sammanlänkad version av Rainer Hartlebs 40 år långa skildring av barnen från Jordbro. En sån imponerande skildring av vanligt folks öden, av deras livserfarenheter och deras ansikten. En i taget, ett livsöde i taget. Lugnt, utan åthävor. Riktigt berörande.

 

Ja, sen blir det ett nytt år snart. Ha ett bra 2015!

 

Annagreta

 

 

 

Det hette i polisregistret, läser vi, att kvinnans situation var "låg risk", att hon inte löpte någon nämnvärd fara trots att hon sökt hjälp. Hennes man var ju polis. Sedan dödade han henne.

 

Nu står detta polisregister i fokus. De hjälpsökande kvinnorna har där fått allehanda epitet och bedömningar. Så nu granskas formuleringarna. Med rätta. Men det räcker inte. Det är bakgrunden, polisens bakomliggande värderingar och kvinnosyn som måste granskas.

 

Skrivs det något register över männen som hotar och som slår? Veterligen inte. Det hade varit befogat, i varje fall för de vidare utredningar som borde ske. De är ju förövare i de fall som nu beskrivs. Men det är den svagare parten, kvinnan, som studeras, som polisen skärskådar.  Kvinnan, som är ett jagat villebråd, och redan i underläge. Vad säger det om polisen som är i färd med att skriva ned sina omdömen? Njuter han av sin tilldelade maktposition?  Är det lockande med en förlängd sittning med den skräckslagna kvinnan, så att hon kan iakttas, provoceras och studeras? 

 

Tanken hamnar snart hos chefen för Uppsalapolisen som levde ett dubbelliv. Samtidigt som han predikade rättvisa mellan könen och gjorde sig ett namn som god föreläsare i ämnet, sökte han upp unga flickor på nätet och skaffade sig sedan tillträde till deras liv och kroppar. Han dömdes och fallet gav upphov till diskussioner ett tag om polisens kvinnorsyn. I Malmö avslöjades ungefär samtidigt ett register över romer och deras barn och släktningar i tusental. Återigen ett maktsyndrom befäst i en poliskår. Återigen en kortare uppmärksamhet med ersättningar till de registrerade, sedan tyst.

 

Det förefaller kanske riskfritt för poliserna att behandla hjälpsökande kvinnor och andra svaga som mindre värda. Att attityden från polismaktens sida kan vara en riskfaktor i sig är än en gång bevisat.

 

Annagreta

 

Jag har en sak gemensam med Torgny Lindgren; vi älskar båda köttgryta. Ni trodde kanske att jag skulle skriva "den västerbottniska skogen, berättelserna där, pölsan och högmodet". Men det skrev jag alltså inte, även om det var frestande.

 

Nä, det var när jag nyss läste en bit i Sara Danius nya bok "Husmoderns död och andra texter" som jag fick veta det där om Torgny Lindgrens faiblesse för köttgryta. Det förefaller vara ett parisiskt minne som grundlade hans kärlek till köttgrytan; för den innehåller enligt vad Sara Danius skriver vitt vin, en mondän ingrediens som ingen köttgryta tillagad på det västerbottniska inlandets skogssluttningar nånsin innehöll. Alltså ett Parisminne, nåt utländskt, något mycket långt ifrån pölsan.Men jordnära på Lindgrenskt vis - och en förträfflig mat, förunnad alla med fantasi och en köttbit.

 

Lindgren säger sig dessutom vara beroende av inbillningsförmågan och hallucinationerna. Inte minst de senare, som han tar till på akademisammankomsterna. Då hallucinerar han sig bort från sammanträdena, så att han svävar över de andras huvuden, ovanför takstolarna. Man anar en skräckblandad förtjusning hos Sara D då hon läser och återger detta - ska hon tvingas pröva det under nästa torsdagssammanträde?

 

De återgivna minnena beskriver en man som tar spjärn och gör motstånd, på sitt dröjande men knivskarpa sätt. Motstånd mot pretentiös förfining, och samtidigt ett behov av att bevara sin integritet. Stå kvar för det som har med det enkla västerbottniska ursprunget att göra. Och ha roligt under tiden, tack vare en räv som bosatt sig bakom örat.

 

Annagreta

 

En gammaldags restaurang, en dovt gråbrun miljö med höga väggpaneler, små bord intill väggarna och svag belysning. Man hör marschmusik utanför - och genom en dörr i fonden kommer plötsligt Karl XII inridande i full fart. Hästen lyckas stanna upp intill bardisken och sedan är det Karl XII som styr vad som ska hända. Han vill bl a ha ett glas vatten (med bubblor) och något senare spanar han in en servitör. Hela tiden passerar armén till häst utanför restaurangen, deras tramp är monotont och musiken taktfast. Det tycks inte finnas något slut på armén, den verkar oändlig, hästraden rinner förbi där utanför med ryttare och utrustning, allt är svartvittgrått. Vi ser scenen i två versioner, före och efter Poltava. Det är två scener ur Roy Anderssons "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron".

 

Samtliga scener i filmen är så nära stillbilder man kan komma; långsamma låtsaslekar, en grå, överdrivet monoton verklighet. Det är lite löjligt, alltihopa, men det är också något djupt sorgligt och absurt över det hela - och estetiskt genomarbetat. Den vackre servitören som vinner kungens gillande, bär vit skjorta, medan alla andra bakom disken bär kavaj, och klappret från hästarnas hovar är rytmiskt och militärt.

 

Detta var ett par av filmens scenerier. Noggrannheten märks i allt hantverk, liksom förmågan att skala ner scenerna till kärnan. Vi företräds av vardagsmänniskor utan försköning, vi är alla alldagliga, i allt. Våra beteenden visas upp utan pardon, vi ser våra medmänskliga brister, vårt översitteri, vår ständiga väntan. Vi tvingas ofta le åt vår egen otillräcklighet.

 

Inte underligt att Roy Andersson fick Guld i Venedig. En konstnär med en alldeles egen estetik och en tjurig envishet i sin avsikt. Det gör ingenting om han är Hugo Rask. Filmen om duvan är så mycket intressantare.

 

Annagreta